Myten om informationssamhället

Förmiddagen hade jag nöjet att tillbringa på Oscar-dagens semiotiska seminarium i Arppeanums fina sal. Semiotiska seminarier tenderar blir otroligt roliga och givande tack vare sin otvungna tvärvetenskaplighet. Den semiotiska teorin sitter i nästan vilken forskning som helst. I dag hörde jag föredrag om musikvetenskap, litteraturvetenskap, museologi, pedagogik och psykiatri. Allt handlar om mening, allt handlar om betydelser.

I Ulla Oksanens föredrag (baserat på hennes avhandling) om gymnasisters teckningar av informationssamhällets framtid, blev jag påmind om von Wrights Myten om framsteget, som jag kände att jag måste plocka ner från hyllan vid tillfälle. Oksanen presenterade Thomas Wallgrens formulering om myter om teknologin, som jag tycker borde mana var och en till eftertanke:

1. Myten om att teknikens utveckling är rationell och i sig själv ett uttryck för förnuftet
2. Myten om att den tekniska utvecklingen är ett framsteg
3. Myten om att tekniken innebär att man kontroll över naturen
4. Myten om att teknik är etiskt och samhälleligt neutralt
5. Myten om att teknik förenar människor
6. Myten om att den tekniska utvecklingen är oundviklig och inte går att påverka

Jag skulle vilja tillägga en specifikt finländsk myt, myten om det finländska informationssamhällets utvecklade karaktär.  Den är en resultat av de föregående myterna om teknikens inneboende egenskaper kombinerade med en traditionell finländsk självbild, där kunskap och kompetens värderas mycket högt. Dessa antaganden och värderingar kryddade med Nokiasagan har gjort att man i allmänhet utgår från en villfarelse om att det finska samhället är teknologiskt mycket avancerat. Den finska ingengjörskonsten har på något sätt automatiskt, understödd främst av en genomträngande retorik, oundvikligen och av sig själv lett till ett fantastiskt och genomgående högteknologiskt samhälle. Visst vi gillar våra mobiltelefoner och har en del spetskunnande. Men att därigenom hela samhället av sig själv utvecklats till det bättre, till ett rationellt och välfungerande samhälle är nog en missberäkning av stora mått. Framför allt är det frånvaron av förståelse för kulturella och sociala aspekter i hela utvecklingen som är nedslående. Ju mer tekniskt man sett på det hela, dess mer rationellt och effektivt har man på något sätt antagit att det hela skall bli.

Slutresultatet är att att vi har en snårskog av informationssystem som tagits i bruk på precis alla ställen där det någonsin varit möjligt, med förväntningen att alla verksamheter genom detta blir rationella och effektiva. Utan att man kritiskt behöver fundera på helheten, funktionerna eller innehållet i systemen. Som en följd av detta har vi cementerat en hel massa verksamheter, så att de är mycket svåra att omorganisera, fast vi i dag ser hur ineffektiva och irrationella systemen är. Informationen är dessutom för splittrad och ofta av dålig kvalitet.  Man har också haft en naiv tilltro till marknadskrafterna vad gäller investeringar i infrastruktur. Genom att privatisera och överlåta infran på marknaderna, har man skapat ett läge då vi nästan helt saknar ordentligt fibernät. I stället har man låtit företagen ta in snabba pengar på att överföra trafiken i luften, som snart börjar bli väldigt långsam och packad. Man har accepterat dålig täckning och långsamma nät. Vi är långt, långt efter i utvecklingen jämfört med många andra länder. Det försprång vi haft gällande utveckling av semantiska teknologier har inte heller utnyttjats. Vi har tappat år av försprång. Jag undrar ibland om man bara inte förstått, eller om ingen vågat varna politikerna för dessa myter. Teknisk utveckling behöver också styras, man behöver ha strategisk syn och begripa de sociala och samhälleliga effekterna. Man behöver fundera över vart man vill komma, hur och vilka funktioner faktiskt kan stödas av teknik. För teknisk utveckling är faktiskt inget egenvärde, det är ett verktyg. Går man omkring och inbillar sig att det är Finlands framtida trygghet och en allerstädes närvarande grundstruktur, borde man också göra något åt saken.

Den enda av den teknikmyterna jag i viss mån kan acceptera är att tekniken förenar, eftersom den i dag ofta används som kommunikationsverktyg. Men det förenar inte alla. Många är inte med, så den splittrar samtidigt. Detta är saker som behöver åtgärdas. Det kommer att bli ett rätt hårt uppvaknande misstänker jag.

Författaren och den digitala texten

Det finns en hel del forskning och teori kring hur datorerna påverkat litteraturen och textproduktionen. Minna Lindeberg ger ett underbart exempel i sin blogg. Redskapen vi använder för att producera texten formar den, påverkar den. Som Mia Franck skriver är skrivandet också en fysisk handling. På skärmen kan orden och bokstäverna skuffas runt eller som hos Minna byta färg för att visualisera struktur.

Den publicerade litterära texten går ännu i dag ofta en vandring till en auktoriserad version, den tryckta, fixerade och statiska texten med en angiven början och ett enda slut. För att kanske en dag igen släppas fri av en engagerad läsare (ger förlagen och författarna oss den friheten, den möjligheten?) eller en forskare, att igen omtolkas, omarbetas, förändras, analyseras, visualiseras i den språklek datorer ger möjlighet till.

Textens oändliga formbarhet, processernas instabilititet och tolkningarnas ofrånkomliga mångfald blir påträngade, svårignorerade i den digitala världen. Kommunikationens, betydelsens och språkets komplexitet kan synliggöras. Versioner och varianter, tidigare ofta dolda eller svårhanterliga, tränger sig på och översvämmar oss. Vilken rikedom och vilken gläde tänker jag.

För mig finns här kulturens hjärta, kärnan av att vara människa, förutsättningarna för allt tänkande. Och så undrar jag inte alls varför humanister behöver skriva långa böcker för att kunna förklara sina poänger. Språket och kulturen är ovanligt bångstyriga material, då man vill vara exakt.

Arkiv som forskningsdata

Jag blev av professor Kirsi Vainio-Korhonen uppmärksammad på en intressant rapport, där man sammanställt en hel del info från olika projekt som berör forskningsdata. Inom EU har ju forskningsinfra varit ett rätt högt prioriterat område och inom det sjunde ramprogrammet har man gjort en hel del. En för forskare mest intressant del är kanske OpenAIRE-tjänsten.

Bevaring och publicerande av forskningsdata har till stora delar varit ett område som varit mest aktuellt inom naturvetenskap, teknik och medicin. Då jag läste rapporten on integration av data och publikationer började jag också fundera på till vilken grad digitaliserade material egentligen kan anses vara forskningsdata. Eller är det mest ett sätt att vara hygglig mot andra, att länka till dokument? Är det kanske så, att i framtiden kommer också arkiv att användas på samma sätt som allt större del av webbmaterialet dvs via inkommande direkta länkar? Vilka krav ställer detta på hur det enskilda arkivobjektet presenteras?

Av rapporten framgick också att forskare har en väldigt stor del data på sina egna maskiner. Om vi bestämmer oss för att anse att digitaliserade material är forskningsdata, borde då inte alla av forskare fotograferade arkivdokument, alltid då det är möjligt, också publiceras och länkas på webben? Här finns verkligen många frågor att bita i, inte minst för humanister och arkiv. En sak jag också noterade är den centrala roll forskningsbiblioteken tilldelas i rapporten. Det kommer att behövas ett nära samarbete mellan forskare, arkiv och bibliotek, tror jag. I Finland har vi dessutom andra viktiga aktörer, såsom CSC och det Samhällsvetenskapliga dataarkivet, där det finns viktiga kompetenser på området.

På äventyr i det finska Nyland

Besökte i dag marknaden i fängelset i Jokela. Kan verkligen rekommendera det för exempelvis julklappsshopping. Eller om man behöver en lekstuga, tak för sin postlåda, en sandlåda eller ett kaninhus. Gediget fint hantverk till facila priser.

Vi tog vägen längs Lojoåsen, Hangö - Hyvingevägen som den heter. En av Nylands vackraste vägar på sina ställen, tycker jag. I Lojo har man ju bestämt sig för att fortsätta den frivilliga tvåspråkigheten, trots att största delen av staden (en ännu större del efter årsskiftet) är väldigt finsk. Ekonomiskt visade det sig ändå vara mer lönsamt att bibehålla tvåspråkigheten. En del tänker väl också att det är lite tufft. Många svenskspråkiga virkbybor drog förstås en suck av lättnad.

Ett argument som det ofta tramsas kring i dylika fall är vägskyltningen. Jämmer och elände om kommunens språkliga status förändras, måste man ju byta alla skyltar. Vad dyrt det blir! Det dumma med det resonemanget är nog att man ofta glömmer, tycker jag, att man i en dylik situation faktiskt kanske kunde beakta huruvida ortnamn överhuvudtaget finns på båda språken. Vem har sagt att man behöver översätta ortnamn? Sådant är bara ägnat att skapa förvirring. Folk hittar knappast bättre fram för det. Om det finns vedertagna namn på bägge språken kan man ju lämpligen byta ut skyltar an efter, så småningom. Juridiskt finns inga hinder för ett sådant förfarande.

Det jag kom att fundera på under trippen längs Lojoåsen var om man till och med inte kunde sträcka denna logik till vägnamn? Vad blir bättre av att man råddar bort "Honkatie" med "Furuvägen" ... eller ska det ändå vara "Honkavägen" ....? Ett namn är väl ett namn. Och samma på finska.

Är historia vetenskap?

Kaisa Kyläkoski lyfte i sin blogg upp en otroligt viktig sak, en sak som jag länge försökt påtala: att historiker inte redovisar för sina forskningsmaterial i tillräckligt hög grad, och att man till och med i akademisk forskning ännu år 2012 tydligen anser det vara ok att man hänvisar till egna databaser, som inte är allmänt tillgängliga. Vana med att hänvisa till böcker och arkivdokument, inser man inte att digiala material faktiskt är annorlunda av flera orsaker.

1. Då man skapar en databas gör man en hel del antaganden om hur saker förhåller sig, vilka deras inbördes relationer är och kategoriserar och klassificerar olika typer av information enligt olika principer. Detta är en den del av forskningmetoden, som bör vara öppen för granskning.

2. Data innehåller ofta felaktigheter. Det kan förekomma missar då informationen digitaliserats, även om det skett manuellt. Detta bör kunna granskas. Man bör kunna spåra den ursprungliga källan till en enskild uppgift och jämföra den med informationen i databasen. Det är en princip sak som gynnar alla parter, inte minst forskningen själv: att felaktigheter kan hittas och korrigeras.

3. Forskningens resultat påverkas också av de sökfrågor som riktats till datamängden, vare sig det handlar om sökningar i relationsdatabaser eller gruvdrift i data. Därför bör dessa redovisas i samband med forskningen, som en del av forskningsmetoden. Det är mycket svårt för mig att smälta att en akademisk granskare i dag helt skulle låta bli att ställa frågan. För att forskningen ska vara trovärdig och möjlig att upprepa, måste man också veta exakt hur man fått fram de sökresultat man påstår sig ha fått.

4. Digitala material kan enkelt göras tillgängliga och därför bör man också göra det. Rent etiskt och för vetenskapens skull. Man borde alltid länka till digitala källor och resurser, eftersom allt flera texter (också) finns och läses digitalt, varför man ska utnyttja de möjligheter modern hypertext erbjuder.

I grunden handlar det egentligen om huruvida historien är en vetenskap eller inte. Man kan enligt min åsikt inte komma med påståenden man inte redovisar för, ens inom historia. En "databas" är inte en källa, det är en tolkning av källor (digitaliserade material) eller en tolkning av sakförhållanden i världen (digitalbaserade material). Inom vetenskapen kan man i normala fall inte hänvisa till information som inte kan verifieras.

Här behövs en verklig uppryckning från universiteten och en insats från de vetenskapliga biblioteken, som bör integrera sin verksamhet mera med pågående forsknings- och undervisningsverksamheter. Jag vill nämligen tro (verkligen), att det endast handlar om inkompetens och okunnighet. Jag vill inte tro att det skulle handla om att man medvetet pantar på material och resurser. Sådant ser dessutom inte väldigt bra och trovärdigt ut för en forskare eller för ett universitet ...

Övervakning och kostnader

Jag fattar inte alls det här tramset om att miljöövervakningen inte har resurser. Varenda lilla kafé tvingas betala för varenda lilla mjölkprov hälsogranskarna tar. Varenda bygge tvingas anställa byggnadsövervakare. Om man öppnar en gruva borde man självklart betala rejält för övervakningen till myndigheterna. En hemsk misstanke vaknar: är det också skattebetalarna som betalar för STUK:s övervakning av det katastrofala kärnkraftsbygget?

Lite perspektiv på vem man subventionerar med skattemedel  - och i proportion till kostnader, både förverkligade och potentiella skador, tack! Har man inte råd att betala för övervakning, har man knappast heller råd att hantera skador. Då är det bäst man låter bli med hela projektet. Att man satsar på dessa saker vinner dessutom alla på.

Digital delaktighet - vems ansvar?

Blev i dag i samband med ett Inkludera Flera-planeringsmöte av Ulrica Taylor uppmärksammad på hur man i Sverige via stiftelsen .se  koordinerar och organiserar internetverksamheter - inklusive DigiDel. I Finland står inte Kommunikationsverket för information och verksamhet av riktigt samma kaliber. Också Delegationen för vardagens informationssamhälle verkar ju egentligen rikta sig till byråkrater. Verksamheten verkar ha avstannat inom sektionen för "Barn och media". Överlag blir man ju mest ledsen av innehållet. Vi har en rätt vag uppfattning (med för stort eftersläp dessutom) om hur det ligger till med digitala klyftor i vårt land egentligen.

Det är som att det fattas väsentliga innehållsbitar i hela utvecklingen av det finska informationssamhället. Redan för ett tag sedan har man påtalat bristen av ordentliga koordinations- och utvecklingsstrukturer för innehåll av den typ som finns i Storbritannien. Splittringen i innehållet har ständigt ökat med dyra följder. Tur att vi har  JUHTA. Men för att ta i frågan om den digitala klyftan skulle vi gärna behöva en myndighet med resurser och uppdrag. Och det behövs ett betydligt mer pedagogiskt grepp.