Professur i digitalisering

En första tillfällig professur inom digitalisering kommer att grundas vid Helsingfors universitet. Tjänsten kommer delvis att finnas i S:t Michel där det finns ett kluster av institutioner med hög kompetens inom digitalisering, bland andra Nationalbibliotekets digitaliseringsenhet och en yrkeshögskola med expertis. Idén är god, tanken är att den nya professorn ska leda ett gemensamt forskningsteam för att utveckla metoder för att förädla rådata som uppstått vid digitalisering samt  utveckla metoder för att utnyttja datan vid forskning.  Professuren kommer att finnas vid Institutionen för moderna språk i anslutning till Språkteknologiska ämnet. I Finland har man med professor Kimmo Koskenniemis ledning aktivt deltagit i CLARIN-projektet och har gott kunnande på området. Det finska språket är som bekant inte särskilt fogligt, vad gäller automatisk behandling ... Men det är inte omöjligt att lära datorer förstå finska. Gårdagens demo av Finna visade att man kan hantera detta kniviga språk också vid sökningar. Att kunna behandla stora mängder text har sina utmaningar, som förstås bör tacklas.

Detta är ändå en väldigt teknisk ansats och hur de material och metoder som tas fram alls kan nyttjas av andra humanister återstår att se.

Jag lyckas tyvärr inte hitta mer information om saken just nu varken på svenska eller engelska. Om någon annan har sådan, får ni gärna posta länkar i kommentarsfältet!

Stort, öppet, vackert

I dag var det dags för seminarium kring det Nationella digitala biblioteket. Vilken utveckling som skett under de senaste åren inom ABM-sektorns informationsförvaltning! Det kändes som en glädjens dag i dag, då teamet för användargränssnittet kunde presentera demon för Finna, som den nya tjänsten ska heta. Med några månaders arbete har man med den öppna programvaran VuFind kommit avsevärt längre med arbetet med centralindex och sökningar än med den kommersiella produkt man arbetade med i långt över ett år. Till och med bland biblioteksbranschens nördgäng där man tidigare varit kritisk är man nu nöjd eller åtminstone förhoppningsfull med att projektet ska lyckas. Att man på detta sätt kunnat tänka om är inte helt vanligt i vårt land, och ett hedervärt beslut, som snabbt visat sig vara klokt.

Inom museisektorn, biblioteken och arkivsektorn pågår dessutom som bäst stora projekt för utvecklande av enhetliga system, bättre tjänster och koordinering av metadataproduktion inom respektive sektor. En stor utveckling har skett, inte minst inom arkivverket. Jag hade inte vågat hoppats för ett år sedan att man från arkivverkets sida i dag redan bollar med ontologialternativ.

Hela tänket är nu äntligen på rätt spår inom ABM: öppenhet, samarbete, koordination, långsiktig planering och till och med länkning av data. Hur de två senare kombineras i informationssystemen återstår att se, jag anar eventuellt en liten utmaning där. Men det som ännu verkligen saknas är en explicit ansvarsfördelning gällande nationella ontologitjänster och finansiering för dessa. Jag hoppas våra vänner regeringen och statens it-avdelning ser längre än näsan är lång på denna punkt och fixar fram beslut och pengar snarast. Just precis nu behövs stöd för denna positiva utveckling som på sikt kommer att gynna vårt land på många sätt. (Mitt personliga karthagotjat, ursäkta ...)

Lite inspirerad av detta öppenhetstema ställde jag direktör Jukka Liedes från Kultur- och undervisningsministeriet frågan om hur man på ministeriet förhåller sig till Creative Commons-licenser. Eftersom dessa licenser används flitigt inom Europeana och exempelvis i Sverige tycker jag det kunde vara värt att upplysa folk om möjligheten att använda sig av dem också här. Vi har nämligen inom projekt Pondus märkt, att det är väldigt viktigt för att underlätta spridning av material att man explicit säger om det är okej att låna eller återanvända material på något sätt. Detta eftersom utgångsläget alltid är att upphovsrätten gäller också på webben och det faktiskt finns väldigt många människor som vill respektera den.

Direktör Liedes inställning var lite sval, beroende på att licenserna kommer från USA och baserar sig på privata initiativ i ett främmande juridiskt paradigm. Han påpekade att man lika väl kan uppnå samma sak i Finland genom att låta bli att kräva sin upphovsrätt och bara förhålla sig passivt. Mot detta vill jag ändå vidhålla det jag ovan sade: hur ska användaren på webben kunna veta om upphovsmannen tänker kräva sin rätt eller inte, om inget sägs i samband med objektet? Mer än juridiskt bindande är det just fråga om att informera om sin linje. Om man sedan ändrar sig i efterskott och saken prövas i domstol vet jag förstås inte hur det slutar, men ett visst skydd torde det ändå ge den som använt materialet i god tro enligt licenserna.

Att CC-systemet kommer från den anglosaxiska världen, med en alldeles annan logik som bygger på copyright är delvis också en fördel, åtminstone som jag uppfattar det. Det innebär nämligen att systemet torde hålla och fungera också i de länder som man mest förknippar med skyhöga ersättningskrav och dyra juridiska processer oberoende av om saker gjorts i god tro och med allmännyttiga avsikter eller om man avsiktligt varit ute för att stjäla eller skada någon. Inget hindrar förstås att man lanserar egna motsvarigheter till att frånsäga sig ekonomiska rättigheter till sina verk inom KDK och i Finland eller EU om man anser det vara bättre. Man verkade ändå ense om att det vore bra om det gick att i Finna tydligt informera om rättigheter för varje objekt. Inom Pondus har vi ändå funderat en hel del kring detta och så här tänker vi nu - och tar gärna emot kommentarer och synpunkter!

Uppdatering: Kaisa Kyläkoski har satt ihop en Storify av seminarietwittret.

Autenticitet, original och identitet

Ännu ett par små reflektioner vill jag gärna göra gällande arkivdagarna. Den sista programpunkten jag följde med var professor Laura Kolbes grillande av de fem nordiska riksarkivarierna. De fem medelålders herrarna fick ta ställning till postkolonialistiska reflektioner om arkivens betydelse i det västerländska samhället och kulturen. Som vanligt gick diskussionen på skandinaviska språk. Under konferensens gång hördes en del magsura kommentarer av finskspråkiga personer, som var frustrerade över att de inte förstod danskarna. Vad jag kan förstå är problemet rätt allmänt i nordiska sammanhang. "Det är orättvist att alla andra får tala sitt modersmål".

Stopp där! Det är inte alls så. Islänningarna måste också tala ett språk de fått plugga i skolan! Dessutom finns det en underliggande miss i resonemanget, som jag uppfattar det: att alla har ett modersmål, och att senare inlärda språk är sekundära, besvärligare och mindre värda på något sätt. Danskan är ibland svår att förstå, men det är också en fråga om övning och hur mycket talaren bemödar sig om att tala tydligt. För mig tar det ofta ett par dagar, innan jag hänger med, om jag inte hört danska på ett tag. Jag tycker att det verkligen finns skäl att upprätthålla den nordiska gemenskapen, eftersom det finns långa traditioner av samarbete och många likheter i samhälle och kultur, som gör att man faktiskt inte behöver upprepa samma misstag och göra om arbete på olika håll. I stället kan man dela med sig, vilket man också ofta gör. Tyvärr förutsätter nog detta att man på finskt håll satsar på att översätta material antingen till svenska eller engelska. Det är ändå en förhållandevis liten investering, i jämförelse med de synergieffekter man får av det nordiska samarbetet.

Den andra saken jag vill kommentera handlar om något den finska riksantikvarien Jussi Nuorteva sade under professor Kolbes grillsession. Kolbe bad herrarna berätta vad arkiven egentligen har att erbjuda numera. Nuorteva sade att för honom är arkiven en garant och representant för autenticitet. I den digitala världen har originalen, de riktiga pappersdokumenten, fortsättningsvis en funktion som källor och bevis. Som historiker sade han sig inte anse att en digital fil kan ersätta originalet som källa. Om jag förstod honom rätt, jag tyckte faktiskt att han sade så. Vilket gjorde mig minst sagt förvånad, eftersom det finska Riksarkivets explicita policy är att material som digitaliserats beläggs med ett strikt bruksförbud. Åtminstone släktforskare har nekats tillgång till original, trots att de digitala kopiorna varit oläsliga.

På twitter utspann sig en diskussion kring detta, där forskaren Anu Lahtinen påtalade, att digitaliserade material kan ha liknande problem som källutgåvor, som hon upptäckt innehålla en del för hennes forskning avgörande brister eller felaktigheter. En forskare bör ha tillgång till både en digital kopia och vid behov originalet. Det är ju för sjutton ingen vits att spara ett material som aldrig kan användas! Kaisa Kyläkoski påpekade man att åtminstone inte vid svenska Krigsarkivet drar sig för att ta fram original. Systemet där verkar å andra sidan också vara en produkt av fokusering på det fysiska materialet. Hennes på gränsen till dråpliga erfarenheter kan man läsa om i hennes blogg. Det svenska systemet visar ändå på en öppenhet och kundorientering, som nog onekligen känns lite avundsvärd.

Prioritering och objektivitet

Då det gäller digitala material är arkiven ännu mer beroende av arkivbildarnas välvilja än då det gäller att förvärva material är då det gällt information på andra medier. Det är svårt att veta hur mycket metadata egentligen kommer att behövas i framtiden. Man vill gärna bevara så mycket man kan och arkiv ställer sig ofta negativt till material vars proveniens är bristfällig. Paradoxalt nog är uppgifter om proveniens ännu viktigare för digitala material än gällande papper, samtidigt som sådan information ofta saknas. Kan ett trovärdigt arkiv åta sig att bevara stora mängder material vars ursprung man vet lite om? Om man lägger tröskeln för högt gällande vad man tar emot och bevarar, löper vi risk att förlora enorma mängder information.

Vi vet inte hur världen ser ut om tjugo år. Som Henrik Meinander i går sade här på Nordiska arkivdagarna är den digitala omvälvningen ännu på gång. Men vi har redan förlorat en hel del information om de första förändringarna. Sannolikt är det mesta av de äldsta dokumenten, e-postmeddelandena och webbsidorna redan borta för evigt.

Det är givet att man inte kan begränsa sig till att ta vara på material som fyller en viss stilnivå och därmed status som dokument. Att vi i dag kan ha tillgång till dokumentation av sådant som tidigare förblivit odokumenterat, att kabinett- eller korridorsamtal idag kan finnas bevarade till exempel som sms-trådar, är ju en välsignelse för efterkommande forskare. Problemet är, förutom rent tekniska utmaningar i bevarandet, mängden information och den ofta bristande proveniensen. Har vi framför oss ett oändligt växande träsk av dåligt strukturerad och kontextualiserad data, som endast går att använda med hjälp av gruvdriftsmetoder, som kunskapsmässigt sett är mycket problematiska? Bör vi strängt gallra och agera portvakter och filter redan på vägen in i arkiven och slå vakt om att endast pålitligt material av hög kvalitet försett med tillräckligt god metadata tas in? Och hur stor är då risken att vi väljer fel? Tänk om man förstört alla fotografier med okända personer då man ännu inte kunde föreställa sig effektiviteten av moderna ansiktsigenkänningsprogram eller crowdsourcing? 

Ett viktigt problem är lokaliserandet av material. Då det gäller organisationer är aktiviteterna på nätet ofta en del av ett brandingarbete och därför synligt och går lätt att googla fram eller räkna ut var man kan hitta. Men då det gäller privatpersoner är detta mycket besvärligare. Människor använder mer eller mindre genomskinliga pseudonymer och webb- och spelidentiteter. För att kunna bevara materialet behöver man dessutom tillgång till det. Arkiven blir alltså också på denna punkt ytterst beroende av arkivbildarens egen kunskap och egna värderingar. Vad man kan luska fram efteråt på egen hand  är extremt osäkert och möjligen inte alls relevant material.

Är det inte då ett problem att göra arkivbildningen till en dylik luddig process, som dessutom i så hög grad kontrolleras av privatpersoner, med sina egna intressen och motiv? I detta skede är det viktigt att reflektera dels över vad som egentligen är annorlunda då det gäller digitala material, dels vilka alternativ vi har. På den senare punkten kan man enkelt svara: inga. Den enda realistiska vägen är nämligen att överlåta allt mer gallring och ordnande på arkivbildarna.

Då det gäller den föregående punkten måste vi påminna oss om att arkiv i alla tider varit föremål för medvetna ingrepp med olika syften. Ett arkiv är alltid ett resultat av en serie avsiktliga och slumpmässiga händelser och åtgärder. Däri ligger inget nytt. De professionella arkivarierna måste kanske i en del situationer i dag mer än förr stiga åt sidan med sina "objektiva" bedömningar och värderingar, och ge de berörda personernas egna prioriteringar större utrymme. Men även tidigare har brev förstörts och arkiven rensats eller förstörts av inblandade eller utomstående parter. Det handlar i dag på arkiven, så som i alla expertbranscher, om att vara tvungen att överge en tjänstebaserad självskriven position som auktoritet till förmån för en expertroll som baserar sig på en ständigt pågående förhandling på individnivå. 

Henrik Meinander sade att historikerna allt mer övergivit ambitionen att redogöra för sanningen, utan man ser på historievetenskapen och -skrivningen som tolkningar. Också källorna kommer sannolikt att tala ett allt mer subjektivt språk i framtiden.

Syre och sura papper

Sällan har jag samtidigt känt mig så på rätt och fel plats på samma gång som här på Nordiska arkivdagarna i Tavastehus. För jag är ju inte arkivare, utan forskare. Det märker jag senast när det blir tal om digitalisering och tillgänglighet. Jag hade fått äran att fungera som chair i en session om magasinbyggnader, riskanalys och bevaringssynpunkter. Presentationerna var mycket intressanta, och för ordförande var uppdraget enkelt. Sällan har jag på en motsvarande tillställning sett talare som så punktligt hållit sig till tidtabeller och andra förhållningsdirektiv. Det vara bara att lyssna och njuta.

De tre första presentationerna gällde prioritering och konservering i samband med digitalisering.  Inläggen bekräftade det som projektet Forskarnas röst visade: minnesorganisationerna har svårt att beakta och få igång samarbete med forskarsamfundet. (Rapporten är obligatorisk läsning för alla inom branschen!) Släktforskarna ses som mycket viktiga kunder, men den akademiska forskningen är problematisk. Det är inte endast arkiven skyldiga till, utan problem finns också i finansieringsmodeller och forskarnas inställning. Mina underbara studenter (obs: s.k. digital natives) är ett levande bevis på dubbelheten: å ena sidan deklarerade många att de är ytterst skeptiska till alla digitala material. Å andra sidan var källkritiken i praktiken svår och tilliten till elektroniska resurser ändå förvånande stor. Många gånger alldeles för stor, enligt min mening.

Digitaliserade källmaterial är klart ett tveeggat svärd för forskarna: i bästa fall ger de bättre sökmöjligheter eller verktyg för att på annat sätt utvinna ny information ur materialen genom exempelvis bildbehandling. Å andra sidan: minnesorganisationerna har en otrevlig vana att belägga digitaliserade material med bruksförbud. Om digitalisering gör att originalen försvinner ur forskarnas räckhåll, kanske de hellre sliter på de ursprungliga papperen. Vem nu sen vinner på det. För övrigt har jag skrivit om forskardriven digitalisering tidigare.

Resten av presentationerna handlade om bevaring. Det var intressant, ny forskning och nya metoder uppstår hela tiden. Ett stort problem är som bekant att i synnerhet nyare papper tenderar surna och vittra sönder. Mätningar man gjort har visat att vi i Finlands nationalsamlingar sannolikt har över 100 hyllkilometer papper som är nästan alarmerande surt. Typ största delen, alltså. Bland annat därför kommer man att vara tvungen att småningom byta ut över en miljon arkivkartonger. Ni vet, de där vanliga bruna mapparna. Efter några decennier blir de rena giftet för sitt innehåll. Och det senaste inom brandsäkerhet i arkiv är vattensprinklers (precis, lite vatten är inte så farligt, bara man låter det torka snart igen) och arkivmagasin med sänkt syrehalt. För det brinner inte om man sänker syrehalten med en femtedel. Det fantastiska är att människor nog klarar sin förbränning hur bra som helst i luft med 15-16 % syre. Tyvärr hjälper inte detta trix mot de lömska kemiska processerna i det sura papperet.

Tänk vad mycket man kan lära sig på en eftermiddag. Något borde jag ännu skriva om Henrik Meinanders key note om historievetenskapens funktioner i framtidens historiekultur. Men jag tror jag gör det i morgon i stället, efter min egen presentation, som lite tangerar liknande frågeställningar.

Män och kvinnor på 1700-talet

Det finns en hel del uppfattningar om hur män och kvinnor levde och hurdana roller de har haft under historisk tid. Ibland tänker jag att vår uppfattning om genus och traditionella könsroller ändå är väldigt präglade av de senaste hundrafemtio åren.

Just nu sitter jag med ett auktionsprotokoll från 1786 framför mig. Det var den hösten änkefru, sannolikt krögerskan, Ingrid Maria Dammert, beslöt att realisera ett arv hon fått efter en officershustru. Kanske som tack för uppehälle i fästningsstaden Helsingfors? Välborna fru Sneckenberg hade ändå inte varit någon fattig person, för hennes egendom var rätt stor och det fanns tydligen tjockt av folk i auktionskammaren. Auktionen förrättades av borgmästare Mattens och fru Dammert representerades av sin son Johan Wilhelm, fast hon sannolikt var på plats och ropade in en del bolster.

Jag möts av nästan idel gamla bekanta bland köparna. Trädgårdsmästare Edbom, som verkade i det som sedermera blev Kajsaniemi park, köpte en förgylld liten silverdosa, åtta djupa tenntallrikar och många andra kärl. Man vet egentligen inte om det varit han ensam på plats eller om han varit tillsammans med sin hustru. Också kvinnor ropade själva in saker, inte minst av kläderna; det behövdes inga karlar på plats för att dessa borgarhustrur skulle klara av att göra självständiga affärer. Också den alltid aktiva skomakarhustrun Boström höll sig framme som vanligt. Hon måste ha varit en affärskvinna av guds nåde, det fanns inte något hon inte kunde kränga, från latinsk lärd litteratur till hela byggnader köpte hon på stadens auktioner under åren.

Den godhjärtade och förmögne Nathanel Heidenstruch, vars brorsson kom att bli byggherre till det som nu är Presidentens slott, ropade in kaffebrännare och spinnrockar. På plats fanns folk från enklare hantverkare till officerare, män och kvinnor, tjänstemän, borgare och handelsmän i en salig blandning. Och kvinnorna var tydligt aktiva - liksom männen var engagerade i att skaffa hushållsartiklar. Man ska alltså inte låta den juridiska kutymen lura en för mycket.

Information - en förslösad resurs

Ibland tänker jag på mig själv som en ekonom för information. För information är på många håll en förbisedd resurs, en minst lika viktig resurs som pengar. Information är potentiell kunskap, men det krävs en insikt om informationens värde. För att den ska hålla sitt värde bör man förvalta den. Kunskapen och kompetensen finns i folks huvuden, men informationen finns på papper, böcker, i datorer, telefoner, på ljudband eller vilka medier som helst. Information finns också inbyggd i strukturer och kan utvinnas därifrån.

Ofta inser man inte informationens värde. Ibland, om man tappar information, kan ändå effekterna vara katastrofala. Men många gånger inser man inte hur mycket resurser man slösar på grund av dålig informationshantering och kommunikation. Kommunikation är förresten inte bara att flytta information hit och dit, utan kommunikation flyttar kunskap, ibland simplare sådan, men ändå: informationen måste tas in, innan den gör någon nytta. Fråga vilken informatör som helst hur svårt det är. Hur många gånger har man inte hör att folk fått för lite information om något, oberoende hur mycket man informerat. Därför hör också pedgogik ihop med ämnet, liksom fungerande strukturer och organisationskultur. Ledarskap alltså.

Ett av de bästa sätten att placera information är att dela den. Det låter ologiskt men det fungerar oftast så. För med information är det lite som med kärlek, ju mer man ger, desto mer får man. Och visst är det ju så med penningresurser också: i omlopp växer de, inte i kassaskrinet. Det gäller inte i alla lägen, men betydligt oftare än man kunde tro. Människor är nämligen sociala varelser som gärna ger tillbaka och belönar generositet. Också egennyttig vidareförädling av information gynnar dessutom helheten. Varje begränsning i ett informationsflöde bör alltså vara noga genomtänkt.

Osorterad, dåligt förvaltad information kostar tid, pengar och förstör motivation och därför effektivitet. Den förvandlas till en hög problemavfall man inte ofta kan göra sig av med av rädsla för att förlora något oersättligt. Men man borde lära sig att se också de dåligt fungerande informationssystemens innehåll som resurser. Det är förstås enklare och billigare att utnyttja väl förvaltad information. Så det är alltid goda investeringar att planera användarvänliga system som har bra struktur. Och att sätta tid på att skapa bra namn på dokument och ännu hellre ge dem metadata. En hel del information blir förstås värdelös med tiden, men om man skulle fundera mer kreativt, tror jag man på många håll kunde hitta på sätt att utvinna ny kunskap ur sina informationsresurser. En del organisationer samla också mängder av totalt värdelös information, som ytterligare försvårar möjligheterna att utvinna relevant kunskap. Framför allt behövs medveten planering.