Gasverket intill järnvägsstationen

 

I dag fick jag lust att återvända till bilden jag utgick från förra gången. Men denna gång tänkte jag fokusera på förgrunden, mellan den nya järnvägsstationen och nuvarande Mannerheimvägen. Ungefär där Posthuset står idag, ser man en del industribyggnader som ännu ett par decennier tidigare var av stor betydelse Helsingfors. Det finns överraskande lite bilder och material av det här första gasverket i staden.

Området vid gasverket enligt karta från år 1878.

Gasverkets rök över staden. Vy över Henriksgatorna 1896 av August Juselius.
Museiverket. Detalj CC BY-licens.

Fotgängare vid gasverket 1908. Foto Roos. Stadsmuseet.

CC BY-licens.

År 1860 rådde det en liten tävlan mellan Viborg och Helsingfors om vilken stad som först skulle få gasbelysningen i gång. Båda städerna låg redan efter industristaden Tammerfors, men skam den som ger sig! I mars behandlades ärendet i magistraten och redan på hösten fylldes gasklockan på tomten i utkanten av staden. Staden, som redan bidragit med tomten, lovade betala för gatubelysningen. Gasen skulle först dras ner till den splitternya fina teaterbyggnaden och därefter österut mot stadens administrativa centrum längs Norra Esplanaden och Alexandersgatan redan samma höst.

Det första privata gasverket hade fått en koncession på 40 år. I början användes trä för gastillverkningen och man anlitade tysk ingenjörskonst. Ingenjör Bergroth, som också studerat i Hannover anställdes efter ett par år som chef för verkstaden och snart tog han över ledningen för hela gasverket. Han inhämtade kunskaper i ett par omgångar från Tyskland och han bodde vid gasverket tills han 1884  begav sig till Baku för att arbeta för Alfred Nobel. Han återvände efter ett antal år och fortsatte sin framgångsrika karriär i hemlandet.   

Edvard Bergroth (1836-1917), mångårig chef för gasverket. 1864.
Han var också aktiv brandkårist och senare en av grundarna till TF.
Museiverket. CC BY.

De första fem gaslyktorna tändes redan 14.11.1860 vid nuvarande Svenska teatern och två dagar senare tändes den stora takkronan i den nya, fina teatersalongen med gaslampor. Teatern hade visserligen inte öppnat ännu, men i byggnaden fanns ett kafé, där restauratören Holmgren drog stor nytta av den nya moderna belysningen och drog fullt hus från morgon till kväll.

Nya teatern 1860 före branden. Museiverket.
CC-BY

Nya teatern efter branden i maj 1863. Museiverket.
Gasbelysningen hade knappast något med saken att skaffa.
CC BY. 

Lyktor sattes  genast i november 1860 upp längs Norra Esplanaden och de första övriga gaskunderna var butiker och konditorier. Belysningen var den första och viktigare användningen för gasen. Belysningen var av värde inte bara på gatorna utan också inom industri och handel, då ljuset drastiskt förlängde arbetstiden i den urbana miljön och ekonomin. Gasen var dyr och prissättningen var inte enkel, och man blev tvungen att förhandla om priserna. Också ett annat konkurrerande system, utvecklat av Alexander af Forselles, och som var baserat på terpentin erbjöds staden några år senare och lär också ha tagits i bruk längre bort mot Brunnsparken.  Vid gasverket övergick man till kol  som bränsle 1882.

Rengöring av gaslykta på Sjötullsgatan 1912.
Signe Brander, stadsmuseet. CC BY.

Vid sekelskiftet övergick gasverket sedan enligt planerna i stadens ägo och snart inleddes uppförandet av det nya gasverket i Södervik. Det var också en uppvisning i modern byggnadsteknik och en stor satsning för staden.  Men den var nödvändig, eftersom gasförbrukningen ännu var stor, trots att elektriciteten också redan vunnit terräng, inte minst just inom belysning.

Signe Brander, Gasverket i Södervik 1912. Stadsmuseet.

CC BY.

Tog man också steg för att använda gas i hushållen också för annat än belysning. Att skillnaden mellan att bära ansenliga mängder ved upp våningarna och att bara öppna en gaskran för varmt vatten eller matlagning är lätt att förstå, men det var ändå första början av 1900-talet som hushållsanvändningen gick om belysningsanvändningen i förbrukningen. En viktig biprodukt av gasproduktionen var koksen, som man kunde använda i de moderna centraluppvärmningssystemen. 

På Arthur Faltins bild från 1911, troligen från hemmet i Kronohagen,
ser man att vedspisen ännu var i användning i köket.
Museiverket. CC BY

I hemmen betalades gasen med gaspolletter som man
köpte i livsmedelsbutikerna och matade in i gasmätaren.
Gaspollet från 1925. Stadsmuseet. CC BY.

Gaslyktorna tändes manuellt. Intill Gamla kyrkan 1930. Stadsmuseet.

CC BY.

Det gamla gasverkets byggnader fick ge vika i början av 1930-talet då den nya Posthuset skulle uppföras och den sista gaslyktan släktes den 7 december 1941. Men fortfarande är gasen viktig inom industrin, till exempel inom bageribranschen som jag lite råkar känna till.

Foto Roos 1935, stadsmuseet. CC BY.

Det fanns en gasklocka också i Kampen ännu på 1960-talet.
Pekka Kyytinen 1966, Museiverket. CC BY.

Arkadiabron – från karta till verklighet

 För hundra år sedan rubricerade Hufvudstadsbladet att byggandet av Arkadiabron skulle utföras under sommaren. Planeringen var aningen utmanande på grund av att gatan skar hamnbanan i en rätt liten vinkel, som man kan se på kartan nedan från 1917. Man kan läsa i artikeln att den gamla träbron skulle ersättas med en av betong. Det var en förutsättning för att man äntligen skulle kunna dra ordentliga spårvagnslinjer till den nya stadsdelen som växte upp i Tölö. Att dra en spårväg över en träbro låter ju inte klokt, och träbron var faktiskt ännu mer anspråkslös än kartan låter förstå.

När den nya järnvägsstationen stod klar 1919 klättrade en fotograf upp i tornet och tog en bild västerut. På bilden kan man se hur Arkadiagatan såg ut i verkligheten. Hamnbanan bröt brutalt av den moderna breda fina Arkadiagatan, som fått sitt namn efter den numera rivna Arkadiateatern och den kännspaka Villa Arkadia en bit längre upp längs Västra Chaussén (nuv. Mannerheimvägen).

Erico, 1919. Stadsmuseet. Detalj. CC BY 4.0.

Visst fanns det en bro, men den var endast för fotgängare och lyckligtvis hade vi en fotograf som Ivan Timiriasev i staden som passade på att fotografera bron under sommaren, antagligen strax innan den revs. Bron hade spärrstolpar som hindrade fordon att ta sig ut på den lätta bron, men det hände att någon red över.

Ivan Timiriasev, Museiverket. CC BY 4.0.

Under hösten blev sedan bron färdig, och i sinom tid anlände skenorna från England och spårvagnen kunde inleda sin trafik.

Trafiken i den växande staden ökade och området kring Arkadiabron och vid Nikolajeffs bilpalats, som redan gick under namnet Hankkijaplatsen då andelslaget köpt fastigheten 1919, var livligt och aningen besvärligt. Just här, i korsningen mellan Arkadiagatan, Salomonsgatan och Järnvägsgatorna tog också Henriksgatorna slut i sin alléform och övergick i landsväg. I området fanns såväl stora industribyggnader, landsbygdsaktiga bitar som moderna stadshus. Gatan asfalterades och snabbt fick den klotter på bron, "Alas herrasväki! Äänestäkää", men det fanns fortfarande också grustrottoar. Tölö var ändå en stadsdel för en kraftigt växande medelklass av olika slag och många rörde sig till fots och med spårvagnen in till staden. Stadens trafikregleringskommitté oroade sig för röran. I den svåra korsningen mellan Arkadiagatan och Åbovägen  sattes en trafikfyr 1926 som mest blinkade med grönt, som enligt de internationella bestämmelserna betydde "giv akt" och därmed  skulle få chaufförer att sakta farten. Med refuger i området försökte man nå större reda. Också fotgängarna var ett besvär, då de som kom från Arkadiabron sprang tvärs över korsningen in på alléns mitt, i stället för att hålla sig till den östra trottoaren. Man övervägde att också sätt upp upplysta skyltar så att folk skulle lära sig att gå rätt.

Trafikarrangemangen 1926.
Kontorsvärlden 26.1.1926. Nationalbiblioteket.

På den här bilden av från Bondetåget1930 ser man trafikfyren.
Rafael Roos, Stadsmuseet. CC BY 4.0

Arkadiabron var också ett av de ställen där man först införde "skyddsvägar", som de olyckligtvis länge kallades i Finland. Fortfarande är ju området intill Naturhistoriska museet trafikmässigt en utmaning för både fotgängare och bilister.

Hufvudstadsbladet, 20.9.1934.

Nationalbiblioteket.

Tillägg: Hufvudstadsbladet, 30.03.1924, nr 89, s. 1, Nationalbiblioteket:

Det andra hemska språket

I den finska grundskolan ska alla barn läsa minst en lång och en medellång lärokurs i språk. Den ena ska vara det andra inhemska språket (finska eller svenska) och det andra något främmande språk eller samiska. Jag tror att det idag finns en allt starkare känsla av att engelska egentligen räcker. Engelskan är fortfarande det för oss synligaste språket, till och med då EU-kommissionärer och -parlamentariker uppträder i offentligheten. Det bidrar till illusionen att man inte skulle dra nytta av att kunna tala eller åtminstone förstå andra språk, som till exempel tyska. 

De som skriver lång svenska eller finska i studenten har också långsamt men säkert blivit färre. Dess värre avspeglar ju utvecklingen de vuxnas och samhällets fokus och prioriteringar då språkkunskaperna bland barn och unga begränsas till några få språk.

Har det att göra med att det kräver tid och övning att lära sig ett språk, att allt färre skriver det andra inhemska? Jag undrar ändå lite om vi kanske resignerat som kultur och samhälle. Att man skruvat ner kraven på kunskaperna i det andra inhemska, samtidigt som vikten av matematik ökade signifikant, har kanske gjort att man läser mindre språk överlag. Värdet av att behärska olika språk och kanske framför all färdigheten att lära sig nya språk har vi inte lyckats föra fram. Argumenten om att man genom att dra ner på undervisning i svenska och finska, skulle ge "mera utrymme" för andra språk, har väl nu en gång för alla kommit på skam. 

Det känns åtminstone för mig som en stor risk, att utelämna sig åt en mindre språklig diversitet och i och med det också en smalare kunskapsbas och svagare internationella nätverk i vårt land. Jag är inte helt säkert på att den anglofona världen erbjuder alla nyttiga insikter och kontakter vi behöver i framtiden. Lyckligtvis får vi ju en kulturellt kompetent befolkning på andra sätt.

Omdömet i processen

Runt Universitetsbibliotekets kupol sitter fyra symboliska fåglar från 1881: den skarpsynte örnen, den vaksamme tuppen, vishetens uggla och skönhetens svan. Dessa symboler för akademiska dygder är planerade av arkitekt Frans Sjöström och utförda av C.H. Carlsson och restaurerades senast 2013-15.
"Helsinki National Library Dome" by flamouroux is licensed under CC BY-SA 2.0.

I veckan var det festseminarium på Helsingfors Universitetet och Nationalbiblioteket för att hedra Kristiina Hormia-Poutanen, som nu går i pension efter en lång karriär. Seminariet rymde många perspektiv på kunskap och vetenskaplig kommunikation. Det var framför allt jätteroligt att återse många kära vänner och bekanta jag mött och arbetat med under årens lopp, fast jag hann prata bara med en bråkdel av dem. Kristiina har för mig alltid framstått som en ledare som kunnat stöda expertis och sakkunskap. Hon har kunnat genomföra stora förändringar och bygga samarbeten på ett sätt som gjort att vårt Nationalbibliotek idag är starkt och modernt. Hon har också envetet arbetat för öppenhet och bildning.

Under dagen hörde vi många intressanta diskussioner och presentationer. Särskilt uppskattade jag Krister Lindéns tankar om "artificiell intelligens". Han pekade väldigt tydligt på varför AI aldrig kan ersätta människan. Kort sagt: Vi behöver alltid dem som kan ställa de relevanta frågorna. En AI kan spotta ur sig hur mycket material och idéer som helst, men vad är relevant och vad är vettigt? Det handlar om den typen av praktisk och konkret (ut)värdering, som blir allt viktigare. Omdöme. Allt fler av våra "nyckeltal", impact factors och vad de allt heter blir allt mer irrelevanta och absurda. Den dag maskinerna både skriver, läser och sammanfattar forskning är alla H-index helt värdelösa. Egentligen är den dagen redan här. Mängden artiklar som publiceras är för stor, liksom hela forskningens informationssystem är, både redan och fortfarande, i kris. Vi opererar med gamla begrepp i ett system som är oändamålsenligt och stelt. Vi måste tänka om alltsammans från grunden. Det handlar om processer som behöver omarbetas. Men som LIBERs ordförande Julien Roche sade, förändringen tar tid. Det finns många som har ekonomiska intressen i att upprätthålla den nuvarande modellen.

Begreppet bildning nämndes ett antal gånger under dagen. Det var också något jag kom att tänka på då jag lyssnade på en intervju med Yascha Mounch. Han försvarade på ett mycket uppfriskande sätt vikten av yttrandefrihet. Det är också något jag själv tänkt på, på sista tiden. Varför verkar det som om så många har svårt att uthärda människor med åsikter, som skiljer sig från ens egna? Och varifrån kommer behovet att ständigt tillrättavisa andra? Kränkthetsretoriken är ett obildat otyg enligt mig, liksom trigger-varningarna. Till bildning hör självskrivet att man respekterar andra och reflekterar över vad och hur man resonerar och framför sina tankar. Men att försöka skapa en värld där ingen någonsin blir kränkt eller upprörd är helt orealistiskt och en rätt farlig väg att gå.

Eftersom kulturen, samhället och språket ständigt förändras är alla gränser flytande och kontextberoende. Att försöka begränsa eller förbjuda diskussioner och argument, i synnerhet inom konst eller forskning, är direkt farligt. Vi måste kunna diskutera öppet för att förstå varandra. Och vi måste använda oss av vårt eget omdöme i varje läge, eftersom varje situation är unik. Man måste vara medveten, kalla det woke den som vill, men det är något var och en bör rikta inåt, mot sig själv, i första hand. Bildning är just det. Saker som skapas, sägs och görs med respekt och med goda avsikter bör också få kommenteras och diskuteras öppet och konstruktivt, utan affekt. Omdöme är ett begrepp jag önskar renässans.

Att bräcka motstånd är att bräcka människor

Allt ledarskap inom hälsovården är inte uselt, men det verkar finnas en del av den varan, vilket är särskilt beklagligt om det krävs förändring och utveckling av verksamheten. Det lär ju vara fallet eftersom vi är mitt inne i en stor omstrukturering av hälsovården. Människor som arbetar inom vården gör ett enastående viktigt och ansvarsfullt arbete, varför det är alldeles speciellt oroande att läsa om undermåliga metoder som använts i verksamhetsutvecklingen. Högt utbildade, dedikerade människor behandlas arrogant, som om de inte visste bättre eller kunde förstå om man talade med dem med riktiga argument.

Förändringsmotstånd är ett av mina hatord. Det är egentligen ofta bara en ursäkt för otillräckligt ledarskap. Att inte kunna lyssna och ta emot frågor, möta och bejaka folks oro och stödja dem genom förändringen. Att inte gå i dialog, att inte göra folk delaktiga utan bräcka dem.  Redan att säga att "vi tar frågorna senare" är att inte mötas i diskussion. Informationshunger är en naturlig reaktion och frågor är inte alltid kritik. Man behöver svar. Ett ärligt "vi vet inte ännu" är också ett alldeles dugligt svar. Det handlar om kommunikation och information. 

En ovilja att svara på frågor föder misstro liksom andra situationer av skendialog. Folk känner snabbt på sig om man tar dem på allvar eller om man försöker skaffa mandat genom att "lyssna". Sådant kan vara mycket skadligt för en förändringsprocess. 

Det är klart att det kräver tid och energi att göra förändringar. Att en del människor har svårt med osäkerhet. Att en del kanske helt enkelt inte kan eller vill vara med längre i en ny situation. Men öppenhet och ömsesidigt förtroende gör det hela mindre slitsamt. Kanske något naivt vill jag själv tro att alla gör så gott de kan, men ledningen har nog mer ansvar än andra. Också för vad utomstående konsulter gör. Det krävs både svar och ansvar. Respekt, kort sagt.

Man kommer till bästa resultat om all information, all kunskap och all erfarenhet som finns tas i bruk i en organisation. I en förändringssituation är det därför centralt att kommunicera varför en förändring är nödvändig och sedan sälja målsättningen: vart vill vi komma, vad blir bättre, hur påverkar förändringen just dig? Framför allt måste förändringen göras tillsammans.

"Egg Emoticons" by katerha is licensed under CC BY 2.0.

Man kanske behöver ha sönder organisationen och till och med ändra på organisationskulturen om man ska göra om saker. Men man behöver inte knäcka människor i en förändring. Tvärtom ska man vara rädd om dem. De är ju de som ska göra förändringen och det kan vara tungt. 

Jag tror rädda ledare projicerar sin egen människosyn på människor omkring sig. Visst kan förändring vara jobbig, ofta är den det. Men man måste ju göra den tillsammans. Det kräver tid och omsorg.

Omelett kan vi säga till kameran.

Digital transformation

Idag kunde man i Hesari läsa en insändare där Skatteverkets direktör påpekade, att man de senaste två decennierna effektiverat sin verksamhet ansenligt. De anställda är idag 20% färre, samtidigt som tjänsterna blivit mycket effektivare och bättre ur kundperspektiv. De nedskärningar som regeringen nu kräver kommer därför att synas som sämre kundservice, eftersom det är det enda stället man kan skära. 

Det handlar om ett beklagligt mönster, där de som skött sig väl lätt bestraffas med ytterligare nedskärningar. Förutom eventuella högerpopulistiska orsaker, som när republikanerna i USA gör kampanj på att skära ner skattemyndigheternas budget och få sämre övervakning på det sättet, är den enda andra orsaken jag kan komma på för en dylik nedskärning i Finland, att man helt enkelt inte förstår vad digital transformation är och hur man med hjälp av denna effektiverar verksamhet. Som ledarskap kan man knappast tänka sig något sämre än att belöna dem som till prioriterat sina egna rutiner och existerande strukturer i nuvarande läge.

Digital transformation är en term man slängt med de senaste tio åren för att understryka att den informationsteknologiska brytningen handlar om något mer än att byta ut papper och telefon mot dator och webb. Det handlar om att alla processer förändras, om att teknologin och det nya mediet mognar i kulturell och ekonomisk betydelse. Det innebär att man genuint fokuserar på användare och deras behov: hur man på det effektivaste och enklaste möjliga sättet kan hjälpa dem till största möjliga mervärde. Det här leder i de flesta fall till att organisationer måste förändra sina processer radikalt. Den digitala kontexten gör att all verksamhet blir mera dynamisk. 

I praktiken betyder det bland annat att man hjälper användare att göra smarta val, sådana val som de skulle göra om de hade tid och kunskap att sätta sig in i alla val de behöver göra, då de klickar sig igenom olika tjänster. Det kallas nudging eller puffning, och betyder inte att man fråntar människor valfrihet, utan att man erkänner det faktum att det inte finns ett sätt att presentera olika alternativ som neutralt likvärdiga. Forskning visar att det inte går. Vi påverkas alltid av hur olika alternativ presenteras för oss. Då man formger en tjänst har det alltså alltid en etisk dimension. Om man inte väljer användarens bästa som utgångspunkt, kan man tala om sludge. Det innebär att man antingen bara planerar dåligt eller planerar till sin egen fördel. Man ser det senare tyvärr väldigt ofta hos kommersiella aktörer. Försök till exempel ta personlig kontakt med en bank ...

Det som gör Skatteverkets exempel särskilt intressant är att man som myndighet lyckats förändra hur hela samhället fungerar. Förändringarna har gjort att alla företag och arbetsgivare i dag har varit tvungna att anpassa sin verksamhet mot effektivare processer som tjänar individen, arbetstagaren. Som myndighet har man dessutom kunnat se till att det finns lagliga grunder för att dela information på detta sätt. Inom hälsovården har man inte riktigt lyckats med liknande nudging. Där har människor fortfarande rätt att blockera processer med hänvisning till integritet på ett sätt som i värsta fall kan kosta dem livet. 

Generellt sett är ändå de största utmaningarna sociala och systemiska. Organisationskulturen är avgörande liksom ledningens kompetens. Att genomdriva dylika förändringar kräver förståelse av övergripande arkitektur samt gott ledarskap. Just nu försöker man inom FPA göra liknande förändringar. Det handlar om långa processer och prioritering av målmedveten förändringsutveckling i en värld som samtidigt är mycket skör och ibland oförutsägbar. Det kräver både öppenhet och delaktighet, men också målmedvetenhet och att ledningen förbinder sig till långsiktig utveckling och ger den en klar riktning i form av maximalt mervärde och nytta för kunderna.

Det klassiska exemplet av "puffande" är den målade flugan i pissoaren.

"Fly - Delapouite - game-icons" by Delapouite is licensed under CC BY 3.0.

Throwback

Av förekommen anledning, som jag inte nu går inpå dess mera (Pressarkivet kommer att ta ytterligare ett steg mot undergången om en dryg månad) har jag denna helg ägnat mig i huvudsak åt åren 2011-15 i mitt liv. Det var en innehållsrik tid. I dryga tre års tid jobbade jag som en galning för att rädda Pressarkivet. Det var en kamp mot väderkvarnar, för det var redan bestämt att arkivet skulle bort och det var omöjligt att rubba tagna beslut. Men i tre års tid såg jag potentialen, lösningarna och vad som kunde ha varit möjligt och jag använde all min kreativitet och energi för att föra fram visionen. En vision som jag fortfarande, snart ett decennium senare står fast vid. Jag fick mycket stöd av många människor, men ingen beslutsfattare vågade ta de steg som behövts eller så förstod de inte vad jag sade. Eller så var de bara oense med mig. Men jag är ändå ännu i dag av den åsikten att de som förstod digitalisering förstod vad jag menade. Det handlar inte bara om att tidningarna finns tillgängliga, det handlar om kuratering och förädlande av information. Min vision handlade nämligen också om mycket annat, om det finlandssvenska medielandskapet, som också det nu går in i en ny era. Vet inte hur det skulle se ut idag om man vågat satsa mer på samarbete gällande digitala plattformar då. Kanske det skulle ha gått såhär i alla fall.

På Brages Pressakiv 2012.

Jag upplever lite samma känsla i mitt arbete just nu.  Jag upplever att jag har lösningar på problem som är mycket omfattade och komplicerade, som nu handlar om digital transformation inom forskningen. Men eftersom problemen är komplexa, är också lösningarna det. Det handlar om långa processer som måste drivas igenom. Och det handlar inte om att man måste ändra it-system. Det handlar om att man måste ändra på kultur, språk och tankemönster. Lyckligtvis har jag enormt duktiga och inspirerande kolleger, som kan massor av saker jag själv inte just förstår. Men ibland känner jag mig frustrerad. Det är ibland svårt att kommunicera till beslutfattare och intressenter.

Jag vet inte om det beror på att jag nu är i en annan bransch eller på att världen förändras, men  idag kan man inte vänta sig att någon läser en text längre än en A4. Allt måste komprimeras till franska streck på en power point eller en pitch på 10 minuter. Historikern känner sig berövad på sitt främsta verktyg, narrativet, de långa kedjorna av argument, förklaringarna. Som arbetande inom ett mycket specialiserat område är jag dessutom ofta osäker på vad publiken kan väntas kunna och känna till. Akronymerna bara trillar ur mig, ofrivilligt. En förbannelse det också, en kamp om språket.

I det här läget känner jag ofta, att komplexa saker är lättare att rita än att förklara. Jag vet inte hur effektivt det är egentligen, om någon hinner titta längre på än bild än 10 sekunder. Men det är ändå mer info man kan förmedla med en bild på ett ögonblick, än genom text. Jag inser att jag nog försökte med samma saker då, för 10 år sedan. Jag ordnade seminarier, höll föredrag, skrev massor av kortare och längre inlägg,  gjorde presentationer med visualiseringar.

Hur kan det vara så svårt? Eller är det bara jag som har fel? Försöker ta det en sak åt gången. Väntar fortfarande på kursen i infografik jag ska gå, den blir hela tiden uppskjuten på grund av lågt intresse. Kanske är jag efter min tid. Men jag försöker nu i alla fall öva på att analysera och komprimera, en sak åt gången. Mitt medium har blivit LinkedIn, men jag tänkte att skriva lite på svenska  här kunde göra gott också. Så jag kanske återupptar bloggandet lite. Får se.

I den här bilden komprimerade  jag John Doerrs bok Measure What Matters. 

Det var inte så svårt, så ibland funkar nog vår tids kommunikation tvärtom och är väldigt pratig. 

Kanske det behövs som motvikt. (fan, kanske det är böcker jag borde babbla fram ...?)