Jasna

I början av veckan besökte jag första gången i mitt liv Slovakien. Det var en positiv erfarenhet, även om jag egentligen inte direkt upplevde särskilt stora delar av landet. Jag besökte skidorten Jasna i Tatras-bergen. Vädret var omväxlande soligt och regnigt. Stämningen var något melankolisk när pisternas snö sakta regnade bort. Under konferensens sista presentation mullrade åskan dessutom plötsligt och effektfullt mellan bergen.

Konferensen hette ILIDE och är en konferens för vetenskapsbibliotekarier med betoning på östra Europa, men det fanns många talare på plats både från USA och övriga Europeiska länder. Konferensen var mer professionell och kommersiell än vetenskaplig, men mycket intressant. Särskilt spännande var det att höra om utvecklingen inom Center for Open Science och deras flaggskepp Open Science Framework, som är en imponerande plattform för hanterings av forskningsmaterial. Hela konceptet bygger på omfattande integrationer med snart sagt alla mjukvaror och plattformar forskare använder och erbjuder ett utmärkt sätt att knyta dem samman och dessutom hantera delning och arkivföring av material. Det enda kruxet är bara tyvärr stort: för européer är OSF ofta förbjuden frukt, på grund av att det inte är tillåtet att överföra personuppgifter, som ofta ingår i materialet, till USA där tjänstens servers finns. Det samma gäller förstås en och annan molntjänst, som forskare nog av misstag kan komma att använda. Det skulle därför vara mycket bra om någon kunde sätta upp en finsk, nordisk eller europeisk version. Programvaran än trots allt öppen källkod och jag är rätt säker på att de skulle ta emot ett systerprojekt med glädje. Tyvärr hann jag inte tala med Natalie Meyers denna gång, dumt nog.

Men jag hade flera andra intressanta diskussioner särskilt med representanter för Liber och tyska DARIAH. Ganska stora problem hade jag däremot med förläggarnas bibliometriorgier. Precis som man inom EU framhållit att man bör fästa särskild uppmärksamhet vid kvalitativa kriterier vid utvärdering av forskning, kommer inte representanten från en förlagskoncernerna och talar om delar av deras fina index som ”kvalitativa” mätare (för att de på något sätt är viktade för att försöka kompensera det uppenbart sjuka i att försöka jämföra forskning kors och tvärs genom att räkna saker överhuvudtaget). Man blir bara så trött ibland.

Åtminstone uppfattade jag det som ett mycket osympatiskt och kalkylerat sätt försök att kapa en term och skapa förvirring. För tyvärr är det nog bara så, att bibliometri erbjuder belägg för beslutsunderlag i mycket få och specifika situationer då det gäller utvärdering av forskning. Ska man bedöma kvalitativt så måste man faktiskt ha förståelse för substansen. Om man nu tycker att den utvärdering och kvalitetskontroll som det vetenskapliga samfundet använt de senaste seklerna på något sätt inte duger (som hela den här statistikrumban dessutom är en proxy för).Vilket man ju kan tycka om man inte fattar nånting. Samtidigt är det helt vansinnigt intressant att bolla med alla dessa siffror, men ibland känns det som som att ge en atombomb till Trump att ge beslutsfattare tillgång till sådana data. Någon kunde ju till exempel få för sig att man skulle basera finansiering av hela forskningsorganisationer på dem, schematiskt till och med. Vilken mardröm.

Insikt och akademisk kunskap

I veckan löpte tiden för att ge utlåtanden om valfriheten i vården ut. Det kom in över 600 utlåtanden från olika intressenter och sakkunniga mest, får man anta. Både kommuner och akademiker har framfört kritik, som statsministern säger att beaktas. Det intressanta är att lagparagraferna borde vara klara nästa vecka, tycker han, för annars hotas tidtabellen. Och det vore ju för tråkigt.

Samtidigt som akademisk forskning nedvärderas och motarbetats mer öppet än någonsin tidigare på många håll i västvärlden (möjligen med undantag av den förra kanadensiska regeringen), sysselsätter sig många forskare med att verkligen fundera på hur de bättre ska kunna kommunicera forskningsrön och vetenskapliga fakta till beslutsfattarna. Man tänker sig att det allra viktigaste är tajmingen. När man en gång kommit så långt som att man tagit fram förslag, investerat tid och prestige i dem, är kognitiv bias ofta på den nivån att det är för sent att argumentera med fakta. Då gäller bara hårt politiskt spel.

Insikten om att vi har en massa kunskap som inte används och att det ibland leder till större eller mindre katastrofer har nog också drabbat vissa beslutsfattare. Riksdagens framtidsutskott har publicerat en modell för hur man kunde få tillgång till kunskap. Förslaget inleds med en lång, ytlig och enligt mig i grunden oanalytisk genomgång av "sakkunnighetens historia", dock utan att egentligen knyta an till någon av de mesta centrala teoretikerna. För det handlar ju om makt och det är det väl kanske också det det någonstans springer ur,  att den politiska eliten fjärmat sig från den akademiska eliten (doktorer och professorer börjar väl också hos oss bli allt ovanligare som riksdagsmän och ministrar eftersom man i dag måste vara antingen eller 110%). Den akademiska eliten kan man då börja betrakta med misstänksamhet. Dessa docenter vet och förstår ju faktiskt inte allt, utan de representerar "bara ett perspektiv".

Detta resonemang ligger som grund för den föreslagna Vastatieto-modellen, där man vill säkra en bred och nyanserad tillgång till information. Det finns absolut bra poänger med förslaget, inte minst i att betrakta det hela som en process, men som akademiker känner jag mig ändå lite obekväm med uppdelningen i olika typer av sakkunniga. De akademiska ställs delvis i kontrast till erfarenhetssakkunniga, sakkunniga från utsiktposter och visionära sakkunniga. Men visst, absolut bör framtidsutskottet höra personer från många olika områden med olika perspektiv på saker.

Men vad är skillnaden på en akademisk expert jämfört med andra sakkunniga? Det är en sak som man borde vara tydlig med idag. Att det finns en skillnad mellan att läsa på eller prova olika saker och akademisk sakkunnighet. Jag vill ingalunda förringa andra typer av sakkunnighet. Men det är något som gör att vad en läkare är mera kompetent att ge vård än någon som på egenhand läst samma litteratur? Eller att en utbildad historiker eller litteraturvetare kan uttala sig med större sakkunskap om något än en flitig och duktig amatör?

Det handlar om att man under en akademisk utbildning under många år övar sig att tänka och producera vetenskapliga resonemang. Att man blir granskad och kritiserad om och om igen, att man tänker om, skriver om och argumenterar självständigt och blir prövad i sina resonemang. Man lär sig kritiskt tänkande. Och det kan ju vara besvärligt.

Vetenskaplig kunskapsbildning bygger upp kunskap som är en del av ett stort gemensamt kunskapsbygge som är öppet för ständig prövning och omvärdering, i motsats till anekdotiska belägg eller tro som inte kan ifrågasättas. Det handlar om att hitta större sanningar än de som baserar sig på enskilda individers erfarenheter eller övertygelser.

Tid att tänka

“Alice in Wonderland” by Samantha Marx is licensed under CC BY 2.0

Som alltid när en massa parlandare samlas, i går för att minnas syster Stella på hennes födelsedag, blev det en hel del diskussioner om politik och samhällsfrågor. I flera av diskussionerna nämndes den hets och ständiga brådska som råder på många håll. Som utväg och hjälp mot utmattning erbjuds trendigt just nu "mindfulness" och häpnadsväckande till och med "tillräckligt med sömn". Saker som visserligen bevisligen hjälper en att orka prestera mera. Men man kunde ändå fästa uppmärksamhet vad det är man inte gör då man mediterar eller sover: tänker kritiskt.

Dessa snabbuppladdningar och återställare av energinivån innebär inte egentlig reflektion eller att man rationellt, kritiskt och analytiskt skulle gå igenom vad man egentligen sysslar med, varför och hur de hela ser ut t ex ur ett etiskt eller längre perspektiv. De hjälper en inte heller direkt att se saker ur nya perspektiv, att vidga förståelsen.

Ett mycket stort problem på alla nivåer i samhället är, som jag ser det, att människor har alldeles för lite tid att ordentligt sätta sig in i saker. Att ta in och smälta information, att begrunda vad den innebär, vad som är viktigt och meningsfullt. Och varför. Och sedan att tänka på något helt annat sätt, ur ett annat perspektiv, bara på prov.

Tur i alla fall att vi har film och teater, som kan hjälpa den stressade på traven. Det är jag tacksam för, när jag är för trött för att ens läsa. För litteraturen och läsandet är kanske det mest effektiva stödet för långsamt, djupare tänkande.

Om att mäta öppen vetenskap

En arbetsgrupp har för EU-kommissionen gjort en översikt om hur man kunde utveckla det citatindexhelvete dagens forskare brottas med. Förutom att kvantitativt mätande av citat och publikationer och ojuste användning av det som någon sorts indikator på hur duktig en forskare är (alltså på ren sifferbasis!!) det ett system som många gånger blir skevt och orättvist, är det ju ett system som bara reflekterar vad som funkat tidigare inom forskningen. På så sätt blockerar det tyvärr ganska effektivt t ex unikt tvärvetenskapligt arbete.

Författarna har kommit med ett antal resultat, som borde läggas bakom örat vid varje organisation som arbetar med eller finansierar forskning. Vid mätning av forskning och dess öppenhet gäller:

1. Öppen forskning borde alltid bedömas också med sakkunnig insikt och kvalitativa kriterier. Kvantitativa mätare kan endast användas som stöd och med övervägande av kontext.
2. Transparens och exakthet är viktiga. Mätarna bör vara robusta, ödmjuka (det kvalitativa ska väga mera), transparenta, flera och olika och de ska gå att revidera.
3. Skapa bättre mätare för öppenhet och mät den öppna forskningen.
4. Bygg på öppen länkad data.
5. Räkna relevanta saker.

Jag vill verkligen skriva under dessa råd. De digitala miljöerna har fört oss på förskräckliga avvägar, som hindrar forskningen och vetenskapen att utvecklas och framskrida på bästa möjliga sätt.

Rapporten avslutas med en hög konkreta förslag på åtgärder, som sannolikt inte kommer att klinga för döva öron. I sådana här stunder ser man att EU är en riktigt bra grej. Extremt synd bara att man inte vet hur det ska gå med många värdefulla samarbeten om brexit blir verklighet. Det är riktigt synd om brittiska forskare idag och också synd om oss inom EU, för i Storbritannien är man faktiskt jätteduktig på många saker inom t ex forskningsdata. Man hoppas att bra avtal för forskningssektorn prioriteras.

Interoperabilitet

Dagens Vieraskynä handlade om en rätt viktig sak: att interoperabilitet är en förutsättning för att digitalisering ska leda till någon effektivering för förvaltningen eller kunden. Att skribenten, Janne Viskari, är färsk chef för Befolkningsregistercentralen är glädjande, eftersom den uppdaterade Suomi.fi-tjänstens nya utvidgade version just nu växer fram hos myndigheten, har en nyckelroll vid förverkligandet av samordningen av digitala tjänster, som är ett av regeringens viktiga mål. Man har lovat att medborgare inte ska behöva lämna samma uppgifter åt myndigheter mer en en gång. Och det, ska jag säga er, är ingen lätt sak.

Det kräver inte bara att man drar en massa kablar mellan olika datorer och bygger några snygga portaler  - och vips är allting integrerat. Lådor med pilar kors och tvärs vimlar det av i powerpoint-presentationerna. Men det behövs mycket, mycket arbete med att analysera informationen i de olika systemen för att få dem att matcha ens behjälpligt. Och det lönar sig inte att ad hoc bygga nya nytt gränssnitt på traditionellt vis varje gång man kommer på att man behöver flytta information från system A till system B. För då har vi snart ett sådant trassel och datakaos, att inget fungerar.

Det som behövs är grundliga, systematiska semantiska analyser av all information på en hög abstraktionsnivå. Det blir mycket definierande av begrepp och beskrivande av informationsresurser. Filosoferande och tandagnisslan. Men när det sedan är gjort finns det förutsättningar att få informationen att löpa och skapa tjänster som faktiskt är smidiga och underlättar saker. Men det är verkligen viktigt att det inte fuskas nu, utan att arbetet görs ordentligt. Samtidigt finns här otrolig potential, massor av resurser som kan frigöras genom bättre system och integration.

Informationssystem skapar alltid begränsningar. Är de inte planerade för öppenhet och interoperabilitet (vilket t ex kommersiella system av naturliga skäl inte så ofta är) sitter man väldigt lätt fast med den verksamhetslogik man råkade ha då systemet sattes upp. Att beräkna vad det kostar att bygga nya system eller bygga om gamla är väldigt svårt. Ofta glömmer man, misstänker jag, helt bort att ens beakta sådana kostnader när man gör stora omorganiseringar.

Det lönar sig därför att arbeta med små steg, målmedvetet och omsorgsfullt. Och det som är viktigt, och impopulärt kanske, är det faktum att ska man göra bra, ska det göras med mycket långsiktig planering. I själva verket blir system aldrig "färdiga", de ska underhållas och de kan och ska kunna utvecklas kontinuerligt. För i takt med att världen ändras, förändras också behoven och kraven ständigt.

Open Scholarship

I början av veckan fick jag åka till Bonn och diskutera öppen vetenskap med representater från fem andra europeiska aktörer förutom CSC, nämligen CNRS från Frankrike, Deff i Danmark, DGF i Tyskland, JISC i Storbritannien och SURF i Nederländerna. Dessa bildar tillsammans Knowledge Exchange-nätverket för främjandet av vetenskap. På plats fanns också sakkunniga från andra organisationer, såsom DataCite. Målsättningen var att planera verksamheten för de kommande åren.

Man har tillsammans valt två tyngdpunktsområden för verksamheten: Den öppna vetenskapens ekonomi och Öppen forskning ur forskarens perspektiv. Det var en mycket givande träff med många intressanta diskussioner. En konklusion var att det finns en mellannivå mellan policynivån och forskarens vardag, en lucka som man borde försöka överbrygga. I den lucka finns enligt mig både kulturella faktorer och frågor som gäller rent praktiska saker som inte sällan hänger samman med tillgängliga tjänster och infrastruktur,

Att främja öppenheten inom forskningen handlar om ett mycket komplext åtagande. Det handlar dels om strukturerna, såsom just de ekonomiska, och om att ändra den akademiska - i vid bemärkelse - kulturen. De stora förändringarna är oftast ohjälpligt tröga och långsamma, men de är också oundvikliga och redan på gång. Ett praktiskt problem är att forskning och utvecklingsarbete ofta sker i projektform, vilket gör det utmanande att arbeta med långsiktiga strategier på ett effektivt sätt. Mycket diskuterade vi också frågor kring indikatorer och utvärdering, områden där genuin kvalitetsfokus är svår att hålla i synnerhet i en tid där resultatstyrning slår högt och mycket kvantitativa data finns tillhands. Det skulle vara mycket viktigt att kunna diskutera andra värden än de ekonomiska.

Följa med

När mannen som vet bättre än alla andra, inser att saker är mer komplicerade än han trott är det plötsligt "ingen som visste att saken är så komplicerad". Dunning-Kruger-effekten har blivit ett modeord och inte utan orsak.

Det är viktigt att inte blanda ihop frågan om hur mängden kompetens/kunskap i ett ämne och dess inverterade förhållande till korrekt självutvärdering om saken, med frågan om intelligens. Att man övervärderar sin kompetens ju mindre man kan eller vet om en sak är mänskligt och har inte direkt med intelligens att göra. För ingen kan och vet allt.

Vad det handlar om är ju visdom. Att hela tiden försöka hålla i minnet att ju tvärsäkrare man är på något, desto större är risken att man inte inser hur komplex saken är. Om något ser väldigt svart-vitt eller enkelt ut, är det med stor sannolikhet så, att man saknar en hel del information.

För mig är det lite oklart hur mycket Trump på riktigt lider av Dunning-Kruger och hur mycket han medvetet utnyttjar fenomenet. Trygg i vetskapen om att hans egna falska och snedvridna uttalanden sprids och sjunker in bland många anhängare med större effektivitet än korrigeringarna, kan han slänga ur sig vad som helst. Själv undrar jag ändå inte om det finns folk i bakgrunden som matar honom med valda fakta (eller "fakta") eftersom de vet att han inte håller tätt utan kan slänga ur sig vad som helst  - och dessutom komma undan med det. En intressant sentimentanalys av Trumps senaste tal har förresten nyligen gjorts av George Elliot Morris.

Jag har själv valt att inte följa den amerikanska presidentens twitterkonto eller twitter. Däremot försöker jag spräcka min bubbla genom att regelbundet göra sökningar bland tweets och kolla in både kategorin "främsta" och "senaste". Det är typ det enda sättet att få fram pro-trumpister. Och det är nyttigt. Ännu för några veckor sedan fanns det riktigt mycket sådant. Men för mig ter det sig som om det är en allt mindre andel av twittret som hyllar presidenten. Däremot verkar #trumpgrets, #trumregrets #trumpageddon och inte minst #resist växa sig allt större. Presidentens twitter arkiveras och analyseras också på ett bra sätt. (Är det bara jag som tycker att "the only one to fix the infrastructure of our country is me" låter lite ... , öh,  messianskt?)

Populisten som rider på folks intellektuella lättja, okunskap och känslor har en lätt väg att gå. Till en viss punkt. Någonstans finns också rätt starka historiska strukturer både i samhället och kulturen, i folks sinnen. Någonstans kommer sanningen emot, när man inser att man förlorar på att följa med den svart-vita versionen.