Den olidliga offentliga sektorn

Björn Sundell lyfter i dag upp en viktig aspekt på den ofta väldigt enkelspåriga jo-nej-"debatt", som förs kring den offentliga sektorn. På högerkanten glömmer man ofta att den offentliga sektorn faktiskt är en förutsättning för ett välfungerande samhälle, medan man på vänstersidan lätt frånser möjligheten att privatisering av verksamheter ibland kan vara en win-win-win-situation.

Bolagisering av offentliga verksamheter brukar anses vara ett högertilltag, och det har också aktualiserats med nuvarande regering. Men det är viktigt att skilja på privatisering och bolagisering, även om bolagisering i praktiken är en förutsättning för att sälja ut en verksamhet och därför är eller kan vara första steg på den vägen.

Men privatiseringsspöket är inte mitt största problem med bolagiseringen, utan ekonomismen. Det handlar om New Public Management, och en tanke om att verksamheter är mer effektiva och mer "genomskinliga" om de förläggs i bolag (vilket absurt påstående!). Det handlar om att man ska göra ekonomiskt mätbara resultat utan möjlighet till att på olika nivåer beakta landets, skattebetalarnas och medborgarnas bästa i enskilda beslut. För alla sektorer ska skiljas åt med vattentäta skott och ha "resultatansvar". De tjänstemän eller anställda som modigt agerar enligt sunt förnuft kan råka på kollisionskurs med sina chefer, eftersom resultatet för enheten är avgörande, inte vad som är bäst för samhället och dess skattebetalare. Jag är kanske naiv, men är ändå inte övertygad att det är en bättre väg att gå eller bättre ledarskap, än att se tjänstemän som just ansedda, kompetenta personer som arbetar med det allmännas bästa för ögonen.

Sundell hänvisar till Juhani Lehtos uppskattning om att upp till hälften av de offentliga social- och hälsovårdsavgifterna går till den privata sektorn i form av inköp av tjänster, inventarier och läkemedel. Det är sådana här saker som får en att verkligen undra över hur gränslöst enögd nedskärningspolitiken är. Förutom att skära i solklara investeringar, skär man också i verksamheter på ett sätt som knappast blir utan ganska direkta effekter på den privata sektorn. Dumhet eller en finsk version av chockekonomi?

Forskning, upphovsrätt och etik

Forskningsetiska delegationen och Delegationen för informationsspridning har startat ett nytt projekt som behandlar ansvarsfull vetenskaplig kommunikation i den nya digitala miljön. Avsikten är bland annat att uppdatera programmet för vetenskapskommunikation från 2013, samla material om hantering av material och rättigheter för forskare och att överhuvudtaget definiera vad upphovsrätt innebär i dag i forskningsvärlden.

I projektets namn spökar också ordet vaikuttavuus (impact). Det handlar förstås om samhällspåverkan eller nytta, men det tragiska är ju att man i dag mycket sällan beaktar ens det som en merit i akademiska sammanhang. "Impact" har förvandlats till en nidbild, där man i stället för att bry sig om t ex hur medicinsk forskning påverkar samhällets och människors välmående och välfärd, stirrar på antal publikationer. Det är inte heller helt säkert att man inom det akademiska helt enträget säger sig fokusera endast på kvalitet, har gett ett önskat resultat. Helt klart är det ändå att forskarens ansvar för samhällsnyttan är och måste vara mycket begränsad. Om korkade beslutsfattare och dåliga affärsmän inte klarar av att utnyttja forskningens framsteg är det nog inte forskarens fel. Dessutom är det helt omöjligt att veta vad som kommer att bli viktigt, kanske livsviktigt, i morgon eller om hundra år.

Att tala om vikten av att en forskare får merit för sitt arbete är därför ett tveeggat svärd. Det viktiga är, som man inom det akademiska så fromt ofta säger, kvalitet. Och då gäller det, enligt min personliga åsikt, att forskning framför allt ska vara transparent och möjlig att granska från början till slut. (Inte replikera, för det finns alltför mycket forskning som inte kan upprepas, eftersom den till sin karaktär är unik antingen på grund av att materialet är unikt (t ex ett dataset som inte kan produceras igen, en unik händelse) eller på att det innehåller så mycket tolkning att en annan forskare omöjligt skulle kunna komma till samma resultat. Men i vardera fallet bör man kunna granska hela processen, både källmaterial, metoder och argumentation och slutsatser.)

Om man i dag i en artikel har flera tiotals "författare" är det mycket svårt att kunna ge var och en rättvisa meriter i förhållande till insats. Dessutom varierar kutymen mycket mellan olika discipliner. Men som Risto M. Nieminen sade på projektets träff, har den vetenskapliga utgivningen exploderat så till den grad att det helt enkelt inte är vettigt att anse att man kan mäta något alls om forskningens kvalitet med dylika kvantitativa metoder. Jag tror han har alltför rätt.

Forskare kan t ex slå ihop forskningsdata från olika källor. Att ange proveniens kan då bli utmanande.
By Sfingram at en.wikipedia
(Transferred from en.wikipedia by Ronhjones) [Public domain], via Wikimedia Commons

Vi behöver bättre, mycket mer exakta sätt att hantera frågor om proveniens och dokumentation inom forskningen. Att dokumentera proveniens är svårt med nuvarande trubbiga on-off-logik i upphovsrättsvärlden. Men vi borde verkligen akta oss för att tro att sådan information ska säga något alls om hur forskningsmedel ska fördelas. För det är ännu svårare frågor, där tanken på en ökad politisk ("strategisk") styrning inte heller gör mig lugnare. Vad som framför allt behövs är lugn och ro, långsiktighet och empowerment av forskare i en miljö där kollegial granskning och uppskattning kan frodas, en miljö där forskare, som allra oftast innerst inne är uppriktiga idealister och världsförbättrare, har möjlighet att vara generösa och kreativa.

Café Finessen tar oss till våra rötter igen

De senaste veckorna har vår familj i all tysthet återvänt till sitt ursprung. Det har skett på fritiden, kvällar och veckoslut och några andra lediga dagar.

Under många, många år fick vi regelbundet frågan "Hur många kaféer har ni nu då?", och svaret var under många år allt mellan två och fem. Men verksamheterna levde, växte och utvecklades, nya ägare kom med, bolagen ändrade form och bransch. De ursprungliga Café Kafka och Pieni Kirahvi (som i år förresten fyller 25 år) har utvecklats till Kanniston leipomo och Kaffecentralen. Kaféerna har fått ge vika redan för ganska länge sedan och folk har slutat fråga hur många kaféer vi "har".  Men  motiven och företagens målsättningar och syften varit de samma: vi har velat främja kaffekultur, stadskultur och kvalitet. Det har alltid för oss handlat om idealistiska projekt (kanske därför vi aldrig blivit rika på det här ...); vi har velat förbättra världen och inte minst livet i staden Helsingfors.

Men nu kändes tiden mogen att göra det igen. Ett eget litet kafé. Denna gång förbättrar vi förhoppningsvis livet i Grankulla. Till skillnad från läget för 25 år sedan har vi i dag en bunt härliga, duktiga egna ungdomar som fått ta en hel del av ansvaret och klarat det med bravur. Från nästa vecka står tre av dem bakom den enorma espressomaskinen i den pyttelilla lokalen invid järnvägsstationen i Grani. Samma järnvägsstation som figurerat i släktens historia i snart hundra år. Mina farföräldrar växte upp ett stenkast från stationen i Grankulla, liksom min man långt senare.

Lek i Grankulla. Ur familjealbum. 

Farfar Oscar i Grani på 1920-talet. SLS.

Så vi kommer tillbaka till våra ursprung på många sätt. Och vi går tillbaka till det lilla formatet i företagandet, även om kontakten med och arbetet i de andra bolagen givetvis finns kvar. Inte minst går vi ändå tillbaka till det lilla kaféet med högt till tak men med en kompromisslös inställning till kvalitet.


Det känns väldigt spännande och roligt.

#cafefinessen

Ett foto publicerat av Café Finessen (@cafefinessen) Maj 5, 2016 kl. 9:52 PDT

Värdet av närvaro

Det här med distansarbete har ju inte alls tagit fart i den skala man tänkte sig. Det är trögt. Samtidigt är det också illustrativt, signifikant. Just nu går ekonomer ut med siffror som säger att en fjärdedel av allt arbete i Finland är lätt (suspectible) att (ut)lokalisera till andra länder. Som vanligt väljer man förstås i vårt land en risk-, istället för möjlighetsorienterad utgångspunkt, tolkning och rapportering.  I stället för att fråga vad det ger för möjligheter att arbete kan utföras på annan ort, ser man det till största delen som ett hot.

Kärnfrågan för ekonomerna har varit behov av fysisk närvaro, som utgjort det huvudsakliga kriteriet. I amerikanska studier verkar man ha fäst lite större uppmärksamhet vid frågan om behovet av kommunikation, och vad jag vill påstå är av stor betydelse: effektiv kommunikation kräver kulturell kompetens i en föränderlig kontext, vilket är svårt att utvärdera och mäta. Å andra sidan är resultaten i de olika undersökningarna ungefär de samma. Runt en fjärdedel av arbetet går att göra utomlands. I teorin vill jag tillägga.

Ur Etla Brief 46. Joonas Tuhkuri:
Globalization Threatens One Quarter of Finnish Employment. 4.5.2016 

Begränsningen med denna ekonomiska ansats är förstås att den frånser eller undervärderar betydelsen av psykologi, sociala mönster och nätverk, effektiv kommunikation (jag vill kalla möten tête-à-tête för verklig bredbandskommunikation, plus den ovärderliga korridor- och kafferumskommunikation som uteblir om man inte är fysiskt närvarande) och kultur.

Ett exempel ur levande livet är den oändligt svåra förflyttningen av Fimea ut i regionen. Som ett annat exempel på samma fenomen kan man som sagt ta i den förhållandevis låga mängd distansarbete som görs. Det har sannolikt flera orsaker (och nu övergår jag till ren spekulation), men det handlar antagligen om att det finns orsaker både från "chefshåll" (motiverat eller omotiverat kontrollbehov) och från "personalhåll". Samhörighet, kultur, närvaro, kommunikation, samarbete och även förtroende är faktorer som påverkar ekonomi och arbete oerhört mycket. Och själva kulturen är också en aktiv faktor som man inte bör förbise.

Så visst är ekonomiska utredningar av värde, men de beskriver bara en liten del av vad som är på gång. Det viktiga är hur man använder kunskapen, att man inte låter den styra diskussionen och processen om vilka möjligheter vi har och vilket handlingsutrymmet är.  Till exempel har vi alldeles unika kontakter och potential inom sjöfarten. Och jag menar verkligen enorm och det just tack vare robotisering och möjligheter till utlokalisering. Till Finland, om vi håller huvudet kallt och satsar rätt, dvs låter forskare och sakkunniga göra sitt jobb i lugn och ro.

Omomomorganisering

Argumenteringen kring diverse bolagseringprojekt som förts fram förbryllar mig lite. Man talar om bättre transparens och effektivitet. Nu är det ju så att bolag inte omfattas av offentlighetslagstiftningen på samma sätt som myndigheter. Så detta med ökad transparens ter sig som ett frågetecken för mig. Någonstans läste jag motiveringen att bokföringen skulle se annorlunda ut, men det borde väl ändå vara en arrangemangsfråga för en potent minister att se till att man får de siffror man behöver. Finns en tanke om att olika verksamheter i staten ska vara på något sätt självfinansierande är vi på sjufamnars vatten.

Ännu märkligare ter sig argumenten kring effektivering. Hur jag än vänder och vrider på både hälsovårdsreformen och de nya trafikförslagen, tycker jag mig bara se massor av nya administrativa kostnader. Det ska vara flera val, beslutsnivåer och dessutom behövs en hel massa övervakning, upphandling, koordination och kontroll. Nya direktörer. Ingen vill avstå, så man bara lägger till. Bokföring, administration, skatte- eller avgiftsuppbärande etc ska eller kan inte längre skötas av de nuvarande instanserna (och med dyra pengar framtagna gemensamma systemen), utan man får säkerligen skäl att upphandla många nya it-system för ändamålen. Lite mer evidens och fakta kring detta skulle inte skada i diskussionerna.

Jag har i princip alltid avskytt organisationsförändringar, eftersom de lätt stjäl enorma mängder resurser. Även då de görs helt top-down utan att engagera och förankra, som ett försök att styra verksamheter. I värsta fall görs det av chefer och konsulter utan ett uns av förståelse för hur arbetet på verkstadsgolvet ser ut  och då är de förödande för motivation och effektivitet. De sakkunniga Jules Goddard och Tony Eccles rekommenderar indirekt folk att byta jobb, så fort man börjar fokusera på lådlekar i ett företag.

På min nuvarande arbetsplats görs en omorganisation vart tredje år. Eftersom jag är mycket nöjd med min arbetsplats efter över ett år där har jag ju ett litet dilemma här. Saken är helt tydligt inte så enkel. Delvis har jag tänkt det beror på att vi har ett gott ledarskap överlag och folk är välmotiverade och engagerade i vad vi gör och i kundernas intressen och behov. Jag har också märkt att en föränderlig organisation (för organisationen ändras ju i den också mellan den stora karusellen) motverkar onödiga hierarkier. Folk “är” mera sin sakkunskap och personlighet än sin titel, vilket är en bra sak enligt mig. Men en kollega satte nyligen fingret på vad det egentligen handlar om: att en organisation alltid lever och det handlar om att rucka strukturen så att en rättar sig efter verksamheterna och kan stöda arbetet på bästa möjliga sätt. Det handlar om att ta bort hinder och trösklar för de vad de sakkunniga gör. Och inte om att man “utvecklar verksamheten” genom omorganisation och lådlekar. Voilá, så enkelt var det!

Det kan löna sig att kolla denna korta sammanfattning av Goddard om managerialsimens missar. Notera t ex Control Loop vid 3:30. Goddard talar om företag, men kan bra begrunda frågor om ledarskap och styrning inom offentlig sektor i samma banor. Den som blir intresserad kan gärna se hans föreläsning på AGSM, en lång men befriande totalsågning av kontrollbaserad styrning. Jag tycker det är bra lyssna på vad dagens ekonomer anser om styrning och ledarskap. För det figurerar en hel del gamla och bristfälliga jargonger i debatten på många ställen. Det gäller att inte böja sig för okunnigt ledarskap.

KuRs

Min nuvarande arbetsgivare erbjuder förutom en brett sortiment av it-tjänster för forskare också utbildning och jag passade på att delta i en grundkurs i R, ett programmeringsspråk och en plattform för arbete med data som vuxit i popularitet närmast explosionsartat under de senaste åren. R är ett öppet format och öppen kod, vilket gjort att det vuxit till ett stort "ekosystem", som också togs upp av Markus Kainu i Historia i en digital värld. Eftersom jag själv använt mig mycket begränsat av kvantitativa metoder i min forskning ville jag försöka sätta mig in i ämnet en aning, och måste säga det verkligen var värt besväret. Jag skulle i själva verket rekommendera motsvarande grundkurs för alla humanister. Den krävde i praktiken inga förkunskaper, men gav många relevanta insikter. Det är framför allt två saker jag vill ta upp här.

För det första är det så, att vi inom digital humaniora behöver fundera ordentligt på hur den kollegiala förhandsgranskningen ser ut. Det är förhållandevis lätt att arbeta med R, men  för ett icke-proffs är det inte alls särskilt enkelt att granska vad som gjorts och hur data behandlats. Eftersom plattformen och de delade kodbiblioteken är stora, är det lätt att ladda ner olika snuttar som gör allt möjligt med ett dataset och t ex kan presentera det på olika sätt. Men om det är rätt tänkt, om man valt smarta algoritmer och bra logik, eller gjort saker snårigt och klumpigt eller till och med helt galet, är inte lika enkelt att avgöra. Ofta görs forskningsprojekt dessutom som samarbete mellan folk med olika kompetenser, vilket är mycket bra, men det skulle också absolut kräva att granskning görs av människor med olika kompetenser.

Vi behöver lära oss kommunicera över tidigare disciplingränser. Lyckligtvis finns det många nyfikna människor som nosar på andras kompetenser både kors och tvärs. Just så tror jag mycket nytt kunnande kan uppstå. Men det är inte bra att tro att någon kan allt på toppnivå. Samarbete behövs genom hela processen, inte bara under forskningen utan också vid granskning och utvärdering.

Av R Foundation, from http://www.r-project.org [GPL (http://www.gnu.org/licenses/gpl.html)], via Wikimedia Commons

Den andra tanken som väcktes under kursen var att programmering absolut är värt att undervisa i skolan. Till exempel just R kunde bra ingå i matematikundervisningen i högstadiet. Det handlar om modern matematik, om hur man räknar i dag helt enkelt. Så här se matte ut idag, desto konstigare är det inte.

Teatern var Stellas

Jag såg i går en fantastisk föreställning. Det var Teaterhögskolan som satt upp en tolkning av Shakespeares sju tragedier under regi av Jakob Höglund. Jag kan inte skriva en recension. Det var min syster som kunde göra sådant.

Stella älskade teater. Den var hennes värld. Hon spelade teater redan som liten, hon utforskade den både konstnärligt och intellektuellt under hela sitt liv. Hon älskade att undervisa vid teaterhögskolan. Hon älskade sina elever.

Jag tror hon skulle ha uppskattat Tragedi. Den hade en fin struktur och rytm, den var innovativ, utforskande, på kornet och säkert pedagogiskt en fin erfarenhet för studenterna. De var kreativa, duktiga, samspelta.

Ett foto publicerat av Jakob Höglund (@jakobhoglunden) Mar 29, 2016 kl. 3:46 PDT