AnkSoMe II

En mycket intensiv dag i dag kring sociala medier med AnkSoMe-nätverket på Hub Helsinki. Programmet var i stort sett detta:

09 - 10 Morgonkaffe

10.30 - 11.00 Keynote | Mats Adamczak: Storytelling Engagement Stickiness

11.00 - 11.30  Reidar Wasenius: "Är Facebook terapeutiskt för dig eller får den din hjärna att ruttna?"

11.30 - 12.30 LUNCH

12.30 - 13.00 Kaj Arnö: Open workshop - Revolutionerar (GPS-)koordinaterna?

13.00 - 13.30 Keynote | Cristina Andersson: Marknadsföring i sociala medier - erfarenheter och reflektioner

13.30 - 14.00 Micke Hindsberg: Kuratering inom journalistik

14.00 - 14.30 Kaffe

14.30 - 15.00 Jessica Parland-von Essen & Helena von Alfthan: Bloggen som plattform

15.00 - 15.30 Johanni Larjanko: Marknadsföring för digitala analfabeter

15.30 - 16.00 Sammandrag och avslutning: Trender: finurlig twitteromröstning med #nyckelord

Det var många intressanta diskussioner - också på terrassen efteråt. Jag sammanfattade twittret (som enligt målsättningen trendade hela dagen) på två Storify: en för förmiddagen och en för eftermiddagen. Via dessa hittar man mycket material.

Vi sammanställde också tips för bloggare. En mycket bra dag på det hela taget.

Bloggande på ank some from Jessica Essen

Hur man skapar en community

Dagens program var arrangerat av Open Source Archive-projektet och ägde rum i S:t Michel på Mikkelin Ammattikorkeakoulu där projektet är baserat. Brages Pressarkiv är med och kommer att vara en av organisationerna som deltar i piloten i höst. Det var ett endagsseminarium som handlade om öppen källkod och arkiv. Dagens keynote gavs av Monty Widenius och var verkligen högintressant och åtminstone för mig personligen mycket givande. Efter att ha läst otaliga försök till analyser om varför open source fungerar, var det mycket belysande att höra en autentisk analys från en av dem som verkligen lyckats. Inte minst eftersom det under de senaste månaderna pågått en rätt intensiv debatt utgående från en intervju med Widenius, som han i dag menade misstolkats av en del människor.

Widenius talade om affärsmodeller och om varför öppen källkod är så överlägsen, och han gjorde det med en alldeles annan pondus och klarsyn än t ex Chris Anderson eller Charles Leadbeater. Av egen erfarenhet med MySQL (som han övergav efter att det köpts upp och gjorts om till ett open core-projekt) och nu med MariaDB, där han målmedvetet byggt upp ett koncept under flera år, kunde han tydligt förklara hur det fungerar med delaktighet och öppenhet. För det tar flera år att bygga upp en community som behövs för att hålla ett dylikt projekt flytande. Det handlar om att skapa klara spelregler (t ex licenser), att ha fungerade och effektiva processer på plats, att vara snabb, att kommunicera, att respektera och att lyssna på både kodare och andra användare. År ut och år in. Det handlar om att skapa delaktighet och det handlar om rättvisa och att inte blockera utveckling, vilket han menar att exempelvis open core (där endast en del av koden är öppen) gör på ett sätt som gör att det aldrig kommer att kunna fungera lika väl som projekt som använder olika licenser för olika typer av användare eller Widenius nya koncept business source, där man använder en tidsbunden licens.

Efter dagens diskussioner och att ha lyssnat till flera olika personers och organisationers erfarenheter av arbete med öppen källkod inser jag vilken typ av insatser det kräver både vad gäller utveckling och riskhantering, men också anser jag det fullständigt klart att öppenheten är en alldeles överlägsen väg att gå. Helt självklar, inte minst för varenda ett nytt system som skaffas till offentliga sektorn. Men det kräver ett nytt tänk på en del håll eftersom de insatser som behövs är annorlunda än man varit van vid på många håll. Vi måste sluta automatiskt stöda de stora bolagen med skattepengar i hopp om att få "effektiva helhetslösningar", och i stället satsa på att hantera och förvalta utvecklingsprojekt.

Öppen kod är bättre eftersom den är granskad av många. Det både höjer ambitionen och kvaliteten på arbetet. Därför är den billigare. I Finland har vi ett lysande exempel i projektet kring det nationella digitala biblioteket. Men det är ändå orättvist att jämföra t ex det estniska hälsovårdsystemet med soppan kring Apotti. Det är en stor skillnad på att starta från rent eller nästan rent bord, jämfört med den djungel av existerande system som i dag finns på många håll i Finland. Som Mikael Vakkari från statens ikt-koordination påpekade: det allra viktigaste inom den offentliga förvaltningen vore fungerande öppna gränssnitt. Öppen källkod har förresten rekommenderats av staten redan i över fyra år. Synd att beslutsfattarna inte läst direktiven bättre. Och Nokias ägare kunde ha gjort det samma.

Själv höll jag en presentation om varför arkiv borde vara intresserade av öppen källkod. Förutom då de självklara tekniska, ekonomiska och juridiska fördelarna. Den orsaken är förtroendet som behövs  i den digitala världen och som kräver noggrann dokumentation och transparens av alla system och processer.

Det regnar data

Det är drygt fyra år sedan Tim Berners-Lee gjorde sin redan legendariska vädjan för öppna data. Han har också definierat fem olika grader av öppna data:

1. Vilka som helst data på internet som är licensierade som öppen data 
2. Vilka som helst data som är licensierade som öppen data och är strukturerade i maskinläsbar form (som text och/eller siffror, inte bilder)
3. Som föregående men i ett öppet format (exempelvis en csv-fil – bara kommaseparerad text eller siffror – istället för en Excelfil) 
4. Som ovan, men med användande av webbstandarder (W3C) dvs SPARQL och RDF, så att folk kan hänvisa till dina URI 
5. Som ovan, men så att datan också inkluderar externa URI

Liksom den semantiska webben lyft och blivit vardag under det senaste året, inte minst tack vare Google, har också öppnandet av data fått ett genomslag. Vad det hela egentligen kommer att resultera är minst lika svårt att förutspå som webben var, misstänker jag. Det är oerhört spännande. I dag har det varit en riktigt turbotorsdag i Finland. Det började för min del med att jag upptäckte att Helsinki Region Inforshare blev prisbelönt av EU-kommissionen. Jag känner inte datat så noga, men jag skulle vara färdig att kalla åtminstone en del av den för femstjärnig öppen data, efterson jag är benägen att anse geografiska koordinater vara likvärdiga med URI då det gäller möjligheter att länka (även om det tekniskt kan fungera annorlunda än med RDF och SPARQL).

Dagens andra goda nyhet var lanseringen av den första digitaliserade delen av Ordboken över finlandssvenska folkmål. Sökfunktionerna är fina, lämpliga för forskare, även om kartan inte är integrerad i databasen, vilket gör användningen minst sagt långsam och krånglig för den oinvidga användaren. Att berika varje ord med geodata skulle ge fantastiska möjligheter till sökning och visualiseringar. Om licens står det ingenting och inget tekniskt gränssnitt finns, så egentligen är det inte alls frågan om ens öppna data ännu. Men vi är förhoppningsvis på väg dit. Ett dylikt lexikon kunde falla under närliggande upphovsrätt (15 år), men frågan är om den digitala upplagan ska tolkas som ett nytt verk. I vart fall kunde en Creative Commons-licens göra susen och garanterat främja användningen. Om forskningscentralens och SLS resurser inte räcker till att berika datan, kunde nämligen någon annan lätt göra det för dem, bara möjlighet erbjuds.

Följande instans som utmärkt sig både i går och i dag gällande tillgängliggörande av data är Nationalbiblioteket. I går lanserades den nya tjänsten Juuli, en suberb grej dit man samlar data om forskarnas publikationer från olika universitet och högskolor. Det är tillsvidare i startgroparna (exvis är det endast material från 2011), men också här är man på en bra väg. Det skulle vara av vikt att få datan länkad med hjälp av exempelvis forskar-id, vilket vad jag förstått är under planering. Detta skulle i framtiden ge fina möjligheter att till exempel länka enskild information mellan högskolor, forskningsdata, publikationer och forskare. Data kan tydligen laddas ner från Vipunen, men där står inget om licens vad jag kan se. Dagens bidrag var en finsk-ugrisk textresurs som är producerad i samarbete med det ryska nationalbiblioteket. Om jag tolkar sidan rätt är materialet public domain. I vart fall borde materialet väl klassas som nivå 1 eller kanske 1,5? PDF som filformat är ett att hackarnas hatobjekt, men om man kunde ladda ner den OCR:ade texten, skulle läget vara redan ett helt annat.

I detta sammanhang måste jag göra en liten utvikning: gällande just denna typ av data har licensförhandlingarna inom EU nu kraschat, och forskarsamfundet hoppas istället på justeringar i upphovsrättslagstiftningen. Det skulle vara en fantastisk sak om man, typ första gången i världshistorien, kunde komma i ett läge då man reviderar denna i allmännyttans istället för den starka och penningstinna upphovsrättslobbyns intressen. Man kan bara hoppas att det finns nog civilkurage hos beslutsfattarna, så att vi ens lite kunde knappa in på det amerikanska astronomiskt stora försprånget var gäller data och informationsresurser och nyttjandet av dem.

Vidare, vidare, som Dumas skriver ... Också Yle gick i dag ut med att man släpper data. Man har redan tidigare delat med sig av denna, men nu skall arbetet bli satt i system som en riktig tjänst. Vi hoppas på fem stjärnor där; hur det nu kunde se ut.

Pricken på i:et för dagen var ändå att Meterologiska institutet släpper sin väderdata. Fem stjärnor här, med samma logik som för HRI. Fantastiskt! Klar och tydligt, fin licens och allt. Klockrent. Hurra!

Som avslutning kan den som inte hört Berners-Lees fina tal göra det och lyssna till historiens vingslag.

En egen rytm

Snappade upp en intressant tankegång på Twitter. Jaana Huhta kommenterade nämligen att hon inte ser på tv. Orsaken är att tv har för snabbt tempo. Tanken är först aningen överraskande: är det inte webben och sociala medier som är ett kaotiskt informationsflöde som är omöjligt att ens få en överblick av, medan tv serverar ett välredigerat och genomtänkt paket, anpassat, modererat och kuraterat, som vi är vana att ta in och begripa?

@heikkiojala Joo, ei mulla mitään tv-vastaista ideologiaa ole. Se vain ei ”laitteena” tai mediana sovi mulle. Liian nopeatempoista.
— Jaana Huhta(@JaanaHuhta) June 2, 2013

Hon förklarade ännu vidare, att hon inte behöver ha en massa ljud och bild då hon tar del av information, utan att hon snabbast och enklast kan bilda sig en uppfattning om nyheter i textform.

@jpve @heikkiojala Haluan omaksua asiat omaan tahtiin. Enkä tarvitse esim. uutisiin kuvaa/ääntä vaan muodostan kuvat paremmin lukemalla.
— Jaana Huhta(@JaanaHuhta) June 2, 2013

Jaana Huhta är uppenbarligen en driven användare av sociala medier. Vad handlar detta om och vad kan det säga oss om mediernas framtid? För mig ter det sig nämligen alldeles uppenbart som något helt logiskt och konsekvent. I takt med att människor blir vanare vid webben, kommer allt flera människor att resonera som hon. Därför bör man ta hennes utsaga på allvar.

Om man tar en titt på Yle arenans populäraste program finns där inte väldigt många nyhetssändningar. Det populäraste faktaprogrammet är just nu den stora analysen av regeringens politik med över 11 000 påbörjade nedladdningar. Ett annat populärt nyhetsrelaterat program är A-studios intervju med Riikka Venäläinen med över 6 000 påbörjade nedladdningar. Det är en halvtimme långt. Korta nyheter har några hundra nedladdningar. Det är inte ett det mest efterfrågade formatet för nyhetsjournalistik. Information man vill ha med bred bandvidd, dvs mycket och kompakt information om, är människor som talar länge och som resonerar, analyserar, kritiserar och diskuterar. Då behöver man bedöma deras tonläge, exakta ordval, minspel, tvekan. Men det är en typ av informationskonsumtion som är krävande av två orsaker som hänger lite ihop: den kräver koncentration under en längre stund och den är samtidigt ensidig. I ett samtal där man är delaktig sugs man med, det kräver en annan typs koncentration än ett samtal där man är hänvisad till andra människors rytm och inte kan påverka samtalet.

Då det handlar om fakta erbjuder levande bilder möjlighet att se och höra relevanta och intressanta människors synpunkter eller också kan de fungera som bevismaterial. I tv-nyheter finns ändå ofta en hel del utfyllnadsbilder och tom information eller brus i form av folk som går och springer hit och dit, mer allmänna vyer eller nyhetsläsarens talande huvud, som egentligen inte ger oss så mycket info, men likväl kräver en massa "bandvidd" av våra sinnen och vår koncentration.

För mig är tröskeln rätt hög att klicka igång en video på webben. Det är en förhållandevis stor investering av uppmärksamhet med en relativt hög "riskfaktor", jämfört med att skanna genom en text och avgöra hur noga jag borde läsa den. Det kan ta flera minuter att bedöma om videon är värd att titta på överhuvudtaget. Det ger stress, mer stress än text. Jag håller alldeles med Jaana. Ju mer man blir van att filtrera och kontrollera information, desto kräsnare blir man och desto lugnare kan man ta det. Text vinner överlägset i effektivitet då det gäller att förmedla information, medan levande bilder och ljud har andra fördelar. Ljud kan man lyssna på medan man kör eller gör något annat eller i mörkret innan man somnar.

Webb-tv är fordrande för konsumenten. Det ska vara sjuttons bra före jag tittar på något och det ska vara något jag inte kan ta in bättre som text eller bara ljud. Levande bilder är krävande att konsumera. De ska ha verkligt mervärde och helst kunna konsumeras när jag har den lugna stunden jag behöver ha för att kunna fokusera. Och då vill jag helst från början vara säker på att det är mycket god kvalitet på det jag tänker ägna mig åt.

Kulturpolitik på scen

I dagens tidning förklarar teaterchefen att man gjort god konst under 2012 på Svenska Teatern. Jag kan inte uttala mig om det överhuvudtaget. Fullt möjligt att det stämmer. Det som irriterar är att det ser ut som att det skulle vara konstnärligheten som kostar över en miljon euro här. Implicit den som kritiserar katastrofen kritiserar konstens och kulturens rätt att existera och är följaktligen en tölp. Å andra sidan anser styrelsordförande att det inte är den enorma musikalsatsningen som är problemet, utan "de andra produktionerna". Ändå tycker jag det sagts upprepade gånger att vad som sprängde budgeten i grunden var att man måste jobba typ dygnet runt för att få allt klart efter renoveringen och inför den stora premiären.

Grejen är den att renoveringar och ombyggnadsarbeten nästan alltid är mer komplicerade och dyra än man räknat med. I vår firma, där vi gjort otaliga sådana, hade vi länge en bestående post som hette "otevliga(!) överraskningar" i varje ombyggnadsbudget. Frågan är hur man reagerar när man ser att det börjar barka åt skogen. Eller reagerar man? Vilket är viktigare: att hålla överoptimistiska avtal och löften till vilket pris som helst, eller att försöka - i god tid - idka damage control, kanske backa, flexa och vara känslig med att följa upp och lyssna till signaler inifrån om problem? Hur bygger man upp förtroende och hur håller man fast vid det och ett gott anseende?

Egentligen vet jag ju inget, så i det specifika fallet Svenska Teatern kan jag absolut inte uttala mig. Lite förvånad är jag dock att det verkar finnas ett så pass stort förtroende för ledningen. Alla måste ju få göra misstag förstås. Men i en del andra branscher och kretsar har mindre problem lett till företroendekriser. Utifrån ser det i alla fall ut som om det faktiskt inte var konsten som kostade över en miljon euro förra året utan något annat. Men "kulturpolitiskt" var musikalen en framgång. Undrar just vad sjutton det betyder?

Att mäta bildning

Igår publicerades igen listan på medeltalen av studentskrivningarnas fyra obligatoriska ämnen gymnasievis. Trevligt var att Svenska Yle tog fasta på öppendata-aspekten av saken. Som det nu är, tvingas medierna köpa listan av företaget Tieto, en rutin som är bekant från andra håll inom förvaltningen, och kanske inte så önskvärt med tanke på rättvisa och demokrati. Vid upphandling borde man alltid se till att man kan få loss data när som helst utan extra kostnader. Sådan här information är medborgarnas egendom och det enda som borde kunna begränsa tillgången är personers integritetsskydd. När det gäller studentskrivningar och studieresultat är det fråga värt om ens sådan data är hemlig. Själv anser jag att rumban med studentnummer på Uni är rätt löjlig och har svårt att se nyttan av att det gjorts besvärligt att få bekräftat vad någon presterat. Jag skulle bra gärna se att folk enkelt kunde kolla upp mina examina och vitsord, så jag slapp hålla reda på en massa papper och kopiera dem hit och dit. Å andra sidan, eftersom personnumren är så himla hemliga i vårt land, är det väl så att man ändå inte kommer undan pappersrumban.

Att jämföra gymnasier på det sätt som nu gjorts väcker alltid upprörd kritik. Ministern uttalade sig om att jämförelsen mäter "fel sak". Hon har absolut rätt: ur hennes perspektiv mäter den fel sak. Då skolor och utbildning ska utvecklas och då man vill hitta goda förfaranden och metoder ska man mäta andra saker. Då bör man beakta utgångsläget. Det har också gjorts. Ännu hellre borde man kanske dessutom beakta hur studenterna klarar sig på längre sikt, och då inte i frågan om vidare studier eller inkomster, utan enligt hur nöjda de är med sitt liv. Har de funnit sin plats i livet? Hur ser de nu på sin gymnasietid och vilken betydelse den hade för deras val av studier och yrke och för framgång? Sådant mätande är förstås alltför långsamt för dagens styrmetoder. Dessutom hinner ju själva skolan och dess omgivning förändras en hel del på ett decennium.

Men att det inte skulle säga någonting om en skola att jämföra resultaten i en nationell jämförelse, av vilka studentskrivningarna är enastående heltäckande, är ju inte heller sant. Att låtsas om något annat är ju bara dumt. Alla vet att vi har ett system där det krävs olika goda betyg för att komma in vid olika gymnasier, och därför finns det en klar rankning åtminstone på orter där man i praktiken kan välja mellan olika skolor. Vissa skolor har bara goda elever från början. Dessa skolor drar till sig ambitiösa elever och ofta också ambitiösa lärare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas av båda i andra skolor.

Det finns ändå en konkurrens mellan gymnasier och i viss mån påverkar det vilka skolor eleverna väljer. Det finns alltså konkurrens både mellan elever och mellan skolor. Och det är inte illa, hävdar jag, så länge skillnaderna inte tillåts bli alltför stora. Så länge det inte avspeglas i hur resurser delas mellan skolor eller elever. När extra resurser sätts in ska det göras i de svagaste skolorna och för de svagaste eleverna. Det är inte demoraliserande, för ekonomisk resultatstyrning fungerar inte här, det är jag ganska säker på. Toppskolorna och toppeleverna kan motiveras endast marginellt med ekonomiska morötter, de drivs av helt andra, mer emotionellt belönande saker. Som till exempel att klara sig i en rankning. Därför har ministern rätt ur sitt perspektiv. Men att jämföra resultaten rakt av fyller också en funktion, samtidigt som det är viktigt att man varje gång påminner om alla de förbehåll som bör göras.

I, Alvesgaspar [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)], via Wikimedia Commons

Vad mäter jämförelsen då? Mäter den kanske bildning snarare är utbildning? Vad är bildning? Det senaste Nya Argus dryftar frågor kring ämnet i ett temanummer. Martina Reuter har stått som redaktör och hon har också skrivit en kommentar. Betraktelserna och studierna i temat är påfallande ofta mer eller mindre personliga. Några återkommande aspekter anser jag själv som intressanta.

Bildning är en process. Det är inte ett tillstånd eller en egenskap, det är ett förhållningssätt som är starkt kopplat till humanism, till jaget och till att utvecklas som människa.

Bildning är gränsöverskridande. Bildningen är bred, den handlar om ett intellekt som rör sig över tid och över disciplinära, kanske också epistemologiska gränser. Bildningen är öppen och inkluderande, men också krävande och analytisk. Därför är den också genuint kreativ.

Bildning kräver tid. Bildning kräver mycket läsning och andra erfarenheter, den är besläktad med klokheten. Därför sitter den så illa i dagens utbildningssystem. Trots att bildningen har haft en viss hemvist inom humanistiska fakulteter, håller den på att delvis lämna denna plattform, eftersom universiteten inte mer kan erbjuda en miljö där bildning är möjlig.

Bildning kräver kunskap om kulturarv och språk. Gränsöverskridandet har alltså också en tidsdimension, den kräver att man arbetar med ett historiskt perspektiv, att man söker olika typer av samband och skillander över tid och till exempel mellan fenomen i olika kulturer. Bildning kan omöjligt ske bara i nuet, man måste gå tillbaka, gå utanför.

I grunden är bildningen egentligen omätbar och den är rejält motvals mot dagens ekonomiska nyttoorienterade samhälle. Därför är den också ett alternativ till de misslyckade ekonomiska lösningarna, eftersom den är utanför och inte minst för att den är mer. För trots att humaniora är en väsentlig del av bildning, är bildning inte bara humaniora. Det skulle vara en kontradiktion att inom bildningen dra en sådan gräns, tycker jag. Därför ser jag också att det är bra att humanister lägger sig i annat än ren humaniora. På så sätt kan man kanske tänka att studentexamensresultat kan mäta bildning. Så länge modersmålet är obligatoriskt, visar det på en viss bredd och bildning, även om det i princip är alldeles för smalt med bara ett språk. Dessutom är det ju i utgångsläget inte särskilt mycket bildning man hunnit med vid en ålder av 19 år. Men en skola där man skriver bra resultat erbjuder sannolikt en god miljö för en gryende bildningsprocess.

Bläddrandets leda och glädje

I går kväll samlades vi i det underbara Arkadia Bookshop för att diskutera arkiv, framför allt pappersarkiv och böcker,  som källor till information och inspiration. Uppslaget hade egentligen kommit från Lari Assmuth och Mathias Rosenlund, men tillställningen kapades lite av Brages Pressarkiv, som i ett brytningsskede försöker orientera sig mellan den historiska klippsamlingarna och det moderna digitala arkivet. Det var därför värdefullt att få höra forskare och författare tala om material och metoder de använder i skrivprocessen.

Historikern Michela Bränn berättade mycket intressant om hur en forskningsprocess börjar med att leta reda på källor. Arbetet är inte sällan till stora delar helt fysiskt: att leta reda på gamla papper och arkiv och ofta också ordna upp dem. Både hon och litteraturvetaren Fredrik Hertzberg talade mycket om den konkreta fysiska känslan av papperet och den information det ger forskaren. Ibland är den bara en odefinierbar känsla av något som förmedlas genom tid och rum, ibland kan det vara alldeles specifik och information som är relevant: papperets format eller kvalitet kan till exempel vara viktiga för den källkritiska delen av forskningsprocessen.

Författare Thomas Wulff, som allra mest hämtat sin inspiration från böcker, berättade om lyckliga sammanträffanden i antikvariat, och hur betydelsefullt det kan vara att snubbla över böcker eller människor i böcker. Det finns så oändligt mycket som vi inte vet, som vi inte läst eller sett och ofta söker man ett och hittar något annat, som kan få en lika stor betydelse. Eller större.

Michaela, Fredrik och Trygve Söderling, som också deltog, talade också om luckorna eller hålen som är både  fysiska och informationsmässiga. Luckorna, som kan bero på slump eller medvetna handlingar, utgör både en utmaning och en möjlighet för forskaren - och än mer för den skönlitterära författaren förstås - att öppna för nya frågeställningar. Michaela talade om hur man då måste arbeta runt omkring luckan och hur det kan hjälpa en att lyfta blicken och komma till en mer analytisk nivå i arbetet. Överlag är det där utmaningen ligger: att faktiskt lyfta den nya berättelsen och texten från källornas text (vem orkar läsa referat av årsberättelser och protokoll som oftast bara innehåller lite relevant information och få förklaringar?) och skapa en ny, meningsfull berättelse.

Jag tror ändå att alla i princip var överens om att digitala arkiv tillför mycket genom bättre tillgänglighet och sökbarhet (i den mån den finns och är pålitlig) och vi diskuterade också tidningsmaterial mer specifikt. Ändå uttrycktes tvivel över beständigheten i de digitala materialen och man påtalade att flera arkiv och samlingar blivit mycket svårtillgängligare under de senaste åren. Det är av oersättligt värde för en forskare att med hjälp av kunnig personal faktiskt få botanisera fysiskt i samlingar och arkiv och själv bedöma vad som kan vara relevanta material. Man får också en bättre uppfattning om materialens omfattning och strukturer genom att gå igenom mappar och  papper rent fysiskt. Vi var också överens om att den bedövande massiva och monotona genomläsning och bläddring man ofta tvingas till fyller en funktion i själva processen då ny text föds. Ledan, som i synnerhet Michaela talade om, är ett tillstånd som hjälper till att skapa distans och lyfta forskningen. Också i ledan föds nya tankar. Både barn och forskare behöver ha tråkigt ibland.

Vi avslutade kvällen med att Trygve berättade historien bakom ordet serendipitet, där just detta lyfts fram: att serendipitet inte alls bara handlar om att ha tur och hitta något kul, utan att man faktiskt också kan utnyttja det man hittar och göra något av det i kombination med annat man hittat eller känner till.

Bestiarium. Herbarius. Anatomia corporis humani. Marbodus Redonensis, Lapidarius, c.1450.
Koninklijke Bibliotheek, Nederländerna.