Hej, vänta nu lite!

Hur i all världen har man riktigt tänkt sig den nya social- och hälsovårdsmodellen? Att små kommuner är ålagda att skaffa sin hälsovård av en centralort - utan möjligheter att konkurrensutsätta det eller ordna det hela själva? Betyder det inte i praktiken att centralortens väljare kan diktera hur mycket hälsovård man levererar till de andra kommunerna och till vilket pris? Har de här herrarna och damerna hört om demokrati? Som Hesaris ledare idag konstaterar är modellen möjligen grundlagsvidrig.

Det löjligaste är att hälsovården fungerar bättre i Grankulla än i Esbo och att Sjundeå efter att Lojo sade upp hälsovårdsavtalet LOST kunde sänka kostnaderna för hälsovården. Sådana här "anomalier" är förstås sekundära. Det handlar om ett ideologiskt projekt, där demokrati, fakta och språkliga rättigheter är irrelevanta. Små, välfungerande enheter är särskilt störande. Jag har fortfarande svårt att svälja hur man gjorde sig av med Ekenäs BB trots hägrande renoveringsrusning, och samtidigt möjligen gjorde sig av med en framtida konkurrent.

Det jag verkligen oroar mig för, förutom att hela konceptet åtminstone på basis av vad jag nu förstått verkar mycket bristfälligt både ur politiskt och förvaltningsmässigt perspektiv, är den ekonomiska sidan av saken. Har man uppgjort några som helst seriösa kalkyler? Finns det en uppskattning om vad denna reform innebär i form av kostnader och på vilket tidsspann har man tänkt att detta skall betala sig tillbaka i form av effektivare verksamhet och bättre folkhälsa?

Misstanken är förstås att sådana kalkyler inte finns, eftersom det handlar om ett ideologiskt projekt, där man tonar ner grundtrygghetens karaktär av rättighet knuten till politik och medborgarskap, och i stället fokuserar på dessa samhällets viktiga funktioner som "produktion av tjänster", som ska göras så effektivt som möjligt och där alla beslut kan fattas utgående från ekonomiska, "objektiva" argument. Vilket man ju verkligen inte ens är nära att klara av, efter att man med dålig kunskapsförvaltning och fleråriga produktivtetsprogram dränerat förvaltningen på alltför mycket sakkunskap och erfarenhet. Drömmen om upplysta beslut fattade på faktiska grunder är ganska långt ifrån dagens politik. Att det är ren ideologi är tydligt.

Jag förutspår en brakseger åt centern i nästa val.

Men som sagt,  kostnaderna oroar mig också mycket. Sjukvårdsdistrikten ska upplösas 2016 och ersättas av nya vårdområden från början av 2017. Det betyder att en hel massa hälsovårdssystem måste anpassas och omstruktureras. Som vi vet är ju dessa redan nu i god ordning och internt kompatibla ...? Jag ser framför mig hur man på en ort sitter med tredubbla system som personalen måste lära sig och logga in och ut ur beroende på var patienten råkar bo. Eller en annan ort där man efter den upphandling man tvingats göra, beslutat sig för att välja att av de två systemen och ska överföra patientinformationen till det billigare (men mindre bra) systemet. Överföringen kostar hundratusentals euro eftersom man blir tvungen att betala båda företagen i samband med operationen. Eftersom riskerna dessutom är stora om information tappas bort eller överförs fel, måste man beställa ännu extra genomgångar av att data säkert blivit rätt.

Har man på riktigt räknat efter vad detta kommer att kosta och beaktat det i kalkylerna? Dessutom har sådana projekt en viss tendens att förvandlas till mjölkkor för inblandade företag, dra ut på tiden och bli dyrare än man först räknat med. Upphandlingen av dylika projekt är mycket krävande och helst borde de skötas med mycket stor sakkunskap också från upphandlarnas sida.

Jag förutspår mycket goda tider för it-branschen och all världens konsulter.

Samtidigt känns det som om regeringen äntligen fått ihop en strategi, en bild av hur de olika förvaltningsreformerna ska hänga ihop. Allt handlar om att få bort så mycket små (demokratiska) strukturer som möjligt, till förmån av stora enheter. En inbillad kostnadseffektivitetsmodell, lika för alla verksamheter, är det högsta målet. Ett välsmort system med "skalfördelar", som inte störs av kreativa eller dynamiska (oregerliga) små enheter, eller av att människor har egna prioriteringar gällande hur de vill använda sina skattemedel, är målet. (Hur var det nu, det där med innovation?)

Men nu borde det i alla fall vara enklare att gå i kamp mot denna utveckling. Vi borde verkligen försöka förhindra att resurser används på dumma sätt nu när det är kärva tider. Man ska inte syssla med omorganisering och reformer som självändamål eller ideologiska projekt när det är tajt. Man ska låta folk jobba med kärnverksamhet och ta ansvar. Man ska lyssna på sakkunskap och ha förtroende för erfaret folk.

Jag förutspår dystra och jobbiga tider för offentligt anställda och kommunalpolitiker.

Vad jag lärde mig om digitala bilder och migrering

Under gårdagen jobbade vi vidare på CSC med migrering. Det hade sagts att bilder är enklare än MS Office-dokument och det stämmer alla gånger. Men jag lärde mig mycket om digitala bilder och till exempel olika färgrymder och vad det i praktiken innebär om det går fel där. Jag hade till exempel aldrig förr bekantat mig med YCbCr, men också skillnaderna mellan olika RGB-rymder var för mig nytt.  I vart fall förstår jag först nu varför Peter von Baghs kritik mot digitaliseringen av filmindustrin  är mer än berättigad.

Vi testade att migrera foton lite hit och dit och lärde oss att jämföra resultaten. Som sammanfattning kan jag säga att jag efter gårdagen gillar png-filer och tycker mer illa om jpeg-filer. Här måste jag understyrka, liksom som utmärkta lärare Juha Lehtonen, att Jepg2000 som format är en fullständigt annan sak än Jpeg. Den nya versionen verkar det finnas lite delade meningar om. Den är så pass komplicerad att man helt enkelt inte ännu vet, misstänker jag. 

Komplicerade format har det problemet att de kan innehålla så otroligt mycket olika typer av information, så de är svåra att dra över en kam eller enkelt specificera. (Ett utmärkt exempel tipsade Julia mig om: pdf) Således behöver dessa filtyper mycket noggrannare specifikationer för långsiktigt bevarande, som också Juha Hakala konstaterade, om man ska kunna bevara dem tryggt i längden. Potentiellt är det bra med filer som kan innehålla mycket information, såsom till exempel bokstavstyper eller färgpaletter. I Norge har man valt att migrera material från TIFF till Jpeg2000. Ett ganska modigt drag, trots att det rör sig om digitaliserade material. Christoffer Nilsson upplyste mig om att man 2009 räknade med att kunna reducera lagringskostnaden till hälften på så sätt.  Priserna har väl sjunkit sedan dess och framtiden får visa om det varit ett bra beslut. Juha Lehtonen å sin sida bedömde ett av de största problemen med Jpeg2000 vara att användningen är så liten, vilket gör att redskap, erfarenhet och kompetenser inte är så utvecklade.

Intressanta diskussioner fördes igen på lunchen. Denna gång gick diskussionen mellan personal från KAVA och Statens konstmuseum och handlade delvis om hur heltäckande tillvaratagandet egentligen är och om det är ändamålsenligt så som lagen är stiftad nu (dvs mycket vagt) för digitala material. Är det faktiskt vettigt att spara all (utländsk) smörja i alla dess repriser från TV - medan vi har mycket stora utmaningar i att samla in och bevara enskilda konstnärers videokonstverk, performance och installationer? Jag blev igen övertygad om att vårt land skulle må bra av en nationell digital bevaringsplan. Det finns mycket, inte minst av spel och sådant som finns på webben eller som appar, som nu kommer att gå förlorat, trots att det hör till det absolut intressantaste i vår samhälle och vår kultur just nu.

Vilken tänka-på!

I dag deltog jag i ett seminarium på CSC om digitalt långsiktigt bevarande. Under förmiddagen fick vi höra det senaste om de administrativa, politiska och juridiska utvecklingarna kring detta med långsiktigt bevarande. Det känns bra att forskningsdata och kulturarvsdata tydligtvis vallas fram som parallella projekt av Undervisnings- och kulturministeriet. Det finns många synergier att vinna. En liten aning fundersam blev jag över exakt hur man egentligen ser KDK-projektets funktion i ett nationellt infrastrukturperspektiv och hur exempelvis hela ONKI-projektet egentligen faller in i bilden. Det talades nämligen till exempel om semantisk kompatibilitet. Det är möjligt att jag lyssnade lite okoncentrerat där. I alla fall tänker jag att skulle det vara en mycket god sak om öppenheten ännu starkare fanns med som strategisk målsättning i alla projekt som bedrivs. För allt bedrivs som projekt för närvarande. I längden är det förstås inte hållbart att LDB är ett projekt, eller ontologier eller annan central nationell infrastruktur.

Under lunchen fördes en intressant diskussion om hur mycket användargenererad metadata ska pressas in i metadatascheman redan vid inmatningsskedet. Riksarkivet har valt en mycket ambitiös linje här. Det återstår att se hur väl det fungerar. Man kunde nämligen eventuellt också fundera på att behandla och putsa datan i efterskott - med nästan samma insats, slog det mig efteråt. Frestelsen att vända logiken helt tvärtom skulle nog vara stor för mig personligen. Med en målsättning att samla  så mycket data som möjligt (ni vet det där med öppenhet och ny kunskap) och sedan börja fundera på var man kan göra av den. Bättre att "tänka efter före" eller att "think smart, act fast"? Och hur mycket utesluter dessa varandra? I det digitala brukar det gå att göra både och, om man bara vill.

Men mitt verkliga "tänka-på" fick jag i workshopen om formatmigrering. Vi jobbade med JODconverter och konverterade Microsoft Office-dokument (både gamla binära och nyare x-dokument) till ODF och vidare till PDF och PDF/A. Och jag kan bara konstatera att jag blev kallsvettig. I stort sett allt som kunde gå fel, gick fel, utom helt enkel text. Powerpointarna blev förskräckliga, kalkylbladen tappade formatering, alla WordArt och SmartArt etc blev helt galna, texten bytte färg, fonter, bilder försvann eller hamnade rakt på texten i pdf-filen, tabeller gick sönder. Och så vidare och så vidare. Kan bara konstatera att jag hädanefter tänker efter minst två gånger innan jag skriver in migrering som primär bevaringsstrategi för dylika dokument. Som ett konkret råd:

Be användarna själva skapa och kontrollera pdf-filerna.

I morgon ska vi fortsätta med bildfiler. Det finns plats i gruppen. Rekommenderar varmt alla att delta som jobbar med bilder. Fast det lär inte vara riktigt lika illa.

Avundas ändå inte killarna på PAS. Deras uppdrag är minst sagt utmanande.

Hatets strukturer

Anu Koivunen sätter i dagens Hbl fingret på en otroligt relevant och intressant punkt i det finska samhället: svårigheterna att identifiera och diskutera problematiska strukturer som kunde kallas mentala, sociala, kulturella eller något motsvarande. Eventuellt kan dessa försynt diskuteras bland akademiker, men att större medier skulle diskutera dem händer sällan, ännu mer sällan ser vi politiker på allvar göra dessa saker till centrala, viktiga frågor, frågor som man skulle arbeta med långsiktigt och med hög profil.

Det är frågor som Koivunen mycket riktigt skriver, ofta förknippas med diskriminering. Man kan eventuellt konstatera att "sådant kanske förekommer" (att kvinnor ofta har orimligt mycket sämre lön i denna dag eller att människor med invandrarbakgrund har alldeles otroligt mycket svårare att få jobb), men man verkar inte riktigt på allvar ta i vad som ligger bakom dylika orättvisor, som dessutom står samhället dyrt, i form av dåligt använda resurser. För att inte tala om personligt lidande och frustration, som ju kan avspegla sig i större nätverk. Det är frågor som ofta avvisas nedsättande som "politisk korrekthet", trots att det är precis ett viktigt sätt att försöka tackla dylika sociala och kulturella strukturer: att medvetandegöra dem och försöka lära sig tänka, tala och handla så att vi kan bli av med dem.

Vilken är den kulturella orsaken till att sådant inte diskuteras på samma sätt som i andra länder? Att finska föräldrar bara rycker på axlarna åt hur stereotypa könsroller smälls i deras barn av kommersiella aktörer, till exempel? Samtidigt är det inte heller så att man i Finlands skulle vara stockkonservativ på alla punkter eller att förändring inte skulle ske inom värderingar. Trots att riksdagen är överförsiktig, är trycket hårt för en könsneutral äktenskapslagstiftning. I den finska kulturen finns mycket tolerans och medmänsklighet också. Se bara på Aki Kaurismäkis filmer.

Men det är svårt att diskutera, det är svårt att vara explicit, att reflektera och analysera varför och hur man resonerar och hur man fungerar som samhälle. Som historiker funderar jag förstås på de stora trauman som finns i vår gemensamma, men också de enskilda familjernas och släkternas historia, om orsaker står att finna där. Då är det inte bara den tuffa tiden under och efter kriget, då man verkligen inte kunde tjafsa om vad som var "orättvist", utan än mer det stora traumat av händelserna 1918. Diskussioner om värderingar, om orättvisor och diskriminering på samhällelig och strukturell nivå, är otrygga och obehagliga. De innebär att man ifrågasätter samhälleliga strukturer och värderingar som man byggt upp under snart ett sekel med mycket stora ansträngningar.

Den positiva självbilden av finnarna som ärliga och rättfärdiga, samvetsgranna och hyggliga är något man helt enkelt inte vill ifrågasätta. Det är lite som med ryssarna och Putin, eller italienarna och Berlusconi. Man får väl ta det, balansen och stabiliteten, till priset av att man vet att saker kunde vara bättre. På samma sätt har också finnar kanske en viss distans till den officiella diskussionen och makten. Man har inte samma förväntningar på att den ska fixa allt, som jag tänker kanske funnits i folkhemmet. Man får väl stå ut med sin lott så gott man kan och göra det bästa man kan av den.

Från konsensus till debatt

En del anser kanske att det är det värsta som kan hända. Det är rätt ofinlandssvenskt och okivat att i synnerhet i offentligheten ha kritiska åsikter om andra eller väldigt starka åsikter om något överhuvudtaget. I stället tar vi en snapsvisa och så kan kompromisser förhandlas fram i en mindre krets, bakom lykta dörrar. Så behöver ingen bli ledsen. De som agerat annorlunda har nog ansetts vara något av rabulister, besvärliga människor som inte riktigt passar i maktens korridorer. Om de inte har väldigt mycket pengar förstås. Finlandssvenskar är ju trots allt bildade, civiliserade och socialt kompetenta. "Enade står vi starka" har varit ett motto under så länge det funnits "finlandssvenskar".

Att österbottningar och nylänningar och åbolänningar öppet börjar dra hemåt (vilket man förstås alltid gjort i kulisserna) och ännu värre, att man från Helsingfors vågar påstå att det faktiskt är en viss poäng med att bedriva intressebevakning i landets huvudstad, har varit upprörande. För att inte säga upprivande. Samtidigt har det faktiskt varit rätt intressant. Kevin gjorde en liten sammanfattning här om dagen (fast jag är av lite annan åsikt än han i en detalj: svenskan hörs nog på stan i Helsingfors, om rektoratet tenderar jag hålla med Bergh åtminstone delvis). I alla regioner har man gjort många analyser, av varierande nivå. En del har verkligen svårt att släppa sitt eget perspektiv ens för en liten stund. Frågan är hur mycket det handlar om en reell maktkamp och hur mycket en inbillad sådan.

Att misstro den andras avsikter eller se bristande lojalitet för den finlandssvenska saken då någon pekar på ett problem eller en konflikt, måste vara ett symptom av en bristande debattkultur. Är det inte bättre ändå att vi lär oss debattera och diskutera sakfrågor också offentligt, utan att folk genast börjar sura. En viss utmaning består i att vårt professionella mediefolk, som borde hjälpa till med att skapa en konstruktiv debatt, har låtit sina egna konflikter och svårigheter blossa upp i en egen mediedebatt, som inte heller riktigt hållit en önskvärd fokus på sakfrågor, utan handlat om att ifrågasätta och spekulera i den andra partens motiveringar och avsikter. Sådan debatt är sällan konstruktiv, utan tenderar snabbt att tappa i relevans och glider dessutom lätt in på personangrepp.

Diskutera alltså sakfrågor och spekulera inte i andras målsättningar. Att försöka begränsa en diskussion genom förbud leder sällan dit man vill. Jag tror det är bättre att själv försöka ange stil och ämnen åt en debatt, än att försöka läxa upp andra för att diskutera "fel". Tala öppet om målsättningarna också. Jag är inte alls säkert på att den "finlandssvenska saken" mår sämre av en öppen debatt. Jag tror vi kan få fram bättre lösningar så. Men det kräver en saklig debatt.

Extrem öppenhet i forskning

För forskningens del finns en skillnad i öppenhetens villkor i förhållande till minnesorganisationerna jag skrev om i går. Tillsvidare. Vi har en tredje part, förläggarna, med i bilden. Men också gällande drivkrafterna mot större öppenhet finns ytterligare en mycket vägande orsak: trovärdigheten. Inom forskningen skapas ny kunskap med expertkompetens inom ett akademiskt paradigm, som förväntas ge kunskapen trovärdighet som "sann" (väl underbyggd) och "objektiv" (väl argumenterad) och inte minst verifierbar. Trovärdigheten är viktig, systemet är och måste vara självkorrigerande men framför allt transparent.

Det är också viktigt att öppenheten inte bara riktar sig till andra experter. Det akademiska kan inte vara ett slutet system, där bara sakkunniga granskar varandra och sedan för en större allmänhet deklarerar hur saker egentligen ligger till som givna fakta. I ett sådant fall kan nämligen vilken humbug som helst plötsligt vinna lika stor tyngd i offentligheten. Trots att det i praktiken egentligen ofta är få som i grunden kan granska och förstå vetenskapliga resonemang på djupet inom något specialområde, är det viktigt att man faktiskt försöker öppna upp hela processen även för de mindre insatta.

Ta till exempel den förskräckliga diskussionen om vacciner eller klimatdiskussionen, där en stor del av de kritiska förenklade och snedvridna resonemangen, som inte sällan framförs med mycket större emfas och övertygelse än forskarens ofta mer nyanserade och komplexa förklaringar, har skrämmande genomslagskraft. Vi måste kunna berätta hur vetenskapligt underbyggd kunskap kommer till och varför den är riktigare.

Det samma gäller inom humaniora. Vi lever nu i en farlig tid, då ekonomiska problem skapat miljontals arbetslösa som försöker hantera och förstå vad som händer och varför deras liv blivit så orimligt svårt. Då är riktig kunskap om historia och kultur viktiga. Annars kan vi råka riktigt illa ut. Vi måste förklara hur kultur och identitet uppstår, hurdan historien är, vad vi kan lära av den och vi måste förhindra att den används i populistiska eller destruktiva syften. Vi kan inte utgå från att folk kommer till oss för att fråga hur det egentligen är, eller varför de bör tro mer på oss än olika typers revisionister eller chauvinister. Vi måste visa allt. Allt ska ut här också. Och vi måste finnas till hands när den nya kunskapen föds på webben och stöda den processen.

Det gäller alltså att inte bara öppna upp resultaten av forskningen, utan också själva processen. Eftersom jag tror att idén om den enskilda upphovsmannen och det skapande geniet är en konstrution av romantiken och hör till den gutenbergska eran, tror jag att vi behöver nya arbetssätt också inom vetenskapen. Jag tror att vi kan nå längre, snabbare och bli bättre om vi forskar tillsammans. Hela vägen. Därför tror jag på öppet skrivande.

Man ska väl leva som man lär och framför allt är det fantastiskt roligt att testa. Via Twitter har Kenneth Nyberg och jag hittat varandra och upptäckt att vi har mycket liknande intressen och syn på många saker (tack igen, Twitter!). Vi har därför beslutat att skriva tillsammans och göra det öppet. Konceptet med öppet skrivande är i sig inte nytt längre, men för oss är det nytt. Det handlar i sig inte om att forska i någon större utsträckning ännu, utan om att sammanställa kunskap, reflektioner och erfarenheter om historia i skärningspunkten mellan den tryckta världen och det digitala. Man kan anlägga många perspektiv på frågeställningen och det är ett av våra uppdrag, att kartlägga dessa. Fältet är mycket brett och utvecklas mycket snabbt, varför vi är särskilt i behov av kommentarer och bidrag av andra intresserade. Vi kör i gång inom några veckor med att publicera text och hoppas ha en första version färdig vid årets slut.

Det digitala berör oss alla, så besök gärna vårt projekt! Som sagt alla idéer, bidrag och all kritik är mycket välkomna, så att vi kan åstadkomma en bok som så många som möjligt kan ha glädje av!

Att vända sig ut och in - öppenheten som credo

Det var en sak som efteråt slog mig med den nordiska kulturarvskonferensen jag bloggade om nyligen. Det var att ingen talade om museer, arkiv eller bibliotek som fysiska rum, som platser eller som konstruktioner. Det betyder förstås inte att inte de traditionella verksamheterna som tillvaratagande, dokumentation och bevaring av samlingar eller de fysiska lokalerna skulle vara relevanta som bas för verksamhet och kunskapsbildning. Men: de är avsevärt mindre relevanta än man ofta tänkt sig då det gäller att på allvar omsätta information till kunskap, då det gäller att nå ut, att fylla det viktigaste uppdraget dessa instiutioner har, nämligen att tillföra något till samhället. Samlingarna är något vi kan, men nu måste vi lära oss att tänka på ett helt nytt sätt.

Man talar om minnesorganisationer. Men vems minne och hur bevaras det? Och framför allt för vem? I och med att de digitala teknikerna helt revolutionerar både kommunikationen och minnet, så väl ur individperspektiv som på en kollektiv nivå förändras hela uppdraget. Det gäller alla delar av verksamheten: insamling, dokumentation, bevaring och kommunikation. Det tillkommer enorma nya utmaningar.

Kulturarvssektorn måste tänka om hela sitt uppdrag. En av de stora strategerna på området är utan tvivel Michael Edson. Han hör till dem som förstår vad det handlar om och kan kommunicera det. Hans budskap gäller i synnerhet tillgängliggörandet, nyttan och hur kunskap överhuvudtaget föds i dag.  Det finns inte mycket plats för pampiga byggnader och låsta arkiv i hans värld. Jag rekommenderar att man bekantar sig med hans presentationer, den senaste handlar om den förändring webben åstadkommit vad gäller skala. Ta till exempel den potentiella publiken för en utställning: förändringen i antal "besökare" har i ett slag förändrats från några tiotals tusen till tiotals miljoner. I ett slag. Men utnyttjar man detta, möjligheten att nå ut på riktigt?

Dessutom, det räcker inte att bygga fina webbutställningar. Frågan är om det ens lönar mödan. Ska museer, arkiv och bibliotek fokusera på sig själva eller på samhället då de omdefinierar sina funktioner?

Jag anser att den nya situationen kräver extrem öppenhet. Det är det enda sättet att ta den plats samlingarna och den kunskap som finns inne i organisationerna är värda och har möjlighet att ta. Men det kräver extrem öppenhet. Det är svårt att lyfta blicken från den egna organisationen och dess verksamheter om den är i kris. Det kan vara ännu svårare om det inte är kris.

Kunskapen måste ut ur minnesorganisationerna, ut i verkligheten, det omgivande samhället, där minnet kan lägga sig som en digital väv över vår värld med hjälp av geodata och beblanda sig med vår vardag och våra erfarenheter. Det är inte längre den historiska samlingen som är i fokus, utan samhället och människornas erfarenheter i dag. Då kan också det insitutionella minnet aktivt bidra till både näringsliv och bildning. Och skapa ny kunskap. Men då måste organisationerna vända ut och in på sig själva. Allt ska ut.

Öppenhet innebär att man förlorar kontroll. "Släpp barnen ut och låt dem leka" hette det på konferensen i olika varianter. Det är den känslan. Samtidigt blottar man sig själv, sina brister och sina material för omtolkning och kritik. Men det är nog banne mig den enda vägen att komma fram, att uppnå relevans med det man gör. Och vad som är viktigt: att inte bara öppna upp, utan också lyssna vad andra (himmel, "lekmän och amatörer"!) har att säga, att bidra med och berätta. Och det svåraste: att anstränga sig att integrera detta i "kulturarvet".

Det är ny kunskap.