Överflöde

Det var kanske bara något Robert Silén skrev i hasten i går under #AnkSoMe-diskussionerna, men ändå rätt genialt, tyckte jag: Vad göra med överflöde av saker man inte vill läsa?

Diskussionen gällde spam i sociala medier, sådant som också kan skapas av ens mer monomant lagda vänner. Jag tror alla som var på plats kan sin Clay Shirkey, åtminstone i andanom av egen erfarenhet. Det man i dag behöver kunna är å ena sidan att filtrera information och skapa sig kanaler och system för att få tag i den information man vill ha och behöver. Men å andra sidan, för oss som var på plats handlade det också om hur man kan bli hörd och nå fram genom bruset till intresserade människor och få dem att reagera och engagera sig.

Det var ett livligt utbyte av erfarenheter och insikter gällande strategier, plattformval och verktyg. Framförallt var det ohyggligt roligt att få träffa och lära känna så många nya människor, av vilka en del bara var bekanta via sociala medier. Nu är inte dessa personer mera en del av överflödet, som jag sannolikt låter flöda förbi, i mitt överflöde. Nu noterar jag dem mer och kan placera dem och vad har att säga mycket bättre.

Jag samlade en del twitter från evenemanget, som säkert kommer att få fortsättning.

Är du beredd?

Tänk om vi hade långa elavbrott som varade i veckor? Eller om grundvattnet plötsligt förorenades på ett stort område? Eller om en enorm oljetanker knäcktes och all olja rann ut och smetade ner hela skärgården på en natt? Eller om en stor olycka gjorde att det plötsligt stod femtio utsvultna och skrämda familjer utanför din dörr?

Jag fick igår bekanta mig med en ny sida av Marthaverksamheten. Den är kanske mindre känd, men intuitivt vet man nästan att den finns där: ansvar för samhällets grundfunktioner under kriser. Som medlemsförbund in Kvinnornas beredskapsförbund r.f. är Marthaförbundet med i MPK:s alltså Försvarutbildningsföreningens verksamhet.

MPK grundades i slutet av 1990-talet för att få ordning på en stor flora av diverse hemvärnsaktiga föreningar som vuxit fram efter att den begränsande fredsvillkoren avskrivits. I vårt land finns tydligen en stor mängd ivriga reservister som inte får sitt lystmäte fyllt på repövningar. Numera är MKP parlamentariskt styrt och en viktigt samarbetspart för försvaret. Förbundet producerar utbildning både för försvarmakten och vem som helst. Frivilligarbetare finns i tusentals, en stor del av dem är pensionerade från militära yrken. Det är förstås ett bra sätt att kanalisera dessa intressen, som ändå finns.

Men försvar mot vad? frågade jag mig då distrikschef Henrik Nysten i går berättade om verksamheten för marthorna. Det är klart att det är bra att man hittar på vettig och halvvettig sysselsättning åt människor som tycker om att leka krig. MPK verkar dessutom vara i framkant med att utveckla och modernisera verksamheternas innehåll, och försvarsmakten kunde säkert fundera över om man faktiskt också borde sätta lite (mer) tid på att utbilda beväringar i att putsa olja, skotta snö från flygfält och järnvägsväxlar, bekämpa översvämningar och dylikt. Så att man, då (och jag säger då, inte om) verkligt långvarigt och extremt snökaos utbrister, kan sätta in värnpliktiga för att hjälpa. Att det inte går som föregående vinter, då man bara kunde säga att det är för farligt för outbildade att skotta snö på spåren.

Kursutbudet som Nysten presenterade var intressant och han sade att man är mycket öppen för förslag. Det gäller bara att samla ihop tillräckligt många intresserade, ett drygt tiotal kan t o m räcka, och ge ett förslag. Vad vill du lära dig? Att klara dig utan el? Eller rinnande vatten? Att rädda dig själv och andra i sjönöd eller från vaken? Priset på kurserna är inte avskräckande, det rör sig om några tior per person per dygn.

Detta med försvar och försvarsvilja är inte alls oproblematiskt för mig. Jag blir extremt olustig av hierarkiska och disciplinära system som kväver och kränker människor nästan per definition. Att leka krigslekar och vifta med vapen gör mig direkt illamående. Uniformer är vidriga. Samtidigt kan man ju inte låta all krisberedskap vila på föråldrade hotbilder. Jag tycker därför att det är en bra sak att också Martha är med. Vi behöver kunna hantera många slags olika slags kriser och utmaningar i framtiden. Marthorna har mycket att bidra med.

En vädjan till regeringen

I regeringsprogrammet sägs: ”Öppnandet av digitalt material vid bibliotek, museer och offentliga konstinstitutioner att fritt användas av medborgarna främjas.” Längre fram står det att ”Informations- och kommunikationsteknikens betydelse för förbättrandet av tillväxten och produktiviteten är avgörande”, samt att ”... det digitala informationsmaterial som den offentliga sektorn administrerar ska göras tillgängligt för medborgarna, företag, organisationer och myndigheter samt för forskning och utbildning via informationsnät och i en form som gör det lätt att återanvända.” Det talas vidare om kompatibilitet och gränssnitt för offentliga system. Dessa är viktiga och bra ställningstaganden, som syftar till åtgärder som kommer att stärka vårt land på många sätt.

Under många år har The Semantic Computing Research Group vid Aalto uni (tidigare TKK) framgångsrikt utvecklat tekniker för effektiv informationshantering. Samtidigt har informationssamhällets utveckling i Finland bromsats upp av att de goda tillstymmelser till nationella ontologiska lösningar som utarbetats vid SeCo inte fått en ordentligt driftmiljö. De investeringar och innovationer som gjorts har i praktiken blivit outnyttjade under flera år. För att kunna skapa en bra grund för den offentliga sektorns – och alla andras – informationsförvaltning i vårt land behövs stabila fungerande lösningar på detta område. Dessa ontologier utgör en nödvändig gemensam grund för att utveckla tillgänglighet och återanvändning av så väl kulturarvsmaterial som all annan information.

Ontologierna fungerar nu i utvecklingsmiljöer där resurser i onödan går åt till att försöka hålla systemen i gång. Detta borde skötas av instanser som Nationalbiblioteket som har kompetens gällande metadata och möjlighet att sätta upp en driftmiljö, eller exempelvis Statskontoret, om ingen annan tar hand om detta. Vid Nationalbiblioteket har man med hänvisning till resursbrist inte åtagit sig uppdraget, utan i åratal har det ältats om ett konsortium som skulle sköta detta. Idén har tydligen varit svår att förverkliga.

Varför inte tilldela någon myndighet ansvaret och ge tillräcklig finansiering? Det börjar bli bråttom. Liksom öppnandet av data är detta en åtgärd som alldeles garanterat gynnar nationalekonomin mycket snabbt genom att skapa en bra teknisk infrastruktur för alla aktörer att bygga vidare på. Exempelvis blir det Nationella Digitala Biblioteket en halvmesyr utan utnyttjande av ontologier. Detta är ett alldeles avgörande område där det behövs styrning på nationell nivå. Behovet av nationella ontologier är akut liksom av en nationell länkserver. Samtidigt kunde Riksarkivet överta JUHO-ontologin över myndigheter och vidareutveckla den då man utvecklar sina egna system. Det nationella perspektivet borde hela tiden finnas med, då dessa institutioner utvecklar sina tjänster, eftersom man ändå är tvungen att öppna sin data.

Allt flera aktörer som vill öppna och länka sin data är nu beroende av dessa opålitliga system, för att inte tala om hur många år man fördröjt utvecklingen genom att många instanser inte alls vågat ta i bruk tekniken. Finland börjar på grund av oförmåga att hitta en rationell och effektiv administrativ lösning på detta vara på efterkälken i den internationella utvecklingen.

Jag vädjar därför nu till regeringen, i synnerhet finansminister Urpilainen, kulturminister Arhinmäki och undervisningsminister Gustafsson att snarast se till att detta åtgärdas, så att hela den offentliga sektorn – och alla andra – kan ta bruk de nya teknikerna utan onödiga osäkerhetsmoment. Annars finns risken att det uppstår en djungel av olika system. Hur effektivt det är har vi alla sett inom social- och hälsovårdssektorn.

Hur och varför man gör en databas

I dag berättade jag om att planera och göra upp databaser. Om man har stora mängder information som går att strukturera kan det löna sig att spara den som en databas, eftersom det gör det lättare att hantera och behandla informationen då.

Som exempel visade jag hur vi byggt upp den bokhistoriska databasen Henrik, som finns hos Finska Litteratursällskapet på bibliotekets webbsidor. Det är bäst att börja arbetet med att rita upp en modell av det man vill beskriva med databasen, exempelvis genom att rita upp en ER-modell. I modellen ritar man upp vilka entiteter som informationen behandlar och hur de olika entiteterna och deras egenskaper (attribut) förhåller sig till varandra. Modellerna kan sedan enligt några enkla regler förvandlas till en relationsdatabas.

När man skapar och använder dylika resurser vid sin forskning bör man också göra upp en plan för hela arbetet och inte minst planera vad som kommer att hända med materialet när man är färdig med sin forskning. Bra information om hur man gör finns hos Finlands samhällsvetenskapliga dataarkiv. Om man samlar på sig mycket olika filer, exempelvis bilder, behöver man också göra upp en databas för att hålla ordning på dessa. Där kan man spara metadata om varje fil. Man måste också tänka på att varje objekt måste ha en unik id, så att man kan skilja på alla dokument.

Om man inte har tillgång till databasprogram, kan man också använda vanliga tabelldokument. Fundera då noggrant på vilka fält eller kolumner som behövs. Det är alltid lättare att slå ihop olika fält än att dela på existerande fält. Lägg därför varje typ av information i ett eget fält. Fundera också på hur du kan dokumentera sökningar eller andra åtgärder som du gör under forskningsprocessen, så att du kan redogöra för dem efteråt.

Från imitation till copy-paste-kultur?

För länge sedan vara imitation en ädel konst. Jag avser inte nu det härmande och apande man idkar på scen i underhållningssyfte, utan konsten att efterlikna någon erkänt duktig förebilds alster i tal, skrift eller annan konst. Främst gällde det stil, att kunna bemästra olika stilgrepp på ett kreativt sätt. Skickligt gjorda pasticher och parafraser var uppskattad konst, hedrande för "offret", alltså förebilden. Det var hedersbetygelser. Om publiken sedan inte identifierande förebilden bevisade den ju bara hur obildad den var. Det var alltså före man hittat på detta med upphovsrätt.

Man började med att kopiera rakt av för att lära sig tekniken, för att sedan mogna i sin egen uttryckskonst och färdighet, så att man kunde ta sig lite större friheter och imitera. Detta gällde som pedagogisk metod i ämne som ämne i sekler. Komplexa saker, som brev och tal med otaliga retoriska element och nivåer, eller tavlor eller kompositioner, analyserades samtidigt som de kopierades. Också det man inte medvetet registrerade lärde man sig av exemplets och upprepningens kraft att intuitivt omfatta som estetiskt eller bra.

Sen kom romantiken och de stora geniernas epok: 1800-talet och början av 1900-talet. Samhället demokratiserades och konstnärerna behövde framhålla sin unika kapacitet för att försörja sig allt mer på marknadens villkor. Upphovsmannen och upphovsrätten föddes. Den "kreativa förmågan" koncentrerades i vissa personer, som länge behandlades som om de skapat mästerverk ur tomma intet. Replika förvandlades till plagiat. Det viktigaste var att vara originell, eller så kunde man glömma det där med att vara skapande eller konstnärlig. Imitation blev satir. Eller bara dåligt.

I dag ser vi redan annorlunda på saken. Vi ser att konst som inte refererar till annan konst eller samhället är innehållslös. Modern konst, exempelvis film, kräver intertextualitet. Publiken söker referenser, kommentarer till annan konst och diskussion, associationer, annars är verket bara banalt och platt. Jag tycker att just inhemsk film är ett ypperligt exempel på detta. Bra filmer är förutom dramaturgiskt och estetiskt bra även en del av ett större film- och konsthistoriskt sammanhang och ett inlägg i en större diskussion. Därför behöver folk som gör konst utbildning eller ett seriöst och brett eget intresse för de konstnärliga uttrycket i historiskt perspektiv. Dylika hänvisningar kräver imitation om de ska vara subtila, i synnerhet då det inte handlar om text.

Pelle Snickars inlägg i dagens Svenska Dagblad lyfter fram intressanta frågor kring detta med den digitala textens (och varför inte också de andra digitala materialens) karaktär och kopierandet som kreativ handling i dag.

Osökt kommer jag också att tänka på den diskussion om kuratering och redigering som förts på Yle. Kopiering, kuratering och redigering är färdigheter som är på väg upp. Återanvändning är lätt och intressant, och det har blivit uppenbart att olika slag av återanvändning kräver färdigheter. Exempelvis de otaliga fotoskämten om bilden av olika yrkesgrupper som på senare tid cirkulerat vilt på Facebook är ett tecken på att imitationen är på väg tillbaka. Fortfarande mest som folkkultur (för visst har ju folk sett sig tvugna att vara kritiska och förlöjliga skämten), men jag ser det nog som ett steg mot också imitationens återkomst.

Vårt gemensamma kulturarv

Jag följer igen med avund med skeenden i Sverige. Nej, inte diverse kungabarn, utan initiativet till samarbete mellan de svenska minnesorganisationerna (museer, arkiv och bibliotek) och det svenska Wikimedia. Trots att finska Wikipedia är en av de mest använda, är aktiviteten i form av samarbete med kulturarvssektorn svagt. Direkt pinsamt svagt om man ser till exempel till Wiki loves monuments-kampanjen. Den finska föreningen är liten och skulle definitivt behöva stöd av både offentliga institutioner och tredje sektorn.

Stödet behöver inte ens vara ekonomiskt, utan det kan gälla att ge innehåll till det icke-kommersiella projektet. Arkiven är sprängfyllda av digitaliserade material som ligger och väntar på att någon eventuellt ska hitta på att gräva fram dem (om de ens finns tillgängliga på webben) i krångliga databaser.

Har man ens övervägt att använda Wikipedia som marknadsföringskanal? I Tyskland har riksarkivet framgångsrikt marknadsfört sina foton via Wikipedia. I Finland finns det inte ens allmänt tillgängliga officiella porträtt av våra presidenter som man får använda. Alltså på riktigt. Det handlar om allas vår gemensamma egendom. Ibland blir jag så upprörd på att man inte får ändan ur vagnen med så enkla saker som detta.

Lite hopp

Gläder mig oerhört över att Helsingfors Universitets personal vill sluta använda Mehiläinens tjänster. Det är ett fint test på hur strategifloskler faktiskt kan omsättas i praktiken och i förlängningen hur man vid konkurrensutsättning kan prioritera moraliska frågor framkom ekonomiska kriterier. Lika glädjande är biskop Askolas Ekofasta. Äntligen vaknar kyrkan och akademia. Jag misstänker att marknadsfundamentalisterna inte kan knäckas av humanismen ensam. Kyrkan måste ta ställning mer aktivt. Man måste hota de girigaste med evig förtappelse om vi ska få någon ordning på världen. Inte för att fundamentalreligiösa av olika skolor heller brukar visa särskilt mycket omtanke om nästan eller miljön. Men så mycket som vi utarmar vår planet och människorna, som aldrig förr, och fortfarande finns det för många som har mage att påstå att "det inte finns pengar". Det är nog något annat, mycket viktigare, som saknas.