Ett litet gymnasium

Tölö specialiseringsgymnasium med sina linjer för musik, bildkonst och humanekologi är enligt min åsikt ett bevis på att en relativt klassbunden och liten miljö kan vara bra för ungdomarna. En gemenskap som engagerar ger också kvalitet i undervisningen.

I morse råkade jag på lokalradion höra en diskussion där man försökte motivera varför de svenska skolorna i Helsingfors måste ses över. Inte ett enda argument övertygade mig. Den enda konkreta orsak som nämndes var när Maria Björnberg-Enckell antydde att det är svårt att få behöriga lärare och rektorer till små enheter. Jag har verkligen svårt att tro att det skulle vara svårt att få duktiga lärare till så inspirerande och engagerande skolor som dem som har specialiseringslinjer.

Jag tror däremot att man verkligen borde satsa på att utbilda alla slag av lärare på svenska, i massor och mängder och också ge dem färdigheter i språkbadsundervisning och kompetens att undervisa i finska skolor. Jag ser inte någon möjlighet till att vi skulle kunna utbilda för mycket pedagoger av olika slag på svenska. Pedagoger behövs över allt.

Processen att se över skolväsendet borde utgå från gräsrotsnivå. Vilka önskemål har elever, föräldrar och lärare, vilka utvecklingsmöjligheter ser de, vad behöver de? Sen kan man, utgående från det fundera över hur man sätter in resurser. Låt förändringen ske på de berördas villkor och lita på att de förstår vad som är rationellt med tanke på helheten. Man borde också beakta att personer som känner verksamhet och människor ofta kan agera långsiktigare och smartare än utomstående experter. Så där apropå stora enheter och centralisering av "stödverksamheter".

Själv har jag inte varit särskilt aktiv som förälder till en av årets abin, men jag har med glädje följt med hur inspirerade och motiverade gymnasisterna i Tölö är. Jag är övertygad om att gymnasieåren för dessa unga kommer att vara något de bär med sig som en mycket positiv erfarenhet genom livet. Trots att gymnasiet är litet. Eller kanske just därför.

Här hittar ni min dotters slutarbete från humansekologiska linjen, en webbplats som heter Checkpoint Gaia. På sajten hittar man information om etiska val man gör dagligen. Som man kan göra medvetet eller omedvetet. Bara att välja vilka saker man vill och kan beakta. Som ett exempel på vad dessa unga kan åstadkomma, när man ger dem förutsättningar. Sprid gärna länken!

Vi behöver öppenhet och strategiskt tänkande

I dag kom nyheten vi väntat på, en lättnadens suck: Det Nationella Digitala Biblioteket avbryter pilotprojektet med Ex Libris Primo. Missnöjet med systemet inom detta projekt har varit utbrett vad jag förstår. Överraskande nog också inom bibliotekssektorn har man haft svårt att få systemet att fungera enligt kravspecifikationerna, trots att det faktiskt rör sig om ett bibliotekssystem. Vad jag aldrig själv riktigt lyckades klura ut var hur man tänkt sig att presentera metadata enligt EAD: fanns det faktiskt en fullt integrerad presentation av sökresultaten som visar dem på ett meningsfullt sätt? (Och den verkliga nördfrågan: Och det utan att gå via en rejäl omstrukturering av metadata via en CRM av CIDOCs typ?)

Vad som nu återstår att göra är alltså att börja om från rent bord, tekniskt sett. Det viktigaste med hela projektet har ändå varit den process av dialog, kompetensförhöjning (gällande metadata och informationssystem i allmänhet, sektoröverskridande) och förändring, som satts i gång inom hela den finländska ABM-sektorn. Processen är fantastisk och i mångt och mycket står projektets energiska generalsekreterare Minna Karvonen personligen bakom den.

Frågan är nu om man ska börja med en ny upphandling enligt samma principer, eller om man i stället ska följa statens egna direktiv och välja öppna system. Den senare modellen har också sina risker, men vore enligt mig väl värd att pröva. Det är, som jag tolkar det, också i linje med EU:s strävanden.

Det som skulle vara allra mest akut nu med tanke på hela den offentliga sektorns informationsförvaltningsprojekt vore att prioritera nationella tjänster så som auktoritetsregister, integration av geografisk data och en nationell länkserver. I takt med att data öppnas behövs det förutsättningar att skapa vettiga hänvisningar så att informationen kan återanvändas på ett trovärdigt och kvalitetsmässigt bra sätt.

Jag misstänker att dylika öppna nationella tjänster skulle vara bestående och av avgörande betydelse så som grundstenar i ett vettigt informationsbygge för hela vårt land. De skulle också stöda exempelvis det nationella projektet för långsiktigt digitalt bevarande. Själv tänker jag att det kunde vara smart att satsa på lösningar som bygger på och stöder länkning av data. Det kan knappast bli fel. Samtidigt nås vi av rysliga rykten om att finansministeriets egna tjänstemän inte kan se vikten av nationella intressen.

Som synes hoppas jag att man nu kunde se skogen för träden och tänka strategiskt och långsiktigt. Det kräver att man investerar ytterligare i både it-kompetens och metadataexpertis både inom och utanför NDB-projektet och att det hela sköts i samråd med ValtIT. Men det kräver också stor försiktighet och ett iterativt förfarande. Jag tror inte på kommersiella jättesystem som superlösningar. Vi har sett tillräckligt många katastrofer av det slaget på senare år. Ska det bli bra måste fotfolk och experter också få husera lite fritt - i samarbete med slutanvändarna.


Vi behöver öppenhet i processerna i alla minnesorganisationer och vi måste satsa på de relevanta grundstrukturerna för ett fungerande informationssamhälle!

Spara papperskorgen!

Det finska nätverket för digitaliseringsexperter kring Digiwiki ordnade ett relevant och intressant seminarium kring frågan om prioriteringar och urval för långsiktigt bevarande av digitala material i dag på Kiasma.

Arbetet med att försöka rädda försvinnande kulturarv beskrevs under seminariet av Ilpo Saastamoinen som ett njutningsfullt Sisyfosarbete. Han har själv arbetat med att rädda utdöende samisk kultur för eftervärlden. Under arbetets gång har han kommit att fundera mycket över kulturens väsen. Han konstaterade att kärnan finns i samspelet mellan det förutsägbara och det oväntade. Det är i det spänningsfältet kulturen föds. Samtidigt sade han att frågan om vad som ska sparas, allt eller inget, är fel ställd. Enligt honom är internet och kulturen som ett hologram. Varje lilla skärva innehåller avspeglingar av helheten och ger nog material för en livstid. Dessutom kan man aldrig veta vilken kulturskärva som kan bli av avgörande betydelse för en individ eller en kultur: det kan avgöras av en slump på några sekunder.

Jag tror han har rätt på många sätt. Frågor som inte går att besvara är nog ofta fel ställda. Men som vi diskuterade under slutpanelen är också enkla och kategoriska svar farliga. Huvudsaken är att vi handlar nu och handlar så bra vi kan. Vi får finna oss i att leva mellan det två dystopier som presenterades av historikern Tapio Onnela: att allt bevaras eller att inget bevaras. En publikomröstning visade att publiken på plats delades fifty-fifty gällande frågan vilket som var ett större hot.

Vad gäller minnesorganisationerna är det också det som ohjälpligt händer på grund av den digitala kulturens karaktär: de enkla svaren och de ensidiga tolkningarna fungerar inte längre. Till exempel så kallade nationella lösningar är något vi måste ty oss till i vissa fall endast i brist på bättre modeller för att få saker gjorda.

För att lösa frågorna om vad som skall sparas måste kulturarvsorganisationerna samarbeta allt mer med dem som producerar kulturen. Konstnärer och andra som producerar material måste själva bilda sina egna samlingar och förse dem med kontextuell information.

Själv började jag fundera på spänningen mellan det "unika" och det "allmänna" i kulturen, det som kanske tidigare stämplades som elitkultur eller konst och populärkultur eller folkkultur. Båda behöver bevaras. Elina Anttila från Museiverket nämnde att det unika kanske mer är på individens ansvar att rädda och det allmänna på minnesorganisationernas lott. Men minnesarvsorganisationerna måste också stöda bevarandet av det unika, vilket Anne Isomursu underströk i sin presentation om samarbetet mellan fotografer och Finlands fotografiska museum.

Seminariet var givande och gav en del vägkost för vidare funderingar kring det utmanande ämnet. Alla var ändå rörande överens om att man ofta gör det verkliga fynden i historiens papperskorg.

Gästblogg av Alevtina Parland

Jag har hela mitt liv gått i skola i Finland. Men för tre månader sedan flyttade hela min tvåspråkiga familj till Ryssland för att lära oss om den ryska kulturen och gå i skola här, lära känna pappas hemland. Jag kom hit och fick ett nytt ämne på läsordningen: litteratur.

Det blev snabbt ett av mina älsklingsämnen och en av orsakerna till att jag orkar stiga upp och gå till skolan varje grå, kall morgon. I Finland hade jag aldrig haft litteratur. Någonsin. Vi har visserligen ett ämne som kallas ”modersmålsundervisning”, men ärligt, det är ingenting. Vi hade våra övningsböcker som vi fick sitta och pilla i för att lära oss rättstavning och så hade alla en pulpetbok man fick välja själv. Ibland blev vi ombedda att läsa lite i den. Vad ledde det till? Ungefär halva klassen läste ingenting alls. Och eftersom alla läste vad de ville fanns det aldrig gemensamma samtalsämnen.

I S:t Petersburg går litteraturtimmarna till så här: Vi får alla en text att läsa i läxa, som också passar ihop med det vi går genom i historia. Det är medeltiden vi har på sjuan. Vi läser nu under hösten Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Sedan diskuterar hela klassen. Man kan ju fråga sig vad det finns att diskutera om en text. Men man kan tolka texter på olika sätt, försöka förstå vad författaren ville ha sagt och kanske finns här en påverkan av kyrkans inflytande på den tiden, kanske här finns en krasch mellan två tidsepoker och så vidare.

Det kläcks massor av idéer – man kan hålla på hur länge som helst. Och alla i klassen läser böckerna för annars kan man ju inte vara med i diskussionen. Dessutom har vi skriftliga tester om böckernas innehåll. Det är helt otroligt att jag
hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till
Ryssland för att få läsa Eddan.

Litteratur är en viktig del av oss. Litteraturen är den bästa vägen till att förstå hur den mänskliga psykologin utvecklats under tidens gång. Varifrån kommer vår moral? Varför tänkte de så då på den tiden? Hur har tankesättet, de sociala normerna, reglerna utvecklats till det vi har nu? Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte dit vi ska ut nu? Vi små, halvvuxna människor som kallas tonåringar. Ska ut i livet, om några få år. Och vad har vi då vi finlandssvenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna …

Och det här ska vi gå ut med i livet?

Borde man kanske inte satsa lite på riktig litteraturundervisning? Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 12 december 2011.

Varför licens? Hurdan licens?

I upphovsrättslagen talas det om att tillverka exemplar. Det är nyckeln till upphovsrätten, det är där ersättningsskyldighet till upphovsmannen traditionellt har uppstått. I digitala sammanhang har det hela blivit lite besvärligt, eftersom det jämt och ständigt uppstår digitala kopior av verk, redan då man flyttar eller öppnar en fil. Google har kopior på allt som finns på webben (utan snack om ersättningar till någon) och de öppna webbarkivens status är "oklar", som det heter. I den finska lagen står det att "Som framställning av exemplar anses även att verket överförs till en anordning genom vilken det kan återges" - å andra sidan undantas kopior som utgör en integrerad och väsentlig del av en teknisk process eller som inte har någon självständig ekonomisk betydelse. Som synes är det hela lite problematiskt och snårigt i digitala sammanhang.

Generellt kan man väl anta att upphovsmän som publicerar sig är minst lika intresserade av spridning som av ersättning. Det första är ju dessutom en förutsättning för det senare.

Upphovsrätten är givetvis något som absolut bör respekteras. Jag ogillar tanken att man nog är färdig att betala för hårdvara och uppkoppling till storbolagen, men inte ersätta den som producerat innehållet - ett minst lika viktigt arbete. Men i många fall är spridning det viktigaste målet, inte minst om upphovsmannen fått ersättning för sitt arbete av allmännyttiga instanser, så som genom stipendier eller ur skattemedel. Då tycker jag personligen inte att det skapande arbetet skiljer sig mycket från annat arbete. Dessutom ger den allmännyttiga dimensionen ett ytterligare värde åt den insats man gjort. Att denna nytta förvandlats till något som kommersiella förläggare gjort storkovan på har lett till en i dag global rörelse för öppet vetenskapligt publicerande, Open Access.

I dag är det påkallat att man vid digitalt publicerande ägnar en tanke åt hur man vill att ens alster behandlas. Som ett ypperligt hjälpmedel kan man använda Creative Commons-licenserna, som också precis håller på att köra igång på allvar i Finland. Man kan läsa igenom de olika licensalternativen, vilket hjälper en att ta ställning till olika rättigheter man vill behålla eller dela med sig till vem som helst. Ett ännu enklare sätt att att fylla i frågeformuläret.

Utgångsläget för licenserna är att upphovsmannen alltid bör nämnas. I CC-licenserna anges detta med bokstäverna BY, men också denna rätt kan man avsäga sig. De andra nyckelrättigheterna är SA, dvs share alike (du tillåter bearbetning, men den som använder materialet ska dela det vidare på samma villkor) och NC, dvs non commercial.

Förbudet på kommersiell användning är något komplexare än man först kunde tro. Är man demokrati- och öppenhetsivrare är det lätt hänt att man utan närmare eftertanke förbjuder kommersiell användning: Jag vill väl inte att någon säljer vidare min artikel som jag nyss generöst delat med mig gratis? Eller fixar till mitt foto och gör pengar på det?

Gällande det första fallet: Ingen kan väl ta betalt för något som man också får gratis? Detta gäller i synnerhet data, myndigheter borde utan vidare tillåta kommersiell återanvändning. Det är det bästa sättet att få materialet förädlat och samtidigt stöda ekonomin som helhet. Detta är en sak man jobbat mycket hårt med inom det stora Europeana-projektet: att få data tillgängligt utan denna begränsning, så att man faktiskt kan maximera spridningen och sporra kreativ användning av kulturarv. Misstänksamheten hos kulturarvsintitutionerna är ofta skrämmande och man undrar ibland hur de egentligen ser på sitt uppdrag. Oftast finansierat med skattemedel, dessutom. Vad gäller forskningsresultat är valet av licens inte lika enkelt, och man bör kanske tänka lite längre. Heather Morrison har tagit upp en del aspekter i sin blogg.


Vad gäller fallet med fotografiet gäller delvis samma saker. Det är oberoende tillåtet att återanvända andras material - förutsatt att slutprodukten uppnår verkshöjd, dvs utgör ett självständigt konstnärligt verk. Jag vet inte om detta någonsin prövats i finsk domstol.

När Twitter blev vårt vardagsrum

Balen på Presidentens slott den 6 december är en traditionell tv-högtid av speciell art, precis som Eurovisionsschlagerfestivalen. Båda är förknippade med minst sagt blandade känslor. Man älskar att hata dem. Liksom européerna förenas av de ofta kritiska diskussionerna kring ESC och tävlingsbidragen där, förenas det finska folket av den oftast åtminstone småkritiska diskussionen kring slottsbalens arrangemang och deltagare, inte minst deras kläder och val av eller frånvaro av avec.


Slottsbalen har, misstänker jag, för många varit en odramatisk tradition, en syssla man legitimt kan ägna sig åt om man inte är upptagen på annat håll. Det är comme il faut att sitta i ett par timmar framför tv:n och himla sig över att man orkar titta på kändisar skaka hand med presidentparet. Ändå gör man det. Eftersom man man oftast inte är bjuden och frivilligt stannat hemma för att se på spektaklet i tv är man förpassad till ett utanförskap, men med rätt att kritisera. Det är en gemensam överenskommelse: Alla som går på balen vet att då de gör entré kommer de att synas i sömmarna via nationell tv i hundratusentals hem. Upprördheten var stor i år, då man på finskt håll inte kunde presentera deltagarna korrekt. Både publiken och deltagarna blev ju svikna och kunde inte genomföra proceduren som sig bör: Gästerna som inte blev presenterade missade sina 15 sekunder av berömmelse, och publiken visste inte vems kläder de kritiserade.


Nytt för i år var i alla fall att dessa hundratusentals soffjuryn som tidigare sammanstrålat i hemmen i år delvis flöt samman på webben. Taggen #linnanjuhlat var i ett skede det fjärde mest twittrade i världen. Fantastiskt fint var dessutom att twittret gick på finska, svenska och engelska i en salig blandning och en del av twittret också syntes i tv-rutan. På grund av att informationen av de finlandssvenska tv-kommentatorerna dessutom var så mycket bättre än på finska sidan, fick finlandssvenskan en naturlig och positiv synlighet. Igen ett bevis på att att ankdammifiering (särlösningar) inte alltid lönar sig. Man måste helt enkelt dels vara synlig, dels göra bra ifrån sig.

Människan i centrum

Ibland händer det saker omkring mig som gör mig väldigt, väldigt arg och sorgsen på floskler om ledarskap och framgång som sprids som virus i vår kultur, inte minst i företagsvärlden och på webben. En av de värsta är "Det måste vara tillåtet att misslyckas". Inte för det att det inte skulle vara sant, men för att hela den prestationskultur som skapat dylik kvasitolerant smörja gör mig beklämd.

Vi lever i ett samhälle där allt blivit prestationer - också att "leva etiskt" eller att "downshifta". Också toleransen för misslyckanden enligt denna prestationsmåttstock är i verkligheten ofta svag. För egentligen ska man ändå vara stark, börja om och bara tro på sin egen grej.

I slutändan står det ändå nästan alltid en räknenisse som vill ha mätare (fast man ofta gör mest pinsamma försök att maskera dem till "kvalitetsmätare"), målsättningar och resultat. Ingenting har i det systemet ett egenvärde: att någonting är vackert, att mat smakar gott, att något är väl gjort, att man mår bra, att människor känner sig motiverade, fria och uppskattade.

Jag blir ledsen av att man måste argumentera för varför humanistiska värden är viktiga. Jämt och ständigt. Och så blir jag glad när jag ser respekt för medmänniskor och folk som struntar i allt det där. Och jag är glad för att åtminstone en del av dem har möjlighet att arbeta på ett sätt som är meningsfullt. Jag önskar innerligt mindre byråkrati, mindre prestationer och mera medmänsklighet.