Uppföljning 11.4.2026

Svansen och hunden

Det är ovanligt hög politisk nivå på den amerikanska delegationen i Islamabad, då vice presidenten trätt till hjälp åt Witkoff-Kushner. F.ö. kanske bäst att inte säga så mycket om nivån. Vance, som varit så anti-krig han kunnat, får nu visa vad han går för och får också bära hundhuvudet om förhandlingarna misslyckas. Han blir då medskyldig till fortsatt krig. Det är alltså högt spel för Vance personligen.
Den senaste veckan har varit en verklig fars kring de olika kravlistor som cirkulerat i offentligheten. Irans kravlista, en i praktiken total kapitulation för USA:s del, bedömdes av Trump vara en bra utgångspunkt, varefter administrationen skyndade sig att förklara att det självklart handlade om en helt annan, men hemlig, lista. Kort sagt har positionerna inte ändrats, snarare har Iran stärkt sin ställning avsevärt sedan Israel och USA anföll i slutet av februari.

 
Hur förvirrat och svårt allt är, beskrivs väl av att det var oklart i vilken mån Israels anfall mot Libanon berördes av eldupphöret. Oklart om ens Israel var en del av de förhandlingarna eller om Trump läst eller förstått en enda av listorna eller något av krisens komplexitet. Hur som helst finns det stort tryck på att fortsätta kriget förr eller senare, eftersom läget i Hormuzsundet inte är löst.

 
Spänningarna är mycket stora i hela området. Så vad har Trump och hans pack åstadkommit? Den tidigare fria fartygstrafiken är borta och det kommer troligen att behövas långa, komplicerade multinationella förhandlingar för att reparera det. USA:s lokala allierade är flyförbannade, amerikanska baser tömda och bombade, amerikanska soldater stupade och skadade, plan nedskjutna och tiotals miljarder dollar brända, Irans ledning radikaliserad, sanktioner nedkörda ... Plus förstås inflation och covidklassens störningar i marknaderna. Onekligen svårt att se allt detta som en stor seger. Den militära vägen har gett USA exakt noll resultat och nu ges diplomatin en chans. Men Iran har en starkare sits än under senaste runda.

Presidentparet reagerar

Trumps blodtörstiga hotelser på sociala medier, där han hotade hela Iran med totalförstörelse strax innan tidsgränsen han ställt för Iran löpte ut och han gjorde tidernas TACO (Trump Always Chickens Out), väckte mycket upprörda känslor också inom USA. Allt flera republikaner har nu vågat nämna det 25 tillägget till grundlagen och ifrågasätta om Trump är förmögen att sköta sina uppgifter.

Om kriget i Iran var avsett som en distraktion från Epsteinskandalen, gjorde nu presidentfrun ett minst sagt intressant drag på torsdagen, då hon höll ett tal där hon försökte rentvå sig från alla beskyllningar och spekulationer om sitt eget förhållande till Epstein och hans brottskumpan Ghislaine Maxwell. Dessutom kom hon med den oanständiga idén om att offren borde höras av kongressen. Så nu är vi tydligen i ett läge, då Epstein används för att distrahera från Irankriget?

 
Man kan inte på något sätt säga att det skulle gå åt ett bra håll för familjen Trump och deras regim just nu.

Rasande MAGA

Den senaste veckan gjorde demokraterna igen braksuccéer i mindre val på olika håll. I Wisconsin, grannstat till Minnesota och generellt republikansk men också ansedd som en så kallad swing state, sopade en demokrat igen golvet med sin republikanske motkandidat i domarval. Efter att Elon Musk försökte lägga sig i föregående val förra året, har nu mer frisinnade demokrater säkrat en stor majoritet i högsta domstolen där. De facto ökade röstskillnaden ytterligare med hela 10% till fördel för demokraterna sedan förra gången. Det är av betydelse också för att denna domstol motsatt sig republikanska försök att fixa valdistrikten på ett ohemult sätt.

I ett utfyllnadsval i Georgia förlorade demokraternas kandidat, men skillnaden hade krympt med cirka 20%. Republikanernas förluster av röstandelen börjar allt mer placera sig inte bara i -10% klassen, utan mera kring -20%, i val efter val. Genomsnittet av opinionsmätningsresultat ger nu endast 36% godkännande för presidentens arbete. Nixon hade sannolikt klått Trump även under den sista tiden på vägen mot sitt fördärv.

 
Kriget utan klar målsättning och utan några kännbara positiva resultat har varit halmstrået som knäckt kamelens rygg och fått understödet att implodera. Valanalyser tyder på att den latinamerikanska minoriteten övergivit Trump. Likaså har de obundna väljarna vänt honom ryggen, de som i praktiken avgör valen.

25th amendment

I medierna presenteras allt märkligare information om hur det egentligen gick till när beslutet om att anfall Iran togs. Det togs av Trump i princip tvärt emot hela den övriga ledningen och all sakkunskap. Utom då Hegseth, som inte har sakkunskap, men gärna ville leka krigshjälte. Processen visar oemotsägligt att presidentens omdöme svek.

 
Det 25 tillägget till grundlagen säger att vice presidenten tar över om presidenten avskedas, dör eller avgår. Tilläggets fjärde sektion bestämmer hur det går till om presidenten motsätter sig vice presidentens och representanthusets talmans vilja i den här frågan. Processen är i sig snabb för att förhindra oklarheter, men den har aldrig blivit testad i praktiken, så det finns inga prejudikat.

 
Det skulle i praktiken krävas 2/3 majoritet både i representanthuset och senaten för att avsätta presidenten, förutom då aktiva åtgärder mot Trump personligen av både J.D. Vance och talman Mike Johnson. Med andra ord är tröskeln hög. För att någondera av dessa mesiga opportunister ska våga handla, skulle det krävas säkra utsikter att vinna omröstningarna. Och Johnson har tvärtom titt som tätt sett till att hålla representanthuset helt ur spel genom att skicka hem alla. Också som bäst är verksamheten på paus. Det är ett sätt att hålla locket på interna diskussioner. Samtidigt utsätts kongressmedlemmarna mera för sina väljares missnöje och frustration, trots att de verkar undvika traditionella townhall-möten med dem.
Att avsätta presidenten är ändå allt annat än en enkel match, men hans inflytande kommer sannolikt att minska an efter att tiden går och allt fler börjar motsätta sig på sätt eller annat och påföljderna i proportion blir mindre allvarliga.

Nato

Natos generalsekretare Mark Rutte reste prompt till Vita huset för att försöka lappa Trumps ilska och besvikelse över att försvarsalliansen inte ställde upp på hans anfallskrig när det började gå åt skogen. Faktum är ändå att gemene europé verkar gilla varje nej som serveras Trump och hans arroganta lakejer. Till och med ytterhögern på vår sida av Atlanten tonar ner sin MAGA-iver och det är oklart om Vance visit i Ungern kommer att hjälpa Orbàn ett dugg. Om Orbàn faller imorgon, kommer det att ha enorm betydelse, och det är desto viktigare då Kreml annars stärkt sina ställningar betydligt.

Ruttes överslätande uppträdande och kommentarer har väckt indignation också i USA. Trump kan inte på eget bevåg skriva ut USA ur Nato, men kan förstås dra ner på samarbetet avsevärt. Det är delvis Rubios förtjänst att det numera explicit krävs kongressbeslut om saken. Rubio såg tydligen detta komma redan 2023. Argumenten om att de andra natoländerna inte skulle stöda USA när det gäller har varit ganska lätta att motbevisa. Över 70% av amerikanerna anser att det är bra att vara med i Nato. Stödet har ökat den sista tiden också bland republikaner. Svamlet om Grönland får knappast stor förståelse. Frågan är om Putin kunde ha lika stort inflytande över Trump som Netanyahu haft, eller om demensen framskrider så snabbt att sämre argumentation funkar. Inom den övriga ledningen har det också i regel funnits större förståelse för Israel än för Ryssland. Så även om spänningarna inom Nato ökar och USA:s insatser krymper, är en total splittring knappast nära förestående.