I veckan kom ett välkommet beslut, då regeringsprogrammets skrivningar om kunskapsbaserad politik ledde till att Datarummet fick finansiering. Det finns potentiellt nästan oändliga mängder data och kunskap i samhället och man önskar ju att beslutsfattare inte fattar beslut baserade på endast känslor eller opportunism. Att kunna hitta, ta fram och använda data är centrala samhälleliga kompetenser om man överhuvudtaget vill förstå vad som har hänt, är på gång eller vilka effekter olika åtgärder har. Man kan förstås, om man vill, fatta beslut på rent ideologiska eller populistiska grunder, men det innebär nog stora risker, både för den egna framgången och för samhället i ett litet längre perspektiv. Kunskapsbaserad politik kräver emellertid att man har förmågan ett se litet större och mer komplexa helheter än att stirra på en enda faktor, som till exempel skuldsättning.
Traditionellt har vi i Finland ett högt förtroende på experter, då man systematiskt och ofta omfattande hör dem t. ex. vid lagberedning. Som en del av hela systemet är den akademiska forskningen och dess neutralitet av yttersta vikt. Samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning är också synnerligen viktiga, för att kunna förstå hurdan politik man ska göra för att uppnå olika mål. Att sådan forskning faktiskt kan vara neutral och ge kunskap och verktyg som hela samhället har nytta av, verkar ibland svårt för en del människor att förstå. Att det faktiskt finns saker som alla kan vinna på om man gör dem smart. Professorn i miljöpolitik Janne Hukkinen är enligt mig en av dem som gjort ett särskilt värdefullt arbete här, inte minst för att han bemödat sig om att kommunicera flitigt på finska (se t. ex. denna video).
Vetenskapskommunikation är ett gebit som kräver mycket kompetens, och som också Hukkinen var inne på i videon kan vara utmanande på många sätt. Jag själv noterar hur annorlunda forskardebatten ibland kan te sig forskarna emellan, jämfört med den bild som syns i media. Och därmed menar jag dystrare. Jag hoppas innerligt att beslutsfattare lyssnar noga, trots att de dominerade offentliga narrativen kan missa viktiga signaler på grund av att snävhet och påtryckningar. Det kräver extra visdom av beslutsfattarna att klara av analytiskt tänkande i den här situationen. Det torde finnas förutsättningar för det i vår nuvarande regering, där alla utom två ministrar har högre högskoleexamen, många dessutom just inom statsvetenskap. Därmed förstås inte sagt att man inte skulle ha förutsättningar till kritiskt eller analytiskt tänkande utan sådan examen, men en examen kan ses som ett mätbart bevis på en viss kompetens, hoppas jag.
Jag själv kan inte låta bli att undra om inte många nedskärningar som föreslås på litet längre sikt kommer att vara riktigt stolliga också rent ekonomiskt. Framför allt leder brådska lätt till dåliga beslut och ännu värre: svagt genomförande. Vårt samhälle och dess ekonomi är väldigt komplexa system. Det är till exempel inte alls omöjligt att man kan effektivera verksamheter på olika håll och kanter, men om man inte har ett gott ledarskap och får hela eller åtminstone största delen av en organisation med på förändringarna och på att hitta goda lösningar, kan nog slutresultatet lätt bli lose-lose. Det kräver nämligen tid och psykologisk trygghet att åstadkomma bra förändringar. Aggressiv toppstyrning kommer att slå tillbaka, om man väljer en sådan väg. Dialog framom ideologi är vad jag skulle önska, så att man kan hitta lösningar som objektivt sett är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar