Throwback

Av förekommen anledning, som jag inte nu går inpå dess mera (Pressarkivet kommer att ta ytterligare ett steg mot undergången om en dryg månad) har jag denna helg ägnat mig i huvudsak åt åren 2011-15 i mitt liv. Det var en innehållsrik tid. I dryga tre års tid jobbade jag som en galning för att rädda Pressarkivet. Det var en kamp mot väderkvarnar, för det var redan bestämt att arkivet skulle bort och det var omöjligt att rubba tagna beslut. Men i tre års tid såg jag potentialen, lösningarna och vad som kunde ha varit möjligt och jag använde all min kreativitet och energi för att föra fram visionen. En vision som jag fortfarande, snart ett decennium senare står fast vid. Jag fick mycket stöd av många människor, men ingen beslutsfattare vågade ta de steg som behövts eller så förstod de inte vad jag sade. Eller så var de bara oense med mig. Men jag är ändå ännu i dag av den åsikten att de som förstod digitalisering förstod vad jag menade. Det handlar inte bara om att tidningarna finns tillgängliga, det handlar om kuratering och förädlande av information. Min vision handlade nämligen också om mycket annat, om det finlandssvenska medielandskapet, som också det nu går in i en ny era. Vet inte hur det skulle se ut idag om man vågat satsa mer på samarbete gällande digitala plattformar då. Kanske det skulle ha gått såhär i alla fall.

På Brages Pressakiv 2012.

Jag upplever lite samma känsla i mitt arbete just nu.  Jag upplever att jag har lösningar på problem som är mycket omfattade och komplicerade, som nu handlar om digital transformation inom forskningen. Men eftersom problemen är komplexa, är också lösningarna det. Det handlar om långa processer som måste drivas igenom. Och det handlar inte om att man måste ändra it-system. Det handlar om att man måste ändra på kultur, språk och tankemönster. Lyckligtvis har jag enormt duktiga och inspirerande kolleger, som kan massor av saker jag själv inte just förstår. Men ibland känner jag mig frustrerad. Det är ibland svårt att kommunicera till beslutfattare och intressenter.

Jag vet inte om det beror på att jag nu är i en annan bransch eller på att världen förändras, men  idag kan man inte vänta sig att någon läser en text längre än en A4. Allt måste komprimeras till franska streck på en power point eller en pitch på 10 minuter. Historikern känner sig berövad på sitt främsta verktyg, narrativet, de långa kedjorna av argument, förklaringarna. Som arbetande inom ett mycket specialiserat område är jag dessutom ofta osäker på vad publiken kan väntas kunna och känna till. Akronymerna bara trillar ur mig, ofrivilligt. En förbannelse det också, en kamp om språket.

I det här läget känner jag ofta, att komplexa saker är lättare att rita än att förklara. Jag vet inte hur effektivt det är egentligen, om någon hinner titta längre på än bild än 10 sekunder. Men det är ändå mer info man kan förmedla med en bild på ett ögonblick, än genom text. Jag inser att jag nog försökte med samma saker då, för 10 år sedan. Jag ordnade seminarier, höll föredrag, skrev massor av kortare och längre inlägg,  gjorde presentationer med visualiseringar.

Hur kan det vara så svårt? Eller är det bara jag som har fel? Försöker ta det en sak åt gången. Väntar fortfarande på kursen i infografik jag ska gå, den blir hela tiden uppskjuten på grund av lågt intresse. Kanske är jag efter min tid. Men jag försöker nu i alla fall öva på att analysera och komprimera, en sak åt gången. Mitt medium har blivit LinkedIn, men jag tänkte att skriva lite på svenska  här kunde göra gott också. Så jag kanske återupptar bloggandet lite. Får se.

I den här bilden komprimerade  jag John Doerrs bok Measure What Matters. 

Det var inte så svårt, så ibland funkar nog vår tids kommunikation tvärtom och är väldigt pratig. 

Kanske det behövs som motvikt. (fan, kanske det är böcker jag borde babbla fram ...?)

Har de sociala medierna varit en katastrof?

Det är snart femton år sedan jag startade den här bloggen. Sedan dess har effekterna av mediernas digitalisering börjat synas. Man brukar säga att man tenderar överskatta effekterna av teknologisk utveckling på kort sikt och undervärdera dem på lång sikt. Nu kanske man redan vågar säga något om förändringarna på längre sikt?

Året då Essetter startade, 2009, var till exempel de mest populära tv-serierna producerade av stora amerikanska tv-bolag som ABC eller NBC, medan det i dagens läge är finansierade av företag som Netflix och HBO.  I stället för långa räckor av ett-avsnitt-i-veckan-säsonger, ser vi idag en mycket större diversitet av produktionsbolag som gör korta säsonger. De bästa serierna håller mycket hög kvalitet och en positiv sida av den nya modellen är att serierna som får bred distribution kommer från många olika länder. Men visst sitter många yrkesgrupper i USA mycket hårdare till idag, vilket märktes också som strejker förra året. Effekterna är också ekonomiska och sociala, det visste man tidigt. 

Inom musikbranschen har strömningstjänsterna förändrat affärsmodellerna kraftigt. Vad gäller audio i övrigt var en del radiostationer rätt tidiga med att införa on-demand-tjänster. Kanske det kunde kallas personliga prenumerationer på svenska? Ett stort steg var när Apple inkluderade pod-flöden i sin iTunes-app och -affär, vilket skedde redan 2005. I dag tror jag de flesta seriösa radiokanaler och -program publicerar poddar, medan flödet på ångradion har sin funktion för en del publik. Men tanken att man för att ta del av ett visst innehåll skulle vara tvungen att röja tid i kalendern måste ändå te sig allt mer underlig för de flesta. Idag har vi tittarens, lyssnarens och läsarens marknad. Och konkurrensen är hård, eftersom inte bara professionella aktörer tävlar på samma marknad. Portvakter finns på vissa arenor, som tv, men även inom video finns en annan arena, dvs. Youtube, där kontrollen är minimal och innehållet gratis för åskådaren. För producenterna är villkoren ändå krassare än många kanske inser, då plattformen kan sätta in reklam och ta reklaminkomsterna med stora rättigheter.

Jag har funderat en del på hur det nya samhället egentligen ser ut och hur rätt eller fel mina egna tankar för drygt tio år sedan var. Jag hade en rätt optimistisk syn på hur webben och de sociala medierna kunde möjliggöra kreativt samarbete. Jag avfärdade också delvis kritik mot sociala medier med att människor  i alla tider haft missuppfattningar och underliga åsikter, och att oron handlade om att de på webben blir synliga. Detta var också situationen under en tid, då människor faktiskt webben på utsattes för åsikter de inte annars stötte på.  I viss mån står jag nog fast vid mina åsikter, även om forskning visat att algoritmerna har kraftiga styrande effekter som de facto driver fragmentering och polarisering mycket starkare än vad jag någonsin insåg vara möjligt. Utvecklingen har lett till att jag själv i praktiken övergett de flesta plattformarna. Jag känner en informations- och skärmtrötthet som gör att jag värjer mig från dessa strömmar på fritiden och även professionellt utnyttjar dem med eftertänksamhet. Jag njuter av att träffa människor och att kunna reglera flödet av information som flimrar förbi. Det är en av orsakerna till att jag helt låtit bli TikTok. Jag känner från djupet av min själ att det är just det jag inte behöver. Och lyckligtvis har jag idag råd att låta bli att haka på nyheter. Jag inser att det finns stora, både kulturellt och ekonomiskt viktiga, domäner jag inte känner till, inte minst spelvärlden.

Audio är däremot en stor tillgång. Det är en annan modalitet än de flimrade skärmarna. Informationen är mer förankrad i personer, röster. Dess hastighet och mängden information som sköljer över en är begränsad. Om man, som jag, inte reglerar hastigheten någonsin, har man tid att tänka, processa och ta emot. Man kan följa långa resonemang och är inte heller frestad och hoppa över några rader eller sidor, då själva apparaten är inte synlig, reglagen är inte till hands. Det ger ett lugn att tänka.

Så på sätt och vis har det gått just som jag tänkte för femton år sedan. Mycket information är idag öppen och tillgänglig, även forskning. Det finns fantastiskt fina innehåll på webben. Samtidigt är resultatet ändå inte som jag tänkte mig. Precis som alltid, blir verkligheten ändå annorlunda än man trodde. Jag vet inte om jag känner sorg eller besvikelse inför de negativa sidorna av digitaliseringen. Egentligen är jag nog som helhet mer positiv än negativ: webben och internet är helt klart oumbärliga om mänskligheten skall klara av att stoppa klimatförändringen och kunna hantera dess konsekvenser. 

Vi behöver den snabba vetenskapliga utvecklingen vi sett prov på detta sekel. Den har möjliggjorts av webben och digitaliseringen. Vi behöver stora förändringar i samhällsstrukturer och opinioner, de är så enorma att de behöver webben. Vi behöver data, information och kunskap, men vi behöver också fästa uppmärksamhet på kuratering, äkta kritik och kvalitet. Vi behöver som globalt samhälle förmågan att hantera allt detta. Vi behöver data- och informationsspecialister av många slag, vi behöver pedogoer, journalister och forskare, vi behöver företagsägare och -ledare som är klarsynta och vågar investera och vi behöver beslutsfattare som förstår betydelsen av allt detta.