Inkluderande digitalisering

Av en händelse blev jag utsedd till koordinator för tillgänglighet på jobbet. Det har tagit mig på ett intressant spår och jag har fått lära mig mycket nytt de senaste månaderna. Allt började ju egentligen med ett EU-direktiv som trädde i kraft redan för över två år sedan, och som sent omsider ledde till en uppdatering av den finska lagstiftningen i våras. Enligt den nya lagen måste offentliga digitala tjänster efter en övergångstid vara tillgängliga för en större del av befolkningen. Det är en fråga om jämlikhet, att man gör också digitala miljöer sådana, att människor med olika slag av handikapp, tillfälliga eller bestående, kan ta del av dem.

Allra mest handlar det bara om att man har den kompetens som behövs, att göra saker på rätt sätt och inte av ren okunskap göra en webbplats möjlig att använda för någon som inte kan se eller har svårt att använda en mus. Digitala redskap erbjuder fina möjligheter bara man använder dem. Med lite omsorg kan en tjänst vara tillgänglig för så många fler. Dessutom är tillgänglig design allmänt taget användarvänlig och smart. Vi är många som uppskattar till exempel en redig layout, klart språk, tillräcklig kontrast och text på video.

För att kunna delta i arbetsliv och studier behöver man idag i praktiken alltid datorer. Också blinda människor kan bra använda dem. Men då förutsätter det att utvecklarna inte har gjort dumheter som att använda html-koden på ologiska sätt, genom att till exempel använda title- och header-taggar fel, eller glömt att kolla att man kan använda sidan utan mus. Också de som producerar innehåll borde tänka på till exempel hur man formulerar länkar och alt-texter eller hurdana filer man laddar upp. De måste innehålla relevant information, inget annat. Också andra handikapp kan och bör beaktas med lite eftertanke. Efter ett armbrott kan vem som helst behöva använda datorn med en hand en tid.

Det är Södra Finlands regionförvaltningsverk som övervakar och informerar om webbtillgänglighet. Det är ju ingalunda så, att bara de som lagen förpliktar borde följa dessa goda metoder. Det handlar ju helt enkelt om att göra kvalitet, och också om att kunna nå ut och betjäna flera människor. När som helst kan vi själva eller våra närmaste vara beroende av att någon gjort sig det lilla extra besväret att tänka efter lite. Och firman som dissade kunden som inte kunde sända in sin beställning missade affären.

Här en reklamvideo som visar ett hjälpmedel, ett Braille-gränssnitt. 

Ett annat sätt att bekanta sig är att testa en skärmläsare. Man inser snabbt hur annorlunda den digitala världen ter sig för en som inte ser ...

På resande fot

Uleåborgs universitet är en dynamisk miljö.

De senaste veckorna har jag rest en hel del runt om i landet. Förutom Tammerfors har jag också besökt Åbo, Vasa och Uleåborg. Och det roliga är, att jag lyckats göra alla resor med tåg. Tyvärr får jag ge upp det, när jag om ett par veckor ska till Kuusamo, då bara gick det inte att fixa på vettigt sätt att resa utan flyg. Jag tycker egentligen inte särskilt mycket om att resa, särskilt inte långt, så det har aldrig varit särskilt svårt för mig att skippa långa flygresor till Asien eller USA. Att resa här hemma med tåg är ändå rätt vilsamt. Jag både jobbar och vilar effektivt. Gärna övernattar jag också, eftersom jag inte gillar stressen man har då man ger sig av samma morgon i ottan.

Jag har både undervisat forskare och diskuterat med experter på olika högskolor. Jag måste säga att i synnerhet vid Uleåborgs universitet är arbetet på väldigt god köl. Också flera forskningsinstitut är riktigt i farten nu gällande sina datatjänster. Det har varit uppmuntrande, för ibland känns det svårt att förmedla vikten av att satsa på informationsförvaltning och datahantering i forskning.

Det känns ansvarslöst att man ibland satsar stort på forskningen, men sedan riskerar att de källmaterial man samlat, producerat och preparerat med enorma ansträngningar och som ofta har bestående värde både som evidens och kanske för senare forskning, lämnas vind för våg. Det borde inte finnas en enda forskningsfinansiär eller ansvarig person inom en organisation där det bedrivs forskning, som kan låta sådant ske. Trots att det ibland kan vara riktigt utmanande. Framför allt krävs samarbete. Också forskarna själva måste inse vikten av att sköta datahanteringen som en integrerad del av forskningsprocessen. Det är inget man kan överlämna åt någon utomstående.

I Seinäjoki var det tågbyte och jag hann sitta och jobba
en stund i Alvar Aaltos charmiga lilla bibliotek.
Aalto som bäst.

Järnvägar, infrastruktur!

Ett drygt dygn i Tammerfors ägnades åt samarbete kring öppen forskning. Nästan 200 personer hade samlat för att höra vad man sysslat med i de olika arbetsgrupperna sedan hösten. Min arbetsgrupp har kommit ganska långt med att skriva rekommendationer för beständiga identifierare för forskningsdata. Vi bestämde nu att vi bearbetar förslaget ännu en gång och skickar det sedan ut för kommentarer under september. Då kan vi få dem klara till höstens stormöte.

Andra grupper har arbetat t ex med rättighetsfrågor och rekommendationer för känsliga data. Vi diskuterade också det fortsatta arbetet. Mycket utmaningar fanns enligt många just gällande tjänster för forskningsdata. Att hitta, beskriva, välja både data och tjänster är inte det enklaste. Arbetet kommer därför att fortsätta intensivt.

En intressant paneldiskussion fördes också om utnyttjandet av data från sociala medier och hur denna typ av data kan hanteras lagligt och framför allt etiskt. Det är viktigt att skilja på behandlingsgrunden för personuppgifter (forskning) och hanteringen av medgivande av forskningssubjekt och informanter. Dessa är två olika saker, men de påverkar varandra. Och i slutändan handlar det alltid om etiska avvägnningar som forskaren själv är tvungen att ta: forskningen kan etiskt sett vara så viktig så att det är fullt rimligt att hantera personuppgifter utan att de berörda personerna tillfrågats personligen, bara man ser till att ingen harm tillkommer dem vars uppgifter man behandlar. Det handlar helt kort om att man måste hantera dem noga och väl överlagt. Inom EU-lagstiftningen talar man om proportionalitet. Man måste helt enkelt alltid göra etiska avvägningar när man gör forskning och kan inte stirra sig blind på någon enskild paragraf. Det finns många viktiga grundrättigheter som man måste betrakta tillsammans om de hotar att råka i konflikt med varandra.

Då man arbetar med data är en viktig förutsättning att man har lämpliga verktyg (infrastruktur) och att man har tillräcklig kompetens. Här kan forskarna inte lämnas ensamma. Jag hoppas innerligt, att den nya regeringen förutom att satsa på forskare också inkluderar det stöd och den infrastruktur som behövs för att göra effektiv och bra forskning. Vi behöver bland annat massor av experter.

Bra data ger bra tjänster

Foto: Juha Kallamäki, Public Domain, Wikimedia.

Det var ovanligt fantastiska omständigheter då vårt nationella nätverk för arbete med beständiga identifierare samlades till träff efter en paus på ett år. Vi var nämligen inbjudna till Botaniska museet, vars huvudbyggnad inte är öppet för allmänheten, utan fungerar som en viktig arbetsplats för forskare i Botaniska trädgården i Kajsaniemiparken. Huset, som är som ett litet slott, är ritat Gustaf Nyström, samma på sin tid viktiga arkitekt som ritat både Ständerhuset och Riksarkivet. Det roliga med detta hus, som till och med var tilltänkt palats för Väinö I i något skede. är att den nyströmska utsidan döljer ett fint jugend innandöme. Som inte prålar, utan nästan har en hemlighetsfull stämning av Hogwarts ...

Museet har digitalt häpnadsväckande fina samlingar som länkad data. Och på dem har man kunnat bygga flera olika tjänster. Det visar sig, förstås, att bra data och struktur är mycket, mycket effektivt i slutändan.

Dessutom hörde vi många intressanta presentationer om olika aspekter på identifierare, allt från informationsarkitektur till lagstiftning. Presentationerna finns på webben.

Tjugo år med bageri - Kanniston leipomo i mitt hjärta

Det var 1999 då jag blev delägare i ett ovanligt charmigt bageri i Rödbergen i Helsingfors. Bakgrunden var att bokkafét Café Kafka (som jag skrivit om tidigare här och här) varit kund hos bageriet i flera år och helt förlitade sig på det traditionella bageriet, där man använde riktigt smör och undvek tillsatsämnen, och ägarinnan ville pensionera sig. Det här var före specialkaffeboomen, före många andra mattrender, då de flesta bröd i matbutikerna fortfarande var industriell bulkvara.

Bageriet flyttade efter kriget till hörnet av Vävaregatan och Båtsmansgatan.
Bilden är från 1932 av Olof Sundström, Stadsmuseet. CC-BY.

Det var för att vi ville säkra att traditionerna på det 1914 grundande bageriet skulle bestå, som vi tog över verksamheten. Vid den tiden levererade bageriet främst till en handfull återförsäljare i staden och sålde i den egna, redan då aningen nedgångna, butiken. Jag minns hur jag själv var med någon gång och körde ut bröd till hallarna i ottan. Det kändes som en evig verksamhet, som funnits i städer i sekler, om inte millennier. Det var fint. Att jobba med ett hantverk, så grundläggande och viktigt.

Under början av 2000-talet var vi ännu rätt fokuserade på kafé- och restaurangbranschen och jag själv arbetade med min avhandling och var inte så involverad i verksamheten. Kaffecentralen avknoppades från bolaget 2007, som fortfarande förresten heter Pieni Kirahvi, som vår första lilla bokhandel på Arkadiagatan som öppnade 1991.

Efterfrågan på bageriets produkter växte sakta men säkert och det började bli trångt om saligheten på Vävaregatan. Stambyte var ständigt på agendan. Vi skaffade en ny bagerilokal i kvarteret intill. Nya delägare kom med. Kontoret flyttade till en tredje adress i kvarteret. Det var en rumba att driva den växande verksamheten. Själv följde jag mest utvecklingen då genom de andra delägarna, familj och vänner.

För oss var varumärket, kvaliteten viktig. Det handlar om just traditionellt hantverk, goda och äkta smaker. Att baka med rot, olivolja, smör, rom, bär ... De nya mattrenderna gjorde att vi fick allt flera kunder. Liksom den ändå lilla, personliga skalan på verksamheten, lokalmat, slowfood. Vi har alltid varit färdiga att lyssna på kundernas önskemål. Duktiga bagare fanns att få, sådana som fått nog av att använda sin tid på att grädda frysta, importerade produkter i stora industriella anläggningar. Hos oss fick de verkliga utmaningar, och kunde arbeta med bra råvaror från början och också delta i att utveckla nya produkter.

Vi beslöt att öppna flera egna butiker 2008. Vävaregatans butik var, insåg vi, en viktig del av kontaktytan med konsumenterna. Både gällande informationsutbyte och varumärket. En brödbutik är i sig en jäkligt charmig sak, om den görs rätt. Personlig och varm. Först öppnade vi på Universitetsgatan och följande år i Glaspalatset. Varje butik planerades omsorgsfullt och så att den har en egen atmosfär. Kanniston leipomo är ingen kedja med ett kopierat koncept som klistras på vilken shoppingcenterglasbur som helst. Det är äkta kärlek och omsorg i varje butik och det har också dragit till oss en fantastisk, ambitiös butikspersonal, som är engagerad och duktig. Sådant märks. År 2013 öppnade vi ännu nya butiker i Hagnäs och Munksnäs. Mottagandet var fantastiskt.

Nu började dock situationen i bageriet i Rödbergen bli helt ohållbar. Länge sökte vi olika lösningar. För mig, som igen var med i styrelsen, var det viktigt att hållas inom stadens gränser. Lokalt betyder Helsingfors, tycker jag. Till slut hittade vi en fastighet i Hertonäs år 2015. Det nya utrymmet var stort och de följande åren har varit tuffa. Att växa till det nya bageriets format, utan att tappa bageriets själ, varumärke och kvalitet har varit en stor ansträngning, men det ser ut att ha lyckats. Det har gått vägen tack vare enormt engagemang av både ägare och personal. I vintras då vi höll en strategiworkshop med personalen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Det vi gjort tillsammans är en otrolig grej, tycker jag. Inte bara för oss alla i bolaget, utan för att jag på riktigt är glad och stolt över den bit av bröd- och bagerikultur vi lyft fram och utvecklat. Och den är inte snobbig och lyxlyxdyr, utan till för var och en stadsbo att njuta av. Lite mer livskvalitet i vardagen helt enkelt. Färskt, gott bröd är livet.


En ganska rolig bild av bageriet får man genom att bläddra igenom inlägg på instagram, där också våra kunder lägger upp inlägg rätt flitigt.