Konsten att inte veta allt

Ledarskap har igen blivit ett stort tema i media i och med Siilasmaas bok om Nokia. Berättelsen om hur ett ledarskap som vägrar kritik och dialog, leder till att sakkunskap och information förbises, har en extrem manifestation i historien om Nokia. Den naiva tanken att en person kan besitta alla förmågor och alla insikter i alla lägen är i längden dömd att leda till misslyckanden. Kathryn Schultz TED talk (nedan) har igen börjar cirkulera. Det ger en påminnelse om hur oändligt viktigt det är att alltid lyssna och vara mottaglig för kritik. Utan dialog kan man inte utvecklas. Och ju säkrare man är på sin sak, desto mer försiktig ska man vara.

Man blir också ledsen och häpen över hur Schultz beskrivning av försvarsmekanismerna mot att medge sina egna feltolkningar idag fungerar på högsta politiska nivå i USA. Kort sagt, de som är av annan åsikt anses oinformerade, korkade eller, om ingen annan orsak finns, helt enkelt som onda människor.  Den amerikanska presidenten tolkade ändå troligen lyckligtvis sina skrattande kolleger i FN som varande något av de två första. Tillsvidare. Ju längre från den komplexa verkligheten en narrativ hamnar, desto svårare är det att släppa den. Vilken konspirationsteori som helst kan duga. Hellre än att lyssna till vad någon verkligen säger, stämplas de som försöker framföra kritik som naiva eller onda. Vad som helst för att slippa dialog.

Det hela känns så onödigt, eftersom det ju finns enkla metoder att göra reality checks hela tiden. Att diskutera i sak och skärpa argumenten är ju de bästa som kan ske i en organisation, det är ett fenomen som alltid bör understödas. Det är det enda sättet att tillgodogöra sig allt kunnande, alla perspektiv.

En annan mekanism som blivit så oerhört tydlig de senaste dagarna i USA har citerats av Sara Enholm Hielm. Hon refererar Kate Mannes analys av misogyni. Män som väntar sig vissa saker av kvinnor, saker som beundran, uppmärksamhet och sex, belönar kvinnor som levererar. Men de i grunden skrämda, hotade männen, avslöjar sig allra mest då de bestraffar kvinnor som inte följer dessa önskemål. Avslöjar sig i synnerhet då de sympatiserar med män som gjort sig skyldiga till brott och kränkningar av kvinnor.

Den enda möjliga lösningen måste vara deliberation, dialog. Att medge för sig själv att saker inte är svart-vita, utan att det ofta finns många tolkningar och många sanningar. Att det lönar sig att stanna upp och lyssna. På riktigt.

Information ska förvaltas, inte hanteras

U.S. Air Force photo/Senior Airman Mildred Guevara.

Vi har en enormt viktig ny lag ute för utlåtanden. Det är en lag, som ska ersätta den gällande arkivlagen och lagen om styrning av informationsförvaltningen. Lagen är ett svar på de utmaningar man haft att få ordning på all information, kommunikation och arkiv nu då dessa blivit allt mer digitala. Tidigare försök att samordna statsförvaltningens och den offentliga sektorns it genom samarbete och olika rekommendationer har inte haft det genomslag de borde. Också Riksarkivet har haft motgångar.

Det står helt klart att vi behöver nytänk och nya lösningar. Min personliga övertygelse är att det behövs mycket stora satsningar. Det nya lagförslaget är framtaget av finansministeriet, som bär huvudansvaret för informationsförvaltningen och där också mycket fina steg tagits i rätt riktning till exempel med de nya tjänsterna för att skapa semantisk interoperabilitet. Men tyvärr saknas enligt min tolkning de tillräckliga resurserna, insatserna och strukturerna för styrning helt i det nya lagförslaget.

Det är i grunden genom just denna lag man kunde ha möjlighet att faktiskt digitalisera hela förvaltningen. Men det är inget man gör utan en omfattande och målmedveten förändring av verksamhetskulturen inom hela sektorn. Samtidigt verkar man fortfarande tycka att informationspolitik mest har att göra med artificiell intelligens.  Det är nästan beklämmande. Vad jag verkligen saknar är en djupare förståelse för betydelsen av olika typer av data och information, frågor om beständighet, trovärdighet, proveniens och livscykelhantering. Därmed inte sagt att inte etik är viktigt.

Lagen är inte lätt att förstå, jag har läst och läst om. Man måste dessutom känna till hur saker och ting har fungerat (mer eller mindre) hittills. Att både historiker och sakkunniga inom informationsförvaltning uttrycker mycket stor oro för hur det ska gå med trovärdig och tillräcklig dokumentation av vår tid och myndigheternas verksamhet är inte något man ska ta för lätt på. Litar vi på att Migri vill spara sina material från de senaste åren? Kommer sanningen att vara bortstädad för eftervärlden? Hur är det med alla register, databaser och digitala tjänster vi erbjuds av myndigheterna idag och imorgon? Jag tänker det är bra att skynda lite långsamt här. Vi står inför mycket stora utmaningar med alla digitala material och ny lagstiftning är absolut påkallad. Det är bra att det finns vilja och förståelse för att vi behöver förändring. Men om det nya systemet innebär att man tar bort nästan alla existerande strukturer och resurser för styrning och skapar ett system som på sin höjd cementerar existerande system inom de viktigaste enheterna är utsikterna att man ska kunna erbjuda smidiga och pålitliga tjänster till medborgarna i framtiden inte särdeles lysande. Farväl också till försökskultur och agil utveckling.

Det här är svårt. Till och med vansinnigt svårt. Min övertygelse är ändå att man borde stifta noggrannare om större resurser och bättre koordination. Interoperabilitet kräver väldigt mycket arbete och samordning. Inte bara av it-system, utan av verksamheter och människor. Det är långsamma, ibland smärtsamma processer, som kostar både tid och pengar. Och dessutom har vi hela problemet med den dynamiska karaktären av de digitala materialen. Rent begreppsligt måste lagen gå längre här. Låt oss ta detta lagutkast som en utgångspunkt för en mer djupgående analys och diskussion kring vad som borde göras.

Träskända gård

Lusthuset av Engel klarade sig undan branden 1888. 

Islander, CC BY-SA 3.0, Länk

I dagens Hesari var det en juttu om Träskända gård i Esbo. Herrgården har stått tom i åratal, eftersom staden inte har hittat en lämplig hyresgäst. I artikeln ställer stadens tjänsteman en renovering av gården mot renoveringen av skolor. Stopp, precis där!

Det talas om att renoveringen skulle kosta några miljoner. Esbo stad betalar årligen nästan en miljon i hyra för ishallsturer. Något säger mig att man på många andra håll skulle ha satsat på att grunda ett museum i den fantastiska miljön. Även om huvudbyggnaden inte längre är Aurora Karamzins, skulle herrgården erbjuda mycket fina möjligheter för både kulturella aktiviteter och pedagogisk verksamhet. Parken kunde användas i undervisningssyfte på många olika sätt och Esbo stadsmuseum, som bevisligen gör ett gott arbete, kunde säkert hämta inspiration både från Svartå och Sederholmska huset och skapa en miljö för riktigt fin museipedagogik. Man kunde också se till att det finns ett bra promenadstråk mellan Bemböle/Glims och Träskända.

Jag ser tusen möjligheter till upplevelser och äventyr för både esbobor och andra. Nu skulle det gälla för Esbo stad och dess tjänstemän och politiker att på allvar inse vikten av kulturarvet och historien och vilka resurser de är. Det handlar inte om antingen eller; en satsning på en historisk miljö är en investering i välmående och turism. Pengarna kan inte tas "av skolorna", utan de kan säkerligen skrapas ihop från olika moment. Träskända gård skulle också bilda en fin pendang till WeeGee-huset. I en stor stad som Esbo med kraftig inflyttning borde kulturarvet också vara ett viktigt verktyg då det gäller profilering, marknadsföring och integration. Stadsmuseet borde absolut få möjlighet att expandera och samtidigt kunde man öppna den fina miljön i Träskända för människor i alla åldrar.

Berättelsernas styrka och evighet

De grekiska gudarna var ofta lika barnsliga som marvelhjältarna.
Bild från Wikimedia.

Kom mig äntligen för att skaffa Tatjana Brandts essäbok. Kanske jag äntligen är mogen för att börja läsa essäer på allvar, eftersom jag nu klarat av Ralf P.s noveller. Tidigare har jag varit dålig på ett halvlångt format. Montaigne har jag väl gillat (eftersom t o m min bloggs namn är en liten vink till honom), men annars har noveller förut mest gjort mig irriterad. Helt irrationellt. Dikter eller artiklar har liksom dugt som mer fragmentariska format. Det är väl åldern. Exakt vad som hänt i mitt huvud och varför begriper jag inte, men det är kanske sekundärt. I alla fall njuter jag av Brandts texter, av hennes totala övertändning för litteraturen och den fullständiga övertygelsen av en hur omvälvande kraft den har. Livsformande, grundläggande och ofrånkomlig. Språket som inte bara tankens verktyg utan som dess själva substans. Litteraturen blir då inte bara en spegling av tanken, utan den blir själva livet.

Jag har ibland allmänbildat mig med att följa med ungarna på bio. Senast, för ett antal månader sedan, såg vi Deadpool 2.  Det där.  Vad kan man nu säga. Den hade ju visserligen sina poänger, men samtidigt tänkte jag lättad att jag inte missat särskilt mycket då jag inte sett mer än en annan av alla Marvel och Avengers filmer.

Samtidigt har jag också upptäckt en fantastisk podcastserie: Literature and history, som förutom världens mest korniga jingel, är helt underbar. Doug Metzger sätter ofta ner över hundra timmar på ett enskilt avsnitt. Hans avsikt är att berätta hela den engelskspråkiga litteraturens historia (efter snart 60 avsnitt är han ändå fortfarande kvar i Eneiden) och han gör ett fantastiskt arbete. Han berättar först handlingen i ett verk utförligt (mycket intressant och nyttigt, t ex Gamla Testamentet eller Gilgamesh har varit extremt spännande) varefter han ger grundliga historiska och litteraturhistoriska kommentarer och analys. Och allt är dessutom kompletterat med musik han själv gjort.

Det var när jag lyssande på avsnitten om den äldsta grekiska litteraturen (och samtidigt då fick en sammanfattning av den aktuella forskningens tolkningar), som jag slogs av hur mycket den har gemensamt med de hopplösa superhjältefilmerna. I sekler här emellan har vi i huvudsak haft separata litterära universum med olika karaktärer, sedan Commedia dell'arte har varje hjälte haft sin egen författare. Karaktärer som Dracula och Frankenstein har försiktigt vandrat mellan olika miljöer, men det är först de stora filmbolagens svällande välde som på allvar låtit 1900-talets serietidningshjältar mötas i samma berättelser och bryta gränserna mellan de olika världarna. Skillnaden är förstås, att medan antikens lika neurotiska och barnsliga superhjältar var allmän egendom, är dessa nya karaktärer registrerade varumärken och produkter, som ingen annan får berätta om.

Digital mångfald och enfald

Jakten på hatpropaganda, "hate speech" går het. Man försöker göra det både maskinellt  och manuellt. På Facebook tror man på ett entydigt, globalt och allmänmänskligt binärt regelverk för människor att ty sig till, när de bedömer vad som ska tas bort och vad som får vara kvar på webben. Reglerna har blivit allt mer specifika. Samtidigt är det meningen är att det ska vara samma regler som gäller för t ex vad som är för mycket nakenhet,  oberoende av kultur. Eller att det inte skulle vara någon skillnad på om man skäller på en etnisk grupp oberoende av om den är i en minoritetsställning, kanske hotad, eller är en majoritetskultur med trygg ställning i samhällets maktapparat.

Då det gäller användning av maskininlärning har vi samma problem som alltid: data reproducerar också strukturer och fenomen som är oönskade, om man inte aktivt ingriper med den human utvärdering. Att medvetet försöka programmera etik är något man idag ändå är tvungen till. Man kan kanske åstadkomma förändringar som för samhället i en riktning som av de flesta uppfattas som bättre - om man lyckas implementera faktiskt delade allmänmänskliga värderingar. Då det gäller relativt enkla val kan man förutom rena "värdekalkyler" försöka inkludera data om en regerande allmän moral. Ett problem är enligt mig att moral ytterst baserar sig på känslor, eller åtminstone är de en mycket viktig del av att fatta beslut om vad som är upprörande, skadligt eller fel. Men de är svårt att tänka sig en mjukvara som lider av dåligt samvete eller kan förhålla sig genuint empatiskt och kanske till och med fatta ett (till synes) irrationellt beslut på basis av det.

Ett annat grundproblem är alltså kontextens betydelse, vilket blir pinsamt tydligt just i jakten på hatpropaganda. Den naiva tanken om att det vore möjligt att nog ha olika språkversioner av en webbtjänst, men på alla andra sätt helt frånse kulturella och samhälleliga skillnader, är förutom tekniskt också etiskt bekväm. Man låtsas att ens egen referens och kontext är universell, varmed man slipper den besvärliga frågan om vem som har tolkningsföreträde och rätt att avgöra vad som är tillåtet vs förbjudet i olika sammanhang. Att saker som är tabu, stötande eller förbjudet och i vilken krets (ensam, i intima förhållanden, i familjen, i en närmare krets, inför ett större gäng, "offentligt") varierar otroligt mycket, är ett obekvämt faktum. De många dimensionerna som kontexter av politik och makt, humor, satir eller konst ger, kollrar på nolltid bort både maskiner och de anonyma människor som ska tolka material på några sekunder.

De överstora webbföretagen har problem också på andra sätt. Silicon Valley blir allt mer trögt och lider av enögdhet och startup-ekosystemets utarmning. De stora slukar de små, de begåvade individerna försvinner in i storbolagens slutna bubblor. En del ploppar ut, andra lyckas hålla sin profil, men många försvinner för evigt. Jag tror i alla fall att här finns en orsak att det kommit en hel del framgångsrika bolag från Sverige och Finland. Den orsaken är, att det finns mer utrymme i marginalen. En ytterligare fördel är att små kulturer har lättare att förstå behovet av mångfald. Vi har en stor styrka här. Problemet finns i bristen på kapital och mänskliga resurser. Lyckligtvis har vi inte en helt lika debil invandringspolitik som USA och Storbritannien utmärker sig med. Tvärtom har vi en möjlighet att fylla det skriande, och jag menar verkligen skriande, behovet på starkt kunnande inom åtminstone vissa delområden inom it med människor från andra länder och kulturer.