På besök hos Sederholm

Tittade i dag äntligen in på Stadsmuseet vid Senatstorget. Det var en positiv upplevelse, man har gjort mycket gott arbete. Det var också som att träffa som många gamla bekanta från min forskartid. Det framkom inte explicit, men de namn och personer som ingår i utställningen för barn är verkliga historiska personer, som jag umgåtts med i många år på arkiven.

Utsikten har ändrat en hel del sedan 1700-talet. Tidigare var torget bara
hälften så stort och högvakt och kyrkan upptog vänstra sidan av torget.
Under torget finns gamla gravar i denna dag.

Mina tankar gick också till dem som byggt huset i tiden. Också i denna utställning presenteras Johan Sederholm som en self-made-man som kom från "enkla förhållanden". Allt är relativt, för hans pappa var nog en av de få tjänstemännen i staden. Men visst är det sant att social mobilitet var möjlig. Hantverkaren, murarmästaren och arkitekten Johan Christoper Hillert är ett exempel på de glidande klassgränserna och på hur man kunde röra sig mellan olika näringar i svenska tidens Helsingfors. Han började som hantverkare och gjorde en varierande och mångsidig karriär i staden. Hans föregångare i tjänsten som Helsingfors arkitekt och byggmästare kring medlet av 1700-talet hette Samuel Berner.

Sommaren 1761 skadades Berner allvarligt i en olycka i Kyrkslätt och dog. Han efterlämnade en änka. Hon hette Margaretha Brita Olander och hade en gård invid det stora bryggeriet nära stadens bästa brunn i Ulrikasborg. Johan Christopher Hillert som arbetade som murarmästare på Sveaborg, övertog stadens byggmästarkontrakt. Drygt två år senare gifte han sig också med Berners änka och fick med tiden äganderätten till gården.

Hillert var blev så stadens "architect" och fick överta byggnadsarbetena på det nya Tull- och packhuset. Huset är i dag ett av stadens äldsta och det användes som rådhus under hela slutet av 1700-talet när rådhuset var i obrukbart skick. Den bastanta tullbyggnaden var tänkt att ingå i det fästningsverk som skulle omge staden. Hillert reparerade också kyrkans yttertak och lät tjära väggarna.

Hillerts gård fungerade som värdshus och festsal för stadens ringare borgerskap. Hans fru drabbades av lungsot och dog 1773, men han gifte snart om sig med en krukmakardotter från Åbo. Lyckan varade inte länge, eftersom han förlorade både hustrun och son vid en dramatisk förlossning mindre än ett år senare.

Under denna period av sitt liv kom Hillert i gräl med sin besvärliga hyresgäst urmakaren Lindberg och också med några officerare. Han anmälde till och med hos magistraten att capitain Stackelberg och baron de Geer hotat överfalla honom. Hillert reserverade sig från allt ansvar ifall han blev tvungen att försvara sig med våld.

Hillert hade också problem i stadens försvarstrupper, där varje borgare skulle göra sin plikt. Man väntade nämligen kungligt besök och alla skulle delta i paraden. Hillert, som hörde till stadens kavalleritrupper, begärde befrielse från alltsammans med förevändningen att alla resande som väntades skulle ge honom för mycket arbete. Småningom kröp det ändå fram att Hillert blivit kränkt av officerarna och han begärde förflyttning till infanterikåren i stället. Cheferna för de två kårerna, handelsmännen Bock och Byström, kom överens om att gå med på Hillerts begäran. En annan gång blev Hillert bötfälld på grund av olämpligt beteende i magistraten i samband med ett större gräl som blossat upp. Han var i alla fall en ansedd person bland det mindre borgerskapet.

Följande vår gifte sig Hillert för tredje gången, med den unga klockardottern Magdalena Logren från Lojo. Nu äntligen föddes många barn. Arkitekten besökte flitigt stadens auktioner, där han bland annat ropade in religiös litteratur på svenska och tyska. Hillert hade allt att döma ett tyskt ursprung eller påbrå. I sin näringsverksamhet verkar han allt mer ha specialiserat sig på viktualiehandel. Under 1770-talet var han arrendator för ölaccisen, vilket innebar att han, tillsammans med handlanden Pacchalen, ansvarade för att ingen olovlig salubryggning ägde rum och att alla betalade sina avgifter. Dessutom hade han länge ensamrätt på att bedriva gästgiveri. Han idkade själv också både brännvinsbränning och ölbryggeri.

Hillert dog 62 år gammal 1789, men hans änka fortsatte att driva gästhusverksamhet, med hjälp av bland andra sin ”måg”, det vill säga Johan Dahlman som gift sig med Berners dotter. I gästgiveriet gick det ibland mycket livligt till och där bodde både ryska soldater och musikanter, liksom kvinnor med tvivelaktigt rykte. Hillert arbetade också på bygget av Johan Sederholms hus vid Senatstorgets södra kant. I början av sin karriär i Finland hade han arbetat på fästningsbygget på Vargön. Dessa stenbyggnader utgör, förutom Mariegatan 5, i praktiken de få direkt synliga spåren av den svenska tidens Helsingfors.

Skönhet och ångest

Som en liten mjuklandning till jobbet efter semestern fick jag åka till Oulanka forskningsstation på ett forskarmöte. Fast det var nog rätt tufft för att vara mjuklandning. Inte på grund av att programmet började klockan 8 om morgnarna och pågick till sena kvällen med vetenskapligt innehåll på ett för mig relativt obekant område, utan på grund av insikten om hur genomgripande förändringar redan länge varit i gång på grund av våra utsläpp av växthusgaser. På plats fanns allt från biologer och kemister till agroforstare och varenda en kurva eller graf som visades spretade antingen ilsket uppåt (temperaturer, växthusgaser, etc) eller formligen rasade neråt (biodiversitet etc). Skalan gick från små mikrober till kraftiga väder- och klimatfenomen och överallt, överallt fanns det effekter. De enda positiva trenderna fanns inom föroreningar, som faktiskt minskar. Utom då det här att man tydligen i Finland inte låtsas om kvicksilvret som också finns i torvmossarna. Kallsvett med mindre. Det är nog inte så att miljöfrågorna och klimatförändringen på något sätt överdrivits i offentligheten. Tvärtom.

Det är svårt att se att det skulle finnas mycket mer angelägen forskning och ett större behov av att kommunicera den till allmänheten. Till exempel vad gäller skogsbruket, där hyggeslöst skogsbruk är häpnadsväckande effektivt och har enormt mycket mindre verkningar på miljön. Produktiviteten är riktigt bra för det växer bra och naturen mår bättre då den inte rakas i kalhygge. Det finns förresten ett medborgarintiativ kring detta. Jag lärde mig också att man dränerat över hälften av våra våtmarker och att det gjorts i praktiken helt i onödan, eftersom det inte är någon vits att försöka odla skog där. Enda resultatet har varit krasch i artrikedomen och sämre vatten. Så nu kunde man kanske göra något fiffigt med dem i stället. Forskarna är så lugna och analytiska. Jag kan inte annat än beundra deras strävan efter objektiv kunskap. Och det gör mig upprörd att de måste kämpa som galningar för sina resurser. Nedskärningarna hotar ständigt, liksom beslutsfattares ignorans och ointresse för faktabaserad kunskap.

Men Oulanka var i sig också en skön upplevelse. Forskningsstationen är en vacker plats intill Kiutaköngas fors lite norr om Ruka. I femtio år har man samlat information om djur, växter och miljö som en del av Uleåborgs universitet. Forsen som är i naturtillstånd tack vare aktivism på 1950-talet flyter i en ravin med fina röda klippor och är lättillgänglig tack vare den förbipasserande vandringsleden.

En mors hjärta

Det är mera sällan jag ägnar mig åt familjeangelägenheter här, men nu måste jag ändå berätta om min dotter Matildas äventyr som hon påbörjade igår tillsammans med sin man Peyman. I mer än ett år nu har de jobbat och sparat pengar, bott i en bil, planerat och byggt cyklar och annan utrustning och igår bar det äntligen av. Jorden runt på cykel är deras målsättning!


Man kan följa deras resa via deras webbsida, instakonto och youtubekanal. Gör det gärna, det behöver påhejare och följare!


Avskedet från familjen skedde igår kväll under annars festliga omständigheter. Många gånger fick jag frågan hur det känns, men kunde inte riktigt svara. Spännande, overkligt. Alla fyra barn är oss så kära och ständiga källor till glädje och överraskningar, alla så olika och går sina egna vägar. Det är en förälders privilegium att få följa med och försöka finnas där om det behövs. Modiga barn har jag och det är jag glad över, att de vågar göra det de brinner för. För brinner gör de alla fyra. Och vad kunde väl vara bättre än det?

Bilden togs av min goda vän och Matildas gudmor Ira Tilander.

Fasadklättring

Min barndomsfavorit Harold Lloyd i klassikern Upp genom luften, 1923.

Att klättra på hus är onormalt, farligt och provocerande. Det är ett oroande och förargelseväckande beteende. Oombedda cirkuskonster. Vid byggnads- och underhållsarbeten har man förstås varit tvungen att göra det i alla tider. Men att annars bara klättra på fasader har historiskt har varit förknippat med subversiva eller annars kriminella aktiviteter. Det uppfattas fortfarande som olagligt att olovligt beträda fasader och tak. Men det blev också något av en sport under slutet av 1800-talet, kanske inspirerat av försöken att bestiga allt högre berg.

I Österrike fanns en "tornputsare" vid namn Josef Pircher,  som påstods ha klättrat upp på 130 kyrktorn.  Natten mot kejsarens Frans Josef födelsedag 1886 besteg Pircher S:t Stefansdomen i Wien som är rejält över 100 meter hög. Han förde upp en fana och tilltaget hade nog karaktären av sportprestation.

Fasadklättrandet görs ofta utan hjälpmedel eller med rep. Under 1890-talet blev klättrandet på hus vanligare som sport. Då var det var studenter som sysslade med det, lämpligt för unga män att demonstrera både mod och styrka.  Jag tror kanske min farmors bror Walter Runeberg (1903-1954) hade samma tanke. Han lär nämligen ha sysslat med fasadklättring. Undrar om han hade kolleger i den branschen här i landet? Det låter ju som något just gäng sysslar med.

Numera är klättring förstås en populär sport, tillgänglig för alla i många olika former, i allt från klätterväggar i simhallar till äventyrsparker bland träd. De senaste decenniernas glasfasader har å sin sida närmast sysselsatt fönsterputsare med sina hissar, så jobb har funnits för dem som inte lider av höjdskräck och är kunniga med tekniska hjälpmedel. De nyare trenderna med kraftigt strukturerade fasader i t ex Hagalund eller Böle ser inbjudande ut, men har veterligen inte ännu lockat olaga klättrare.

I dag är kanske den mest kända fasadklättraren Alain Robert, som också han balanserar mellan trots som kräver överraskning och den publicitet och synlighet hans tilltag kräver. Mindre miljöproblem och mera originellt än att bestiga Mount Everest, ändå.

Semesterläsning

Stormförtjust hittade jag onkel Georg och onkel Frans igen hos Ralf Parland i Hem till sitt hav. De vädergrälande onklarna gestaltades underbart av Lasse Pöysti och Nils Brandt i Åke Lindmans film Tjurens år. Tyvärr har den precis försvunnit från Arenan, men Den förtrollade vägen ligger ännu kvar och onklarna skymtar där också. Under semestern läste jag också om Henry. Tänkte på att Oscar kanske egentligen var den mest ambitiöse av bröderna, möjligen för ambitiös. Och att det där reflekterande djuptänkandet kanske ändå kommer från farmor Heidi. Det bryter på något sätt mot det rättframma, raka och naiva parlandska.

Jag funderar också på om Heidi fanns med i Oscars stora roman Förvandlingar. Om man frågat farfar hade han troligen inte kunnat svara. Han hade nog aldrig vågat fråga henne.