Megadata

Under de senaste tio dagarna har jag hört både att det är fullständigt omöjligt att forskare själva skulle klara av dokumentera sina data och att det är en usel idé att utbildad personal gör det för deras del. Båda var experter i världsklass. Ibland drabbas jag följaktligen av en viss förtvivlan inför uppdraget att bevara data, att skapa system och lättanvända tjänster som möjliggör att fungerande digitala resurser kan bli till och bevaras för eftervärlden.

Å andra sidan: vi har kommit alldeles otroligt långt på tio år och Finland ligger verkligen inte illa till internationellt sett. Medvetenheten är stor i forskningsorganisationerna och bland finansiärerna. Vår infrastruktur är mycket bra och vi har starka nätverk på alla sätt. Och jag får jobba tillsammans med experter av en helt superb klass för att ta fram lösningar.

Och varje år har jag dessutom nöjet att utbilda en handfull humanister i digitala frågor under en kort men intensiv kurs. Vi diskuterar hur man borde bevara material, vad man borde bevara, hur man kan använda det, hur man idkar källkritik. Det är alltid inspirerande och jag tror och hoppas att de bär med sig, vidare, åtminstone en del medvetenhet om den komplexa problematiken digitaliseringen också hämtar med sig.

Jag tror ju på att allt går att lösa, men det kräver tid och resurser. Och samarbete. Även om varken en forskare eller en databibliotekarie ensam kan skapa perfekt metadata, så kan de göra det tillsammans.

Nää!!?? Omöjligt!?

Det är länge sedan jag stött på en så uppriktig och fullständig bestörtning som igår då vi (tre historiker som sysslar med forskningskommunikation på metanivå) besökte naturvetare och diskuterade frågor om vetenskaplig etik och merit. Eller kommunikation och hänvisningar. Kalla det integritet.

Bestörtningen härrörde sig från upplysningen om att man inom humaniora ofta uppger författarna för ett verk i alfabetisk ordning. Men vad, hur, varför i alla världen, hur vet man då ....?

Vad innebär det att vara upphovsman och varför är det så viktigt att veta vem som gjort vad? Till en viss del beror det förstås på det helt sjukliga kvanitativa mätandet som forskare idag är offer för, men det handlar också om just integritet, om att vara transparent gällande ursprunget för vetenskapliga påståenden.

Problemen med upphov och tillskrivandet av merit blir ofta akuta i mångdisciplinära arbeten, där man (för sent) inser att man har helt olika förväntningar och sätt att ge vetenskapligt erkännande. Därför har man också nu utarbetat goda råd kring saken (på kommande på svenska och engelska). Den viktigaste vägledningen är att vara explicit kring dessa frågor, redan före man ens sätter igång, när hela forskningsprojektet bara är en glimt i PI's öga. Och att vara explicit hela vägen. Det är det bästa sättet att undvika otrevliga överraskningar. Eftersom livet är fullt av oväntade händelser är det bättre att tänka efter före.

Universiteten menar allvar med öppen forskning

I veckan ordnade Unifi ett seminarium om öppen forskning och vetenskap. Det var både föreläsningar och diskussioner.  Avsikten är att universiteten ska sätta igång med en konkret plan för att implementera öppenhet. Också tanken på ett Finnish Open Science Cloud dök upp. Det var fint att se hur aktivt deltagandet var.

Själv deltog jag i workshopen som behandlade infrastrukturer och det var slående att se hur diskussionen ständigt gled in på frågan om hur man överhuvudtaget ska genomdriva god praxis kring förvaltandet och hanteringen av forskningsdata. Det är nog så fint att det planeras stora infrastrukturer men om majoriteten av forskningsdata i verkligheten består av relativt små och arbetskrävande helheter (som inte sällan seglar för sig själv någonstans i forskarnas exceltabeller på deras bärbara datorer) är det inte någon automatik i att forskningsdata blir FAIR data bara för att man har internationell eller nationell infrastruktur. Det allra mest kritiska skedet finns närmast forskaren, vid datas tillblivelse, planering och hantering alldeles i början av livscykeln. Och ingenting kommer att hamna i några moln om det inte finns folk som planerar, stöder, dokumenterar ... Så det är kanske min allra största önskan, att organisationer och finansiärer verkligen sätter resurser på att erbjuda stödtjänster och se till att det finns tillräckligt med tid och resurser för att utveckla kompetenser och erfarenheter med kolleger när och fjärran.

Det finns mycket kompetens, visioner och god vilja. Det var jätteroligt att se och jag blev riktigt på gott humör av den drive som fanns. Och alltid, när man blir frustrerad, måste man påminna sig om att vi i Finland faktiskt har kommit rätt långt.

Edit: Hittade precis en diskussion om data infrastruktur, värd att fundera på.

Gustaf, Gustaf

Ett av Gustaf III:s största projekt var att skapa en svensk vitterhet och kultur. Hans passion för teater och opera var en viktig del av företaget. Som ambitiös skriftställare blev Johan Henrik Kellgren indragen i författandet av först moderna klassicistiska dramatiska texter, men sedan också svenska historiska texter för scen. Den viktigare av dem blev den lyriska tragedien Gustaf Wasa, som sedan blev ett libretto, "den svenska nationaloperan". Kungen var mycket aktiv i skrivarbetet, sannolikt stod han bakom mycket av berättelsen, som snarare än att redogöra för verkliga historiska händelser kring Stockholms blodbad och bildandet av Sverige, är en fantasiberättelse om den förste Gustaven, kungens idol och förebild. Det är en dröm om den hjälteroll han själv ville leva upp till. Man har också ansett att Armfelt som direktör för teatern och operan vad involverad i arbetet. Det finns ganska mycket forskning om denna mest berömda svenska opera, framförd otaliga gånger under seklernas gång med den ursprungliga musiken av Johann Gottlieb Naumann. Åtminstone vet jag ur min egen forskning att operan var enormt viktig för både Armfelt och Gustaf III; den är ett ständigt återkommande tema i Armfelts brev.


Denna vecka har en världssensation ägt rum i Helsingfors i och med ett uppförande av en annan tonsättning av librettot som varit försvunnet sedan två sekler (kan ses på Yle arenan). Och det är inte vilken tonsättare som helst, även om också han varit bortglömd nästan sedan sin död för tvåhundra år sedan. På sin tid var nämligen Leonard Koželuch minst lika berömd och ansedd både som pianist och kompositör som Mozart. Men till sin stora otur var hans liv inte lika dramatiskt och alla hans större verk har ansetts vara försvunna, men man har under de senaste åren återupptäckt en hel del av hans pianomusik och även några orkesterverk. Och så dök då Gustaf Wasa upp i ett arkiv i Prag, komponerad i början av 1800-talet. Det tog ett par år för Aapo Häkkinen et co. att sätta upp verket, med en alldeles otrolig besättning dessutom. Man får en bra bild av nivån på musiken av trailern, även om musiken längre in i operan blir mindre klassicistisk och mer robust och intressant. Men man hör också den mjuka tilltalande klangen, som förstärktes av dels barockorkesterns instrument och dels av körens och solisternas behagliga röster.





Att se på föreställningen var lite som att titta på gammal science fiction. Det fanns tre starkt närvarande tidsnivåer, men till skillnad från Star Trek anspelade man i själva uppsättningen även på samtiden med referenser till dagens Sverige och svenska varumärken. Jag tror ändå att den starka nationalismen i ursprungstexten från 1700-talet kan vara en överraskning för många. Men texten har  förutom politiska dimensioner också kungligt personliga aspekter, om man vill ägna sig åt att psykologisera lite. Historien är ju som ovan framkom en fantasihistoria om hjältekungen som lever upp till sin mors fruktansvärda krav och som i slutet försonas/förenas med henne. Jag slås också av tanken på det svåra äktenskapet med den danska prinsessan och danskarnas roll som fienden, som modern vägrar vika sig för och i slutet besegrar. Spänningen i kärleken mellan mor och son är kanske det mest centrala temat, de många starka, hjältemodiga kvinnorna ett annat.

Vad jag lite förundras över är hur det kommer sig att en bömisk kompositör, som trots den mellersta Gustavens företaganden, får för sig att tonsätta denna de två övriga Gustavernas berättelse. Men strunt i det. Jag är otroligt glad att jag fick uppleva denna uppsättning. Nu har orden "kungens opera" fått en ny innebörd för mig.

Digitalhumanistkonferensen i Helsingfors

... hann jag tyvärr inte delta i dess mera, men på fredagen var jag med på Tiedekulma. Temat "Open Science" börjar vara poppis inom åtminstone digital humaniora och Open Knowledge Finland ordnade workshops kring temat. Dessutom hölls poster slam och en del keynotes i Tiedekulma. Mot kvällen var där en intressant session om gaming och spelkultur. Jag hängde mest på CSC:s "dataklinik", men förde många för mig värdefulla diskussioner. På plats fanns ju många centrala personer och jag var särskilt glad över att SLS hade så stark representation. Man har verkligen har saker att visa upp, eftersom man hållit på länge och gjort synnerligen långsiktigt och högklassigt arbete. I världsklass, skulle jag våga påstå. Lite roligt var det att höra att Parland-projektet börjar vara klart för sin första publicering. Hade inte tänkt så mycket på hela saken på länge, men såg plötsligt farfar på en slide ...

Min farfar har inget med saken att göra egentligen.
Annat än att han är en av utgivarna till Henrys texter.

Jag hade nöjet att under dagen föra många för mig viktiga diskussioner om förvaltning av forskningsdata och om olika samarbeten. Det finns ett stort behov av att utveckla tjänster och system som kan stöda digital humaniora. Att tala om öppen forskning är nämligen inte helt enkelt eftersom humanister arbetar med material som både innehåller personuppgifter och kan vara föremål för upphovsrätt. Man ju redan på många andra områden ofta redan övergått till att tala om FAIR data, som är så öppen som möjligt men har nödvändiga begränsningar (pdf). Skillnaden är ansenlig och av stor betydelse för humanister. Problemet är att varken våra tekniska lösningar eller mognaden överlag är på den nivån att man rakt av kan börja diskutera i så tekniska lösningar som FAIR-principerna i förlängningen innebär.  Vi är absolut på väg dit, men det kräver mycket, inte minst av dem som erbjuder digitala material och tjänster för forskarna. Och massor av samarbete både oss informatiker emellan och med forskarna.

Lätthet och lättja

Edmund Burke (1729-1797)
James Northcote [Public domain], via Wikimedia Commons

Det har igen stormat lite kring radio. På Hbls insändarsidor har folk gett utlopp för irritation på Radio Vegas slarviga talspråk. Själv stör jag mig varken på dialekter eller talspråkligt uttal, men det jag retar mig på är utfyllnadsord. Det är något jag noterat efter att ha lyssnat mycket på podcaster, där i synnerhet britter med lätthet talar i långa, invecklade meningar och resonemang, som är helgjutna och koherenta, utan pauser eller svamlande. Att radiogäster förfaller till "liksom" (mitt eget problem), "dehäran" eller "ööö" i minst varannan mening (i finsk radio ofta "niinku") kan man ha ett visst överseende med. Men när proffsen inte lyckats arbeta bort dylika manér är det lite illa, och signalerar nog att man på radion inte satsar på saken.

En annan storm gäller Yle Puhe, som jag tror väldigt många uppfattat som en fristad från skvalmusiken som sköljer över oss från alla håll, jämnt och ständigt. Många har säkert som jag därför övergått till att lyssna på podcaster. Men Yle Puhe har liksom dagstidningen fungerat som en möjlighet att upptäcka något helt nytt tema och bekanta sig med ämnen och frågor man inte aktivt skulle komma sig för att sätta sig in i. Kanalens nya chef försvarar införandet av musiken helt öppet med att innehållet ska "lättas upp". Samtidigt leder detta, enligt honom, till att man kan göra högre kvalitet på sakinnehållet. Argumentationen här är lika dåligt underbygd som den var då man på svenska sidan ville öka på andelen flödesradio. Är det förresten någon som tyckt att det generellt varit dålig kvalitet på Yle Puhes program? Eller handlar det om att man måste utveckla och förnya bara för att kunna visa upp "resultat" i form av omorganisation?

Det är helt otroligt att man i detta land inte kan se och värdera saker som fungerar bra, eller ens ganska bra. Att man utan att blinka hela tiden är färdig att göra om vad som helst, alltså agera destruktivt och riva ner, för att man tror att det eventuellt, kanske finns ett sätt att göra saker på ett mer effektivt sätt. Bevisbördan ligger felaktigt ständigt hos dem som vill försvara status quo, om nu någon alls vågar göra det, och inte hos dem som stöka till.

Det var ju därför lite roligt att läsa Malte Perssons reflektioner över Edmund Burkes tänkande här om dagen. Jag tror vi kunde må bra av att omfatta tanken på inkrementell förbättring som ett seriöst alternativ (som förresten inte alls rimmar illa med hype-fenomen som agil utveckling, artificiell intelligens osv) i stället för denna eviga grundliga omorganisation av all verksamhet. Utvecklingen har blivit något av ett självändamål, medan den verkliga riktningen ter sig sekundär.

Nåväl, jag måste ju tillstå, att införandet av lite musik i några av programmen är just en liten förändring. Men åtminstone på twitter har lyssnarreaktionerna vad närmast mördande. Får se om jag själv i framtiden tar risken att ratta in Yle Puhe. Till den agila, moderna arbetsmetoden hör ju nämligen också re-iteration och utvärdering. Är lyssnarna missnöjda, betyder det att det man gjort inte är en förbättring. Varvid man, hör och häpna, bör ta ett steg tillbaka.

Och samma på sote.

Faster Birgitta

Hos faster Birgitta hängde det tavlor nästan från golv till tak. Vackra, vackra tavlor, av hennes egna och hennes pappas, Rabbe Enckells. Soffan, rottingstolarna och bordet med glasskiva. Doften. Prydnadsföremålen från vistelsen i Etiopien på 1950-talet. Den egensinniga och fantastiska, ständigt debatterande Herman. Och så Birgitta, alltid lika försynt och vänlig. Fast ibland kunde hon höja rösten, som när hon berättade om hur förskräckligt Herman skrämt upp henne med något tilltag. Faster Birgitta, alltid snäll och intresserad. Klok och bildad. Generös. När jag disputerade om flickors edukation gav hon mig sin morfars mors, Lina Elfvings, De l'éducation des Filles av Fénelon. Den lilla vackra boken är bland de viktigaste ägodelar jag har.

Det är nog många som saknar faster Birgitta, nu och ännu länge.

Fick-Fénelon. Lina Elfving kom att gifta sig med Walter Runeberg
och tillbringa många år i Italien, som också Birgitta älskade.