Delade drömmar

Capitalism gives us a faux death to avoid - destitution - and thus a ritual for asserting control over fragility and fate.

Jaron Lanier, Dawn of the New Everything 

Lanier, en av mina favorittänkare kring nya medier och central gestalt inom utveckling av virtual reality (VR), skriver i sin färska självbiografi om vilka oändligt många tekniska och filosofiska frågor han brottats med de senaste decennierna. Han beskriver sin karriär från ett ekonomiskt och socialt svårt utgångsläge till start up-företagare i Silicon Valley på 1980-talet och vidare till etablerad "guru". Hans kapacitet förde honom till ett läge då investerare praktiskt taget tvingade pengar på honom. Lanier beskriver den grabbiga och visionära, men socialt klumpiga hackerkulturen, och dess oundvikliga partner affärslivet representerat av "kostymerna". De var ett nödvändigt ont man måste ha att göra med för att kunna förverkliga sina visioner. 

Den virtuella verkligheten handlar om att skapa teknologi som kan lura hjärnan genom att producera falska sinnesintryck i ett system som är interaktivt och reagerar på individens rörelser. Hela upplägget inbjuder till många funderingar om allt från fenomenologi till etik (fast inte med de termerna i denna bok). För Lanier handlar det om att kunna undersöka verkligheten och att till exempel kunna dela drömmar, något som annars är omöjligt. Den verkliga spänningen uppstår enligt honom då man möter andra inne i en virtuell verklighet. Jussi Parikka håller tydligen också på med att skriva om fantasimedier. Lanier analyserar också vad som är möjligt att göra, vad som är förhållandevis enkelt och vad som är svårt. Och vad som är omöjligt. Det är inte alltid som man väntar sig. Men decennier av målmedvetet arbete har fört oss till en punkt då realtidsspel i virtuella världar på skärm mellan tusentals spelare är vardagsmat och även virtuella världar man helt kan gå in i har nått vanliga konsumenter.

Själv tänker jag på hur de stora företagen äter de små i dag. Start up-ideologin har skapat ett system där företagen har lagt ut en stor del av forsknings- och utvecklingsarbetet på små- och egenföretagare som arbetar utan begränsningar, vilket också ofta betyder för liten ersättning och utan ledig tid, med hög risk. De stora företagen köper sedan endast bort de företag som är framgångsrika. På så sätt minimerar de både risk och konkurrens. Och en liten bråkdel av företagarna blir rika, resten går den kanske inte så bra för. Jag har ändå en känsla av att Lanier aldrig brytt sig om pengar. I dag kan han arbeta i lugn och ro eftersom Microsoft tar hand om kostymjobbet för honom. Innerligt hoppas jag att forsknings- och utvecklingsarbete faktiskt skulle få tillräckliga resurser och tillräckligt spelrum inom företag, vid sidan av den grundforskning vars finansiering måste tas hand om av staten. Också andra än jättarna borde satsa ordentligt på forskning, för man lär också av sådant som inte omedelbart leder till innovation. Det är också kunskap som kan vara värd att ha i ett företag.

Lanier är på sätt och vis en ofrivillig inkarnation av den amerikanska drömmen. Han har verkar aldrig ha haft några förväntningar på samhället, vars maktstrukturer han ser som "fraktala", men samtidigt är han hela tiden kritiskt iakttagande. Egentligen är det alltså i själva verket verkligheten Lanier indirekt hela tiden arbetar med. Den är enligt honom sist och slutligen omöjlig att rekonstruera eller återskapa i all sin skönhet. Livet är ändå unikt.

By Randomness (Own work) [CC0], via Wikimedia Commons