Nödvändigheten av humaniora

Redan i våras stod det klart att regeringen vill skära enorma summor av universitetssektorn. Vid Helsingfors Universitet har man räknat ut att det för dess del rör sig om över 100 miljoner euro under valperioden. Det betyder att man i snabb takt förlorar 15% av sin finansiering. Vid universitetet finns idag tolv fakulteter (om man räknar Soc&kom som en egen fakultet) och femton andra separata enheter. Sammanlagt finns det cirka 10 000 anställda. Finansieringen varierar mycket mellan olika fakulteter och enheter, både till storlek och källor. Helsingfors Universitet producerar överlägset mest utexaminerade människor i Finland av alla universitet, dubbelt så många kandidater och nästan dubbelt så många doktorer som t ex Aalto universitetet. Veterinärer och doktorer i farmkologi utbildas bara vid ett annat universitet. Kring en tredjedel av alla tandläkare kommer från HU. Doktorerna i humaniora, statsvetenskaper och pedagogik, i naturvetenskaper är alla minst tre gånger så många som vid de andra universiteten, i medicin minst det dubbla. Nästan alla doktorer inom argo-forst, nästan varannan jurist, en klar majoritet av alla teologer kommer från Helsingfors Universitet. * Positionen som det starkaste forskningsuniversitetet är ganska klar, men också som utbildare av läkare, tandläkare, jurister, lärare och tjänstemän är HU oersättligt.

I detta läge är det kanske ändå inte så bra att pressa de många universiteten i vårt land med frågan om på vilket område de tänker vara på världstoppen om några år. Är det klokt att tänka att man ska köra ner något område vid landets största forskningsuniversitet? Eller tänker man att de mindre universiteten kraftigt ska specialisera sig och lägga ner stora delar av sin verksamhet?

Frågan är relevant eftersom idén med en universitetsutbildning är att den sker i nära samarbete med forskningsverksamhet. Är man faktiskt färdig att offra den högre (ut)bildningen i regionerna på ett sådant sätt? Finns det inte ett självändamål i att motverka en koncentration av eliten till huvudstadsregionen? Måste alla universitet producera toppforskning på de områden de har undervisning? Hur tänker man här? Behöver vi inte en lokal bildad grupp på flera orter i Finland - eller gör sådant populism svårare?

Forskningen tenderar dessutom att bli också mer mångdisciplinär. Det är ett sätt att åstadkomma nya ansatser. Ju fler mångfaldiga miljöer desto bättre förutsättning för kreativa samarbeten med nya infallsvinklar. Själv tycker jag inte riktigt om tanken att ens en kandidatexamen ska kunna ges utan aktiva forskare i samma hus.

Som humanist är man förstås särskilt orolig för att humaniora, som ett område där resultat och lönsamhet är svåra att definiera, ska råka illa ut. Ändå är det just humanisterna i Helsingfors de som rankar bäst bland alla finska universitet internationellt. Men ranking och "impact" är sekundära vad gäller humaniora och samhällsvetenskaper. I dag borde deras betydelse stå tydligare än någonsin: för att kunna greppa och hantera de förändringar som är på gång är deras insatser ovärderliga. Vem annan kan förklara varför kriser uppstått och hur de utvecklas? Kulturforskare och pedagoger har rykt in och hjälper till både i teori och praktik med att hantera utmaningar i kommunikation och integration. Är det inte också precis förståelse för kultur och samhälle, som kan hjälpa oss med att bättre sätta våra fina innovationer i människors händer och hjälpa till att anpassa och marknadsföra dem både här hemma och i utlandet?

I slutet av veckan besökte igen humanistiska fakultetens internationella Advisory Board Helsingfors Universitet. Den otroligt snabba och kraftfulla utvecklingen inom digital humaniora i vårt land uppmärksammades särskilt. En förutsättning som inte får glömmas för denna gynnsamma utveckling är att vi inte behöver bara humanister, utan också nya tydliga satsningar och investeringar i de ibland misskrediterade "stödtjänsterna" för forskare. Det handlar inte om onödig byråkrati som ska skäras bort, utan tvärtom viktiga förutsättningar för att forskningen ska kunna genomföras på det sätt den har potential. Vi behöver bibliotek, informatiker, it-stöd, jurister osv för att kunna bygga upp verksamheten. I veckan kom glädjebudet att Finland äntligen gått med i CLARIN-samarbetet, men vi behöver mera internationella samarbeten kring infrastrukturer. Vi behöver stark närvaro i t ex DARIAH, OpenAire och RDA. Jag hoppas att det finns förståelse, öppenhet och aktivitet för detta på alla nivåer i vårt land.

Hotbilder

Vad som är vardag i de områden folk flyr från blev det igår i Paris. Det är fruktansvärt.

Efter att ha lyssnat på presskonferensen från Statsrådsborgen nyss blev jag än mer fundersam. Det är klart att man måste reagera, men vilket är budskapet och vilka är premisserna man utgår från? 

Vad man ville säga var att Finland är ett tryggt land. Det stämmer. Brottsligheten ser ut att ha gått tydligt neråt de senaste åren, även om det begås mycket brott mot liv i västeuropeiska mått mätt. 

Min uppfattning av stora terrorattacker är att de som utförts i väst brukat koncentreras i tid till några timmar, för att maximera kaos. Åtminstone hade det väl varit så under de senaste decennierna? Jag kan inte påminna mig om serier av attacker, som skulle ha pågått under flera på varandra följande dagar i annars fredliga områden, långt från krigshärdar?

Därför känns det lite olyckligt att man talar om en förhöjning av säkerheten vid gränsområden och om noggrannare övervakning av utlänningar. Signalen är att hotet kommer utifrån. På sätt och vis går man i den riktning terroristerna vill. Det största hotet de närmaste veckorna och månaderna i vårt land kommer sannolikt från helt inhemska knäppskallar och fanatiker, som kommer att försöka sprida skräck och späda på oro och i värsta fall ta till våld mot oskyldiga "utlänningar". Man borde följaktligen framför allt höja beredskapen vid asylboenden. Detta är också en orsak till oro i längre perspektiv.

Det sägs att det första offret i kriget är sanningen. Men det farligaste vi kan offra är förtroendet för våra medmänniskor, oberoende av ursprung eller bakgrund. Det är den signalen jag skulle vilja höra nu från våra politiker och myndigheter. Låt inte vårt samhälle smittas av konflikter och spänningar. De är ett mer reellt hot nu än några utländska terrorister.

Hej, vi testar!

I Silicon Valley har man väl hållit på med fail fast-konceptet redan till lust och leda. Att åstadkomma utveckling snabbt och effektivt kräver att man upptäcker fel i ett tidigt skede. Helst innan man planerat ett jätteprojekt med gigabudget med spikade lösningar från början till slut. Det kräver att man testar halvfärdiga idéer. Också i vårt land har man nappat på detta så väl, att det nu finns inskrivet i regeringsprogrammet. Till saken hör att man bör veta när det lönar sig att testa och vilken risken är. Den sistnämnda ska vara överkomlig, helst mycket liten.

I dag fick jag vara med på yrkeshögskolornas Liike-seminarium, där man diskuterade samarbets- och utvecklingsprojekt som man bedrivit både internationellt och över sektorgränser. Diskussionen gick mycket kring den "försökskultur", som lanserats i regeringsprogrammet och verkar vara ett finländskt påfund (ordet alltså). I ett samhälle där vi storknar i alldeles för många och stora projekt är det visserligen välkommet med en lite smidigare ansats. Särskilt bra passar den förstås just i ett sammanhang av tillämpad forskning och utbildning, det vill säga i yrkeshögskolor. Eftersom poängen i första hand är att lära sig. Man lär sig ofta väldigt mycket av misslyckanden.

Särskilt fina var utvecklingsdirektören från Sydöstra Finlands YH Kalevi Niemis inledningsord. Han utgick från Sara Heinämaas text i Helsingin Sanomat om hur betydelserna håller på att urholkas i vårt samhälle och vår offentliga debatt. Niemi ställde den viktiga frågan om varför yrkeshögskolorna egentligen finns. Heinämaa varnar för hur fokus allt mer ligger vid oväsentligheter. Strukturer och floskler förvandlas till självändamål och vi riskerar mista en samsyn om vad som är bra och eftersträvansvärt. Niemi konstaterade att utbildningen finns till för samhället. Det goda livet var också ett begrepp som återkom under dagen. I tider av ekonomisk osäkerhet tycker jag det är allt viktigare att man förstår att det faktiskt är det viktigaste (och inte det samma som vinst eller tillväxt).

Det bästa vi kan göra är att ge unga människor erfarenheter och kunskap att bygga på och mod och vilja att testa på olika saker. För vi vet faktiskt inte hur världen ser ut om tio år eller femtio, då dessa studenter ännu förhoppningsvis är i arbetslivet. Därför var det fint att se den drive som fanns och den tro på styrkan av samarbete och mod. Fast vi måste igen akta oss för att fästa oss för mycket vid formen och metoden. Målet är det viktiga.

Sitras film från 2012

Pilutta er!

Har ni märkt att vi har fått ett fantastiskt nytt system, Kanta, som har alla förutsättningar att effektivera hälso- och sjukvården i Finland? Det tog typ tjugo år att bygga upp, men det gjordes målmedvetet och med en klar helhetsvision för ögonen. Den första lilla riktigt synliga saken, med direkta konsekvenser för oss vanliga människor, är e-recepten. Så kan saker funka, så borde de funka i it-åldern. Men som sagt det tog väldigt många år att bygga upp, mycket arbete, från lagstiftning till informationsarkitektur. Långsiktigt, målmedvetet arbete med helhetstänk.

Med det nya systemet finns det förutsättningar till att förbättra sjukvården och förenkla tidigare byråkratiska processer.

Å andra sidan har vi fått följa med skanderande i media de senaste dagarna kring den "alldeles för ineffektiva" sjukvården. Svårt att se hur någon kunde tappa ansiktet grundligare än vår nuvarande statsminister. Möjligen kan han utklassas av utrikesministern, som ännu mer flagrant svikit alla sina tidigare "ideal". Inte ett snack om substans eller värderingar, bara maktspel på äkta sandlådsnivå. Om jag inte fått läsa om Kanadas nya regering skulle jag ha resignerat inför mina mest cyniska tankar om politiker och demokrati. Kanske finns det hopp i alla fall?

Men tillbaka till reformivern, som ständigt flyttar fokus från det relevanta till det sekundära och därför också är ett maktmedel i sig. Vi hade ganska många sekler något som kallades län i detta land. Ända till 2010. Då skulle det reformeras och effektiveras. I stället har vi i dag regionförvaltningsverk. Man skulle spara 20%, men jag lyckas åtminstone inte snabbt hitta någon utvärdering, nu då fem år gått om så skett. Min känsla är att man minskat personalen och upphandlar en hel del arbete. Förutom regionförvaltningen har vi ju också Närings-, trafik- och miljöcentraler. Och förstås landskapsförbund. Dom har ju förstås alla olika gränser.

Nu håller man på att på allvar sätta igång ännu en reform, vars innebörd och förverkligande verkar oklara. Exakt hur allt arbete ordnas och att det hela verkligen ska bli effektivare har åtminstone gått mig förbi. Slutresultatet av regeringens förhandlingar verkar vara att vi också i fortsättningen kommer att ha både glest bebodda områden och områden med mycket människor och mer resurser. Kontrollen över  både processer och kostnader kommer antagligen att bli mer begränsad då vinstbringande företag ges större spelrum. Erfarenheterna av upphandling har inte varit goda alla gånger. Det är genuint svårt för mig att se var inbesparingarna ska komma.

Framför allt skulle det behövas mer långsiktighet, för effektivering är inget som kommer snabbt. Tänk om man skulle lägga åt sidan maktspelet och återupprätta länen och slå ihop alla verksamheter igen och flytta en större del av sjuk- och hälsovården på dem?  Man kunde kanske också påbörja ett ännu större, typ tjugoårigt projekt: i stället för att stifta nya lagar, skulle man ta sig an lagstiftningen och skriva om den. I klarspråk med färre lagar. Slå ihop, förenkla, modernisera. Systematiskt med bred, sakkunnig och långsam beredning.

Nåväl. Nog drömt. Deadlines är väl viktiga i dag och ska väl numera ligga högst några dagar i framtiden. Inte för att man sen behöver bry sig om dem. För de var ju bara som man sade. När man är minister får man säga vad man vill. Om man inte vill lyssna till statens revisionsverk.

Om öppenhet, granskning och mätande

I dag ordnades i Kajsa-biblioteket ett seminarium om hur nya öppna verksamhetsformer växer fram inom humaniora. Arrangör var det fina Termbanken-projektet . På plats var också Martin Paul Eve som varit med om att ruska om det humanistiska förlagsfältet på senare tid i och med projektet Open Library of Humanities. Målsättningen är att hjälpa den långsamma humanistiska vetenskapliga forskningen på traven på väg mot öppenhet genom att införa en finansieringsmodell som baserar sig på avgifter som bibliotek förbinder sig att betala. Fokus ligger på monografier, men under veckan har också en språkvetenskaplig tidskrift flyttat över från Elsevier och övergått till en öppen policy, som resulterar i ett mycket effektivare distributionssystem.

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Nov 5, 2015 kl. 2:59 PST

Eve hade många intressanta poänger och mycket diskuterades också hur man överhuvudtaget ska kunna evaluera forskningen och forskarnas insatser i den nya miljön. Jag försökte försynt säga, att man kanske borde strunta i hela idén om mätande. Eve formulerade det mycket bättre: så länge vi försöker mäta och evaluera enligt etablerad praxis, kommer detta alltid att styra forskarna mot traditionella medel och metoder. Om man i stället skulle evaluera människors kompetens och kapacitet och sedan ge dem förtroende att syssla med det de bedömer som viktigt och intressant, skulle man i stället skapa en kontext där risktagning inte är så farligt och där nya verksamhetsformer och idéer faktiskt kunde födas.

Mycket diskuterades också frågan om allt det "extra" arbete som forskare i dag gör för utgivningen, såsom redaktörs- och granskningsarbete. Detta arbete är osynligt och svårt att värdera och därför inte heller meriterande. Det behövs både ökad transparens och ett större erkännande för sådant arbete. Annars finns en risk att systemet säckar ihop. Det finns en gräns för hur mycket professorer och forskare kan sitta uppe på nätterna och göra sådant arbete, medan de producerar artiklar åt sina arbetsgivare och finansiärer på dagarna.

Överhuvudtaget är det ohållbart att som i dag förvänta sig att forskare ska kunna prestera toppresultat, samtidigt som man skär ner i resurserna, ställer till med osäkerhet och kaos i organisationerna med omorganiseringar och uppsägningar och ifrågasätter värdet av stödtjänster. Som Elina Pirjatanniemi så fint skrev i dagens tidning är "byråkraterna" helt ovärderliga. Världen och forskningen blir allt mer komplexa och det behövs mycket stöd och tjänster för att forskare ska kunna ägna sig åt sitt jobb, istället för att bråka med datorer och rapporter. Vi behöver tvärtom mera stöd och service. Att påföra mera mätande och rapporter hjälper inte heller upp situationen.