Listor och partier

Jag blir upprörd då jag hör politiker tala om "konsumentskydd" för väljarna och listval och blockpolitik som någon sorts lösning för deras egen inkompetens att bedriva långsiktig och verkningsfull politik. Vad de begär är mera makt åt partierna, i synnerhet deras ledning. Få saker känns för mig så motbjudande inom politiken som val med listor. Har svårt att se hur det kunde öppna för en starkare demokrati. Snarare ser jag framför mig ett oändligt myglande och spelande i kabinetten om vem som är tillräckligt snäll och lämplig för att få vara med och på vilken plats på listan. Bättre demokrati? Säkert inte.

Vår gemensamma historia

Årets aktiva proseminaristgrupp i hissan är liten men naggande god. Det är alltid lika roligt att följa med hur sökandet efter en frågeställning utvecklas och småningom mognar. Friheten är inte lätt. Många skulle säkert gärna få serverat för sig ett källmaterial, en rubrik och tillhörande forskningslitteratur på en silverbricka. Då skulle man nog tyvärr förlora mycket av inlärningsprocessen.  För trots att det för studenterna känns frustrerande med ett så luddigt uppdrag som att "skriva en vetenskaplig uppsats inom historia", är själva inringandet av ämnet en viktig process då det gäller att lära sig självständigt akademiskt arbete. Man måste tänka själv.

Flera av studenterna har bollat med tankar kring normer, förväntningar och spridning av idéer under olika tider och i olika sammanhang.  Trots att sådan forskning hör till den allra svåraste, är den otroligt givande då det gäller träning i kritisk granskning. Ett exempel: då vi i dag tillsammans begav oss till Nationalbiblioteket för att bekanta oss med några typer av referenslitteratur noterade vi omedelbart hur bibliotekets samlingar och litteraturen där avspeglar mycket av den nationalistiska historieskrivning vi levt med fram till de senaste åren i vårt land. Förgäves sökte vi bland matriklar över präster andra än evangelisk-lutherska herdeminnen, eller några matriklar över ryssar ... Så kan det gå.

Bokmässa

Bokmässan i Helsingfors, två dagar bakom, en dag kvar för mig. Otroligt roligt och intensivt, så många samtal med så många kloka människor och så många som flimrar förbi, som man inte hinner tala med.

Vi lanserade Brages Pressarkivs nya söktjänst Presstanda på fredagen. Lyckligtvis fungerade nätet då. Nu på lördagen var telefonnätet så överbelastat att webben inte funkade alls. Jag fick ta till verbala medel i stället. Jag diskuterade också mycket samarbeten med tidskrifter som vi delar monter med. Det ser verkligen ut att finnas spännande grejer vi kan göra tillsammans.

Det finns tidskrifter och tidskrifter

De senaste veckorna har det pågått en diskussion om Open Access-tidskrifters pålitlighet, sedan ett test visat att en ansenlig del av gratistidskrifterna på webben inte hade en ordentlig granskningsprocess. Det var en viktig påminnelse om att inte allt som ser ut som vetenskap på webben är det. Till saken hör att undersökningen gjordes av Science. Som verkligen inte är Open Access utan förtjänar pengar på att ta betalt för tillgång till forskningsresultat.

Öppenheten är ändå att föredra eftersom den också innehåller bra vetenskap och peer review-tidskrifter av hög kvalitet. Dessutom ger den ett gott underlag för till exempel vetenskapsbloggare, som börjar fylla en allt viktigare roll i både granskning och popularisering av vetenskap. Men förmågan till kritiskt läsande är viktig. Man kunde också hoppas att Publikationsforum, som styr det vetenskapliga publicerandet i Finland, skulle ta som sin uppgift att guida både forskare och allmänhet vad gäller kvaliteten i Open Access-tidskrifter.

VR finns på twitter ... eller inte

Vilken glädje en liten stund i morse. En liten stund trodde jag faktiskt att våra kära statsjärnvägar vaknat till verkligheten och satsat på en fräsch twitterkommunikation. Nästan lika bra som Helsingfors legendariska byggnadskontor.

Även en svenskspråkig kan väl halka, så här är vår service även på svenska: http://t.co/P6RpR6l8Mj #helsinki
— Rakennusvirasto (@Rakennusvirasto) October 21, 2013

Men icke sa nicke. Självironin och humorn var för bra för att vara sanna, misstanken bekräftades av Juho Jokinen i hans blogg. Det blev ändå något av dagens twitternyhet i Finland. Reaktionerna var mycket positiva. Man skulle gärna se att VR själv tog över kontot och fortsatte i samma stil. För som sagt, så här går det om man inte värnar om sin profil på webben. Det gäller både privatpersoner och organisationer. Man sätter sin image verkligen på spel. Lyckligtvis råkade VR ut för en hygglig och mycket skicklig person. Det är inte omöjligt att få mycket positiv uppmärksamhet i sociala medier, men det kräver mod och öppenhet.

Hyvät matkustajat. Junassa on langaton internet-yhteys. Katso @yle_areena sta päivän #suoralinja ja #VR:n Twitter-lanseeraus, jos netti ei p
— VR (@ValtionRautatie) October 21, 2013

Uppdatering : VR:s "svar" tyder på att man nog behöver fundera på sin kommunikationsstrategi ganska snabbt (via @NikuHooli) Varför talar man om sina appar i stället för att direkt gå i dialog med twittersamfundet? Dylik försiktighet ("vi låtsas inte om det falska twitterkontot, för om vi nämner det hittar folk dit, utan skriver istället hur nördiga vi kan vara") är inte alls rätt sätt att hantera situationen enligt mig. I sociala medier ska man vara generös med information och bjuda på sig själv. På riktigt.

Kontextsmitta

Jag blev av Jolin Slotte uppmärksammad på att tidskriften Popular Science tagit bort kommentarfunktionen på sina artiklar. Orsaken är att forskningsresultat visat att kritiska och till och med osakliga kommentarer påverkar receptionen av de fakta som presenteras i artikeln negativt. Enligt samma logik kunde man tyvärr stänga av samtliga kommentarfält i alla medier. Jag noterar att inte heller Tiedelehti eller Illustrerad vetenskap verkar ge möjligheter att kommentera artiklar. På Tiedelehtis sidor finns däremot ett diskussionsforum, som håller hyfsad kvalitet, likaså på Agricola-net, som kan anses vara en webbpublikation för historiker men också historieintresserade. På Argicolas sidor ser man också att diskussionsplattformar som erbjuds separat från själva artiklarna inte genererar så mycket kommentarer.

Som Jolin mycket riktigt påpekade för mig, är det en relevant fråga var populärvetenskapliga diskussioner ska föras. Att de förs är ju viktigt. Lika så är det väl känt, att vi påverkas skrämmande mycket av kontextuell information. Att någon skrivit totala stolligheter på en sajt som upprätthålls av en ansedd och trovärdig instans, gör att de får oskäligt mycket tyngd bara på grund av sammanhanget. Samma gäller alltså Yles webbsidor enligt mig. Samma kommentar ser helt enkelt olika ut på Hommaforum och på Yles sida. Det hjälps inte.

Jag drar mig ändå för att ta till mindre dialog och mindre kommunikation som en lösning. Jag är kanske naiv, men jag tror att man med tillräckligt mycket fakta och bra argumentation ändå kan övertyga en stor del av människorna. Sen finns förstås dom som inte går att övertala med fakta, men de måste hållas i minoritet. Det gäller bara att hålla huvudet kallt. Det finns erfarna skeptiker som man kan lära av.

Jag har för mig att det cirkulerade en tagg på Twitter här om dagen som man kunde använda för att be om hjälp för att hantera obehagliga webbdiskussioner som spårat ur. Om alla "förståndiga" människor kunde hjälpas åt att överrösta trollen, var och en bara med ett kort inlägg här och där, kanske vi kunde styra diskussionerna i en mer konstruktiv riktning. Sådan lär gå att göra. Förslag på taggar?

Dagens sanning, morgondagens lögn?

I dag hade vi det tredje Media Information-seminariet. Temat var sanning och lögn, eller med andra ord källkritik och tolkningar av verkligheten. Seminariet var i år en del av Social- och kommunalhögskolans 70-årsjubel och tyngdpunkten låg därför på media och journalistik. Fast som vi konstaterade flera gånger under dagen har historiker och journalister väldigt liknande uppdrag, ethos och utmaningar.

De två första talarna, Lars Hertzberg och Henrik Meinander, började med att dissekera sanningsbegreppet. Meinander talade om hur både journalisternas och historikernas uppgift handlar om att förklara vår verklighet, oftast i en narrativ form. Både Anu Koivunen och Farida Vis tog upp detta; hur berättelser med klassiska strukturer, skurkar, hot och faror ofta formar dessa berättelser på ett sätt som får oss att frånse eller glömma att fråga efter fakta. De enkla förklaringarna i vad som skett, eller morfologin om man skulle tala med Vladimir Propp, och  stereotyperna slår otroligt snabbt igenom i synnerhet i krissituationer, då det är bråttom att sålla i informationen. Anu Koivunen påpekade dessutom att journalister ibland kan tendera att vara med om att skapa en "storm" i sociala medier, som sedan kan användas som ett "tryck" som nu senast i fallet Hautala (min länk). Trots att den minimala twitteroffentligheten i Finland verkligen inte kan anses representera någon "allmän folkopinion" (min kommentar). Men likväl kan den sedan citeras i massmedia och få en oproportionerligt stor tyngd. Farida Vis visade förresten också hur svårt det är att ens få ett grepp om hela twitterdiskussioner. På seminariets hemsida kommer vi att lägga ut material från seminariet, det kan löna sig att kolla det!

Anu Koivunen for ganska hårt ut mot journalisterna. Hon manade dem verkligen att satsa på kvalitet och transparens fram om snabbhet. Det är förstås viktiga frågor som aldrig kan diskuteras tillräckligt. Men det räcker inte heller att bara diskutera. Man måste handla. En intressant observation som jag fick med mig av Koivunen och Vis var att massmedia är relativt svaga på att korrigera felaktig eller vinklad information de själva spridit, medan Twitter har en fenomenal förmåga att relativt snabbt korrigera desinfomation.

Nedan en del twitter, mera material kommer allstå att läggas upp av Brages Pressarkiv.

Memornetbesök

I fredags fick jag den äran att delta i Memornets höstseminarium i Tammerfors. Memornet är både en doktorandutbildning och ett forskarnätverk. Spindeln i nätet är professorn i informationsvetenskap Eero Sormunen. Vad som är speciellt fint är att nätverket omfattar både universitet och minnesorganisationer. Det skulle vara verkligen viktigt i dagens läge att få in folk som doktorerar i arkiv, bibliotek och museer. De pågående omvälvningarna kräver mycket kompetens och forskning. Minnesorganisationerna borde också vara aktiva forskningsinstitutioner, inte bara inom sina ämnesområden, utan även inom utvecklingen av sin egen verksamhet. Man borde alltså uppmuntra sin personal att disputera och anställa doktorander som sysslar med frågor som behandlar informationsvetenskapliga frågor såsom användbarhet, öppna data, samarbete med användare, pedagogiska frågor etc etc. Det finns väldigt många sätt man kan utveckla verksamheten så att den bidrar till samhället och kulturlivet på nya sätt. Detta borde vara en strategisk tyngdpunkt för alla: Hur kan vi få en större samverkan med samhället?

För att kunna gå framåt behövs, som Ulla-Maija Peltonen från SKS också sade, insikt i och förståelse om var vi står nu och hur vi hamnat hit. Under dagen diskuterades eller nämndes väldigt många olika teoretiska ramverk och ansatser för att göra detta. Det är sannerligen ingen brist på teoribildning.

Innan jag måste springa i väg fick jag av Ilkka Mäkinen (det var många roliga återseenden på seminariet) boken Good book, good library, good reading, som verkar vara en verklig pärla för alla som är intresserade av bokhistoria, läsning och bibliotek. I Ilkkas egen artikel finns också riklig användning av Google Ngram Viewer, vilket är otroligt intressant och spännande ut metodologisk synpunkt. Rekommenderas varmt!

I min egen presentation pratade jag allt möjligt (mest sådant som finns eller är på kommande i Historia i en digital värld), lite utgående från Matthew Kirschenbaum och Lev Manovich. Prezin i sig är i sig själv extremt oinformativ. Man lever inte alltid riktigt som man lär ...

Topelius den borttappade

Senast i dag presenterade jag igen det fantastiska Topeliusprojektet för en grupp studerande. Eftersom vi just läser Fältskärns berättelser med minstingen slog det mig att det kanske skulle finnas en efterfrågan att få den som ljudbok. Sådana har nämligen våra barn lyssnat på till lust och leda. Samma romaner om och om. Röde orm har varit en av favoriterna från mycket unga år.

En snabbdykning i nätbokhandelns sortiment var lite nedslående, som fallet brukar vara när det gäller klassiker på svenska. Varken i Sverige eller Finland verkar särskilt många förlag, bokhandlare eller lärare efterfråga klassiker - trots att de inte ens har copyright längre. Läsarna hör antagligen till dem som har böcker i släkten eller kan använda bibliotek.

På sikt är det ändå rätt oroväckande. E-böcker och editerade utgåvor i all ära. I Finland fanns åtminstone tidigare en bra serie av finlandssvenska författare som var så kallade folkupplagor. Bland andra fanns Hertiginnan av Finland  med där. Jag vet inte om serien fortlever, och hur som helst begränsar den sig till finlandssvensk litteratur. Men hur är det med världsklassikerna på svenska?  Försöker man söka på Leo Tolstoj eller Thomas Mann i den svenska nätbokhandeln är resultatet nedslående. Inte ens Krig och fred, banne mig!! Men De tre musketörerna hittar jag som ljudbok. Endast som ljudbok.

Jag tror på ljudböcker. Läs in dessa romaner, sälj dem som e-böcker och billiga pockare! Vi behöver mer äldre litteratur på svenska. Ljudböcker kräver inte ens högläsande föräldrar, som förstås är bra, men inte alltid finns till hands i den grad som skulle vara bra (jag tror inte en enda förälder i dag hinner eller orkar läsa så mycket som man kunde läsa). Ljudböcker kan också vuxna lyssna på medan de tränar, kör bil, diskar eller väntar på sömnen, men inte orkar läsa. Hellre det än flödeshelvetet.