Kulturpolitik på scen

I dagens tidning förklarar teaterchefen att man gjort god konst under 2012 på Svenska Teatern. Jag kan inte uttala mig om det överhuvudtaget. Fullt möjligt att det stämmer. Det som irriterar är att det ser ut som att det skulle vara konstnärligheten som kostar över en miljon euro här. Implicit den som kritiserar katastrofen kritiserar konstens och kulturens rätt att existera och är följaktligen en tölp. Å andra sidan anser styrelsordförande att det inte är den enorma musikalsatsningen som är problemet, utan "de andra produktionerna". Ändå tycker jag det sagts upprepade gånger att vad som sprängde budgeten i grunden var att man måste jobba typ dygnet runt för att få allt klart efter renoveringen och inför den stora premiären.

Grejen är den att renoveringar och ombyggnadsarbeten nästan alltid är mer komplicerade och dyra än man räknat med. I vår firma, där vi gjort otaliga sådana, hade vi länge en bestående post som hette "otevliga(!) överraskningar" i varje ombyggnadsbudget. Frågan är hur man reagerar när man ser att det börjar barka åt skogen. Eller reagerar man? Vilket är viktigare: att hålla överoptimistiska avtal och löften till vilket pris som helst, eller att försöka - i god tid - idka damage control, kanske backa, flexa och vara känslig med att följa upp och lyssna till signaler inifrån om problem? Hur bygger man upp förtroende och hur håller man fast vid det och ett gott anseende?

Egentligen vet jag ju inget, så i det specifika fallet Svenska Teatern kan jag absolut inte uttala mig. Lite förvånad är jag dock att det verkar finnas ett så pass stort förtroende för ledningen. Alla måste ju få göra misstag förstås. Men i en del andra branscher och kretsar har mindre problem lett till företroendekriser. Utifrån ser det i alla fall ut som om det faktiskt inte var konsten som kostade över en miljon euro förra året utan något annat. Men "kulturpolitiskt" var musikalen en framgång. Undrar just vad sjutton det betyder?

Att mäta bildning

Igår publicerades igen listan på medeltalen av studentskrivningarnas fyra obligatoriska ämnen gymnasievis. Trevligt var att Svenska Yle tog fasta på öppendata-aspekten av saken. Som det nu är, tvingas medierna köpa listan av företaget Tieto, en rutin som är bekant från andra håll inom förvaltningen, och kanske inte så önskvärt med tanke på rättvisa och demokrati. Vid upphandling borde man alltid se till att man kan få loss data när som helst utan extra kostnader. Sådan här information är medborgarnas egendom och det enda som borde kunna begränsa tillgången är personers integritetsskydd. När det gäller studentskrivningar och studieresultat är det fråga värt om ens sådan data är hemlig. Själv anser jag att rumban med studentnummer på Uni är rätt löjlig och har svårt att se nyttan av att det gjorts besvärligt att få bekräftat vad någon presterat. Jag skulle bra gärna se att folk enkelt kunde kolla upp mina examina och vitsord, så jag slapp hålla reda på en massa papper och kopiera dem hit och dit. Å andra sidan, eftersom personnumren är så himla hemliga i vårt land, är det väl så att man ändå inte kommer undan pappersrumban.

Att jämföra gymnasier på det sätt som nu gjorts väcker alltid upprörd kritik. Ministern uttalade sig om att jämförelsen mäter "fel sak". Hon har absolut rätt: ur hennes perspektiv mäter den fel sak. Då skolor och utbildning ska utvecklas och då man vill hitta goda förfaranden och metoder ska man mäta andra saker. Då bör man beakta utgångsläget. Det har också gjorts. Ännu hellre borde man kanske dessutom beakta hur studenterna klarar sig på längre sikt, och då inte i frågan om vidare studier eller inkomster, utan enligt hur nöjda de är med sitt liv. Har de funnit sin plats i livet? Hur ser de nu på sin gymnasietid och vilken betydelse den hade för deras val av studier och yrke och för framgång? Sådant mätande är förstås alltför långsamt för dagens styrmetoder. Dessutom hinner ju själva skolan och dess omgivning förändras en hel del på ett decennium.

Men att det inte skulle säga någonting om en skola att jämföra resultaten i en nationell jämförelse, av vilka studentskrivningarna är enastående heltäckande, är ju inte heller sant. Att låtsas om något annat är ju bara dumt. Alla vet att vi har ett system där det krävs olika goda betyg för att komma in vid olika gymnasier, och därför finns det en klar rankning åtminstone på orter där man i praktiken kan välja mellan olika skolor. Vissa skolor har bara goda elever från början. Dessa skolor drar till sig ambitiösa elever och ofta också ambitiösa lärare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas av båda i andra skolor.

Det finns ändå en konkurrens mellan gymnasier och i viss mån påverkar det vilka skolor eleverna väljer. Det finns alltså konkurrens både mellan elever och mellan skolor. Och det är inte illa, hävdar jag, så länge skillnaderna inte tillåts bli alltför stora. Så länge det inte avspeglas i hur resurser delas mellan skolor eller elever. När extra resurser sätts in ska det göras i de svagaste skolorna och för de svagaste eleverna. Det är inte demoraliserande, för ekonomisk resultatstyrning fungerar inte här, det är jag ganska säker på. Toppskolorna och toppeleverna kan motiveras endast marginellt med ekonomiska morötter, de drivs av helt andra, mer emotionellt belönande saker. Som till exempel att klara sig i en rankning. Därför har ministern rätt ur sitt perspektiv. Men att jämföra resultaten rakt av fyller också en funktion, samtidigt som det är viktigt att man varje gång påminner om alla de förbehåll som bör göras.

I, Alvesgaspar [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)], via Wikimedia Commons

Vad mäter jämförelsen då? Mäter den kanske bildning snarare är utbildning? Vad är bildning? Det senaste Nya Argus dryftar frågor kring ämnet i ett temanummer. Martina Reuter har stått som redaktör och hon har också skrivit en kommentar. Betraktelserna och studierna i temat är påfallande ofta mer eller mindre personliga. Några återkommande aspekter anser jag själv som intressanta.

Bildning är en process. Det är inte ett tillstånd eller en egenskap, det är ett förhållningssätt som är starkt kopplat till humanism, till jaget och till att utvecklas som människa.

Bildning är gränsöverskridande. Bildningen är bred, den handlar om ett intellekt som rör sig över tid och över disciplinära, kanske också epistemologiska gränser. Bildningen är öppen och inkluderande, men också krävande och analytisk. Därför är den också genuint kreativ.

Bildning kräver tid. Bildning kräver mycket läsning och andra erfarenheter, den är besläktad med klokheten. Därför sitter den så illa i dagens utbildningssystem. Trots att bildningen har haft en viss hemvist inom humanistiska fakulteter, håller den på att delvis lämna denna plattform, eftersom universiteten inte mer kan erbjuda en miljö där bildning är möjlig.

Bildning kräver kunskap om kulturarv och språk. Gränsöverskridandet har alltså också en tidsdimension, den kräver att man arbetar med ett historiskt perspektiv, att man söker olika typer av samband och skillander över tid och till exempel mellan fenomen i olika kulturer. Bildning kan omöjligt ske bara i nuet, man måste gå tillbaka, gå utanför.

I grunden är bildningen egentligen omätbar och den är rejält motvals mot dagens ekonomiska nyttoorienterade samhälle. Därför är den också ett alternativ till de misslyckade ekonomiska lösningarna, eftersom den är utanför och inte minst för att den är mer. För trots att humaniora är en väsentlig del av bildning, är bildning inte bara humaniora. Det skulle vara en kontradiktion att inom bildningen dra en sådan gräns, tycker jag. Därför ser jag också att det är bra att humanister lägger sig i annat än ren humaniora. På så sätt kan man kanske tänka att studentexamensresultat kan mäta bildning. Så länge modersmålet är obligatoriskt, visar det på en viss bredd och bildning, även om det i princip är alldeles för smalt med bara ett språk. Dessutom är det ju i utgångsläget inte särskilt mycket bildning man hunnit med vid en ålder av 19 år. Men en skola där man skriver bra resultat erbjuder sannolikt en god miljö för en gryende bildningsprocess.

Bläddrandets leda och glädje

I går kväll samlades vi i det underbara Arkadia Bookshop för att diskutera arkiv, framför allt pappersarkiv och böcker,  som källor till information och inspiration. Uppslaget hade egentligen kommit från Lari Assmuth och Mathias Rosenlund, men tillställningen kapades lite av Brages Pressarkiv, som i ett brytningsskede försöker orientera sig mellan den historiska klippsamlingarna och det moderna digitala arkivet. Det var därför värdefullt att få höra forskare och författare tala om material och metoder de använder i skrivprocessen.

Historikern Michela Bränn berättade mycket intressant om hur en forskningsprocess börjar med att leta reda på källor. Arbetet är inte sällan till stora delar helt fysiskt: att leta reda på gamla papper och arkiv och ofta också ordna upp dem. Både hon och litteraturvetaren Fredrik Hertzberg talade mycket om den konkreta fysiska känslan av papperet och den information det ger forskaren. Ibland är den bara en odefinierbar känsla av något som förmedlas genom tid och rum, ibland kan det vara alldeles specifik och information som är relevant: papperets format eller kvalitet kan till exempel vara viktiga för den källkritiska delen av forskningsprocessen.

Författare Thomas Wulff, som allra mest hämtat sin inspiration från böcker, berättade om lyckliga sammanträffanden i antikvariat, och hur betydelsefullt det kan vara att snubbla över böcker eller människor i böcker. Det finns så oändligt mycket som vi inte vet, som vi inte läst eller sett och ofta söker man ett och hittar något annat, som kan få en lika stor betydelse. Eller större.

Michaela, Fredrik och Trygve Söderling, som också deltog, talade också om luckorna eller hålen som är både  fysiska och informationsmässiga. Luckorna, som kan bero på slump eller medvetna handlingar, utgör både en utmaning och en möjlighet för forskaren - och än mer för den skönlitterära författaren förstås - att öppna för nya frågeställningar. Michaela talade om hur man då måste arbeta runt omkring luckan och hur det kan hjälpa en att lyfta blicken och komma till en mer analytisk nivå i arbetet. Överlag är det där utmaningen ligger: att faktiskt lyfta den nya berättelsen och texten från källornas text (vem orkar läsa referat av årsberättelser och protokoll som oftast bara innehåller lite relevant information och få förklaringar?) och skapa en ny, meningsfull berättelse.

Jag tror ändå att alla i princip var överens om att digitala arkiv tillför mycket genom bättre tillgänglighet och sökbarhet (i den mån den finns och är pålitlig) och vi diskuterade också tidningsmaterial mer specifikt. Ändå uttrycktes tvivel över beständigheten i de digitala materialen och man påtalade att flera arkiv och samlingar blivit mycket svårtillgängligare under de senaste åren. Det är av oersättligt värde för en forskare att med hjälp av kunnig personal faktiskt få botanisera fysiskt i samlingar och arkiv och själv bedöma vad som kan vara relevanta material. Man får också en bättre uppfattning om materialens omfattning och strukturer genom att gå igenom mappar och  papper rent fysiskt. Vi var också överens om att den bedövande massiva och monotona genomläsning och bläddring man ofta tvingas till fyller en funktion i själva processen då ny text föds. Ledan, som i synnerhet Michaela talade om, är ett tillstånd som hjälper till att skapa distans och lyfta forskningen. Också i ledan föds nya tankar. Både barn och forskare behöver ha tråkigt ibland.

Vi avslutade kvällen med att Trygve berättade historien bakom ordet serendipitet, där just detta lyfts fram: att serendipitet inte alls bara handlar om att ha tur och hitta något kul, utan att man faktiskt också kan utnyttja det man hittar och göra något av det i kombination med annat man hittat eller känner till.

Bestiarium. Herbarius. Anatomia corporis humani. Marbodus Redonensis, Lapidarius, c.1450.
Koninklijke Bibliotheek, Nederländerna.  

Seminariedag: Öppenhet och frihet

Gårdagen var seminariespäckad. Förmiddagen tillbringade jag i Baldersalen på AVOIN-seminariet. Det handlar om statens öppenhetsprogram och denna gång främst om vetenskapliga data. Jag gjorde sammanställningar i Storify som kan hittas här och här. Länkning av data var väl framme och jag måste säga att ontologiprojektets nya utveckling ser bra ut, särskilt den användarprioriterande utgångspunkten, som gjorde att Matias Frosterus från Nationalbibliotekets nya enhet bland annat nämnde den geo-kronologiska ontologin SAPO som ett av deras viktigare åtaganden. Det finns således hopp om att kanske inom rimlig tid få Finnas och Riksarkivets sökningar att funka på en nivå man kunde vänta sig som minimum i vårt fina it-Finland.

Eftermiddagen spenderades sedan på Hanaholmens kulturcentrum där ett nordiskt seminarium om yttrandefrihet och media ägde rum. Många prominenta talare var på plats. Seminariet var indelat i tre sessioner: om yttrandefrihet och ansvar, om kritisk journalism i små samhällen och den sista om det digitala fältet. I den första delen framkom att vi i Finland faktiskt ännu har kvar vår ökända blasfemiparagraf i lagen, något som Marianne Bargum från Finlands PEN påtalade som problematiskt. Hon fick starkt stöd från de andra länderna: man måste också kunna kritisera religion och religiösa övertygelser, annars målar man snabbt in sig i ett hörn med mer fanatiska tolkningar av olika religioner. I ett samhälle med yttrandefrihet kan man inte ha sådana undantag. Med tanke på detta är det faktiskt rätt underligt att Finland anses ligga i världstopp i yttrandefrihet. Som Tom Moring sade, så ska man kanske inte ska ta det för bokstavligt. Det kan snarare bero på bristande kännedom om vårt samhälle och våra exotiska språk.

Flera gånger under eftermiddagen upprepades att en "fri press" är en förutsättning för demokrati och de facto ett mer signifikativt tecken på ett demokratiskt statsskick än till exempel politiska val i sig. Man konstaterade också att samhället nu förändras och att unga i dag inte fungerar enligt denna samhällsmodell, där samhällsengagemang i politiska partier etc är det sätt man tar ansvar och utövar inflytande. Det verkade klart att en viss panikkänsla bubblar bland den traditionella "medvetna bildade eliten", att man upplever att man försöker rädda gamla "värden" som är hotade. Man tror nämligen att dessa värden sitter i strukturerna och i denna panik missar man en hel del enligt min mening. Inte minst de som inte känner sociala medier eller hur de fungerar kan nog få en snedvriden bild av de mekanismer och nya strukturer som uppstår där.

Jag vill med detta absolut inte förringa de faror som finns i fråga om extremism och näthat. En intressant poäng som ett par av talarna nämnde är att det oftast verkar vara digitala invandrare, inte ungdomar, som sysslar med okontrollerat och ociviliserat beteende på webben. De yngre har lärt sig att bete sig och är vana att uppträda under eget namn då det gäller samhällsrelevanta saker. Diskursen då det gäller webben bland akademiker och beslutsfattare tenderar vara väldigt top-down orienterad. Diskussionerna om medie- och informationskompetens färgas av fostrande ton, som innehåller en misstro gentemot (unga) människors förmåga till moraliska bedömningar och ansvarstagande.  Själv blir jag helt allergisk av dylika definitioner som andas en von oben-attityd som känns oerhört förlegad och helt orealistisk och omöjlig att implementera:

Medie- och informationskunnighet omfattar väsentlig kunskap om (a) hur medier, bibliotek, arkiv och andra informationsleverantörer fungerar, (b) under vilka förhållanden nyhetsmedier och informationsleverantörer kan utöva sina funktioner på ett effektivt sätt och (c) bedömning av hur väl dessa funktioner utövas genom att värdera innehållet och de tjänster som erbjuds. Denna kunskap bör i sin tur hjälpa användare att aktivt delta i medie- och informationskanaler på ett meningsfullt sätt. De kompetenser som utvecklas genom medie- och informationskunnighet kan utrusta medborgarna med förmågan att tänka kritiskt och därmed göra det möjligt för dem att ställa krav på högkvalitativa tjänster från medier och andra informationsleverantörer. Tillsammans gynnar de utvecklingen av en miljö där det är möjligt för medier och andra informationsleverantörer att erbjuda tjänster av god kvalitet.

Medie- och informationskunnighet i skolan och lärarutbildningen
Del 1 : Ramverk och riktlinjer (2011) s. 16


Det är något i grunden fel i detta resonemang, i själva premisserna och begreppen. Samtidigt står det ju klart att det behövs bildning gällande media och samhälle, men frågan är vad det egentligen är man behöver lära ut. Framför allt fokuserar man på att lära ut vilka hemska faror som finns och som de naiva barnen kan bli vilseledda av. De digitala invandrarna speglar sina egna reaktioner och känslor inför nya typer av reklam eller andra "hot" som för dem är nya på barn som använt webben sedan de lärt sig gå. Jag har ändå svårt att säga på vilket sätt man borde närma sig detta på ett mer fruktbart sätt. Åtminstone är ju resonemanget ovan fullständigt kvar i en värld av professionell informationsproduktion och -distribution, där sociala mediers roll och verkligen viktiga informationskällor som Wikipedia faller helt utanför. Liksom kompetensen att själv producera och distribuera material och genom detta ta sitt samhällsansvar och påverka samhällsutvecklingen.

Christina Forsgård, som på seminariet representerade den mest oakademiska synen på sociala medier, var enligt mig den som til syvende og sist hade den mest sunda och konstruktiva inställningen, trots att den kanske upplevdes som naiv. Men hon var den som hade den bästa förståelsen, enligt mig, för hur det egentligen fungerar och bör fungera i sociala medier och på webben i allmänhet, hur den nya offentligheten där ser ut. Också hon talade om ansvarstagande och ingripande, men ingripande som sker genom att bemöta individer som just individer och gå i dialog utrustad med fakta och sakliga argument.

Det är nämligen öppenhetens lagar som gäller på alla sätt. Drar man för strikta principiella gränser för vad som får sägas och göras utan att vara färdig att gå i dialog och argumentera bäddar man för en allt större splittring av debatterna och större webbsegregering. Vi måste därför, som Ulla Carlsson klokt sade, leva med en pågående diskussion, en evig osäkerhet och förhandling om gränserna för vad som kan tolereras. Och den förhandlingen borde föras av alla, aktivt. Det finns ingen klar gräns och försöker man dra en sådan, bäddar man bara för populisternas favoritargument: "ja, titta nu man får inte ens säga/diskutera dessa problem/olägenheter osv ...". Det är av mycket stor vikt att man diskuterar uttryckligen fakta och sakfrågor och inte ger utrymme för dylik offerretorik. Vi bör hålla fast vid yttrandefriheten i det längsta, lite längre än vad som känns tryggt och bekvämt. Jag tror i själva verket att just retorik och argumentationskonst är en absolut grundläggande medborgerlig färdighet.  Det är sådant vi ska lära ungarna. Inte att vara rädda för människor.

Mycket handlar om att ske skillnaden mellan form och innehåll när det gäller övergången till en digital värld. Och vilken betydelse formen egentligen har för strukturer och själva innehållet. Det är det vi ska diskutera i kväll, fast på ett lite annat sätt, på Arkadia Bookshop.

Smarta data?

I går uppstod en rätt intressant diskussion i en Facebook-grupp för semantisk webb i Sverige. Martin Fredriksson, som ville testa ett nytt begrepp kastade fram följande tanke: "Jag har en bakgrund som utvecklare och när jag betraktar tekniken bakom [Open data, Linked data, Semantic Web] och samtidigt försöker se helheten så slår det mig att begreppet jag söker ligger mittemellan programkod och data. Jag har därför börjat använda begreppet "Smart Data" i stället." Frågan är om det behövs ett sådant nytt ord: är det inte det öppen länkad data är?  Det handlar om många olika aspekter, både tekniska och juridiska, då vi talar om öppen länkad data.

Vad det egentligen handlar om är förstås metadata. Att data är så rikt och smart strukturerad och kodad att den kan användas effektivt. Att man på riktigt säger vad man menar, helt enkelt.

Att lansera ännu ett nytt begrepp kan ju kännas ganska onödigt och trassla till saker ytterligare. Å andra sidan: Big Data blev ett buzzword och Smart Data kunde i paritet till det bli ett bra marknadsföringsbegrepp. För min känsla är att det finns behov av en massiv marknadsföring för metadata, men det är svårt att förklara dess enorma betydelse. Det är ett större problem än tekniken många gånger.

Metaforskning: Kollegial granskning och digitala verktyg

Råkade höra en mycket intressant intervju med forskaren Lucas Joppa, som varit med om att forska i hur forskare värderar och väljer datorprogram för sina forskningsändamål. Han är själv naturvetare och hade väl sannolikt arbetat mest med icke-humanister, men lika väl var upptäckterna oroande: forskare väljer program (dvs en del av sin metod) utgående från utlåtanden och värderingar av andra forskares forskningsresultat. Inte utgående från utvärdering av kvaliteten av själva programmen (eller hur de på djupet lämpar sig för ens egen forskning till sina logiska strukturer etc). Han menade att algoritmer och kod är så pass svåra saker, att forskare med annan kärnkompetens inte klarar av att utvärdera kvaliteten på koden. Även om de själva ofta har lärt sig programmering och en del av dem och till och med skrivit delar av koden, kan de inte själva bedöma kvaliteten på programmet. I stället tenderar man välja till exempel lättanvända program.

Joppa hade en klar åsikt om hur man borde gå till väga: För det första borde också själva koden och programmet vara öppna och publicerade. Detta ter sig ganska självklart, tycker jag, trots att man i dagens läge kan ha problem att få tag i till och med själva data som använts ibland. Men vi borde alltså gå ett steg längre, och explicit kräva att också programmen som använts ska vara öppna. Alltså tillgängliga och publicerade med öppen källkod. Det är något jag delvis påtalat tidigare till den del det klart låter sig göras för en humanist.

Det andra förslaget var för mig en ny och lockande idé: även koden  och själva datorprogrammen borde utsättas för kollegial granskning  - av professionella programmerare.

De båda förslagen kräver inte varandra, men minimum borde ju vara att all forskning uppfyller åtminstone det ena av de båda kraven. Men helst förstås båda.

Marthorna

Marthaförbundet har som bäst vårmöte. Över tvåhundra marthor från olika håll av Finland träffades i dag i Esbo. Som medlem av Mellersta Nylands Marthadistrikts styrelse har jag följt med förberedelserna i över ett år. Som temat hade vi valt barn och ungdom och som festtalare uppträdde Mirjam Kalland från Mannerheims barnskyddsförbund. Kalland talade en del om de många ungdomar som befinner sig "utanför" och om riskfaktorer och skyddande faktorer. Två riskfaktorer kändes särskilt angelägna tyckte jag: mammors stress (inte sällan relaterad till ensamhet) och barnens invandrarbakgrund. Det verkade som ett åtminstone i teorin effektivt sätt att undvika dylik utslagning att aktivt försöka ta med invandrarkvinnor i verksamheter som den martha sysslar med: att ge stöd och sammanhang till kvinnor i olika åldrar. Något att fundera vidare på, kanske?

I samband med mötet hade en fantastiskt fin leksaksutställning byggts upp med leksaker från över ett sekel. Jag hoppas någon hann dokumentera den ordentligt. Jag hann knäppa endast bilden ovan mitt i allt spring.

Kunskap och öppenhet i historien

Jacob Tengström var en upplysningsman av typiskt finländskt, sansat snitt. Hans morbror var Anders Chydenius, hans lärofader Henrik Gabriel Porthan och Frans Michael Franzén hans gode vän. Teolog som han var, intresserade han sig för  kyrkohistorien och skrev en prisbelönt biografi på svenska om biskop Johannes Elai Terserus redan på 1780-talet. (Tyvärr går länkarna här till finska artiklar, eftersom Biografisk lexikon för Finland inte publicerat någon av dem öppet på svenska.)

De tider hafva varit då et mindre upplyst Religions nit, och det därunder livligt förborgade enskilda agget, väckt förföljelse-andan emot skarpsynte och över Allmänhetens tankekrets lyftande Snillen. Man har ansett det för farligt, för en beifransvärd brottslighet, at äga mindre fördomar, mer ljus och kunskaper, än den allmänna hopen. Man har trott sig, för Guds och det allmänna bästas skull, böra upspana, förfölja och fördömma sådana Kättare, och man har, till Religionens förmenta ära, sökt kväva all förnuftig tänkefrihet, liksom Gudalärans helgade sanningar icke tålts att blottställas för den skamsnaste granskning inför det sunda Förnuftets upplysta och rättvisa Domstol.

Så skrev Tengström i inledningen till sin biografi om en på sin tid kontroversiell person, inblandad i en ovanligt hetsig lärostrid. Den ideologiska målsättningen är minst sagt explicit. Tengström var inte heller den enda som skrivit om fallet Terserus i ett vad man kunde kalla tendentiöst syfte. Jag sällar mig till den här skaran, förstås utan illusioner om att varken till kvalitet eller omfattning kunna komma ens nånstans i närheten av mina föregångare. Men jag hoppas ändå kunna nå några läsare och jag upplever att jag också har samma budskap.

Det handlar inte bara om tankefrihet, det handlar också om tillgång till kunskap och information, nu och i framtiden. Det handlar om att se den stora bilden och det långa perspektivet. Det handlar om Historia i en digital värld. Den stora bilden är omöjlig att se och att begripa, och det längre perspektivet ger snabbt svindel. Vilka källor har vi i framtiden? Kan man forska i historien i dag och om ett sekel? Vad händer när kulturen blir digital, när kunskapen blir öppen?

Min kollega Kenneth Nyberg och jag har tänkt ge oss in på ett försök att ens skissa upp några både konkreta och teoretiska synpunkter på dessa frågor. Den digitala revolutionen gäller hela vårt samhälle och den har många effekter också på humaniora och kultur, både direkt och indirekt.

Men ämnet är stort och svårt. Därför hoppas vi på hjälp. Läs gärna min första inledande text, där det står mer om Terserus. Den publicerades i dag. Mer text kommer nästa vecka av Kenneth. Hela den preliminära publiceringsplanen finns också tillgänglig. Vi hoppas innerligt på alla slag av kommentarer och bidrag.

Vem är författare?

Philip Teir skriver i dagens Hbl om en intressant fråga: Vem är en riktig författare? Det handlar åter igen, tycker jag, om en expertis- och auktoritetsfråga som är under omdefinition på grund av de förändringar vår kultur genomgår som bäst. Samma tendens gäller här som för många andra yrkesgrupper just nu: en tidigare entydig professionaliseringsväg och status är under omförhandling. De som tidigare förvärvat denna titel, detta yrke och denna position, vill hålla fast vid en snävast möjlig definition och indirekt framhålla kvaliteten av sitt eget arbete genom att dra gränser utåt. Lite som ett skrå i det förmoderna samhället. Det är viktigt med båda dessa exempel att komma ihåg att det inte är en uteslutande negativ sak. Det gynnar faktiskt också kvalitet och kan höja ambitionsnivån. Att dra en gräns mellan "proffs" och "amatörer" är något som varit extremt viktigt i vårt samhälle under 1800- och 1900-talet.

I dag skriver alla allt mer. Folk ger ut på egna förlag och litteraturen söker nya former. Förlagsbranschen står inför stora utmaningar. Att publicera sig är inte samma sak i dag som för trettio år sedan. Om publicerande betyder offentliggörande behövs inga förlag för att publicera sig. Det är en struktur, en kulturell och ekonomisk konstruktion, som tillhör den tryckta textens era. Då tillgången till information och distributionskanaler dikterades av knapphetens ekonomi.

Är det så att journalistiken inte behöver stora mediehus för att garantera kvalitet? Att "privat" journalistik i enstaka fall kan vara bättre och att även professionella journalister och mediehus producerar ankor ibland? Eller att akademiska forskningsresultat inte alltid är bättre, tillgängligare och trovärdigare tack vare kollegial förhandsgranskning? Är det inte så att de traditionella processerna inte alltid garanterar den kvalitet man förväntar sig? Det bör förstås påpekas att vetenskapen fortfarande har sin självkorrigerande funktion, om än ibland med ödesdigra fördröjningar. Fel och fusk förekommer också inom den akademiska forskningen. Sådant som inte borde fått ske har skett och ibland har fel inte upptäckts så fort som det varit möjligt på grund av processen inte varit transparent, vilket verkligen undergräver den akademiska "professionella" forskningens trovärdighet. Att amatörer kan komma med viktiga bidrag till vetenskapen också på en avancerad nivå gör att amatörism och professionalism möts och kvalitet blir det viktiga. Likaså är det viktigt att minnas att professionellt redaktionsarbete oftast är kraftigt kvalitetshöjande.

Men korporativismens tidevarv är kanske slut. Därför är det på sitt sätt rätt tänkt, att man fokuserar på kvaliteten då det gäller att definiera vem som är "författare", även om också ekonomiska aspekter kan vara av en viss relevans.

Men kvalitet inom kultur är ett knivigt begrepp. I synnerhet kan man inte schablonmässigt dra gränser enligt genre. Som ett barn av min tid vänder jag mig till Wikipedia: "Med författare avses i första hand skribenter som skriver skönlitteratur enligt Svenska Akademiens ordbok; ..." Woups. Här borde man visst gå in och ändra lite. Annars riskerar nog en hel del författare bli avpolleterade.

Om Wikipedias fel är något som retar dig, ber jag att få återkomma nästa vecka. Att tänka vi och de andra är inte bra. Vi måste våga fokusera på att sträva till hög kvalitet.

Webb och konst

I Hesari har det diskuterats varför samtidskonstnärerna är så osynliga på webben. Det började med att Jussi Pullinen uppmanade konstnärerna att lämna 1900-talet och komma till alla oss på webben, där de behövs. Kommentarerna han fått visar att det faktiskt är så, att det finns konstnärer som inte alls känner till vad det finns för möjligheter att nå ut över webben. Trots att en del uppenbarligen inte är helt digitala analfabeter (de läser HS på webben och klarar av att skriva en kommentar) har de valt att att inte använda webben som ett verktyg. Folk som är aktiva i sociala medier är tydligen sämre folk, folk som inte är potentiella köpare och konstkännare, ansåg någon. En annan ville locka människorna bort från webben och uppleva något annat. Det är ett argument som jag kan acceptera lite bättre. Trots att jag inte riktigt förstår hur detta lockande ska gå till, om man inte kommunicerar med sin konst också på webben. En konstnär som inte känner till Instagram? Hm. Därmed förstås inte sagt att man måste använda just den kanalen eller tycka att den är en bra sak alls, men är det inte ett fenomen av rätt stor betydelse då det gäller vår visuella kultur?

Det handlar förstås mycket om upphovsrätter. Fysiska konstverk kan ändå aldrig ersättas av digitala versioner, varför skräcken verkar bestå i att bli kopierad i fysiska kopior. Jag vågar ändå påstå, att även om "billiga kinesiska kopior" börjar röra sig på marknaden, är ändå ökningen i konstnärens egen försäljning ännu större. Eftersom det funkar så till och med med digitala verk (foton, videon) där kopiering och distribution av sämre kopior är praktiskt taget gratis, har jag svårt att se att det samma inte skulle gälla för till exempel grafik eller målningar. Är kopiering ett verkligt ekonomiskt hot - eller en konstnärlig kränkning? Att bli lånad och hänvisad till, till och med plagierad, var förr en hyllning, något att vara stolt över. I dag verkar det vara ett hot mot det skapande geniets integritet. Eller nånting. Jag har verkligen svårt att tro att just det skulle vara ett ekonomiskt hot.

Det finns ändå två sidor av denna kulturella digitaliseringsprocess, liksom av andra dylika. Å ena sidan finns digitaliseringen av konst som gjorts med "hantverksmetoder", fysiska konstverk, som har en utstäckning i rymd, ibland också i tid. Dessa konstverks värde ligger i det unika exemplaret och de är svåra eller omöjliga att helt återge i digital form. Erfarenheten av en digitaliserad version är aldrig helt lik upplevelsen av originalet. Den unika upplevelsen av det unika konstverket kan inte liknas vid dess digitala förvrängning. Men det kan i många fall ändå ge en upplevelse, en insikt, en erfarenhet och också ny kunskap.

För detta arbetar OpenGLAM-rörelsen, där också finska aktörer hållit sig väl framme. Då handlar det om material som hör till kulturell allmänning, s k Public Domain. Det är verk vars vars upphovsmän dött för över 70 år sedan och material som finns eller borde finnas i Europeana och som bidrar till att göra vårt kulturarv till en levande och berikande del av våra liv, så enkelt och integrerat som möjligt.

Men nyare modern och samtida konst är en annan sak. Då har konstnären eller arvingarna fullständig ensamrätt över verken och hur de används. Trots att det unika exemplaret sålts och/eller att finansiering kommit från skattemedel eller andra allmännyttiga källor. Upphovsrätten är extremt stark. Detta gör, att om konstnärerna inte aktivt bidrar till digital spridning av sina verk, sprids de inte. Vem som vinner på det kan man ju diskutera, men det är väl rätt och riktigt på sitt sätt. Men just därför är Pullinens vädjan så väl befogad: Kom till oss på webben med er konst!

Men det finns också annan konst, som inte är digitaliserad utan digitalbaserad. Den är skapad med digitala verktyg. En del av denna konst finns till exempel på Vimeo. Det finns också webbkonst. Traditionell litteratur förhåller sig också på många olika sätt till webben. Det finns till och med poesi på Twitter (exempel på svenska och engelska), där själva mikrobloggen fungerar som en definierande faktor för diktens form. Dessutom finns det en del inom det som kallas "underhållning" som verkligen kan ses som "konst" - dessutom en konvergerande och interaktiv typ av konst, där litteratur, film och grafik möts på oerhört intressanta sätt.

Kanske är det så att vi bara borde bli bättre på att hitta konsten, att se den på nya ställen. De konstnärer som vill stanna i det gamla måste få göra det. Där kan de onekligen också uttrycka många saker som inte kan återges digitalt. Jag hoppas ända att fler konstnärer, liksom fler humanister, aktivt skulle delta i digitaliseringsprocessen, i överförandet av det gamla till det nya. Så att det kan ske och så att de sker på ett så bra sätt som möjligt. Jag tror på riktigt inte att det är ett oöverkomligt hot, varken ekonomiskt eller konstnärligt att dela med sig. Ett utmärkt finlandssvenskt initiativ är Kulturforum.fi , som snart kommer att uppdateras enligt Pondus, vilket kommer att ge konstnärer mycket goda möjligheter att nå ut. Följ med!

Hej, vänta nu lite!

Hur i all världen har man riktigt tänkt sig den nya social- och hälsovårdsmodellen? Att små kommuner är ålagda att skaffa sin hälsovård av en centralort - utan möjligheter att konkurrensutsätta det eller ordna det hela själva? Betyder det inte i praktiken att centralortens väljare kan diktera hur mycket hälsovård man levererar till de andra kommunerna och till vilket pris? Har de här herrarna och damerna hört om demokrati? Som Hesaris ledare idag konstaterar är modellen möjligen grundlagsvidrig.

Det löjligaste är att hälsovården fungerar bättre i Grankulla än i Esbo och att Sjundeå efter att Lojo sade upp hälsovårdsavtalet LOST kunde sänka kostnaderna för hälsovården. Sådana här "anomalier" är förstås sekundära. Det handlar om ett ideologiskt projekt, där demokrati, fakta och språkliga rättigheter är irrelevanta. Små, välfungerande enheter är särskilt störande. Jag har fortfarande svårt att svälja hur man gjorde sig av med Ekenäs BB trots hägrande renoveringsrusning, och samtidigt möjligen gjorde sig av med en framtida konkurrent.

Det jag verkligen oroar mig för, förutom att hela konceptet åtminstone på basis av vad jag nu förstått verkar mycket bristfälligt både ur politiskt och förvaltningsmässigt perspektiv, är den ekonomiska sidan av saken. Har man uppgjort några som helst seriösa kalkyler? Finns det en uppskattning om vad denna reform innebär i form av kostnader och på vilket tidsspann har man tänkt att detta skall betala sig tillbaka i form av effektivare verksamhet och bättre folkhälsa?

Misstanken är förstås att sådana kalkyler inte finns, eftersom det handlar om ett ideologiskt projekt, där man tonar ner grundtrygghetens karaktär av rättighet knuten till politik och medborgarskap, och i stället fokuserar på dessa samhällets viktiga funktioner som "produktion av tjänster", som ska göras så effektivt som möjligt och där alla beslut kan fattas utgående från ekonomiska, "objektiva" argument. Vilket man ju verkligen inte ens är nära att klara av, efter att man med dålig kunskapsförvaltning och fleråriga produktivtetsprogram dränerat förvaltningen på alltför mycket sakkunskap och erfarenhet. Drömmen om upplysta beslut fattade på faktiska grunder är ganska långt ifrån dagens politik. Att det är ren ideologi är tydligt.

Jag förutspår en brakseger åt centern i nästa val.

Men som sagt,  kostnaderna oroar mig också mycket. Sjukvårdsdistrikten ska upplösas 2016 och ersättas av nya vårdområden från början av 2017. Det betyder att en hel massa hälsovårdssystem måste anpassas och omstruktureras. Som vi vet är ju dessa redan nu i god ordning och internt kompatibla ...? Jag ser framför mig hur man på en ort sitter med tredubbla system som personalen måste lära sig och logga in och ut ur beroende på var patienten råkar bo. Eller en annan ort där man efter den upphandling man tvingats göra, beslutat sig för att välja att av de två systemen och ska överföra patientinformationen till det billigare (men mindre bra) systemet. Överföringen kostar hundratusentals euro eftersom man blir tvungen att betala båda företagen i samband med operationen. Eftersom riskerna dessutom är stora om information tappas bort eller överförs fel, måste man beställa ännu extra genomgångar av att data säkert blivit rätt.

Har man på riktigt räknat efter vad detta kommer att kosta och beaktat det i kalkylerna? Dessutom har sådana projekt en viss tendens att förvandlas till mjölkkor för inblandade företag, dra ut på tiden och bli dyrare än man först räknat med. Upphandlingen av dylika projekt är mycket krävande och helst borde de skötas med mycket stor sakkunskap också från upphandlarnas sida.

Jag förutspår mycket goda tider för it-branschen och all världens konsulter.

Samtidigt känns det som om regeringen äntligen fått ihop en strategi, en bild av hur de olika förvaltningsreformerna ska hänga ihop. Allt handlar om att få bort så mycket små (demokratiska) strukturer som möjligt, till förmån av stora enheter. En inbillad kostnadseffektivitetsmodell, lika för alla verksamheter, är det högsta målet. Ett välsmort system med "skalfördelar", som inte störs av kreativa eller dynamiska (oregerliga) små enheter, eller av att människor har egna prioriteringar gällande hur de vill använda sina skattemedel, är målet. (Hur var det nu, det där med innovation?)

Men nu borde det i alla fall vara enklare att gå i kamp mot denna utveckling. Vi borde verkligen försöka förhindra att resurser används på dumma sätt nu när det är kärva tider. Man ska inte syssla med omorganisering och reformer som självändamål eller ideologiska projekt när det är tajt. Man ska låta folk jobba med kärnverksamhet och ta ansvar. Man ska lyssna på sakkunskap och ha förtroende för erfaret folk.

Jag förutspår dystra och jobbiga tider för offentligt anställda och kommunalpolitiker.

Vad jag lärde mig om digitala bilder och migrering

Under gårdagen jobbade vi vidare på CSC med migrering. Det hade sagts att bilder är enklare än MS Office-dokument och det stämmer alla gånger. Men jag lärde mig mycket om digitala bilder och till exempel olika färgrymder och vad det i praktiken innebär om det går fel där. Jag hade till exempel aldrig förr bekantat mig med YCbCr, men också skillnaderna mellan olika RGB-rymder var för mig nytt.  I vart fall förstår jag först nu varför Peter von Baghs kritik mot digitaliseringen av filmindustrin  är mer än berättigad.

Vi testade att migrera foton lite hit och dit och lärde oss att jämföra resultaten. Som sammanfattning kan jag säga att jag efter gårdagen gillar png-filer och tycker mer illa om jpeg-filer. Här måste jag understyrka, liksom som utmärkta lärare Juha Lehtonen, att Jepg2000 som format är en fullständigt annan sak än Jpeg. Den nya versionen verkar det finnas lite delade meningar om. Den är så pass komplicerad att man helt enkelt inte ännu vet, misstänker jag. 

Komplicerade format har det problemet att de kan innehålla så otroligt mycket olika typer av information, så de är svåra att dra över en kam eller enkelt specificera. (Ett utmärkt exempel tipsade Julia mig om: pdf) Således behöver dessa filtyper mycket noggrannare specifikationer för långsiktigt bevarande, som också Juha Hakala konstaterade, om man ska kunna bevara dem tryggt i längden. Potentiellt är det bra med filer som kan innehålla mycket information, såsom till exempel bokstavstyper eller färgpaletter. I Norge har man valt att migrera material från TIFF till Jpeg2000. Ett ganska modigt drag, trots att det rör sig om digitaliserade material. Christoffer Nilsson upplyste mig om att man 2009 räknade med att kunna reducera lagringskostnaden till hälften på så sätt.  Priserna har väl sjunkit sedan dess och framtiden får visa om det varit ett bra beslut. Juha Lehtonen å sin sida bedömde ett av de största problemen med Jpeg2000 vara att användningen är så liten, vilket gör att redskap, erfarenhet och kompetenser inte är så utvecklade.

Intressanta diskussioner fördes igen på lunchen. Denna gång gick diskussionen mellan personal från KAVA och Statens konstmuseum och handlade delvis om hur heltäckande tillvaratagandet egentligen är och om det är ändamålsenligt så som lagen är stiftad nu (dvs mycket vagt) för digitala material. Är det faktiskt vettigt att spara all (utländsk) smörja i alla dess repriser från TV - medan vi har mycket stora utmaningar i att samla in och bevara enskilda konstnärers videokonstverk, performance och installationer? Jag blev igen övertygad om att vårt land skulle må bra av en nationell digital bevaringsplan. Det finns mycket, inte minst av spel och sådant som finns på webben eller som appar, som nu kommer att gå förlorat, trots att det hör till det absolut intressantaste i vår samhälle och vår kultur just nu.

Vilken tänka-på!

I dag deltog jag i ett seminarium på CSC om digitalt långsiktigt bevarande. Under förmiddagen fick vi höra det senaste om de administrativa, politiska och juridiska utvecklingarna kring detta med långsiktigt bevarande. Det känns bra att forskningsdata och kulturarvsdata tydligtvis vallas fram som parallella projekt av Undervisnings- och kulturministeriet. Det finns många synergier att vinna. En liten aning fundersam blev jag över exakt hur man egentligen ser KDK-projektets funktion i ett nationellt infrastrukturperspektiv och hur exempelvis hela ONKI-projektet egentligen faller in i bilden. Det talades nämligen till exempel om semantisk kompatibilitet. Det är möjligt att jag lyssnade lite okoncentrerat där. I alla fall tänker jag att skulle det vara en mycket god sak om öppenheten ännu starkare fanns med som strategisk målsättning i alla projekt som bedrivs. För allt bedrivs som projekt för närvarande. I längden är det förstås inte hållbart att LDB är ett projekt, eller ontologier eller annan central nationell infrastruktur.

Under lunchen fördes en intressant diskussion om hur mycket användargenererad metadata ska pressas in i metadatascheman redan vid inmatningsskedet. Riksarkivet har valt en mycket ambitiös linje här. Det återstår att se hur väl det fungerar. Man kunde nämligen eventuellt också fundera på att behandla och putsa datan i efterskott - med nästan samma insats, slog det mig efteråt. Frestelsen att vända logiken helt tvärtom skulle nog vara stor för mig personligen. Med en målsättning att samla  så mycket data som möjligt (ni vet det där med öppenhet och ny kunskap) och sedan börja fundera på var man kan göra av den. Bättre att "tänka efter före" eller att "think smart, act fast"? Och hur mycket utesluter dessa varandra? I det digitala brukar det gå att göra både och, om man bara vill.

Men mitt verkliga "tänka-på" fick jag i workshopen om formatmigrering. Vi jobbade med JODconverter och konverterade Microsoft Office-dokument (både gamla binära och nyare x-dokument) till ODF och vidare till PDF och PDF/A. Och jag kan bara konstatera att jag blev kallsvettig. I stort sett allt som kunde gå fel, gick fel, utom helt enkel text. Powerpointarna blev förskräckliga, kalkylbladen tappade formatering, alla WordArt och SmartArt etc blev helt galna, texten bytte färg, fonter, bilder försvann eller hamnade rakt på texten i pdf-filen, tabeller gick sönder. Och så vidare och så vidare. Kan bara konstatera att jag hädanefter tänker efter minst två gånger innan jag skriver in migrering som primär bevaringsstrategi för dylika dokument. Som ett konkret råd:

Be användarna själva skapa och kontrollera pdf-filerna.

I morgon ska vi fortsätta med bildfiler. Det finns plats i gruppen. Rekommenderar varmt alla att delta som jobbar med bilder. Fast det lär inte vara riktigt lika illa.

Avundas ändå inte killarna på PAS. Deras uppdrag är minst sagt utmanande.

Hatets strukturer

Anu Koivunen sätter i dagens Hbl fingret på en otroligt relevant och intressant punkt i det finska samhället: svårigheterna att identifiera och diskutera problematiska strukturer som kunde kallas mentala, sociala, kulturella eller något motsvarande. Eventuellt kan dessa försynt diskuteras bland akademiker, men att större medier skulle diskutera dem händer sällan, ännu mer sällan ser vi politiker på allvar göra dessa saker till centrala, viktiga frågor, frågor som man skulle arbeta med långsiktigt och med hög profil.

Det är frågor som Koivunen mycket riktigt skriver, ofta förknippas med diskriminering. Man kan eventuellt konstatera att "sådant kanske förekommer" (att kvinnor ofta har orimligt mycket sämre lön i denna dag eller att människor med invandrarbakgrund har alldeles otroligt mycket svårare att få jobb), men man verkar inte riktigt på allvar ta i vad som ligger bakom dylika orättvisor, som dessutom står samhället dyrt, i form av dåligt använda resurser. För att inte tala om personligt lidande och frustration, som ju kan avspegla sig i större nätverk. Det är frågor som ofta avvisas nedsättande som "politisk korrekthet", trots att det är precis ett viktigt sätt att försöka tackla dylika sociala och kulturella strukturer: att medvetandegöra dem och försöka lära sig tänka, tala och handla så att vi kan bli av med dem.

Vilken är den kulturella orsaken till att sådant inte diskuteras på samma sätt som i andra länder? Att finska föräldrar bara rycker på axlarna åt hur stereotypa könsroller smälls i deras barn av kommersiella aktörer, till exempel? Samtidigt är det inte heller så att man i Finlands skulle vara stockkonservativ på alla punkter eller att förändring inte skulle ske inom värderingar. Trots att riksdagen är överförsiktig, är trycket hårt för en könsneutral äktenskapslagstiftning. I den finska kulturen finns mycket tolerans och medmänsklighet också. Se bara på Aki Kaurismäkis filmer.

Men det är svårt att diskutera, det är svårt att vara explicit, att reflektera och analysera varför och hur man resonerar och hur man fungerar som samhälle. Som historiker funderar jag förstås på de stora trauman som finns i vår gemensamma, men också de enskilda familjernas och släkternas historia, om orsaker står att finna där. Då är det inte bara den tuffa tiden under och efter kriget, då man verkligen inte kunde tjafsa om vad som var "orättvist", utan än mer det stora traumat av händelserna 1918. Diskussioner om värderingar, om orättvisor och diskriminering på samhällelig och strukturell nivå, är otrygga och obehagliga. De innebär att man ifrågasätter samhälleliga strukturer och värderingar som man byggt upp under snart ett sekel med mycket stora ansträngningar.

Den positiva självbilden av finnarna som ärliga och rättfärdiga, samvetsgranna och hyggliga är något man helt enkelt inte vill ifrågasätta. Det är lite som med ryssarna och Putin, eller italienarna och Berlusconi. Man får väl ta det, balansen och stabiliteten, till priset av att man vet att saker kunde vara bättre. På samma sätt har också finnar kanske en viss distans till den officiella diskussionen och makten. Man har inte samma förväntningar på att den ska fixa allt, som jag tänker kanske funnits i folkhemmet. Man får väl stå ut med sin lott så gott man kan och göra det bästa man kan av den.

Från konsensus till debatt

En del anser kanske att det är det värsta som kan hända. Det är rätt ofinlandssvenskt och okivat att i synnerhet i offentligheten ha kritiska åsikter om andra eller väldigt starka åsikter om något överhuvudtaget. I stället tar vi en snapsvisa och så kan kompromisser förhandlas fram i en mindre krets, bakom lykta dörrar. Så behöver ingen bli ledsen. De som agerat annorlunda har nog ansetts vara något av rabulister, besvärliga människor som inte riktigt passar i maktens korridorer. Om de inte har väldigt mycket pengar förstås. Finlandssvenskar är ju trots allt bildade, civiliserade och socialt kompetenta. "Enade står vi starka" har varit ett motto under så länge det funnits "finlandssvenskar".

Att österbottningar och nylänningar och åbolänningar öppet börjar dra hemåt (vilket man förstås alltid gjort i kulisserna) och ännu värre, att man från Helsingfors vågar påstå att det faktiskt är en viss poäng med att bedriva intressebevakning i landets huvudstad, har varit upprörande. För att inte säga upprivande. Samtidigt har det faktiskt varit rätt intressant. Kevin gjorde en liten sammanfattning här om dagen (fast jag är av lite annan åsikt än han i en detalj: svenskan hörs nog på stan i Helsingfors, om rektoratet tenderar jag hålla med Bergh åtminstone delvis). I alla regioner har man gjort många analyser, av varierande nivå. En del har verkligen svårt att släppa sitt eget perspektiv ens för en liten stund. Frågan är hur mycket det handlar om en reell maktkamp och hur mycket en inbillad sådan.

Att misstro den andras avsikter eller se bristande lojalitet för den finlandssvenska saken då någon pekar på ett problem eller en konflikt, måste vara ett symptom av en bristande debattkultur. Är det inte bättre ändå att vi lär oss debattera och diskutera sakfrågor också offentligt, utan att folk genast börjar sura. En viss utmaning består i att vårt professionella mediefolk, som borde hjälpa till med att skapa en konstruktiv debatt, har låtit sina egna konflikter och svårigheter blossa upp i en egen mediedebatt, som inte heller riktigt hållit en önskvärd fokus på sakfrågor, utan handlat om att ifrågasätta och spekulera i den andra partens motiveringar och avsikter. Sådan debatt är sällan konstruktiv, utan tenderar snabbt att tappa i relevans och glider dessutom lätt in på personangrepp.

Diskutera alltså sakfrågor och spekulera inte i andras målsättningar. Att försöka begränsa en diskussion genom förbud leder sällan dit man vill. Jag tror det är bättre att själv försöka ange stil och ämnen åt en debatt, än att försöka läxa upp andra för att diskutera "fel". Tala öppet om målsättningarna också. Jag är inte alls säkert på att den "finlandssvenska saken" mår sämre av en öppen debatt. Jag tror vi kan få fram bättre lösningar så. Men det kräver en saklig debatt.

Extrem öppenhet i forskning

För forskningens del finns en skillnad i öppenhetens villkor i förhållande till minnesorganisationerna jag skrev om i går. Tillsvidare. Vi har en tredje part, förläggarna, med i bilden. Men också gällande drivkrafterna mot större öppenhet finns ytterligare en mycket vägande orsak: trovärdigheten. Inom forskningen skapas ny kunskap med expertkompetens inom ett akademiskt paradigm, som förväntas ge kunskapen trovärdighet som "sann" (väl underbyggd) och "objektiv" (väl argumenterad) och inte minst verifierbar. Trovärdigheten är viktig, systemet är och måste vara självkorrigerande men framför allt transparent.

Det är också viktigt att öppenheten inte bara riktar sig till andra experter. Det akademiska kan inte vara ett slutet system, där bara sakkunniga granskar varandra och sedan för en större allmänhet deklarerar hur saker egentligen ligger till som givna fakta. I ett sådant fall kan nämligen vilken humbug som helst plötsligt vinna lika stor tyngd i offentligheten. Trots att det i praktiken egentligen ofta är få som i grunden kan granska och förstå vetenskapliga resonemang på djupet inom något specialområde, är det viktigt att man faktiskt försöker öppna upp hela processen även för de mindre insatta.

Ta till exempel den förskräckliga diskussionen om vacciner eller klimatdiskussionen, där en stor del av de kritiska förenklade och snedvridna resonemangen, som inte sällan framförs med mycket större emfas och övertygelse än forskarens ofta mer nyanserade och komplexa förklaringar, har skrämmande genomslagskraft. Vi måste kunna berätta hur vetenskapligt underbyggd kunskap kommer till och varför den är riktigare.

Det samma gäller inom humaniora. Vi lever nu i en farlig tid, då ekonomiska problem skapat miljontals arbetslösa som försöker hantera och förstå vad som händer och varför deras liv blivit så orimligt svårt. Då är riktig kunskap om historia och kultur viktiga. Annars kan vi råka riktigt illa ut. Vi måste förklara hur kultur och identitet uppstår, hurdan historien är, vad vi kan lära av den och vi måste förhindra att den används i populistiska eller destruktiva syften. Vi kan inte utgå från att folk kommer till oss för att fråga hur det egentligen är, eller varför de bör tro mer på oss än olika typers revisionister eller chauvinister. Vi måste visa allt. Allt ska ut här också. Och vi måste finnas till hands när den nya kunskapen föds på webben och stöda den processen.

Det gäller alltså att inte bara öppna upp resultaten av forskningen, utan också själva processen. Eftersom jag tror att idén om den enskilda upphovsmannen och det skapande geniet är en konstrution av romantiken och hör till den gutenbergska eran, tror jag att vi behöver nya arbetssätt också inom vetenskapen. Jag tror att vi kan nå längre, snabbare och bli bättre om vi forskar tillsammans. Hela vägen. Därför tror jag på öppet skrivande.

Man ska väl leva som man lär och framför allt är det fantastiskt roligt att testa. Via Twitter har Kenneth Nyberg och jag hittat varandra och upptäckt att vi har mycket liknande intressen och syn på många saker (tack igen, Twitter!). Vi har därför beslutat att skriva tillsammans och göra det öppet. Konceptet med öppet skrivande är i sig inte nytt längre, men för oss är det nytt. Det handlar i sig inte om att forska i någon större utsträckning ännu, utan om att sammanställa kunskap, reflektioner och erfarenheter om historia i skärningspunkten mellan den tryckta världen och det digitala. Man kan anlägga många perspektiv på frågeställningen och det är ett av våra uppdrag, att kartlägga dessa. Fältet är mycket brett och utvecklas mycket snabbt, varför vi är särskilt i behov av kommentarer och bidrag av andra intresserade. Vi kör i gång inom några veckor med att publicera text och hoppas ha en första version färdig vid årets slut.

Det digitala berör oss alla, så besök gärna vårt projekt! Som sagt alla idéer, bidrag och all kritik är mycket välkomna, så att vi kan åstadkomma en bok som så många som möjligt kan ha glädje av!

Att vända sig ut och in - öppenheten som credo

Det var en sak som efteråt slog mig med den nordiska kulturarvskonferensen jag bloggade om nyligen. Det var att ingen talade om museer, arkiv eller bibliotek som fysiska rum, som platser eller som konstruktioner. Det betyder förstås inte att inte de traditionella verksamheterna som tillvaratagande, dokumentation och bevaring av samlingar eller de fysiska lokalerna skulle vara relevanta som bas för verksamhet och kunskapsbildning. Men: de är avsevärt mindre relevanta än man ofta tänkt sig då det gäller att på allvar omsätta information till kunskap, då det gäller att nå ut, att fylla det viktigaste uppdraget dessa instiutioner har, nämligen att tillföra något till samhället. Samlingarna är något vi kan, men nu måste vi lära oss att tänka på ett helt nytt sätt.

Man talar om minnesorganisationer. Men vems minne och hur bevaras det? Och framför allt för vem? I och med att de digitala teknikerna helt revolutionerar både kommunikationen och minnet, så väl ur individperspektiv som på en kollektiv nivå förändras hela uppdraget. Det gäller alla delar av verksamheten: insamling, dokumentation, bevaring och kommunikation. Det tillkommer enorma nya utmaningar.

Kulturarvssektorn måste tänka om hela sitt uppdrag. En av de stora strategerna på området är utan tvivel Michael Edson. Han hör till dem som förstår vad det handlar om och kan kommunicera det. Hans budskap gäller i synnerhet tillgängliggörandet, nyttan och hur kunskap överhuvudtaget föds i dag.  Det finns inte mycket plats för pampiga byggnader och låsta arkiv i hans värld. Jag rekommenderar att man bekantar sig med hans presentationer, den senaste handlar om den förändring webben åstadkommit vad gäller skala. Ta till exempel den potentiella publiken för en utställning: förändringen i antal "besökare" har i ett slag förändrats från några tiotals tusen till tiotals miljoner. I ett slag. Men utnyttjar man detta, möjligheten att nå ut på riktigt?

Dessutom, det räcker inte att bygga fina webbutställningar. Frågan är om det ens lönar mödan. Ska museer, arkiv och bibliotek fokusera på sig själva eller på samhället då de omdefinierar sina funktioner?

Jag anser att den nya situationen kräver extrem öppenhet. Det är det enda sättet att ta den plats samlingarna och den kunskap som finns inne i organisationerna är värda och har möjlighet att ta. Men det kräver extrem öppenhet. Det är svårt att lyfta blicken från den egna organisationen och dess verksamheter om den är i kris. Det kan vara ännu svårare om det inte är kris.

Kunskapen måste ut ur minnesorganisationerna, ut i verkligheten, det omgivande samhället, där minnet kan lägga sig som en digital väv över vår värld med hjälp av geodata och beblanda sig med vår vardag och våra erfarenheter. Det är inte längre den historiska samlingen som är i fokus, utan samhället och människornas erfarenheter i dag. Då kan också det insitutionella minnet aktivt bidra till både näringsliv och bildning. Och skapa ny kunskap. Men då måste organisationerna vända ut och in på sig själva. Allt ska ut.

Öppenhet innebär att man förlorar kontroll. "Släpp barnen ut och låt dem leka" hette det på konferensen i olika varianter. Det är den känslan. Samtidigt blottar man sig själv, sina brister och sina material för omtolkning och kritik. Men det är nog banne mig den enda vägen att komma fram, att uppnå relevans med det man gör. Och vad som är viktigt: att inte bara öppna upp, utan också lyssna vad andra (himmel, "lekmän och amatörer"!) har att säga, att bidra med och berätta. Och det svåraste: att anstränga sig att integrera detta i "kulturarvet".

Det är ny kunskap.