Kommunal- och universaltankar

Dagen efter kommunalvalet begrundar jag den enorma förvaltningsreform som regeringen försöker trolla fram på grund av det "hållbarhetsunderskott" man anser finns i statsfinanserna och hela den offentliga sektorn. Jag kan inte annat än förundra mig över hur planlöst och undermåligt man försöker göra det hela. En dylik verkligen enorm förvaltningsreform kräver åratal av grundlig planering av landets bästa expertis. Den borde omfatta hela förvaltningen koordinerat. Det får och kan inte handla om maktpolitik, utan det skulle krävas verkligen långsiktigt målmedvetet arbete. Hur ordnar man effektivast, mest rationellt och kvalitetsmässigt bäst utbildning, demokrati, sjukvård, skatteuppbörd och budgetering, planering, kommunikationer, säkerhet etc etc?

Man borde anlita de bästa sakkunniga, experter från universitet och högskolor, från många branscher och från den berörda sektorerna. Man borde ha en öppen process där medborgarna kan vara delaktiga och där man först tar fram en modell, som man sedan minutiöst utvärderar med avseende på demokrati, ekonomi, miljö, språk, välfärd, välmående osv, osv. Det nuvarande konceptet med "vi ska slå ihop kommuner så mycket som möjligt" är en skymf mot medborgarna och mot dem som byggt upp vårt land under de senaste seklerna. Var finns den intellektuella stringensen hos våra beslutsfattare, var finns det riktiga statsmannaskapet? Om det faktiskt är så stor panik man låter påskina, borde man verkligen kunna uppbåda en ganska mycket bättre förändringsprocess än det nuvarande tjafsandet, som verkar vara utan klara målsättningar, metoder och konsekvensanalyser?

Foto: Gengiskanhg / Wikimedia/ CC-BY-SA

Den andra insikten jag fick i går, som absolut inte har något med det föregående att göra, annat än att det är ett utslag på pessimism och besserwisserism, är att jag började förundra mig varför den finska pappersindustrin inte mer medvetet riktat in sig på förpackningar. Har vi helt fel typs pappersbruk, borde man kanske ta sig en tänkapå. 

Världen håller på att drunkna i plast. Haven är fulla av det, både som stora massor och som mikroskopiska bitar som tränger sig in över allt. Allt fler organismer är fulla av det. Vi förpackar det mesta i plast, som man helst inte borde bränna upp, som man återvinner i begränsad mängd och som plågar miljön på ett ohållbart sätt. Varför har man inte gjort en "ny nokia" av nya pappers- och kartongförpackningar? Mycket av det jag köper som är packat i plast kunde mycket väl vara förpackat i papper. Något dyrare - just nu - kanske, men med bra lobbying kunde man också få tillstånd mer skatt på plastförpackningar.

Överlag känner jag  mig rätt pessimistisk över läget för mänskligheten. Miljöfrågor har inte alls den tyngd de borde ha i det amerikanska presidentvalet; att få stopp på klimatförändringen ser rätt dystert ut. Inte ens Sandy verkar ju få igång diskussionen. Jag läste nånstans att jorden kanske kan bli obeboelig för människor på mindre än ett sekel, vilket var det mest dramatiska hittills och förhoppningsvis en extrempessimistisk idé. Det osar domedagprofetia, men de flesta nyheter vad gäller klimatet har faktiskt varit dåliga eller usla. Mer överraskande saker och katastrofer har hänt i vår historia (och exempelvis på planeten Mars ...). Det här är ju ingen svart svan precis. Det känns ju inte så bra med tanke på barnen. Jag tänker och hoppas att de kanske ändå kan ha ett rätt bra liv och att de kanske kan hjälpa andra människor till ett så bra liv som möjligt. Gott gry finns i alla fall. Hur det än slutar för vår stackars planet.

Lite mer om nytänket inom Riksarkivet

Jag har alltså i går nöjet att delta i en forskargrupp som diskuterade hur man bäst borde hänvisa till digitala material - och hur detta återspeglas i kravspecifikationer på arkivverkets system. Som utgångspunkt hade man tagit att varje digitala objekt ska förses med ett URN, ett mycket klargörande och välkommet beslut. Tanken är att man också ska erbjuda ett verktyg för att skapa korrekta hänvisningar, något som är viktigt, då hänvisningen består av en lång sifferserie, där ett litet fel bryter hela länken. Dessutom finns det många olika typer av hänvisningar man kan behöva skapa (Wikipedia har en bra funktion för detta). Problemet är att man i Finland har mycket varierande kutym gällande arkivhänvisningar överlag: går man exempelvis från större till mindre enhet, tvärtom, eller något där emellan. Direktiven och kraven varierar mellan universitet, läroämnen och publikationer. Det skulle kanske inte vara helt fel att försöka driva på ett litet förenhetligande genom ett snärtigt och enkelt verktyg för att skapa hänvisningar. Å andra sidan måste det finnas möjlighet att anpassa formatet verktyget spottar ut åt en. En lite sorglig sak är förstås att information hämtas ur VAKKA-databasen och skriver man för en internationell publik behöver man hänvisningarna på svenska eller engelska. Man hoppas att SLS kunde ställa upp och även ställa förvaltningshistorisk ordbok till förfogande, så att vi får ett fungerade system också på svenska i detta informationssilonas förlovade land. Att utnyttja resurser som det lagts ner mycket arbete på för allmännyttiga ändamål torde ju inte vara helt fel. Ska här satsas på internationalitet inom forskningen på detta land, bör det väl synas på dessa enkla sätt? Även forskningsfältet verkar lida av seriös brist på strategisk helhetssyn vad gäller informationsstrukturer.

En liten utmaning är förstås om man behöver hänvisa till flera sidor, säg s 79-100, 255 och 330-399. Det blir en rätt lång hänvisning med en hel radda med URN:ar. Mitt förslag var att man borde kunna skapa en ny URN för detta paket. Samtidigt kunde man spara uppgiften om vem som skapat URN:en och voilà har man en hänvisning från arkivet till forskaren. Här borde Riksarkivet koordinera sig med Nationalbiblioteket, som rimligtvis borde ha liknande utmaningar, så att man får en enhetlig lösning - sånt är trevligt, inte minst för användarna. Ytterligare ett problem är att sidnumren  i själva dokumentet oftast inte finns i metadata, men de borde finnas åtminstone i hänvisningen (i fall man behöver gå till originalet). Som jag ser det är den enda och bästa möjligheten här att man ber forskaren fylla i sidnumren, som samtidigt kan fogas till metadata. Rätt enkelt, tycker jag, fast här finns en principiell tröskel med användargenererat innehåll kopplat direkt till arkivets egen metadata. Den mentala tröskeln bör man hastigt komma över. Det är varken tekniskt eller grafiskt svårt att särskilja användargenererade innehåll. Om man nu faktiskt är så mycket mer skeptisk mot vad en forskare gör, jämfört med den egna personalen, när det gäller dylika detaljer.

Den verkligen intressanta diskussionen kom vi till först på slutet, då vi kom in på den nya AHAA-databasen/modellen. Outi Hupaniitu, som med starkt stöd av sin chef Päivi Happonen, på ett förtjänstfullt sätt öppnat för dialog med forskarna skissade upp vad förändringen går ut på. På bilden nedan ser man till vänster den traditionella arkivstrukturen, en stege. Varje dokument placeras i en hierarki som man i Digitalarkivet ser på den blå balken i överkanten. Strukturen bygger starkt på pappersvärlden och traditionell arkivteori och har visat sig fungera rätt uselt i den digitala världen. Lyckligtvis finns det nu beredskap att tänka om och ett omfattande modellerings- och analysprojekt är på gång.

Till höger ser man däremot den nya mer flexibla modellen med bubblorna. Detta är min version av det utkast som Outi hastigt ritade upp. Den viktiga poängen är att man kan skilja på en aktör och en verksamhet, säg folkbokföring eller olika typer av administration, eller konstnärlig verksamhet eller vad som helst. Det gör att det blir logiskt och möjligt att följa och hitta dokument över tid. Detta motsvarar ju verkligheten bättre. Det som jag personligen ännu saknar i modellen är roller, vi borde veta vilken typ av relation som finns mellan en person eller ett dokument och en plats till exempel: är det en födelseort eller handlar dokumentet om platsen? Är det en uppkomstplats eller en boningsort? Inom CIDOC CRM finns det sätt att uttrycka detta och man borde sträva till att alltid också beskriva relationerna så nogrannt som möjligt och inte bara lägga lösa etiketter på saker. En lösning vore att flytta de nu fritt svävande "händelserna" i centrum och till dem knyta personer, dokument, tid plats osv. Även verksamheter kunde tolkas som utdragna händelser. Men då är vi rätt fjärran från traditionellt arkivtänk.

Ur forskarreferensgruppens perspektiv uppstod ändå den intressanta frågan om hur detta egentligen påverkar vårt sätt att hänvisa till material. Det var professor Kirsi Vainio-Korhonen, som lyfte fram den viktiga frågan. Den förblev obesvarad tills vidare, och bemöttes snarast med instämmande nickningar, sannolikt är det så.

Nya tankemodeller

Det pågår en rätt intensiv diskussion just nu på rätt hög expertnivå om länkning och öppnande av data i biblioteksvärlden och införandet av mer moderna informationsstrutkturer. Åratal av väntan på att den avancerade utveckling som gjorts vid Aalto-universitetet och den frustration som en (liten?) del människor länge känt inom kulturarvsektorn över de otroligt långsamma framsteg gällande ibruktagandet av den nya tekniken som gjorts, har klätts i ord av främst Eetu Mäkelä. Google kör om biblioteken både till höger och till vänster, eftersom man ansett att det inte funnits tekniska lösningar för att ta i bruk de nya biblioteksstandarderna, som författats redan för över tio år sedan. Ett iterativt tillvägagångssätt har inte just varit ett alternativ och delvis har kommersiella intressen satt käppar i hjulet. Det är lite intressant att varken Mäkelä själv, eller Juha Hakala från Nationalbiblioteket i sitt svar, tar upp Boksampo desto mer, som jag själv uppfattar som en bra start, som man väl kunde satsa på att ha som grund för den nya nationella metadataresursen.

Hakala bedyrar att Nationalbiblioteket är på väg mot öppen länkad data. Han har säkert rätt. Vägen är säkert inte enkel. Ändå delar jag mycket av Mäkeläs oro. Jag är övertygad att han har rätt gällande Europeana, att man kunde lära sig mycket av Europeanas misstag.  Och jag tror att han också har alldeles rätt i att man måste göra utvecklingen modigt och bitvis. Inte vänta tills allt är perfekt. Världen och webben blir aldrig färdiga. Idén om felfria data är en farlig illusion för alla inblandade. Släpp data bitvis.

Det andra verkligen stora problemet är ontologierna och den s.k. ONKI-tjänsten, som utgör en grund för att allt sammans ska lyckas. Och som vi så många år väntat på att ska finansiering, eftersom Nationalbiblioteket inte ansett sig ha resurser att överta den. Delvis beror det på att man tänkt sig att den ska vara en mycket omfattande ontologitjänst. Det ser ut som att man tänker sig att inkorporera exempelvis ontologier för geografisk information. Å andra sidan torde det vara lite oklart vem som ska ansvara för innehållet i dem. Och hur är det med alla de andra ontologierna på ONKI-servern? Ska de alla hänga ihop med FINNA (under utveckling)? Hur ska det gå med alla aktörer, när Nationalbiblioteket fokuserar på författare och har en viss förståelse för museer och arkiv (eftersom personer i deras databaser också kan förekomma i bibliotekskatalogerna)? Ska ONKI-tjänsten bara handla om kulturarv? Om svaret är ja, vem sköter då resten? Själv ser jag att det finns väldigt många viktiga ontologier, så som SAPO och JUHO, men även sådana som saknas exempelvis register över företag och stiftelser som ögona böj borde erbjudas som öppen data. Det kräver att alla instanser tar ansvar över sina data, öppnar dem och ser till att inte bryta länkar ... Jag inser att jag löper risk att bli lika frustrerad som Mäkelä.

ONKI-tjänsten och även ämnesordsontologierna Allso (och YSO) har en del brister som vi kommit underfund med på Brages Pressarkiv det senaste året. Men en lärdom är också att dessa brister inte kommer fram om man inte använder dem. Om man inte använder dem för att de inte är perfekta och färdiga, blir de aldrig det (fast det blir de förstås aldrig ändå, det är ju idén, världen förändras ständigt, då måste också modellen av den förändras). I ONKI behöver vi mer relationer och en tidsdimension, gamla namn på termer måste absolut sparas. Vi behöver en SAPO som uppdateras, också är på svenska och den bör föras ner på en lägre nivå. Vi behöver enskilda politiker och regeringar som aktörer, liksom andra offentliga personer (inte bara dem som publicerat sig på något sätt). Vi behöver filmer, tv-program och nyhetshändelser. En del av dessa är det lätt att hitta på vem som borde publicera ontologidatabaser om, må vara först enbart enkla URI:n. Andra är svårare, men man borde inte låta sig skrämmas av det. Egentligen kunde man be alla myndigheter publicera någon data inom ett år. Det vore kul att se vad som skulle hända. Värre kan det knappast bli.

Jag gillar den nuvarande öppna ansatsen inom FINNA-utvecklingen, och jag hoppas den kulturen kunde sprida sig snabbt över hela statens förvaltning. Jag hoppas också att man tar itu med ontologierna snarast. En central aktör är förutom Nationalbiblioteket absolut Riksarkivet. Också där skakar man nu om sina datamodeller på ett uppfriskande sätt, och man har inte åtminstone hittills låtit sig hindras av att det saknas färdiga tekniska lösningar. Snarare verkar man se det som en inspirerande utmaning. Gillar skarpt att få se den gamla, fattiga och stela arkivhierarkin få stryka på foten. Och jag uppskattar otroligt den dialog man öppnat för med forskarsamfundet gällande dessa frågor. Och jag önskar att man inte börjar med katedralbyggen som publiceras först när allt "är klart" - och slutresultatet föråldrat ...

Politikfunderingar med morgonkaffet

Min tilltänkta sovmorgon gick i putten i dag, så jag tänkte ta tillfället i akt och reflektera lite över dagens tidning. På förekommen anledning har jag på ganska nära håll följt med "kommunreformen". Hela projektet verkar fullständigt galet. Historiskt har vi haft kommunal- och provincialsjukvård. Ännu för hundra år sedan innebar detta att det fanns en läkare i kommunen, som avlönades med kommunens pengar.  I större städer fanns riktiga länssjukhus. I mer avancerade kommuner hade man kanske också en hälsosyster som skötte om barnen. I Sjundeå anställdes hon först av Folkhälsan, innan kommunen tog över.

Sedan dess har de flesta kommunernas invånarantal ökad enormt och medicinen gått framåt. Vi lever längre och fysiskt friskare. Och det kostar pengar, mycket pengar, och kräver expertis på hög nivå. I historiskt perspektiv talar vi om astronomiska nivåer. Man har nu på statligt håll bedömt att de nuvarande kommunerna inte klarar av uppgiften. Man behöver större kommuner. Det verkar ändå som man inte granskat helheten riktigt analytiskt, tycker jag.

För det första undrar jag vilka skalfördelar man tänker sig att få från att omorganisera bashälsovården i större enheter, utan att centralisera och försämra tjänsterna. Förändringar som kräver att man skär ner på närdemokratin? Vi behöver lika många sjukskötare och läkare, lika många händer ändå. Dessutom vill regeringen tydligen överföra en del av specialhälsovården på kommunerna. En lösning som sannolikt ökar ojämlikheten mellan olika områden i landet och försätter kommunerna i en ännu större knipa. Ständigt har de påförts nya uppgifter, det är ju därför vi haft stigande kommunalskatter. Jag kan liksom inte komma ifrån att det enda logiska vore att göra tvärtom: att föra över bashälsovårdens kostnader och administration på staten eller landsting. Men se, i ett land av resultatstyrning är det svårt att se till helheten, man belönas aldrig för att se till allmännyttan, utan tvingas ständigt tävla om resurser. Den som lyckas skjuta över kostnader på andra effektivast, den vinner och får mera resurser. Staten leder 10 mot 0 kommunerna, fastighetsavdelningarna mot kärnverksamheterna likaledes (om det ändras ens med alla mögelrenoveringar återstår att se).

Vår social- och hälsovårdsminister har alltså presenterat en plan för hur förändringrna ska göras, en en sida lång plan där det inte står nånting alls. En del av de experter som deltagit i beredningen verkar tycka hela projektet är virrigt. Regeringen har kommit så långt att de insett att social- och hälsovården är en central del av den förvaltningsreform man vill åstadkomma. Man vidhåller att 1) kommunerna måste bli större och sammanslås och att 2) det inte ska ske med tvång. Man måste alltså antingen pressa dem att göra detta via hälsovårdsreformen (vilket antagligen varit planen) eller också övertala dem. Att övertala fungerande kommuner till sammanslagningar kan vara svårt. I synnerhet små kommuner (som Sjundeå) där man har ett nära förhållande till lokalpolitiken och personlig kontakt med beslutsfattarna.

Det går antagligen lättare att locka mer fjärmade politiker och tjänstemän med mera makt och nya förmåner. Det handlar ytterst om att partierna vill öka sin makt, tror jag. Forskning kan kanske anses stöda detta. Det har man sett också här i Sjundeå. Det är främst de på riksplanet stora partierna, som dessutom har en tradition av gruppdisciplin, som i  är främmande för exempelvis De gröna och SFP,  som också här drivit på en snabb sammanslagning med Lojo. Från Samlingspartiet har de som haft annan åsikt kastats ut, vilket inte skett i de grupper man haft en tradition av röstningsfrihet. SDP är litet i Sjundeå, gruppdisciplinen stenhård och partiet har dessutom, stödd av en driven politiker lockat över gröna "oliktänkare" till sig.

Det tråkiga är att det finns svagt med argument för regeringen att ta till, eftersom forskningen inte alls är enig om hur förvaltningen bäst borde ordnas. Skulle man se vad som de senaste decennier gett vårt land de bästa framgångarna och vad forskningen säger om gott ledarskap, skulle man antagligen minska på styrningen och sträva till att lätta på kontrollen på så många områden som möjligt och ge både medborgare och tjänstemän mer förtroende och makt. Men frågan är om det låter sig göras. Hur mycket handlar det om ett maktspel och hur mycket om landets och folkets bästa, egentligen?

Med kring 75 tecken per replik

Översättning är en svårare konst än man kunde tro. Översättare borde få specialisera sig. Därför är all världens kompetenscenter för översättning och upphandling av översättningar något jag ställer mig extremt tveksamt till. Jag har helt enkelt sett för mycket dåliga översättningar från upphandlade byråer. Efter att man skickat dem tillbaka två gånger har man inte tid att göra annat än tvinga nån språkkunnig kollega eller bekant att förhindra den värsta katastrofen. MTV3:s beslut att börja anlita en internationell översättningsfirma har väckt ont blod. Om kvaliteten kan jag inte uttala mig, men en viss oro infinner sig nog.

Tv-textning är något man ofta aktivt lägger märke till när den inte fungerar bra eller om översättningen är dålig. För språkkunskaperna i vårt land har det varit en mycket god sak att man inte dubbar tv-program utan textar dem. Det är ett bra sätt att lära sig språk; både genom att man kan öva det textade om man begriper det talade och genom att man kan stärka det talade om man är förmögen att följa texten.

Tv-översättarna har redan länge sysslat med den sortens begränsade utrymme för att uttrycka sig i skrift som vi numera alla möter: bara en viss begränsad mängd tecken för att säga en sak. Översättare är dessutom mer bunda av förlagans innehåll, formuleringar och stil. En god översättare alltså.

Dessutom har textningen kommit till under den tiden då det normaliserade skriftspråket var närmast allenarådande. Språkvård har i synnerhet inom finlandssvenska medier varit en hederssak och detta inkluderar även översättningar. Att vårda ett litet minoritetsspråk som finlandssvenskan i den gemensamma offentligheten, i media, är givetvis viktigt för att stöda språket och begripligheten mellan olika regioner och i förhållandet till svenskan i Sverige. Överallt hotar slarviga, hastiga översättningar och formuleringar i mediavärldens snabba tempo, som riskerar göra språket svårfattligt eller alldeles för inexakt.


Samtidigt har en stor del av tv-publikens inställning till skriven text och skrivet språk med säkerhet förändrats drastiskt under de senaste åren. I dag har muntlig kommunikation plötsligt blivit skriven och texternas signaler förändrats. Stilnivåerna mellan talspråk och högsvenska är en glidande skala också i skrift, där man ibland söker den lägsta möjliga gemensamma nivån för fungerande kommunikation. Det skrivna språket har blivit otroligt flexibelt. I dag är det inte bara författare och professionella ordbrukare som vänder och vrider och leker med ord till vardags och i öppen eller halvoffentlig kommunikation.


Toleransen för variationer i språket har nog blivit större. Också i finskt nyhetsspråk tycker jag man kan notera en sänkning i stilnivån, eller egentligen en större bredd av språkbruk. Trycket att förenkla och modernisera det finska standardspråket uppfattar jag också som hårt.

Det jag egentligen funderar över just nu är hur mycket talspråklighet tv-översättningar borde innehålla. Som ju då i 99 fall av 100 återger talat språk, en genre som vuxit sig stark i skrift på senare år. Vilken är tv-textningens stilpalett i dag och vore till exempel den rätt tunna och trängda finlandssvenskan gynnad av en större tolerans och mer rikedom av talspråkliga uttryck och stilar? Uppfattar kanske dagens yngre människor standardspråk som stelt i ett sådant, uppenbart talspråkligt, sammanhang? Å andra sidan uppfattar jag själv text som är väldigt talspråkligt skriven som svår och långsam att läsa, i synnerhet om det gäller en främmande dialekt. Behövs alltså ett nytt standardtalskrivspråk? Har det redan fötts på Facebook?

5 utmaningar inom digital humaniora

Läsningen av Berrys Understanding Digital Humanities går vidare. Nivån är fortsättningsvis hög och texten tankeväckande. För mig förädlades tanken om språkexplosionen till en lite skojig, men förstås haltande, parallell mellan latinets forna ställning och funktion vid universiteten och den ställning programmering borde ha i dag: ett universellt språk, som också fyller en instrumentell funktion av logiskt och retoriskt klarläggande.  Skillnaden är förstås den, att latinet var ett språk, programkoderna är … ja, hur många?  Men alla har samma krav på logisk koherens. En del mer än andra, vad jag förstått. Dessutom står ju kodlogiken ibland i direkt konflikt med hur vi uppfattar världen. Alla koder medger inte all sorts modellering av världen. Men då vi tvingas reflektera över sådant, tvingas vi också analysera hur vi själva egentligen uppfattar olika samband och strukturer i världen. Inte illa i sig.

Bernhard Rieder och Theo Röhle skriver i en av artiklarna om de fem utmaningar de digitala forskningsmetoderna medför. Detta är en ypperlig checklista, tycker jag.

1. Chimären om objektivitet

På nått märkligt sätt tycker vi att siffror är objektiva, neutrala och mer sanna än andra typer av information. Humaniora försöker kanske bli mer tungt och hårt (i Snowsk tappning) genom att anamma kalkyler som metod? Detta är en tendens som historiskt återkommit med jämna mellanrum under lärdomshistoriens gång. Jag tycker att författarna inte riktigt vederlägger detta antagande med tillräcklig kraft. Alla siffror representerar något, och de är alla delar av en modell, där någon eller några personer gjort en tolkning av något. Rieder och Röhle ser problemet mer i tolkningen av resultatet, medan jag ser redan uppkomsten av sifferdata som ytterst problematiska förenklingar som man aldrig får glömma att ifrågasätta. 

2. Styrkan av visuella bevis

Detta är en mycket intressant poäng, hämtad av Bettina Heintz: Förutom siffror, tenderar också visualiseringar att tolkas som "fakta", medan bevis i textform uppfattas som "argument". Detta beror på att argumentationen är transparent i texten, medan siffror och visualiseringar ofta på ett väldigt effektivt sätt kan dölja underliggande tolkningar, antaganden och resonemang. Vi behöver definitivt lära oss källkritik på visusliseringar. Det är svårt.

3. Den svarta lådan

Datorprogrammen, algoritmerna och koden lämnas för ofta utanför ordentlig granskning. Data och kod är delar av forskningsmetoden som kan vara svåra att kontrollera. Förutom att detta kräver tillgång, som kan vara begränsad av många skäl, kan dessa också vara mycket svåra att analysera och förstå sig på. Man bör därför gärna, om möjligt, använda olika verktyg (och således metoder) för samma uppgift,  exempelvis för att samla data eller göra sökningar. Då kan man också göra jämförelser och konstatera eventuella skillnader i resultatet.

4. Interdisciplinariteten

Digital humaniora kräver genuint och integrerat samarbete mellan människor från olika discipliner, med olika kompetenser. Hur klarar vi detta och vad kommer det att ha för konsekvenser i längden?

5. Jakten på universalism

Hoppet om att finna en sanning, en universell förklaring på allt, att generalisera modeller inkorrekt, på fel domäner och överföra regelbundenheter på områden där de inte stämmer är en frestelse, som växer sig ännu större med de "allmängiltiga" verktyg datorer till syner erbjuder. Idéer om nätverk, komplexitet, fraktaler, kaos, självstrukturerande system, emergens, entropi och what not kan vilseleda oss och göra att vi missar det som är unikt i olika sammanhang och dölja hur komplex verkligheten de facto är och förleda oss att glömma att modeller alltid bara är modeller och förenklingar.

Språkexplosionen

Efter årsskiftet startar igen min kurs i digitalkultur i humaniora. Inför det samlade jag på mig lite färsk litteratur för att uppdatera mig. Först ut är boken Understanding Digital Humanities redigerad av David M Berry. Eftersom Jussi Parikka och Lev Manovich finns bland författarna är förväntningarna höga. De första kapitlen av boken motsvarar förväntningarna. Berry tar själv upp många aspekter som gäller metoder och kunskapsteori, just sådant jag själv grubblat över. Han skriver om alternativa sätt att se på själva uppdraget och forskningsobjektet för digital humaniora (digital humanities). Han kastar fram det i mina öron mycket meningsfulla förslaget, att digital humaniora egentligen handlar om precis metod och vetenskapsfilosofi. Hur som helst är gruvdrift i text eller digitala annoterade utgåvor bara den första vågen, det första lagret av digital humaniora, som nu rör sig från kvantitativa till kvalitativa frågeställningar och metoder. Tur det.

En viktig tråd här är koden och algoritmerna som språk. Man har talat om lagar som det digitala utsätter oss för och som begränsar oss. Det är en miss enligt mig. Koden och mjukvaran i datorer är inte lagar, utan de begränsar oss på samma sätt som språk i allmänhet gör. Problemet är om man som forskare (det gäller numera alla discipliner) inte inser detta. Språk är något vi kan påverka. Men det förutsätter att vi förstår oss på dem.

Den första stora aha-upplevelsen Berrys bok var just detta. Det handlar om en språkexplosion. Länge har vi humanister opererat utgående från text och narration. De har för de flesta varit forskningens medel och mål, det har varit verktyget och slutprodukten. Text. Vi har arbetat med text på ett eller kanske några naturliga språk. I och med datorernas närvaro i allt fler skeden av vårt arbete, som sökredskap för källor och tidigare forskning, med skärmen som fönster till dessa material, datorn och dess programvaror som verktyg för själva forskningen och produktionen och presentationen av forskningsresultaten har medfört en språkexplosion. Som filodeg lägger sig olika språk, naturliga och artificiella på varandra, nästlar sig ihop i det enklaste word-dokument eller den simplaste katalogsökning.

Vi kan förvisso låtsas att detta inte på verkar oss humanister, men frågan är en hur stor vanföreställning det är. Och om det är viktigt att begripa sig på detta överhuvudtaget. Är i själva verket digital humaniora den nya bildningen, den nya filosofin? Det är inte bara de olika lagren av språk som vi har att tampas med och förhålla oss till. Förutom texten har vi i dag möjlighet att som resultat av humanistisk forskning allt större möjligheter att ta till andra språk och kodsystem än den narrativa texten. Vi kan visualisera kunskapen. Som jag ser det är detta en större brytning än man först kunde tro. Vi kan faktiskt bryta textens och de naturliga språkens hegemoni och erövra nya domäner i den vetenskapliga kommunikationen. Det vetenskapliga samfundet har inte riktigt hunnit i kapp här, i synnerhet vad gäller akademiska meriter. Men det är på kommande. En dag kan man göra sin avhandling som en video eller visualisering också inom humaniora.

Plötsligt ter sig semiotiken som en kärnkompetens för oss alla. Det känns bra, för jag har länge varit irriterad på att man ofta avfärdat denna viktiga del av filosofi (eller lingvistiken eller kulturvetenskaperna) som förlegad. Den är allt annat. Den är nu viktigare än någonsin. Man behöver inte kunna alla språk man arbetar med. Men man måste förstå språkets och kulturens strukturer och mekanismerna i hur betydelser uppstår och förmedlas. Ta som exempel arbete med textkorpusar och gruvdrift i textmassor eller stordata:  man kan kanske läsa en text utan att förstå den, men kan man som en del anser, förstå den utan att läsa den?

Ett andetag

I dag vill jag bara kort berätta om en av min absoluta filmfavoriter, som vår filmklubb igår fick ta del av.  Den är Alexander Sokurovs film Den ryska arken från 2002. Den tog fyra år att planera men filmades på en dag - i en enda tagning. I början blir man lätt lite förvirrad och kanske irriterad över greppet, men rätt snart sugs man med i vandringen genom Eremitagets salar, genom konsten och genom den ryska historien. Ett par tusen skådespelare och statister medverkar.

Ändå tycker jag att det genuint inte är storslagenheten eller den tekniska utmaningen som är grejen med filmen. Det är den speciella effekt som uppstår i berättelsen, i den visuella framställningen, det smått surrealistiska i hela genomförandet, rytmen och den helt osannolikt skickliga kameraföringen av Tilman Büttner. Om projektet har också gjorts en spännande dokumentär som som heter In one breath - The Making of Russian Ark.

#m12i-seminariet närmar sig

Tänk så mycket information och kunskap som finns på webben. Och så mycket mer som kunde finnas! Tänk på Det historiska tidningsbiblioteket eller på Yles fantastiska arkivmaterial. Eller alla miljontals objekt som finns i Europeana. Där finns bilder och ljud och texter. Kartor, tavlor, skulpturer, museiföremål avbildade. Eller all litteratur som finns i Project Runeberg.

Allt detta är råmaterial som kan användas. I skolor, arbete och forskning. Som hobby. Av journalister och skribenter av olika slag, konstnärer och författare. Företagare i vissa lyckliga fall. Villkoren för hur materialet kan och får användas varierar, men mycket är faktiskt helt fritt.

Det som finns tillgängligt på webben är de facto det som är relevant och användbart för många människor. Vare sig vi gillar det eller inte. Dagens nyheter blir också en del av denna historia. Materialet fylls på i båda ändorna, gammalt som digitaliseras och nytt som skapas och publiceras.

Kom och fundera mera kring detta om du har möjlighet den 9 november på Soc&Kom. Vi har spännande föreläsare på kommande. Eller följ streamen och twittra!

Läs mer i programmet!

Sjuka barn

Barn som är allvarligt sjuka hör till det mest gripande som finns. Det är fint att barnen äntligen (!) ska få en ny sjukhusbyggnad i Helsingfors. Cynikern i mig (historiker tenderar ofta vara cyniska) reagerar ändå på att man just för barnsjukhusets del räknar med en ansenlig del finansiering genom penninginsamling. Det är något som inte känns riktigt bra i detta. Att sjuka barn används för att driva in extra medel, mer planerat och målmedvetet än många andra patientgrupper. Är det inte ett rätt cyniskt drag hos vårt samhälle?

Om att tala, tänka och skriva

För ett par dagar sedan firade vi att vår farmor Heidi Parland (f. Runeberg, f.d Enckell) skulle ha fyllt 110 år. Hennes fyra barn och en massa barnbarn och barnbarnsbarn hade samlats för att träffas hos min syster Milena. Sedan vår farfars och farmors legendariska hem på Munksnäs allén upplöstes på 1990-talet, är det sällan vi alla samlats mer. Släkten har också vuxit en hel del. Fortfarande är det många som sysslar med litteratur och skrivande, både bland Heidis egen avkomma och bland de ingifta släktingarna. Det litterära arvet är starkt. Jag tror jag hört någon säga att Heidi sagt om någon att den "försöker göra sig märkvärdig och inte alls syssla med litteratur". Eller böcker. Jag räknade minst fyra bibliotekarier på plats. Heidi jobbade också som bibliotekarie, innan glastaket kom emot och hon började syssla med översättning, litteraturkritik och att skriva tillsammans med min farfar. Hur det gick till kan man se i videosnutten nedan.

Intervjun är rörande. Så vältaligt folk uttalade sig förr på film! Var språket allmänt mer vårdat? Vad den fick mig att fundera på var just skrivandet, hand- och maskinskrivandets betydelse för att kunna formulera sig också muntligt. Man var förstås tvungen att skärpa sig förr då man uppträdde inför kamera; film var dyrt. Men jag anser att jag själv (och många med mig) i dag inte kan uttrycka mig så tydligt fast det är direktsändning och man är medveten om att man har bara en chans.

Om man skriver för hand tänker man mer efter medan man producerar texten? Är det en förmåga vi förlorat i dag, då datorskrivande gjort skrift  till tal? Nu man alltid enkelt kan gå tillbaka och ändra i flödet som produceras? Är detta också en sak som förändrats, som vi tappat? Att kunna tala långsamt, klokt och välstrukturerat. Åtminstone var min farmor avsevärt mycket bättre än jag. Regisserat, ja definitivt, men taltänkt, ändå. I motsats till mitt skrivtänkande.