Öppen kunskap kom till Helsingfors

I går höll Open Knowledge Foundation sin första Meetup i Finland. Samfundet har ännu ingen finsk sektion, men att bedöma av intresset i går på Kauppis är det endast en tidsfråga när sektionen kommer till. En konferens är redan under planering för nästa höst, liksom flera idéer bollades om mindre möten och seminarier kring mer specifika frågor. Deltagarmängden var imponerande, närmare 80 personer som nåtts av kallelsen via olika vägar på webben. Närvarande fanns forskare från olika områden, it-proffs, företagare, Helsinki Region Infoshare, Finlands Creative Commons och Wikipedia m fl.

Vad är öppen kunskap och öppen data som man vill arbeta för? Det betyder gratis och öppen tillgång till material, rätt att återdistribuera och återanvända materialet utan begränsning (dvs även kommersiellt). Dessutom ska vem som helst ha denna rätt. Arbetet för öppen data och öppen kunskap är en stor rörelse som på ett mycket konkret sätt hjälper och bidrar till att tillgängligggöra i synnerhet data som uppstått i samband med verksamhet som finansierats med offentliga medel. Genom att släppa den fri och berika och återanvända den enskilt eller kollektivt ger man både demokratin och näringslivet en ansenlig vitaminspruta.

Ett par av de viktiga idéer som nämndes igår var ett krav på att alla myndigheters it-system bör vara gjorda med öppen kod (i dag en rekommendation som tyvärr få följer) samt att alla myndigheter borde ha en plan för sina informationsresurser (väldigt få har det). Om dessa krav skulle uppfyllas skulle vi sannolikt spara en hel del skattepengar, eftersom man i dag ofta(st) gör dyra och dåliga lösningar. Eller som någon sade: "Hur många patientsystem kan det behövas i vårt land, egentligen?" Min bedömning är att det ofta handlar om att man inte förstår skillnaden mellan informationsförvaltning och informationsteknik.

Demokratieffekten är också given. På Hesari har man redan en längre tid jobbat med öppen data med mycket intressanta resultat (flera av de killarna var också på plats). En duktig finlandssvensk datajournalist är Jens Finnäs, som senast gjort en visualisering kring inkomstskillnader och beskattning i Finland.

Open Knowledge Foundation har också en blogg som man kan kolla in. För den som vill hänga med är det bara att ta kontakt.

Om nödvändigheten av ett pressarkiv

Jag får ibland frågan om vad det kommer att innebära för Brages Pressarkiv att Nationalbiblioteket har planer på digital arkivering av tidningar. Svaret är helt enkelt: underbara samarbetsmöjligheter, länkning av data, berikande av metadata och mer effektiva och bättre sökfunktioner. Dubbelt arbete behöver vi aldrig göra. Det är det som är det fina med digitala samlingar.

Jag skrev ner några tankar om detta i Pressarkivets egen blogg.

Dilemma

Det måste ha varit förra veckans föreläsning om samhällsekonomi och gårdagens diskussion om bibliotekens tjänster, som fick mig att nyss fundera över - och kanske på riktigt inse - varför det här med informationsförvaltning och -kompetens är så svårt att marknadsföra. Visst har jag ju läst min Kulthau, men jag har inte riktigt tidigare insett vad det egentligen innebär. Att det handlar om ekonomi, att man söker information där det kostar minst tid, besvär och tankearbete.

Det är just det att sökandet är en sak som man oftast gör motvilligt, då man måste på grund av ett behov. Det är jobbigt att söka. Googles fem första resultat (eller kanske tre) är förstås svaret på alla böner. Och det är nog inget att moralisera över. Antingen inser man hur mycket information där ute finns, bra information som man missar då man googlar, eller så inte.

Om man inser det, är det frågan om en avvägning: Hur viktigt är det att jag har korrekt information? Räcker det med rätt bra information? Behöver jag den bästa och absolut uttömmande informationen (glöm det .... jag blir aldrig färdig)?

Att googla är rationellt. Sökandet är bara ett verktyg för att uträtta något annat. Informationssystemen, strukturen, söksystemen, indexen, allt är bara verktyg, som ter sig fullständigt irrelevanta för brukaren. Därför är det så svårt att sälja metadata. Man måste sälja innehåll och tjänster, eftersom köparen och brukaren ofta inte ser betydelsen av bra system och metadata innan det är riktigt, verkligen illa. (För sent)

Nu brakar det loss!

I går ordnades i Helsingfors åter ett av Forum Viriums som vanligt extremt välorganiserade och intressanta seminarier. Med var också Apps4Finland, för denna gång handlade det också om att utse vinnarna till tävlingen för appar, alltså i detta fall i praktiken tjänster som bygger på öppen data. Juryn hade nästan blivit spammad av idéer och program denna gång. Antalet tävlingsbidrag var 140 (eller 139, talet nämndes också). Det handlar i alla fall om fyra gånger så många bidrag som senast. Fantastiskt! De fina vinnarna hittar man samlade på Apps4Finlands webbsida. Rekommenderas!


Som vanligt var Helsingfors stad igen med som en verklig föregångare. En annan informationsproducent som skärpt sig ordentligt är Lantmäteriverket. De har tagit politikernas och allmänhetens begäran om öppen data ad notam. Fortfarande finns i bakgrunden det gamla kravet om att man också offentliga sektorn ska ta betalt för tjänster, men den geografiska informationen illustrerar den hårda verkligheten: om man tar betalt för den kraftigt efterfrågade informationen, väljer tjänsteutvecklarna gratisalternativet. Resultatet bli sämre tjänster och dyrt producerad information som ligger bortglömd och oanvänd, istället för att gynna ekonomi och samhälle.


Antti Kosonen från Lantmäteriverket berättade i sin presentation om hur man beslutat sig för att gå till väga. Valet var, klokt nog tycker jag, att ge en hel del kartor och information ut gratis. På tio månder har man haft över 4000 användare som gjort nedladdningar. WFS-tjänsten har 64 registrerade användare. Problemet är att man inte har någon som helst egentlig koll på användningen och återanvändningen, vilket vore viktigt med tanke på att utveckla verksamheten.

Lösningen på problemet var ännu smartare: man beslöt sig för att gå med i app-utvecklingen och grundande Maps4Finland-priset och deltog i planering och arragemangen av tävlingen. Vips kom man i dialog med utvecklarna. Det finns en och annan myndighet i vårt land som kunde lära av detta modiga tillvägagångssätt.

Det twittrades förstås en hel del under seminariet och jag återpublicerade ett urval på Storify.

Kvinnokraft

Martharörelsen har i över ett sekel arbetat för folkbildning i frågor som gäller ekonomi, hushåll och familjer. Martharörelsen utgör i dag ett nätverk för över 10 000 kvinnor över hela landet och arbetet engagerar så väl yngre som äldre kvinnor. Det är just det som är dess styrka och som gör arbetet så roligt. Det är en kvinnorörelse som driver praktiska och pragmatiska, konkreta saker och som bejakar mjuka värden.

Det allra mest fascinerande är ändå hur väl martharörelsen sitter i tiden. För upplysningsarbete gällande mat och hushåll och inte minst ekonomiskt och ekologiskt hållbart leverne är i dag kanske både mer påkallat och mer efterfrågat än någonsin.

För nästa år har Marthaförbundet valt som tema "Mera med mindre". Man kommer att fortsätta arbetet för bättre skolmat, bättre vardag och hållbara lösningar. Under förbundets höstmöte presenterades degrowth-teorier av professor emeritus Jan Otto Andersson, och utgående från Lina Laurents föredrag om nedtrappning de praktiska val och lösningar man kan göra för en hållbarare livsstil. Anderssons presentation gjorde det smärtsamt tydligt vilket ohållbart samhälle vi lever i.

Samtidigt handlar det om en tolerant och öppen diskussion, med möjligheter för personliga val och priotiteringar. Marthornas bildningsarbete är härligt öppet och positivt och saknar predikande och moraliserande tonfall. Generationer möts och lär av varandra.

Burn out vid 16?

Jag ser trötta och stressade ungdomar omkring mig. Det är gymnasieelever som är helt, fullständigt slut. De slutar med alla sina hobbyer för att hinna med skolarbetet. Är det så här vi ska ha det? Jag minns min egen gymnasietid som en ganska vild, social och rolig period. Jag lyckades skriva nästan högsta vitsord i alla ämnen, utan att bränna ut mig. Lärde mig alldeles tillräckligt.

Vad är det som har hänt med gymnasiet och skolan, samhället, ungdomarna och oss vuxna? Har Pisa stigit oss åt huvudet? Ungarna ska snabbt ut ur skolan, snabbt börja studera, effektivt och fort och snabbt ut i arbetslivet. Minsann inte för sin egen skull, utan för makthavarnas kortsiktiga intressen: hellre piska ihjäl ungdomarna än ta strid om pensionsåldern, om ett eller två år längre arbetskarriär för dem som är många och friskare än sina föräldrar för sin ålder. Bäst att inte reta upp de stora åldersklasserna som kan se fram emot två decenniers lugnt eller aktivt pensionärsliv.

Men det är dumt, kortsiktigt och omänskligt. De yngre, de är färre och utelämnade åt alla dårskaper i vårt samhällssystem som de kommer att få på sitt bord: ekonomiskt ohållbara system, skulder, miljöförstöring och klimatförändring. Är det rätt att pressa dem så också i skolan och under studietiden?

"Det värsta är grupparbeten", säger en "Det säger alla, att de är de tyngsta. Det värsta är att alla mår så här ibland." Det skär i hjärtat. Och jag blir arg. Lärarna verkar använda grupparbeten som pedagogisk metod (som också lär de unga "att ta ansvar" och "lära sig att samarbeta"). Men man har ju för sjutton ingen undervisning i teamarbete? Var finns den pedagogiska metoden och handledningen?

"Grupparbete" ska inte behöva betyda samma sak som det gjorde när jag gick i skolan: att läraren ger en rubrik eller ett ämne åt en grupp elever och sedan lämnar dem åt sitt öde. Eleverna delar snabbt upp uppgiften i olika delar och var och en sköter sitt, alternativt "pluggisen" gör allt för att rädda sitt vitsord, de andra inget. I dag har vi pedagogiska metoder, såsom problembaserat lärande, med vilka man kan lära ut genuint teamarbete och öka motivationen och samarbetsförmågan hos eleverna. Men det kräver deltagande av handledaren och ett metodiskt tillvägagångssätt. Det är den typens samarbete som faktiskt föder ny kunskap och insikt, både hos dem som jobbar med ett projekt och i allmänhet. Det kräver närvaro, dialog, handledning av läraren. I förlängningen kräver det mer lärarresurser. Det borde varje lärare inse: att ha elever att göra "grupparbete" i säg fem grupper i stället för att ge katederundervisning kräver ungefär fem gånger mer arbete av läraren. Men det är också roligt och givande.

Snälla nån, hjälp våra ungdomar. Har någon undersökt de ungas depressioner och deras orsaker? Man läser som problemen, men vad kan vi göra? Så här kan vi inte ha det.

Anteckningar från Budapest

I Budapest finns fortfarande telefonkiosker, forinter och bord för rökare.

I staden, som är mycket lik andra europeiska städer, finns mycket turister från Sverige. Barn går själva på stan och hundar är sällan kopplade. Staden känns trygg och avspänd. Stilnivån på folk är densamma som i Helsingfors och som finne känner man sig bekväm överallt.

Ungerskan är sannolikt det mjukaste språk jag vet och det går att känna igen omedelbart. Min ursprungligen cirka 100 ord stora vokabulär, som krympt till cirka två, växte igen till ett femtontal ord. Det roligaste - som jag glömt - var förstås ordet för meny: étlap.

Ungern styrs i dag av "sannungrare" och en president som inte kan klassas som intellektuell. Det finns ett stort EU-motstånd, samtidigt som man på sätt och vis räknar att den riktiga friheten började i och med inträdet i EU 2004. "Inte är det nån kris i Italien, på riktigt", sade guiden som stod framför arkivets fasad som blivit sönderskjuten 1956.

Rättvisa måste göras

Ett resonemang på radioprogrammet Svängrums intressanta bloggsida fick mig att skriva en kommentar, som antingen försvann ut i cyberrymden eller blev bortplockat som irrelevant eller kanske till och med som osakligt. Eller kanske är det bara inte modererat ännu?

Det gällde hur som helst Kjell Ericsons kommentar apropå ateism: "Det är ju ändå kristendomen som räddade oss från vikingarnas barbari och som ligger bakom vårt kunskapsbaserade samhälle, modern vetenskap, vår effektiva skatteindrivning, den himmelska klassiska musiken, vår hälsovård … " Som historiker blir jag provocerad av en sådan utsaga. Framstående vetenskapsmän och "utvecklade" samhällen har det väl minsann funnits under andra tider och kulturer. Hur mycket vår kultur de facto präglats av ren kristendom kan man ju också diskutera, egentligen. Det "kunskapssamhälle" Ericson talar om uppstod ju egentligen i och med renässans och upplysning, som i grunden inte är särskilt religiösa eller kristna ideologier eller fenomen. Iain McGilchrist har dessutom en rätt annorlunda syn på vad som hände - och om det har varit en bra eller dålig sak ...

Det jag allra mest reagerade på var ändå uttrycket "vikingarnas barbari". Efter att det första avsnittet av tv-serien Anno Domini 1790 visades i tv uppstod några ganska intressanta diskussioner mellan forskare på Facebook. Som historiker vill man ju ogärna offentligt uppträda som tråkig glädjedödare och peka på felaktigheter eller anakronismer i historiska romaner, filmer eller skådespel.

Man inser ju att det rör sig om konstnärliga alster, vars primära syften är helt andra än att presentera information om historiska skeenden eller samhällen. Men man inser också, att dessa verk ofta har en otroligt stark genomslagskraft och snabbt präglar allmänna uppfattningar om historiska personer och deras tid. Dessa verk får ofta en spridning som forskare endast kan drömma om för sina egna alsters del. Men det är nog inte avundsjuka som driver en att påpeka om felen, det är den orättvisa man upplever att ens forskningsobjekt utsätts för då de framställs på ett så oförstående sätt. Man gör dem helt enkelt inte rättvisa, och det känns oetiskt, trots att våra forskningsobjekt kan vara döda för hundratals år sedan.

Diskussionerna mellan historikerna handlade just om hur svårt det är att få igenom budskapet om att medeltiden till exempel inte alls var ett fruktansvärt kaos, då det enda som fanns var krig, svält och häxbål. Lite samma gällde ju bilden av 1700-talet som man fick ur AD 1790. Trots att den förstås var möjligt att dylika saker hände i enstaka fall, känns det inte bra för mig som i åratal arbetat med att försöka sätta mig in i hur man levde och tänkte vi denna tid, att man fick samhället att framstå så grymt. Det är klart att livet på många sätt var hårdare, men samhället var ändå inte rättslöst. Barn sattes exempelvis inte i fängelse. Allra minst för en liten stöld.

Den utvecklingsoptimism som finns inbyggd i många resonemang, inte minst sådana som utgår från ett helt västerländskt och kristet perspektiv, är enligt mig kolonialistisk och chauvinistisk. Att tala om andra kulturer som irrationella eller outvecklade, vare sig man gör det om samtida eller historiska människor, är helt enkelt inte rätt. Det är oetiskt och farligt. Dömer man ut andra människor som barbarer är man på sjufamnars vatten. Människovärde hör även till historiska personer och man bör ge akt på hur man behandlar dem. Annars är det lätt hänt att man också börjar uttala sig oaktsamt om samtida kulturer och människor.

Bilden är från Yles webbsida - ett citat ur marknadsföringen för AD 1790.

Öppen forskningsdata

I dag ordnade den finländska samordningsgruppen for open access FinnOA ett seminarium i den lilla festsalen i Helsingfors Universitet. Seminariet var välbesökt och inläggen intressanta. Professorer från olika områden (klimatforskning, medicin, lingvistik, astronomi och samhällsvetenskaper) berättade om vilken betydelse öppen data har för forskningen i dag. Det hela kan kort sammanfattas som att den är oumbärlig på många områden. Det framstod ganska klart också, tyckte åtminstone jag, att forskarna väl förstår poängen med att data ska vara öppen så långt som möjligt, både för den egna forskningens trovärdighet och för att främja nya vetenskapliga rön överlag.

Däremot framstod i synnerhet den finländska lagstiftningen som fullständigt katastrofal. Man har förbisett forskningen vid lagstiftningen under en längre tid; inga eller mycket restriktiva undantag för forskning och forskare har stipulerats. Amerikansk fair use-kutym kan man bara drömma om i Europa, men i (andra?) kulturländer har man åtminstone sett till att forskningsanvändning är ordentligt beaktad i exempelvis upphovsrättslagstiftningen. Jag undrar verkligen hur man tänkt sig att exempelvis Helsingfors Universitet ska hänga med bland de 100 bästa i framtiden, när man begränsar forskarnas verksamhet så här illa? Hur tror man på riktigt att Finlands ekonomiska framtid och konkurrenskraft ska tryggas med hjälp av framstående forskning och innovationer, när man håller på så här?

Forskarna är nämligen värda ett mycket större förtroende från både individers och samhällets sida än man velat ge dem juridiskt. Normal forskaretik innebär i sig uppgivande av källor, korrekt citerande, ärlighet och respekt för forskningobjekten och deras integritet om de är människor. Det är ju det vetenskaplig metod och etik handlar om, i grunden. Anonymisering av data är en åtgärd som lätt kan göras rutinmässigt. Efter slutförd dyr forskning och produktion av forskningsdata borde all data sparas för andra, i stället för att som det ibland i dag händer, förstöras på grund av idiotisk lagstiftning och dumma regler.

Föredragen i dag fick verkligen mitt blodtryck att stiga flera gånger. Det verkar som om man helt tappat all rim och reson. Jag hoppas innerligt att forskarna får det förtroende de förtjänar både av beslutsfattare och allmänhet. Jag skulle ha hoppats att en och annan politiker också skulle ha hört inläggen i dag, i stället för att lyssna på hysteriska lobbare. Men de nås förhoppningsvis av olika utredningar och planer som flitigt författas inom forskningsvärlden. Fast man börjar ju ibland tvivla på att en del av dem kan läsa alls …