Kurs i bokhistoria den 26-29 oktober 2009

Svenska litteratursällskapets bibliotek är ett vetenskapligt specialbibliotek. I boksamlingarna finns flera historiskt värdefulla samlingar och både gammal och ny vetenskaplig litteratur. Biblioteket bidrar aktivt till forskning och utbildning, särskilt inom sitt eget tyngdpunktsområde, bokhistoria.

Kursen i bokhistoria består av nio block. Ett block är 90 minuter, en eller två föreläsare som är experter på sitt område. Vi strävar till att använda mycket bilder och fysiska böcker i undervisningen. I de flesta blocken försöker vi få med praktiska uppgifter, som aktiverar deltagarna. Kursen infaller under HU:s höstlovsvecka och börjar på måndagen klockan 12.15 och slutar på torsdagen klockan 12.


Pedagogiska målsättningar:
Deltagarna skall uppnå en medvetenhet om boken som föremål och dess kulturella betydelse i historien och i dag, samt kunna tolka och beskriva böcker med etablerad terminologi. Under kursen ges dessutom rikligt med litteraturtips, internetadresser mm.

För att avlägga studieprestation vid universitetet (HU, Historia): Studenterna deltar i alla block och skriver en 12 sidors uppsats på ämne avtalat med Jessica. 5 p. Vid ÅA:s informationsförvaltning kursen kan ersätta två kurser på ämnesstudienivå (Bok- och bibliotekshistoria samt Aktuell forskning).




För att få delta bör du lämna in en fritt formulerad ansökan där du berättar om dig själv och varför du vill delta till jessica.parland-vonessen[at]sls.fi senast den 1 september 2009. Vi meddelar om vem som blivit antagen per e-post senast den 15.9.2009.




Deltagarna skall före kursen läsa och kommentera:

Fevbre, Lucien and Henri-Jean Martin, The Coming of the Book. The Impact of Printing 1450-1800. (London: NLB, 1976). (finns på franska)

och

Tuija Laine (toim.)Kirjahistoria. Johdatus vanhan kirjan tutkimukseen eller Margareta Björkman (red.) Böcker och bibliotek. Bokhistoriska texter.

KDK – det nationella digitala biblioteket och användningen av digitala material

Den 20 maj ordnades på Undervisningsministeriet en synergidag för de medverkande i det stora KDK-projektet. Arbetsgrupperna för arkitektur, långtidsförvar och kundgränssnitt presenterade sitt arbete. Det blev förstås på ett mycket allmängiltigt plan, eftersom det gäller extremt stora och komplicerade saker och varje talare endast hade en kvart på sig. Glädjande är i alla fall att projektet inom kort äntligen skall få sina egna webbsidor som är öppna för allmänheten.

Den stora tankeställaren fick jag av Gerald Maiers och Christina Wolfs presentation av BAM-portalen. Det går egentligen inte att jämföra med KDK-projektet, vars tyska motsvarighet DDB planeras starta 2011. BAM är en abm-samsökning, där man tagit itu med och också delvis löst de problem som man nu försöker tackla inom KDK. Man har utvecklat en egen BAM-xml, som för arkivens del till stora delar baserar sig på EAD-standarden. Sökningarna sker dessutom både i de mottagna xml-filerna och i BAM-indexet, alltså det konverterade materialet. Som i Europeana (f.n.) kastas man sedan till leverantörens egen sida för att studera själva det digitala objektet.

Det som gör BAM så smart är att man faktiskt utgått från katalogerna (vilket nog faktiskt ställer till en del problem för arkiven, som sällan har tillräckligt detaljerade förteckningar på webben, utan väldigt översiktliga kataloger på samlingsnivå, vilket i sin tur betyder att det skulle finnas hur många olika digitala objekt som helst per katalogpost).

I BAM betyder det att man också får fram en massa material som inte finns digitaliserat. Detta skulle förstås upplevas allt för störande i KDK, där poängen ju är att man smidigt skall kunna surfa bland just digitala objekt oberoende av leverantör.

Men, som abm-seminariet i Stockholm visade, är just det väldigt viktigt! Man borde absolut beakta detta vid planeringen av KDK:s kundgränssnitt. För kunderna kan alltför lätt dra slutsatsen att material inte alls finns, bara för att det inte syns där. Man borde därför integrera sökningen med katalogerna för så många kulturarvsinstitutioner som möjligt. Det kunde t ex finns en ruta nere till vänster intill resultatet där det kunde stå: ”Sökningen gav också resultat i följande kataloger: xxx, yyy” , med länkar dit förstås. Bara för att påminna om att det faktiskt är en mycket, mycket liten del som digitaliserats. Dessutom skulle det vara fin reklam för institutionerna själva.

Svenska bilder

Det svenska ABM-centrum (samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer, motsv. finska (e)KAM) ordande konferens i Stockholm 14-15.5 2009. För att bilda mig en uppfattning om läget i Sverige deltog jag, tyvärr bara under den första dagen.

Seminariet hade temat Med objektet i centrum II, och tanken var att diskutera hur de visuella digitala objekten kan användas, tolkas och förstås på ett meningsfullt och bra sätt av brukarna. Följaktligen diskuterades dels rent tekniska frågor om hur källmaterial kan och borde återges digitalt, dels hurdan metadata som är viktig för en adekvat förståelse av materialet.

Upplägget var lyckat. Först presenterades projektet Bilddatabaser och digitalisering ─ plattform för ABM-samverkan av Olof Halldin (KB) och Mårten Johansson (RA). Häpnadsväckande nog hade man enats om endast sex obligatoriska metadataelement. Här hemma är man närmast hispig kring frågor om rättighetshantering, men det var tydligen inte alls aktuellt åtminstone i detta sammanhang. Talarna bekräftade också att skapandet av en gemensam terminologi är både arbetsdrygt och nödvändigt, då man skall ta itu med dylika uppgifter.

Sedan diskuterades utgående från sex olika dokument (karta, brev m. teckning, affisch, foto mm) olika brukarperspektiv och verkligen bra frågor och viktiga poänger utkristalliserades under eftermiddagens lopp. Här några av poängerna i min tappning, en mer utförlig presentation kommer att läggas ut på ABM-centrums webbsidor så småningom.

*varje digitalisering innebär en tolkning och att ett nytt objekt skapas

*digitalisering av material har visat sig öka användningen eftersom forskare ändå vill se originalet

*forskare vill se originalet

*forskare skall få se original

*det är viktigt att visa kanterna, färgerna och måtten på föremålet, det är viktig kontextuell info

*det är viktigt att sökbarheten är bra, det är väldigt lätt att dra felaktiga slutsatser (om att material inte är digitaliserat eller inte alls finns) om man efter flera sökningar inte får relevanta resultat, något som är lätt hänt

*de flesta föredrog kvantitet framom kvalitet (men ändå hyfsad kvalitet, förstås)

*orsaken är att digitalisering de facto allra mest är ett sätt för institutionerna själva att få kontroll över sina material och för forskarna att lokalisera källor

*amb-sektorn är själv den största användaren av digitaliserade material (välgrundat antagande)

*man måste tänka på att material som inte är digitaliserat eller hittbart sannolikt kommer att ”försvinna” ur forskning och på sätt och vis kulturarvet, i synnerhet gäller detta allt mer, ju större andel som är digitaliserad

*den brukare som inte är forskare behöver en berättelse, en rik kontext för att kunna tillgodogöra sig materialet

*material ur bildarkiv fungerar utmärkt i det fall att man vill illustrera eller analysera en viss idé

*omvänt, dvs att skapa en berättelse ur materialet (=forska) är betydligt svårare ur rent digitala bildmaterial

*NAD o.a. söksystem fick rätt hård kritik


Dialogen abm/forskarsamfundet verkar lika svag i Sverige som i Finland, det är glest mellan genuina samarbetsprojekt kring digitalisering, verkar det som. Vad i all världen kan denna inåtvändhet inom abm bero på? Varför är humanister så sjuttons dåliga på att utveckla och formulera it-behov åt sig? Pedagogisk verksamhet har börjat få in en fot, men hur är det egentligen med forskningen?

Sist och slutligen handlar det om tre saker för abm-sektorn, såsom ordförande Stefan Bohman fint sammanfattade det: för vem digitaliserar man, varför (vilket är kunskapsmålet för dessa personer) och hur (hur skall man skapa förutsättningar för dem att uppnå sitt mål)?

Det handlar nog om att man måste anpassa gränssnitt, system och processer så att de fungerar för olika grupper. Branschproffsen hanterar samlingarna, forskarna söker material och studerande, skolbarn o.a. behöver produkter med ”tjock” kontext, för att kunna ha nytta och glädje av materialet.

Kreativitet

Inför den lilla konferensen kring barndomens historia The Political Child läser jag papers av mycket varierande slag. Den amerikanska kulturhistorikern Amy F. Ogata skriver om den efterkrigstida amerikanska leksaksinsdustrin och om de pedagogiska strömningar den anammade: utvecklandet av kreativiteten. Eller snarare, som den femtitalstext hon citerar: "creativity was in each one of us as a small child. In children creativity is universal. Among adults it is almost nonexistent. The great question is: What happened to this enormous and universal human resource? This is the question of the age and the quest of our research." (Harold H. Anderson 1957-58). Denna rousseauanska tankegång utmynnade i mängder av pedagogiska och "kreativa" leksaker för barn. Fröbelklossarna utvecklades vidare till nya varianter som förändrades med tanke på att stärka barnens kreativitet. De danska legoklossarna är bara en av många varianter, men en som lyckats särskilt bra på lång sikt.

1950-talets pedagoger och kreativitetsivrare, ivrigt påhejade av en växande industri, hade stora ambitioner gällande arkitektur, design och konstfostran. Framtidstron efter kriget är imponerande. Kreativitetsfostran stöder förstås också individuell utveckling och fungerar bra med värderingar som frihet och demokrati. Man kan undra vilken betydelse hela denna trend hade för händelserna 1968. Dessa ungdomars medelklassföräldrar hade till lust och leda fått höra om vikten av kreativa sysslor för barnen. Visste de att de kreativa klossarna de gav sina barn nästan skulle resultera i revolution?

I dag förväntas också vuxna vara kreativa och innovativa till lust och leda. Vad det nu kan betyda i praktiken. Och numera är det inte så viktigt att skolbarn är kreativa, man säljer hellre märkesleksaker som stöder underhållningsindustrin. Det är i stället de allra minsta babyna som är offer för all världens "pedagogiska" leksaker. De större barnen är väl redan för självständiga och "kreativa" (och utsatta för reklam) för att finna sig i vad deras föräldrar har för sig att är bra för dem.

****

Förlagsjätten Elsevier har verkligen ställt till det för hela branschen. Det har framkommit att man förmedlat (till svindyra priser, som vanligt) en "vetenskaplig" tidskrift som de facto inte alls innehåller riktiga forskningsresultat utan närmast är att betrakta som reklam. Härmed faller hela argumentationen om varför man kan förväntas betala astronomiska summor för Elseviers och dess gelikars tjänster.

Open Access-rörelsens skadeglädje är påtaglig. Och visst kan man resonera så: ju större öppenhet och offentlighet, desto bättre kvalitetskontroll. Men det kräver nog att forskarsamfundet är på alerten.