Gråa får

 Äntligen fick vi då ändan ur vagnen och deltog i ett streamat kulturevenemang. Det känns som att man ju borde göra det, sedan kan man uttrycka åsikter om att staten verkligen borde stöda kultursektorn omedelbart och generöst. Vi behöver verkligen kultur nu mer än någonsin känns det som.

Vi gick alltså på "teater" per webb och såg Det svarta fåret. Teaterfoajén ordnades per zoom. Det var trevligt och intressant, men förstås inte teater på riktigt. Det var något nytt. Eller nygammalt: någon gång i televisionens första barndom spelades också tv-teater live. Det är spännande, inte riktigt teater, inte riktigt film eller tv, så som vi är vana. 

Jag är ju inte kritiker eller ens tillnärmelsevis kunnig inom teater, men jag tycker det är otroligt fint att vi har nyskriven dramatik på svenska i Finland och att den uppförs. Att Fabian Silén dessutom ger sig på samhällssatir är värt uppskattning. Bitvis var texten mycket bra, en del scener var både mycket roliga och skarpa. Karaktärerna var i scenerna i huvudsak trovärdiga, nästa igenkännbara, en finlandssvensk förgången intellektuell elit. Texten hade i mitt tycke mått bra av en del strykningar och en viss åtstramning. Nu fanns det lite för många perspektiv och trots att det lyckades utmärkt med kronologiska förskjutningar, blev själva processen, utvecklingen, otydlig. Några darlings borde kanske ha fått stryka på foten. Men detta säger jag som sagt som glad amatör. Som helhet var det en bra och tänkvärd pjäs och bra uppsättning.

En hedervärd insats, alltså. Tacksam för att det finns människor som orkar vara så kreativa och jobba hårt för kulturen.

Föreställningen går att se ännu i dag och imorgon. Biljetter finns på tiketti.

Sirius Teatern & Teater Mestola: DET SVARTA FÅRET - trailer from Universum on Vimeo.

Hur pandemin förändrade vetenskaplig kommunikation

Det börjar vara tjugo år sedan Open Access-rörelsen för öppen tillgång till vetenskaplig information etablerade sig som en rörelse.  Att forskningens resultat, som forskare oftast själva skaffat finansiering för, tagit fram, och dessutom skrivit ut och granskat utan ersättning, sattes bakom betalväggar kändes inte rimligt. De första som reagerade var ofta de institutioner som fick punga ut med de stigande digitala prenumerationsavgifterna som kommersiella förlag skodde sig på. För forskare var det gamla systemet med kollegial förhandsgranskning och organiserad registrering av resultaten genom tidskrifterna kanske en frustration på grund av den extra tid det tog att få ut sina resultat. Väl ute gav artiklarna sedan en ansenlig och klar merit, som man förstås uppskattar och gärna håller fast vid. Etablerade forskare har kanske inte haft så stor motivation på att ändra på systemet, trots trögheten. Förhandsgranskningen och tidskrifternas roll har också fungerat som en sorts trygghet, ett granskat resultat i en ansedd tidskrift ställer sig vetenskapssamfundet bakom. Också det faktum att man inom en del områden sköter utgivningen själv, helt forskardrivet och med stort besvär, har gjort att kraven på öppen tillgång känts orimligt. Därför har man också sökt andra modeller för att finansiera vetenskaplig utgivning. Samtidigt har allt flera finansiärer börjat kräva att den forskning de finansierar inte ska stanna bakom betalväggar för att generera kommersiella aktörer vinst.

Från början har Open Access-rörelsen också påtalat behovet av att göra granskningen mer transparent. Under åren har det blivit allt vanligare att man inom åtminstone en del områden också publicerar resultat i öppna publikationsarkiv före de genomgått granskning. Dessa så kallade "preprints" har fått en enorm betydelse under 2020 på grund av den hårda tidspress pandemin orsakat. Forskare har velat snabbt dela med sig av sina resultat, även då de varit preliminära. Man har utgått från att kolleger kan vara tillräckligt kritiska vid vetenskaplig användning av dem. Faktum är ändå, att även allmänhetens intresse varit stort och också medier har använt sig av denna ogranskade forskning i stor omfattning. De ogranskade, öppet publicerade artiklarna ser ut att ha haft ett större genomslag än de etablerade tidskrifternas artiklar. Vi har alltså nu sett hur man de facto förbigått de traditionella tidskrifterna i processen både vad gäller kommunikationen mellan forskarna och allmänheten. Vad kan vi lära oss av detta? Hur stora katastrofer eller förändringar innebär det egentligen? 

Den kollegiala granskningsprocessen och de vetenskapliga förläggarna är onödiga?

Nej. Forskarna vill fortfarande hänvisa till forskning som är dokumenterat granskad. Detta "extra" steg är ett viktigt sätt att registrera ett specifikt arbete på ett sådant sätt att man kan hänvisa till det och bygga vidare på det. Oberoende hur denna process organiseras behövs vissa kanaler och processer som någon måste administrera. Det är inte heller gratis och hur de ska finansieras på ett sätt som skapar så litet kostnader och dröjsmål som möjligt kan vi säkert ännu jobba på. Det varierar beroende till exempel på forskningsområde, metoder m.m.

Det är farligt att sprida ogranskade resultat?

Nej. Webben är annars också full av smörja och påhittad vetenskap som ser skrämmande äkta ut. Om man påstår att det är farligt med ogranskade forskningsresultat på öppna webben, frånser man också vad som driver seriösa forskare: att söka sanningen, att göra världen till en bättre plats och även i de mest cyniska fallen benhård professionell ambition. Men andra ord vill seriösa forskare inte skada någon, inkluderat sig själva, sitt anseende och sin framtida karriär, genom att publicera undermålig forskning, ens som preprint. Det har också gjorts studier i hur mycket granskningsprocessen ändrar resultaten. Det verkar inte vara mycket, varken före eller under covid. Detta stöder antagandet om att forskare ogärna släpper ifrån sig resultat som riskerar kullkastas eller ifrågasättas hårt. Forskare publicerar inte om de själva tvivlar allvarligt på kvaliteten av vad de gjort.

Allmänheten förstår inte den vetenskapliga processen eller vad preprints är? 

Nja. Journalister vill och kan demonstrera trovärdighet genom att nämna att det handlar om preliminära resultat. Medan forskare drar sig för att citera eller hänvisa till preprints i sin egen forskning, är det inte en lika hög tröskel för medier.  Det verkar ändå som att man faktiskt oftast nämner just den preliminära karaktären av resultaten. Vilket, enligt min mening, nog innebär en betydande insats för främjandet av medialäskunninghet vad gäller forskning och förståelse för den vetenskapliga processen. Alltså baserar sig denna kritik på en ensidig och delvis föråldrad syn på media och dess diskurser.

Som helhet kan man säkert säga, att pandemin har påskyndat en utveckling mot öppen tillgång och många av de farhågor som förknippats med förändringen har kommit på skam. Den digitala kommunikationens styrka som betydande förenklare och försnabbare av forskningsprocessen på global nivå har påvisats. Dessutom är det en positiv sak, att material av seriösa forskare, må vara inte alltid perfekt, kan konkurrera med ovetenskapliga material om utrymmet i offentligheten, i stället för att vara bakom betalväggar. Också journalister nås bättre av forskningen.

Man kan läsa mera om öppen tillgång till exempel på SPARC Europes webbplats. 

Vintern i Helsingfors 1920 -- 1921

 

Drumsö vintern 1919 (Stadsmuseet, Strömsholm)

Det har blivit en del långa trådar den senaste månaden om vardagen i Helsingfors i början av 1900-talet.

Och jag har lärt mig mycket. Jag blev till exempel lite överraskad då jag insåg hur stark den militära närvaron varit i norra Kronohagen då jag började gräva i hur det egentligen såg ut med hästbeståndet i staden.  Så det blev en litet rolig tråd om bland annat manegerna i staden. Jag tittade sedan litet på snöröjning och vintersysslor i staden och på isen kring staden, varvid jag också kom in på skridskoåkningen och hur konståkningen kom till Finland och hamnade igen tillbaka på isarna vid Kronohagen.

Konståkningens uppfinnare Jackson Haines 

besök fick dramatiska följder. (Wikimedia)

Jag skrev om tre kvinnor verksamma i Helsingfors vid denna tid: sångerskan Jenny Spennert, danskonstnärerna Mary Paischeff och Bertha Corander. I synnerhet de två senare var det inte lätt att hitta information om, men det kröp fram ett och annat.

Sedan lärde jag mig att kremering överlag är en färskare tradition än jag trodde och skrev om hur Krematoriekapellet egentligen kom till. Två trådar handlade om svenska undersåtar i Helsingfors. Det var inte helt enkelt att hitta information om Föreningen Svenska Vikingen och så skrev jag lite om hur ordet rikssvenskar togs i bruk, efter evidens om att de tydligen själva tog det till sig senast 1921.

Nu senast ägnade jag en tråd åt mjölken i staden, dess roll och infrastrukturen kring det för stadsborna viktiga livsmedlet. Det var ingen liten business, då det fanns flera mjölkbutiker i varje kvarter, ser det ut som ...

Mary Paischeff levde ett spännande liv, 
med en del mysterier. (Museiverket)

En herreman, som annars också är aktuell nu stötte jag också på i ett kritiskt ögonblick dessutom. (Allan Hjelt)

Humanister och data än en gång

 Förra veckan ordnades ett för mig speciellt roligt och intressant evenemang, då proffs från arkiv, bibliotek och museer sammanstrålade med sakkunniga inom forskningsdata. Min arbetsgivare CSC arbetar ju med forskare och digitala forskningsinfrastrukturer inom alla domäner och producerar för undervisnings- och kulturministeriets räkning bland annat Fairdata-tjänsterna, som ger forskare möjlighet har utan kostnad publicera sina forskningsdata på ett tryggt sätt. 

Som jag skrivit tidigare har humanister särskilda behov och utmaningar, men på många sätt är de ändå mycket mera liknande än man kunde tro med andra discipliner. Inom naturvetenskaper har man inte nödvändigtvis mindre komplicerad ontologi eller terminologi, och många gånger tampas man med liknande problem. En sak som ändå borde vara förhållandevis enkel att fixa inom humaniora är att dokumentera proveniens och säkra dokumentationen av de digitala metoderna. Att arkivera och dokumentera kod är inte oöverkomligt. Det finns lösningar för att hantera databaser och dynamiska data och beständiga identifierare. Det borde gå att göra interoperabel data och länka material och digitala objekt mellan organisationer. Det handlar bara om att implementera FAIR-principerna ens på basnivå.

Att dessa frågor inte är relevanta endast för humanister, utan för hela samhället, hänger ihop med de nya möjligheter som maskininlärning och artificiell intelligens erbjuder. Allt som har med språk och samhälle att göra har att göra med människor. För att vi ska kunna jobba bra med dessa nya verktyg i vårt samhälle behöver vi på riktigt bra data och datahantering av just den typ av data som människor åstadkommer.  Vi behöver förstå den ordentligt. Därför är humanisternas data så viktig och kvaliteten av så stor betydelse. Så Nationalbibliotekets initiativ är välkommet och diskussionen och samarbetet fortsätter.

Fairdata-palvelut ja tutkimusaineistojen pitkäaikaissäilytys from Jessica Parland-von Essen

Intressanta personer i 1920-talets Helsingfors

Den senaste tiden har jag ofta ägnat mina historiska twittertrådar åt personer. Ofta försöker jag få tag i kvinnors liv och leverne i Helsingfors för 100 år sedan, men jag har också upptäckt en del intressanta män. Ibland öppnade sig fascinerande dimensioner, som till exempel i och med tråden om Emma Saltzman, som skapade sig en karriär som designer i en av de  nya marknader som kom till i och med moderniseringen av staden. Ett underbart exempel på hur teknologisk utveckling har effekter på konst, kultur, ekonomi och vardag.

Emma Saltzman som ung studerande i Italien

Museiverket.

Nyfikenheten på kolonialvaruaffärer förde mig in på Boulevarden 1, som faktiskt visade sig vara en adress med spännande historia. Också det nuvarande huset har haft en annorlunda, imponerande skepnad. Livsmedel handlade också tråden om Bastmans Ångbryggeri om. Jag tittade också litet på en restaurang, Runan, som visade sig vara flera. Steget till Karl Fazer var kanske inte långt och jag lärde mig en hel del nytt om både hans familj och vår stad.

Litet överraskande stötte jag också på en för mig tidigare okänd epidemi som väckte oro för hundra år sedan.

Alla personer var inte lika lätta att hitta information om, som Anni Swan.  Hon dök upp tack vare att hennes bok gjorts till en av de första inhemska ungdomsfilmerna, som också går att se på nätet. Den var riktigt rolig att se. Bland teater- och filmfolk med Helsingforsanknytning kom jag denna gång in på Åke Claesson, Mauritz Stiller och kanske mest intressant Naimi Kahilainen (f. Naëmi Stenbäck), som efter en hel del grävande explicit med egna ord bekräftade min aning om varför hon förblivit något av en doldis i vår teaterhistoria.

En annan som inte lätt avslöjade mycket om sig själv var textilhandlanden Josef Linder, som levde ett kort liv som det säkert finns mer information om i privata kretsar. En som däremot satte bestående spår i stadsbilden var Oiva Kallio. Häpnadsväckande hur jag plötsligt fick upp ögonen för ett hus som jag uppfattat som fult och tråkigt, men i själva verket är jättefint. Det gäller i själva verket flera hus.

Pohja var ett av de första moderna kontorshusen i staden.
Museiverket, Pietinen.

I närheten av Pohja finns en annan verksamhet, som har en koppling till Arthur Hjelt. Han var en vetenskapsman som är kopplad till ett litet mysterium, som förblev olöst för mig ... var finns den berömda Agnes Smith Lewis arkiv, om delar av det faktiskt kom till Finland?

Sist men inte minst titta jag på modevärlden och Augusta Blombergs bana.

Frihet, motstånd, uppror

 Var det rätt av Twitter och andra företag att stänga ute den amerikanska presidenten? Vem är det som borde reglera yttrandefriheten, är det staten eller företagen? 

Vissa gemensamma regler har man stiftat gällande vad man får säga i alla länder, också "fria" och demokratiska sådana. Man får inte fara fram med osanningar som skadar människor genom förtal och kränkningar, man får inte ljuga eller bedra då man gör avtal eller affärer. Utan förtroende är samhällen i problem, de blir ineffektiva och osäkra. Poängen är förstås att kontrollen sker retroaktivt. I fria samhällen har vi inte förhandsgranskning som görs av myndigheter, utan individerna förväntas ta sitt ansvar och konsekvenserna av brott mot dessa gemensamma lagar och samhällets gemensamma spelregler. Demokratiska samhällen skyddar ofta också sig själva genom att förbjuda offentligt tal och handlingar som är riktade mot att rubba det demokratiska systemet i sig. 

Då det gäller politik finns traditionellt en hög tröskel för att beskylla någon för att fara fram med lögn och osanning. Bedrägeri som gäller pengar eller affärer kan man i princip föra i bevis. Men förtroende i allmänhet är inte lätt att värdera eller mäta. Det är också riskabelt att utgå från att det finns endast en sanning eller korrekt tolkning av komplexa samhällsfrågor. Därför behövs det tolerans för olika uppfattningar om till exempel orsak och verkan på samhällsnivå. Vi har ändå de senaste åren fått en skrämmande demonstration på vad en dylik försiktighet inför att begränsa ren och skär lögn i politisk diskussion kan leda till.

Företag som erbjuder tjänster på webben har alla användarvillkor, som strävar till att försäkra att verksamheten är laglig och fungerande både tekniskt och i hänseende till företagets intressen i övrigt. Tjänsterna har en idé och syften som de strävar efter att förverkliga. Visionerna handlar förstås om att maximera vinsten, men också annat.

Twitters vision är t ex "We believe in free expression and think every voice has the power to impact the world." medan Facebooks är "People use Facebook to stay connected with friends and family, to discover what’s going on in the world, and to share and express what matters to them." Båda innehåller en idé om öppenhet och delaktighet.  Tyvärr har forskning visat inte bara att rekommendationsalgoritmer fungerar i motsatt riktning och driver folk in i bubblor av konspirationsteorier och lögner, utan att företag inte här tar sitt ansvar. Så det handlar alltså inte heller bara om vad som sägs, utan minst lika mycket om hur medierna hanterar informationen.

Lagstiftarna och samhället kan reglera för det första innehållet i det som sägs och dissemineras, vilket är etiskt mer problematiskt, och för det andra hur tjänsterna fungerar logiskt eller tekniskt, vilket i sin tur är utmanande eftersom algoritmerna klassas som affärshemligheter och är svåra att kontrollera. Dessutom  utvecklas teknologin och koncepten hela tiden och noggrann reglering riskerar därför att föråldras snabbt.

Själv tycker jag inte detta är en antingen eller fråga; det står klart att vi behöver reglering både genom lag och juridiskt ansvar också för konsekvenserna (det borde gå att pröva i rätten om företagen underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att förhindra allvarliga brott) och att företagen dessutom måste ha möjlighet att sätta upp användarvillkor så länge de inte är uppenbart diskriminerande eller förtryckande mot utsatta grupper. Det idealiska skulle vara att också de sociala medieplattformarna skulle sätta upp en egen etisk intern branschkontroll, liksom de traditionella journalistiska reglerna och råden, där man avtalar om spelreglerna an efter att branschen och världen utvecklas. En alltför splittrad offentlighet utgör också en risk för dessa företags egna intressen, något de borde inse och försöka avvärja i tid. Om nu deras visioner på riktigt betyder något för dem.

Gällande läget i USA är jag rätt pessimistisk. När man åstadkommit en situation där tiotals procent av befolkningen lever i en alternativ verklighet och är onåbar med alla rationella argument är läget mycket allvarligt. Att det inte hittills hänt några lynchningar eller politiska mord är mer tur en skicklighet. Händelserna på Capitol Hill var inte terrorism. Det var en våldsam politisk revolt, som gett resten av världen en väckning, förhoppningsvis i tid. I USA fortsätter utvecklingen i en oroväckande riktning idag. Jag undrar vad folk som inte tagit våldet på allvar egentligen tror att revolutioner och kupper är.

Tweet från den 17.1.2021

Digitalisering idag

De senaste tio åren har mycket hänt tack vare den informationsteknologiska utvecklingen. I takt med att dataprocessering blivit effektivare och lagring billigare  har frågor om datahantering och informationsförvaltning blivit viktigare. Men det intressantaste är enligt mig de samhälleliga förändringarna. 

Det första man tänker på är kanske mediefältet. I Finland hade kring 40% av den vuxna befolkningen registrerat sig på minst en socialmedietjänst år 2010. År 2019 använde redan 79% av vuxna finländare internet flera gånger om dagen och de flesta på mobilen och under 10% säger sig inte använda sociala medier. Samtidigt har användningen av Facebook och Twitter mattats av. Trenden har gått mot mer slutna rum och diskussioner. Störst är nu Whatsapp, som grundades 2009 och har över 3 miljoner aktiva användare i Finland. Whatsapp har i synnerhet sedan det köptes upp av Facebook utmanats av andra liknande aktörer. Illusionen om att alla är på Facebook har gett vika och de stora plattformarna har svarat på detta genom att köpa upp och utveckla nya plattformar och format. Den andra trenden är den förväntade, fortsatta förändringen av innehållet, som kunde sammanfattas som förskjutning mot mera audiovisuella, efemära och snuttifierade format.  Uttryck för denna utveckling är podcaster och nya tjänster som t ex TikTok, men också internet memen som är delar av större berättelser på webben. Själva idén är ju att de innehåller flera lager av betydelser och referenser och utnyttjar så väl (rörlig)bild som text,  ibland också andra element.

Trots att traditionella mediers lönsamhet sjunkit, har varken tidningarna eller journalistiken tillsvidare gått under. Frågor om tillit och kritik har ändå blivit viktiga, eftersom det är uppenbart att i synnerhet de äldre generationerna generellt inte har lika stark och utbredd mediekritisk kompetens som de yngre. Ett uttryck för detta är att yngre människor i Finland anser att så kallade influencers kommersiella samarbeten är okej, men de också kräver att kommunikationen är transparent. Då litar de på källan, medan äldre personer utgår från att man inte kan lita på "influerare" och att det är på något sätt ett korrupt förfarande i motsats till traditionell marknadsföring och reklam. I själva verket är den nyare synen mer etiskt medveten och kritisk till innehåll och ett bevis på bättre informationskompetens.

Det står ändå klart att journalistiken och de s.k. traditionella medierna inte har förhindrat spridningen av konspirationsteorier och felaktig information globalt, den politiska situationen i USA må vara det ultimata beviset på detta. Den offentliga debatten behöver stöd av utbredd och stark utbildning och samhällsstrukturer som möjliggör deliberativa samhällsdebatter. Som grund behövs en delad respekt för fakta och en insikt om att sakkunskap är något annat än lite egen research på webben eller vad kompisen delat på facebook. Utvecklingen visar att en allmän hög kompetens inte är något givet ens i västvärldens rikaste länder, utan något som måste försvaras målmedvetet och fortgående genom utbildning. 

Att det finländska samhället är digitaliserat kom tydligt fram i och med de stora förändringar som kunde göras mycket snabbt då pandemin nådde oss. Vi hade tillräckligt mycket digital infrastruktur för att kunna lägga om en stor del av vardagen. Att ärenden med banker och myndigheter och mycket annat kan skötas över nätet fanns redan på plats. Det fanns både strukturer, resurser och kompetens. År 2019 använde redan 85% av de vuxna nätbank. Våra förmånliga och snabba dataförbindelser fanns redan på plats. Även om vi drabbats på många sätt kommer vi att kunna resa oss ännu mer digitala, fast vi nu också fått ta oss en rejäl funderare över vad som är viktigast för oss. Och inte sällan verkar det vara människorelationerna och naturen.

Betydelsen av mjukvara och algoritmer har börjat bli synlig på intressanta sätt. Jag tror det är många som blivit chockerade och upprörda då de sett människor sugas in i konspirationsteoretiska resonemang på grund av de förstärkande effekterna av skvaller och ryktesspridning sociala medier som facebook och youtube producerar med sina rekommendationer och andra algoritmer. Coronapandemin har äntligen lett till några tafatta försök att korrigera detta. Samtidigt har effekterna av "artificiell intelligens" börjat synas inom forskning och annan utveckling, inte minst inom medicin. Forskningen har gått framåt med stormsteg under 2010-talet och därför har betydelsen av data, dess hantering och kvalitet blivit allt mer uppenbara. Jag ser i mitt eget arbete den enorma utveckling som har skett inom kompetenser och förmåga att hantera forskningsdata och på vilken hög nivå den finska förmågan är på området. 

Sist och slutligen är jag själv därför rätt lugn för Finlands del vad gäller samhällsutveckling och ekonomi på sikt, bara vi fortsättningsvis satsar på skola och forskning. Större problem är klimatförändringen och den verkligen allvarligt hotade biodiversiteten. Men också dessa kan delvis tacklas med samma metoder. Digitaliseringen är en process som nu mognat och blivit en del av vår värld.