På finskt håll har man som vanligt kunnat anpassa språket snabbt och kreativt då ordet tekoäly kompletterats och framöver förhoppningsvis ersätts med order tukiäly, som egentligen definierar användningssättet av artificiell intelligens (AI) till ett stöd. Jag spårar ordet tillbaka till ett seminarium om AI sommaren 2017 och en rapport från handels- och industriministeriet samma höst. Möjligen kommer ordet från Nokia före det? Digitala beslutsstöd som utnyttjar maskininlärning används idag i synnerhet, inom medicin, vad jag kan förstå. Men applikationerna finns överallt och underlättar vår vardag.
Den så kallade artificiella intelligensen har varit på tapeten den senaste tiden då en mycket effektiv textgenerator offentliggjordes för några veckor sedan. Programvaran kan generera text och också revidera den, svara på frågor och föra dialog. I praktiken är textgeneratorn en hypereffektiv variant av samma textförslag eller autocorrect vi stöter på vid textbehandling på dator eller i telefonens appar. Denna "intelligens" har på basis av surrealistiska datamängder lärt sig räkna ut de mest sannolika teckensträngarna i ett visst sammanhang och spottar dem ur sig något slumpmässigt.
Människan har en fantastisk förmåga att syssla med antropomorfism. Redan i somras gick en sakkunnig i den uppenbara fällan och förklarade att hans dator börjat tänka och känna, vilket var bra på så sätt att vi inför höstens nyhet hade hunnit ta en diskussion om ämnet chatbottar och medvetande i offentligheten. Att texten, logos, väger särskilt tungt då vi projicerar på det här sättet har ytterligare stärkts av Turingtestets närmast mytiska status som mått på "intelligens". Tanken och ordet är för oss väldigt starkt sammanlänkade. Att ett ord alltid innehåller en tanke är dock ett felslut.
 |
| Foto: randychiu CC-BY |
I princip kan man i dag, tack vare enorma datamängder och mycket snabba och parallellt arbetande processorer ta fram mönster och på basis av dem med olika metoder generera nya data. I den nya chatbottens fall fanns en c 300 miljarder ord stor korpus man tränat på. Det finns idag många tjänster där man kan generera olika slag av bilder, både konstgjorda foton eller konstverk i olika stilar på webben. Också musik kan man skapa enligt stilen på t ex en namngiven kompositör. Situationen väcker förstås ett antal frågor. Hur kan man veta vad som är "äkta" konst eller gjort manuellt av en människa? Vilket är "värdefullare" eller mer "unikt"?
Läget är lite analogt till kamerans framfart. Vad ska man måla för, om man kan fotografera? kunde man kanske tänka för 150 år sedan. Men fotografiets frammarsch ledde ju både till att målarkonsten befriades och att en helt ny konstform uppstod. Redan nu finns det många konstnärer inom olika branscher som experimenterar med AI som ett verktyg i sin konst. Konsten försvinner nog ingenstans. Så länge det finns kreativitet finns det konst.
Den som lite lekt med dessa AI-verktyg vet också att dessa "intelligenser" plötsligt kan göra otroliga fel och missar. De blir förstås ständigt bättre, vilket är det fina i kråksången, men det kommer alltid emellanåt underliga fel, algoritmerna blir ibland intressantare ju mer kreativa och oförutsägbara de ter sig. Eftersom det inte finns någon riktig förståelse eller riktigt tänkande bakom det en algoritm spottar ur sig, är det inte någon skillnad mellan för oss små eller stora logiska fel. Slutledningsförmågan, ett av baselementen för intelligens, är bristfällig hos dessa algoritmer då semantiken brister.
I takt med att modellerna blir bättre kommer förstås felen att bli mindre, men i praktiken handlar det alltid om ett samspel mellan människan och algoritmerna. AI kan testa olika möjligheter nästan oändligt snabbt och välja ut goda förslag åt oss. Förslagen är ett material att arbeta vidare från och datorerna kan frigöra massor av tid och resurser åt oss. Men riktigt på riktigt är inte algoritmerna inte tankar, de innehåller ingen förståelse av något alls. Därför är de just tankestöd för oss. Vad intelligens sedan är, är en annan fråga.
