Helhetsarkitektur

Man talar ofta om it-arkitektur, det vill säga om hur data och applikationer är organiserade i organisationer. Eftersom it är både krävande och komplicerat är man helt enkelt tvungen att rita mängder av olika modeller och grafer och annan dokumentation över hur saker fungerar eller borde fungera. Men om detta görs fristående från själva verksamheten, dess processer och målsättningar, kommer man aldrig att kunna optimera verksamheten eller förbereda sig på kommande förändringar i god tid. Risken finns att man i en organisation, ett företag, en myndighet eller vilken som helst verksamhet, gör ineffektivt och onödigt arbete. Eller att viktiga saker helt enkelt blir förbisedda.  Därför behövs helhetsarkitektur (Enterprise Architecture), som beaktar också verksamhetsarkitektur (Business Architecture) och de olika dimensionerna av informationsteknologi på ett systematiskt sätt.

Den vanligaste metoden att göra detta heter TOGAF (The Open Group Architecture Framework). Det är alltså ett ramverk och en metod för att på hög nivå systematisera och organisera verksamheten och möjliggöra en vettig översyn och styrning som främjar verksamhetens målsättningar. I Finland har man inom den offentliga förvaltningen arbetat med helhetsarkitektur redan flera år. En rekommendation finns också och jag vågar påstå att mycket av de stora effektiveringar som varit möjliga vid digitalisering har skett tack vare att man tvingats arbeta med helhetsarkitektur. Även om kravet försvunnit ur lagen, kommer arbetet att fortsätta också inom den offentliga sektorn.

Själv har jag arbetat med helhetsarkitetur i flera omgångar på ett hörn. Jag har också sett många projekt och åtaganden där jag insett att man är ut på sjufamnarsvatten, då man vill genomdriva stora omställningar i verksamheter utan att vare sig ha en klar bild av nuläget eller av hur målsättningen egentligen borde se ut och vilka implikationer som finns inbäddade i olika framkastade planer. Jag har ändå saknat insikt i själva metoden. Så nu i veckan gick jag en grundkurs och jag måste ännu mera vara av den åsikten att dylik systematik är helt nödvändig om man vill ha en vettig och sund verksamhet. TOGAF är inte ett regelverk som man ska eller ens kan implementera rakt av, men metoden innehåller många centrala element som det är klokt att ta hänsyn till. Arbetet är långsamt och omfattande, men jag har själv haft mycket stor praktisk nytta av dess resultat. Varje företagsledare borde inse nyttan av att ha en klar och heltäckande bild av verksamheten och vad som behöver utvecklas och hur. Den viktigaste poängen är att arkitekturen inte är något som görs av någon enskild person någonstans i organisationen, utan det är en sak som gäller alla. Var och en och varje syssla i en verksamhet är en del av en "arkitektur", vare sig den är dokumenterad och vettig eller spontant påkommen eller framtvingad av omständigheter. Huruvida den är ändamålsenlig och effektiv kan man bara se genom att se den i sin fulla kontext och i relation till vad man vill uppnå.

Förnekelsens konst

Röken från Australien. Bild från NASAs worldview tjänst den 4.1.2020.

Australien står i lågor. Insatserna är höga, eftersom dylika stora koldioxidutsläpp är det sista vi behöver. Även om utsläpp kan ha flera olika typer av effekter i klimatsystemet, är vi sannolikt redan på glid mot flera olika feedback-loopar och dominoeffekter. Riskerna är stora.

Trots det, finns det människor som försöker sprida påståenden om att krav på klimatåtgärder är onödig alarmism. I USA är kopplingen till vissa industrikretsar (men också alt-högern) mycket tydlig, medan vi i Europa kan se att lobbyn har kopplingar till nationalistiska populister. Temat igenkänns också från den finska populistiska och vetenskapsfientliga retoriken.

Idén om den isolerade, rena nationalstaten, som kan frikopplas från alla slag av inverkan och inflytande från omvärlden, så väl kulturellt som materiellt, måste vara något slag av "stoppa jag vill hoppa av", "låt mig ägna mig åt mig själv" och "alla problem beror på någon annan och kan bäst lösas med att vägra samarbeta med dem som är annorlunda" -strutsmentalitet. Det hela präglas också av påtaglig intellektuell lättja, vilket inte minst visas av hur man låter sig ledas av utländsk lobby.

Vad är det som får människor att agera som nyttiga idioter för fossil- och tobaksindustri? I bakgrunden finns troligen en vilja att så split och misstro och bereda mark för den förstörelse som öppnas för implementeringen av chockdoktrinen, det vill säga för de mest penningstarka att erövra nya domäner och göra bättre affärer. Vi får ju visst både pengar för återuppbyggnad och säkert billig arbetskraft också i takt med att allt fler samhällen drabbas.

Strävan att omdefiniera allmänpolitiska frågor så att de handlar om partipolitik tjänar, liksom då det gäller främlingsfientligheten, också stormaktspolitiken på ett sätt, som verkar förbises av klimatförnekarna. I Finland är vi lyckligtvis rätt medvetna om den propagandaapparat som finns. Därför ser vi också tydligt hur naiva de är, som ställer sig till förfogande som villiga verktyg. Kanske sker det i hopp om eget inflytande. Att de inte är något annat än just redskap har redan bevisats av hur illa det gått för en del av dem. Lojaliteten har brustit snabbt och stöd har man fått precis så länge det varit opportunt för givaren. Spelögat är nog inte särskilt gott hos de inhemska trollen och övertrampen slår också tillbaka.

Då det gäller klimatet är det självklart att en försiktighetsprincip är att föredra. För övrigt hör det till det allra viktigaste att se till att skolan lär ut forskningens grundprinciper och kritiskt tänkande. Också forskningens öppenhet är viktig. Även om det kan kännas som att det öppnar för okunnig kritik och missbruk, är det ett viktigt sätt att effektivera själva forskningen och göra den mera bekant och transparent.

Det som stör mig kanske allra mest är hur låtsats-skeptikerna går igång på sina "insikter" och "avslöjanden", samtidigt som de så totalt missar hur fantastiskt spännande, överraskande och fascinerande den seriösa forskningen är. Miljoner gånger mera häpnadsväckande och intressant och betydelsefullt än några loppiga konspirationsteorier. Men kanske det ändå är så, att det känns för  farligt och jobbigt för en del att ägna sig åt kritiskt tänkande på riktigt?