Herman, den siste uronkeln, är borta

När Herman fyllde hundra år för ett par år sedan samlades släktingar från många länder på Hagaro. Några, som inte kunde närvara, deltog per Skype, och Herman, vars närminne redan var borta, skålade glatt med de ryska släktingarna via datorn. När han i något skede blev påmind om festens orsak ropade han högt, med ett kännspakt parlandskt samtidigt roat och chockerat tonfall: "Hundra år! Det är ju förskräckligt!"

Herman och Birgitta var ett begrepp i min barndom. Herman var den av mina uronklar, som de kallade sig, som jag kände bäst. Henry dog ju redan 1930 och Ralf bodde i Sverige så länge jag minns. Herman var den yngsta brodern, och också den som levde sundast och det är därför kanske inte så konstigt att han blev 102 år gammal. När han började i Grankulla samskola 1926 var han nio och alla bröderna gick en tid i samma skola. Storabröderna hörde inte precis till de lugnaste och mest välanpassade. De var mycket aktiva och kreativa, inte sällan bråkiga. Jag har hört berättas hur "PARLAND! UT!" ekade från olika håll i skolan inte långt efter inringningen. Till stökigheten bidrog säkert pojkarnas i början svaga kunskaper i svenska och den rysstämpel som de tilldelats, trots sitt tyska modersmål. Herman var, vad jag förstått, inte alls en bråkstake, trots att han besatt samma livliga intellekt, nyfikenhet och den egensinnighet man kan ta del av i Georg Grotenfelts underbara Hermanfilmen.

Familjen Parland hade flyttat till Grankulla 1922. Min farfar Oscar har skrivit om hur pojkarna lekte på bergen söder om järnvägen och ett minne, som Herman berättade för mig för inte länge sedan, handlade om hur han som mycket liten hade det dagliga uppdraget att föra lunchvälling till sina bröder i skolan. Han tyckte det var orättvist. Att hans mor dessutom helt bröt mentalt samman efter Henrys död, när Herman var i trettonårsåldern, måste ha varit tufft. Den besvärliga barndomen kompenserades kanske förhoppningsvis av det nästan livslånga äktenskapet med Birgitta, ett förhållande som åtminstone utåt tedde sig som mycket varmt och fyllt av ömsesidig respekt, trots de olika personligheterna.

Herman gick sin egen väg, närmast faderns, och blev professor i byggteknik och expert i statik. Jag minns hur han för länge sedan talade varmt för trä som byggmaterial och hur han skarpt gillade Heidi Hautala. Han var en modig och självständig tänkare, som alltför ofta reducerats till den yngre brodern till de intressanta författarbröderna. Han var i själva verket den som var mest berest, hade de bredaste nätverken och aktivaste kontakterna till de utspridda släktingarna, ägde den största kunskapen om släktens historia och dessutom var en internationellt publicerad forskare. Han skrev om allt från "elasticitetsteorins variationsprinciper" till sten-, betong och stålkonstruktioner och historia. Och gillade alltså trä. Fast jag har ett vagt minne av att han vägrade gå ut i burspråket på Furugård hos Arne Runeberg, eftersom han ansåg att konstruktionen omöjligt kan hålla.

Artblomning

I skolan fick ännu jag lära mig, att definitionen av en art är att två individer kan producera en fertil avkomma. I dag har vi kunskapsmässigt kommit långt från Linnés taxonomiska system som enkel tolkning av naturens ordning. Problemet med alla klassificeringar är ju att de i regel läcker och inte räcker för att beskriva verkligheten på ett kategoriskt sätt, särskilt i komplexa sammanhang.  Genetiska studier har spjälkt och sammanlänkat arter på nya sätt och numera är artbegreppet mer finfördelat och flytande. Också människans gener är ju en salig röra av evolutionära hopp. Gener hoppar hit och dit, har vi lärt oss, så att också biologerna numera jobbar utgående från mindre enheter än arter eller underarter. Man talar istället om fenotyper, kluster, haplogrupper och alla möjliga andra begrepp som bättre beskriver den komplexa mångfald naturen utgör.

En underbart vacker illustration av detta kan man just nu se i Alprosparken. Till Finland har man i tiden hämtat rhododendronmaterial ända från Korea, men man har nu tagit fram flera olika härdiga sorter genom samarbete med bland andra Mustiala och Brödtorp. I Haga har man planterat tusentals hybrider. Färgprakten är förstummande, dofterna bedövande, sedan man på 1980-talet utvidgade till azaleor. Hela mångfalden i ett litet snitt av växtriket manifesterar på ett underbart sätt hur svart-vitt, antingen-eller tänkande inte räcker nån vart. Och det har man vetat i sekler bland dem som arbetar med förädling. Raser. Bah.