Det tog länge innan jag första gången drömde om min syster efter att hon dött. I drömmen var det ett glatt återseende från min sida: så fantastiskt att kunna ses igen så här i drömmen fast du är död!
Sorgen och saknaden finns kvar, förstås. Ibland tänker jag på vad Stella skulle ha sagt om olika saker, det hjälper mig att fokusera på vad som är viktigt. "Det viktiga," sade hon, "är konsten, den är det enda som räknas, egentligen." Men det avsåg hon hur viktig erfarenheten är, upplevelsen och det hur vi konstruerar vår värld är förutsättningen för allt annat i livet. Att vara människa, medmänniska, del av ett samhälle, världen. En sådan syn, eller insikt skulle jag vilja säga, ger också konsten och kulturen den enorma stryka att forma livet och verkligheten, som gjorde att Stella verkligen levde för litteraturen, teatern och musiken.
Länge ansåg man att sorgen var en mer eller mindre lineär process, som hade en viss normal gång. Den bestod av olika faser som man skulle ta sig igenom för att slutligen frigöra sig och sedan gå vidare. Alla har väl hört om de olika stegen: förnekande, förhandlande, ilska, förtvivlan och försoning. En beskrivning som egentligen från början handlade om den döendes egna sorgearbete. I dag anser man väl snarare att sorgen handlar om en anpassning till förlust och en förändrad situation, där det ingår olika typer av processer som berör olika områden av ens verklighet. Att hitta en ny balans. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja och fortsätta sitt liv, men det finns mera eller mindre lyckade sätt att tackla omställningarna i längden. En förlust av en närstående innebär alltid att allt förändras, man själv förändras, man kan inte leva på samma sätt som före den döda gick bort. En relation är utan sin motpart, den är sönder. Och saknaden är nog evig.
Att relationen till den döda för många människor åtminstone till en början fortsätter och har ett element av genuin erfarenhet är naturligt. I dagens Hbl presenteras prästen och psykoterapeuten Markku Siltalas forskning om upplevelser av möten med döda, oftast närstående (pdf). Han definierar dem som spontana förnimmelser, känslor, erfarenheter eller drömmar, som för den som upplever dem innebär att en död tar kontakt eller är närvarande. Till upplevelsen hör, att man känner igen den döda, och har en tolkning av det framförda budskapet eller motivet till kontakten. Siltalas avhandling, som trots den suspekta bilden man får av SPT-artikeln, är vetenskapligt hållbar och fokuserar på den subjektiva erfarenheten utan spekulativa element. Den visar att upplevelserna oftast är positiva och har positiva följder. Det som inte framkommer är hur långvariga effekterna varit. Trots att materialet är rätt stort, är en dryg femtedel över tjugo år, vet vi inte hur representativt materialet är eller det hur förhållandet mellan hur nära själva döden upplevelsen ägt rum korrelerar med effekten. Hur som helst stöder undersökningen tanken om att relationer till döda kan vara viktiga och mycket betydelsefulla och starka. Så starka att de är verkliga erfarenheter. De hör inte heller direkt nödvändigtvis ihop med sorgearbetet och betydelsen av den döda kan leva kvar länge. Det känns bra att det inte längre klassas som onormalt. Det viktiga är trots allt att man kan fortsätta sitt eget liv på något sätt inom några år.
Att Siltala som praktiserande psykoterapeut aktar sig för att förklena eller förringa (existerande eller potentiella klienters) erfarenheter, som är verkliga och betydelsefulla, är förstås förståeligt. Men att han sedan, och att journalisten och tidningen dessutom ger en plattform för detta, med en färsk disputation i ryggen, påstår att "berättelserna ... tyder på att livet fortsätter i en annan verklighet där det finns helighet, kärlek och frid", gör mig upprörd, inte minst å universitets och vetenskapens vägnar. Och vetenskapsjournalistikens. Man må vara teolog och visa respekt för övertygelser och sanna och betydelsefulla erfarenheter, men att blanda forskning och tro på detta sätt är inte ok. Fastän konsten är viktigast och upplevelsen sann.
