Tankens teori och praktik

Läser som bäst med behållning Timo Honkelas bok Rauhankone (Fredsmaskinen). Den är en fin exposé i relationen mellan modeller och "verklighet", mellan teori och erfarenhet. Som Daniel Kahnemann påpekar i sin bok, handlar misslyckade teorier ofta inte om att de inte skulle vara internt koherenta och perfekta, utan om att man inte beaktat saker som finns utanför ens modell, men som påverkar helheten.

I en dator opererar man förstås alltid med modeller. Honkela skriver om det utmanande i att försöka modellera tänkandet, om hur svårt det är eftersom det är så präglat av känslor och erfarenheter och har komplexa språkliga och begreppsliga nivåer. Ändå upplever jag texten som allt annat än svår. Den känns helt oteknisk och väldigt konkret och personlig. Författaren blandar sorglöst sina mycket personliga och ibland smärtsamma och svåra upplevelser med filosofiska reflektioner om rättvisa eller artificiell intelligens. Och i grunden finns en djupt positiv, förtröstansfull övertygelse om att vi kan åstadkomma något världsomvälvande och gott med hjälp av artificiell intelligens.

Jag har själv den gångna veckan igen ägnat mig åt frågor om beständighet i det digitala. Problemet är att det är något av en grundläggande omöjlighet. Eftersom det digitala är ett språk som beskriver världen i en viss tolkning i ett visst ögonblick, är det bara en fråga om hur länge det tar, innan världen sprungit ifrån den modell vi gjort och representationen går sönder. Trasiga länkar på webben är bara ett exempel på detta, och ändå går en mycket stor del av alla länkar sönder på några år. Då har vi inte beaktat att innehållet också kan ha förändrats, så att en del av alla länkar pekar på något helt annat innehåll än vad som varit den ursprungliga avsikten. Förhållandet mellan tecken och innehåll är sällan en så ren och skär överenskommelse, som i digitala sammanhang.

Problemet blir allt mera akut då dessa betydelser blir till handlingar där en människa inte är inblandad, det vill säga t ex i vad man kallar länkar som är funktionella eller "machine actionable". Det betyder maskinella överenskommelser och regler som sprider sig som distribuerade system över hela internet. Något av maskinernas "talhandlingar", som möjliggörs av APIer, gränssnitt mellan system.

Vi kan inte klara oss utan dessa längre, men de behöver mycket mer aktivt förvaltande, omvårdnad och kuratering än vad man kanske inser. Det handlar om att det behövs planering och resurser för informationsförvaltning, att följa upp och sköta om semantik och datas kvalitet. Kanske kan artificiell intelligens hjälpa oss en bit på vägen, men datorernas modeller av vår värld är alltid begränsade, så de behöver ständigt utvärderas och förbättras av oss människor.

En viktig väg framåt för forskningen: EOSC

ESA Meteosat-2 Earth image

Vi har allt mera data att använda i forskning. Massor. Och mängden växer i rasande takt. När den stora partikelacceleratorn är i gång producerar den 25 petabyte data i året. Det är rätt mycket. Det finns rymddata, satellitdata, genomdata, väderdata, atmosfärdata, allmänna forskningsdatatjänster som Eudat eller Zenodo, statistik, korpusar ... för att nu nämna några europeiska resurser. För att hantera all denna data behövs både stor kapacitet (EGI, PRACE) och effektiva nätförbindelser.

Forskningen är i dag mycket internationell. Det betyder att man arbetar tillsammans, forskare från olika länder. Man behöver ofta dela data. Då det gäller en del områden är det inte så så svårt, juridiskt, etiskt eller ens tekniskt. Data är enhetligt och tekniken är i princip ganska enkel. Men den finns det massor av områden där det verkligen inte är enkelt. Saker kompliceras av både tekniska, administrativa och juridiska frågor på sätt som känns helt korkade i dagens EU. Data är kanske inte i samma format, eller lagstiftningen eller forskningsorganisationernas regler är oklara eller föråldrade. Många forskningsprojekt kämpar med svåra problem som beror på orsaker som borde vara helt onödiga inom EU, där det är meningen att vi ska jobba tillsammans effektivt. Det behövs både politisk vilja och investeringar i gemensamma infrastrukturer för att få forskningen och data att löpa.

Därför är European Open Science Cloud EOSC ett sällsynt bra projekt. Avsikten är att ta bort hinder och underlätta arbetet för forskarna och göra forskningen så öppen och smidig som möjligt. Det finns redan, som ovan framkom, en hel del stora forskningsinfrastrukturer i EU, men genom EOSC kan vi nå en bättre samordning och samverkan. Uppgiften är förstås otroligt komplex och utmanande, till och med svår att greppa. I EOSC pilot-projektet arbetar man med att ta fram modeller för hur det hela kunde fungera, såväl tekniskt som administrativt. Och det här är verkligen ett måste, att få gjort. Allt annat vore bara pinsamt, för outnyttjade resurser är inte något vi har råd med just nu, när forskningen är viktigare än någonsin om vi ska rädda vår lilla planet.

Revolution och brännvinsbusiness i det gamla Helsingfors

Artilleriviken, Sveaborg c 1760
av Adolf Geete [Public domain], via Wikimedia Commons

Överste Jacob Magnus Sprengtporten landsteg med sina mannar på natten den 16 augusti 1772 på Sveaborg och lyckades snart arrestera kommendanten general Björnberg. Sedan Sprengporten fått stöd av manskapet, lät han kalla samtliga officerare till kommendantshuset och framförde hälsningar från den unge Gustaf III, nu skulle en ny regim ta över. Det var avgörande skeden av den upplyste tredje Gustavens maktövertagande som ägde rum den natten på Sveaborg utanför Helsingfors.

Efter en diskussion var de flesta villiga att avlägga en trohetsed till kungen. Bland officerarna fanns ändå en mycket ansedd person, major Granatenhjelm, som vägrade avge den nya eden. Sprengtporten insåg att han inte skulle vinna på att konfrontera denna officer. Han handlade därför raskt och diplomatiskt: han omfamnade Granatenhjelm och sade, att om alla konungens undersåtar tänkte och handlade som han, skulle inga eder behövas. Det är Granatenhjelms grav som finns i Kajsaniemi park och går under namnet ”Frimurarens grav”, trots att han inte var frimurare, utan en religiös karolin som idkade mycket välgörenhet i staden.

Gustaf III:s kupp kom att få många konsekvenser för Helsingfors och Sveaborg. Den unge monarkens strålglans och nåd sträckte sig till räntmästare Anders Hellenius familj, eftersom hans söner hörde till dem som adlades. Familjens hus står ännu i dag vid Senatstorgets södra kant i hörnet vid Sofiegatan. Hellenius blev af Enehielm främst tack vare sonen Pehr som också medverkat i revolutionen som officer.

Så snart Gustaf III gripit makten genomförde han på eget bevåg ett antal stora reformer som fick konkreta följder för livet i Helsingfors. Av stor betydelse blev förstås kungens höga prioritering av krigsmakten, vilket livade upp Sveaborg igen.

Två andra stora förändringar som påverkade staden var länsreformen och brännvinspolitiken. Båda ledde till åtgärder som genomfördes 1776. Länsreformen innebar att man flyttade länets huvudstad till Tavastehus 1776. Det betydde att landshövdingen och hans närmaste tjänstemän flyttade från Helsingfors.

Flyttningen av länets huvudort hade både för- och nackdelar för Helsingfors. Å ena sidan kunde man ta sig större friheter än förut och magistraten och borgerskapet kunde själv mer påverka vilka saker som kom till landshövdingens kännedom eller som underställdes hans beslut. Å andra sidan var det oundvikligt att landshövdingen inte längre skulle vara lika insatt och engagerad i stadens affärer som tidigare, vilket kunde vara en nackdel då man behövde vända sig till myndigheterna i Stockholm för att driva sina egna intressen.

Reformerna inom alkoholpolitiken var inte mindre. Efter ett misslyckat försök med att arrendera ut brännerirättigheter hade kungen beslutat sig för att införa ett statligt monopol genom kronobrännerier. Alkoholpolitiken hade en längre tid varit snårig och fungerade dåligt. Från 1772 rådde under flera år dessutom till och med en situation då bönder och borgare var tvungna att betala brännskatt samtidigt som förbud att bränna brännvin rådde. Situationen var absurd och ohållbar, men kungens försök att bringa reda i systemet och samtidigt tjäna pengar fick snarast förödande effekt, åtminstone enligt Ilkka Mäntylä, som har gjort en både grundlig och intressant undersökning om det hela. Enligt Mäntylä resulterade kungens inkonsekventa politik – som i stort sett på några år gick från förbud till tvångsförsäljning – till allt mer bristande respekt för lagen och ökande superi.

Kronobrännerier skulle inrättas genast 1776 och i Helsingfors köpte kronan det tjugo år gamla Bryggerihuset i Ulrikasborg. Övermasmästare Bengt Bengtsson Qvist ledde ombyggnadsarbetet, som stötte på många problem, och verksamheten skulle övervakas av major Reinhold Ulrik von Post. Dessa två blev åtalade i kämnersrätten på grund av oklarheterna vid köpet av byggnaden. Till att börja med var huset mindre än vad som uppgetts då man köpte det.

De aktiva bröderna af Enehielm var också engagerade i kronobränneriets affärer. Den äldste brodern Carl Gustaf, som arbetade som lanträntmästare, sålde 1777 ett hus till bostäder och lager för färdigt brännvin. Säden som skulle brännas förvarades i kronomagasinet fram till dess att man 1783 fick ett eget magasin. Detta resulterade i ett nära samarbete mellan bröderna af Enehielm och den mäktiga proviantmästaren Weckströms familj i grannhuset, ett samarbete som inte alltid var friktionsfritt.

Bränneriverksamheten arrenderades 1777 av major Blåfield, men han hade stora problem med kvaliteten. Brännvinet var odugligt och illasmakande – att bränna så stora mängder krävde skicklighet. Dessutom klagades det på att mjölet som användes var blandat med sand. Brännmästaren byttes ut och följande år då sekreteraren vid arméns flottas överrätt Fabian af Enehielm (alltså en av sönerna till räntmästare Hellenius) tagit över arrendet tillsammans med Blåfield, blev både avkastningen och brännvinet betydligt bättre. Fabian, som i ålder stod mellan bröderna Carl Gustaf och Pehr, övertog arrendet själv på hösten 1779.

Weckström skötte importen av utländskt brännvin till soldaterna som beräknades behöva över 40 liter brännvin var om året. Bränneriet i Helsingfors var ett av landets största och som mest brände man över 6 200 tunnor säd år 1782, då skörden var bättre än den var både året innan och året efter, då missväxt och stor brist på säd rådde. Bränneriet hade kring 50 anställda.




Texten är ett lätt omarbetat utdrag ur min bok Affärer, allianser och anseende. Konsten att tillhöra eliten i Helsingfors ca 1740 – 1820.

Färdighet

Ai niin, kävin länsimetrossa, se oli olemassa.

Ett inlägg delat av Suvi Päivikki (@mustikapu) Dec 1, 2017 kl. 11:26 PST

Denna vecka fick jag uppleva en härlig känsla av att saker blivit färdiga. Saker som jag varit med och arbetat med i åratal på mitt lilla hörn. Förändring och utveckling jag brunnit för länge. Känslan av att saken är klar är förstås falsk, men saker har nog hänt. En annan sak är förstås att jag dessutom äntligen har kunnat åka metro av och an till stan, vilket jag verkligen gjort med besked. Min kollega tog den fina bilden av vår hemstation.

Det var på torsdagen jag deltog i två tillställningar som för mig markerade fullbordan. På förmiddagen lyssnade jag till Open Access-folk från biblioteken och kunde bara konstatera att jag börjar känna att jag har litet att tillföra. Åbo och Helsingfors universitets bibliotek presenterade hur de arbetar nu. Det står helt klart att både bibliotekarierna själva och universiteten ser sin centrala roll och att de både får resurser och uppskattning för sitt arbete. Ett verkligt fenixfenomen och pilutta-dej för den som trodde att digitalisering, webben och google skulle göra bibliotek och bibliotekarier överflödiga. Forskare och annan personal har lärt sig att biblioteken kan detta med informationsförvaltning och bibliotekarierna har tagit stora modiga steg. Inte bara det att de arbetar uppsökande och kundorienterat, utan att de inte värjer sig för svåra frågor om forskningsdata eller nya krävande arbetsuppgifter gällande öppet publicerande. Och det allra bästa var hur begeistrade folk var av sitt arbete, trots alla utmaningar!

Senare samma dag var det avslutningsfest för det Nationella digitala biblioteket. Det har varit ett långt och fruktbart projekt som fört kulturarvssektorn i vårt land in i den digitala åldern, med allt vad det innebär av öppenhet och tillgänglighet. Arbetet kommer förstås att fortsätta, men min bedömning är att det skett en kulturförändring, där man hittat nya möjligheter och samarbetsformer.

Det blev nästan lite tomt. Vad ska jag nu hitta på? Kaféer och bröd har också fått sitt lyft, och sociala medier känner jag också att jag är ganska färdig med. Kanske dags för lite medelålder och julfrid. Världens stora frågor orkar jag inte ta itu med, just nu.