Rädd för AI? Data, intelligens och makt

Bild: Gaudencio Garcinuño 2011  CC-BY-SA

Finland ska bli världsbäst på artificiell intelligens. Vad man avser med artificiell intelligens är ofta ändå lite undflyende. De mest radikala tolkningarna handlar kanske om tänkande maskiner, som har ett medvetande och kanske t o m en egen vilja.

Intelligens handlar om, lärde jag mig i skolan, att kunna lära sig nya saker och anpassa och applicera kunskapen i nya situationer. Kravet på vad "tänkande maskiner" är, har i regel flyttats framåt an efter att tekniken utvecklats. Rätt länge låg definitionen, åtminstone för mig, nära maskininlärning, det vill säga att mjukvara kan lära sig av erfarenhet. Och det kunde ju Nokias mobiltelefoner redan för länge sedan. Datorer kan visserligen gissa och räkna ut sannolikheter, men de är knappast intelligenta för det.

Numera har det blivit vardag av maskininlärning i sig. Den har blivit synlig och den nya hypen i takt med att man insett att maskiner som lär sig inte nödvändigtvis är direkt intelligenta. Saker är vanligen så oändligt mycket mer komplicerade än de ter sig vid ett första ögonkast. I alla fall tror jag det står ganska klart att maskininlärning inte nödvändigtvis innebär intelligens och allra minst uppkomsten av något spontant självmedvetande. Det handlar om otroligt kluriga algoritmer.

I alla fall är generell artificiell intelligens ett paraplybegrepp för många olika inriktningar inom utvecklingen inom programvara och flera av dem är visserligen sådana, där man inom finska institutioner lyckats hålla sig ganska väl framme, såsom inom tal- eller bildigenkänning.

Det stora hotet kommer ändå ingalunda från dessa programvaror i sig utan från den dominerade oerhört naiva och okritiska inställningen till vad data och digitalisering ska kunna göra i vårt samhälle. Idéer om att data representerar verkligheten på ett oproblematiskt och direkt sätt och gör den mätbar och möjlig att styra och kontrollera spökar allt oftare. Men dessa idéer finns hos beslutsfattare och inte i datorernas inre. Att man förbiser problem med betydelser och tolkningar, felaktigheter och brister i data eller tror att man kan frånsäga sig etiskt eller strategiskt ansvar är oförlåtligt korkat och enkelspårigt.

Det gör en inte ett dugg gladare att man ser liknande tendenser till och med inom det akademiska. Bevara oss från alla indikatorer och mätare. Det kritiska tänkandet måste sitta mellan våra öron.

 Bild: Alberto Racatumba CC-BY.

Värdet av utbildning

“TIVI-O-AALTO unconference” by Hans Põldoja
 is licensed under CC BY 2.0

Det är ju så att vår ekonomi förväntas räddas av hög kompetens och export. Det förutsätter att vi har folk som har internationella nätverk och en vana att fungera i mångkulturella sammanhang. I Finland har vi exceptionellt lite invandrare och utlänningar. Det betyder att vi sannolikt också har färre människor ute i världen som vet ett jota om Finland och färre här i landet som har starka insikter och nätverk i andra länder och kulturer. Det här är saker som är en enorm betydelse: internationella nätverk och kulturell kompetens. Business is people är ett slitet mantra, men nog är det alltid en lägre tröskel att ha att göra med människor man känner, man förstår. Man kan till och med köpa för lite dyrare av någon man känner personligen och uppskattar.

Vi har också sett hur utlänningar i vårt land kan uppfattas som skrämmande och farliga, ofta på lösa boliner. Det handlar om fenomen som anses nya och främmande. Vi är socialt ett rätt försiktigt folk. Därför är det av ett mycket stort värde på många sätt, om vi kan skapa miljöer som inte är kulturellt homogena, hermetiskt slutna sannfinska rum. Det är en verklig tillgång att inte vara rädd för det annorlunda och främmande, utan att lära sig att kunna och våga tala främmande språk, kommunicera, försöka förstå och arbeta tillsammans.

År 2015 minskade antalet utländska studenter vid finländska universitet. Den riktningen är definitivt fel, men inom högskolevärlden har utvecklingen de senaste åren över lag gått i en god riktning. I synnerhet inom teknik och konst finns det mycket utländska studerande, vilket alldeles garanterat skapar en miljö för en god och mångsidig utbildning och personlig utveckling. Aalto universitet, Konstuniversitetet och Helsingfors Universitet är stora och har åtminstone inom vissa fält en internationell, intellektuell miljö som också motsvarar dagens arbetsliv. Huvudstadsregionen har å andra sidan annars också den mest kosmopolitiska profilen.  Det finns orter i vårt land där andelen människor med utländsk bakgrund är under en procent, varför det är ännu viktigare att universitet och yrkeshögskolor på andra håll i landet lockar till sig ens den handfull av utländska studenter det gör. Att ha en relation till en indisk eller kinesisk kollega (oberoende av var hen är verksam i framtiden) kan på sikt vara en viktig tillgång inom många professioner.

Att diskutera i termer av skattebetalare och kostnader för enskilda studenter eller examina och "vem betalar utbildningen" är otroligt snävt. Man missar ju helt att se på utbildningen och bildningen som resurser för hela samhället. Det sociala och kulturella kapitalet vid den högre utbildningen som nationellt kapital har ett värde i sig, men också ett ekonomiskt värde på sikt, om man studerar verkligheten lite utanför exceltabellerna. Det handlar om att skapa förutsättningar för välmående, diversitet och genom det framgång både individuellt och nationellt. Jag har oändligt svårt att begripa att liberala krafter i stället vill förespråka mera reglering och byråkrati. Dessutom med ytterst svag evidens. Varje utländsk studerande som tar sig till vårt kalla land är en gåva och en framtida tillgång som vi ska ta vara på, även om det inte syns på sista raden i år eller ens nästa år.

Hack4Fi 2017

Vinnarna Hobotram använde sig av intressanta arkivmaterial

I år hann jag med först på slutet av ett imponerande Hack4Fi. Hackathonet ordnades på Yle i en riktig tv-studio, så miljön var verkligen fin. Till mina favoriter hörde en historisk promenad med bild och ljud i Kajsaniemi, Wikidocumentaries, ett verktyg för uppladdning av bilder från Finna till Wikipedia och förstås vinnaren Hobotram. Också Micke Hindsbergs lek med Yles och Finnas metadata var tankeväckande, både historiskt och tekniskt. Det fanns många som jobbade med att färgsätta bilder med (även artificiell intelligens på hög nivå användes) och med kartor och geodata. Särskilt använda och inspirerande var tydligen dels Helsingfors stadsmuseums högklassiga foton, dels Yles öppna ljudfiler. VR förekom också i flera fall, men själv gladde jag mig åt att ljudet kommit med på riktigt, att man använder de digitala mediernas möjligheter att kombinera och integrera olika typer av medier. Det fanns faktiskt många fina idéer. Också Mannerheim och Gallén-Kallela inspirerade ett par projekt. Det lönar sig säkert att gå och kolla hackets webbsajt ännu lite senare, då flera hunnit ladda upp sina material.

Juuso Lehtinen gjorde också en fin restaurangkarta över Helsingfors 1909.
Nästa vore att lägga till biograferna från Kavis lista!