Omomomorganisering

Argumenteringen kring diverse bolagseringprojekt som förts fram förbryllar mig lite. Man talar om bättre transparens och effektivitet. Nu är det ju så att bolag inte omfattas av offentlighetslagstiftningen på samma sätt som myndigheter. Så detta med ökad transparens ter sig som ett frågetecken för mig. Någonstans läste jag motiveringen att bokföringen skulle se annorlunda ut, men det borde väl ändå vara en arrangemangsfråga för en potent minister att se till att man får de siffror man behöver. Finns en tanke om att olika verksamheter i staten ska vara på något sätt självfinansierande är vi på sjufamnars vatten.

Ännu märkligare ter sig argumenten kring effektivering. Hur jag än vänder och vrider på både hälsovårdsreformen och de nya trafikförslagen, tycker jag mig bara se massor av nya administrativa kostnader. Det ska vara flera val, beslutsnivåer och dessutom behövs en hel massa övervakning, upphandling, koordination och kontroll. Nya direktörer. Ingen vill avstå, så man bara lägger till. Bokföring, administration, skatte- eller avgiftsuppbärande etc ska eller kan inte längre skötas av de nuvarande instanserna (och med dyra pengar framtagna gemensamma systemen), utan man får säkerligen skäl att upphandla många nya it-system för ändamålen. Lite mer evidens och fakta kring detta skulle inte skada i diskussionerna.

Jag har i princip alltid avskytt organisationsförändringar, eftersom de lätt stjäl enorma mängder resurser. Även då de görs helt top-down utan att engagera och förankra, som ett försök att styra verksamheter. I värsta fall görs det av chefer och konsulter utan ett uns av förståelse för hur arbetet på verkstadsgolvet ser ut  och då är de förödande för motivation och effektivitet. De sakkunniga Jules Goddard och Tony Eccles rekommenderar indirekt folk att byta jobb, så fort man börjar fokusera på lådlekar i ett företag.

På min nuvarande arbetsplats görs en omorganisation vart tredje år. Eftersom jag är mycket nöjd med min arbetsplats efter över ett år där har jag ju ett litet dilemma här. Saken är helt tydligt inte så enkel. Delvis har jag tänkt det beror på att vi har ett gott ledarskap överlag och folk är välmotiverade och engagerade i vad vi gör och i kundernas intressen och behov. Jag har också märkt att en föränderlig organisation (för organisationen ändras ju i den också mellan den stora karusellen) motverkar onödiga hierarkier. Folk “är” mera sin sakkunskap och personlighet än sin titel, vilket är en bra sak enligt mig. Men en kollega satte nyligen fingret på vad det egentligen handlar om: att en organisation alltid lever och det handlar om att rucka strukturen så att en rättar sig efter verksamheterna och kan stöda arbetet på bästa möjliga sätt. Det handlar om att ta bort hinder och trösklar för de vad de sakkunniga gör. Och inte om att man “utvecklar verksamheten” genom omorganisation och lådlekar. Voilá, så enkelt var det!

Det kan löna sig att kolla denna korta sammanfattning av Goddard om managerialsimens missar. Notera t ex Control Loop vid 3:30. Goddard talar om företag, men kan bra begrunda frågor om ledarskap och styrning inom offentlig sektor i samma banor. Den som blir intresserad kan gärna se hans föreläsning på AGSM, en lång men befriande totalsågning av kontrollbaserad styrning. Jag tycker det är bra lyssna på vad dagens ekonomer anser om styrning och ledarskap. För det figurerar en hel del gamla och bristfälliga jargonger i debatten på många ställen. Det gäller att inte böja sig för okunnigt ledarskap.

KuRs

Min nuvarande arbetsgivare erbjuder förutom en brett sortiment av it-tjänster för forskare också utbildning och jag passade på att delta i en grundkurs i R, ett programmeringsspråk och en plattform för arbete med data som vuxit i popularitet närmast explosionsartat under de senaste åren. R är ett öppet format och öppen kod, vilket gjort att det vuxit till ett stort "ekosystem", som också togs upp av Markus Kainu i Historia i en digital värld. Eftersom jag själv använt mig mycket begränsat av kvantitativa metoder i min forskning ville jag försöka sätta mig in i ämnet en aning, och måste säga det verkligen var värt besväret. Jag skulle i själva verket rekommendera motsvarande grundkurs för alla humanister. Den krävde i praktiken inga förkunskaper, men gav många relevanta insikter. Det är framför allt två saker jag vill ta upp här.

För det första är det så, att vi inom digital humaniora behöver fundera ordentligt på hur den kollegiala förhandsgranskningen ser ut. Det är förhållandevis lätt att arbeta med R, men  för ett icke-proffs är det inte alls särskilt enkelt att granska vad som gjorts och hur data behandlats. Eftersom plattformen och de delade kodbiblioteken är stora, är det lätt att ladda ner olika snuttar som gör allt möjligt med ett dataset och t ex kan presentera det på olika sätt. Men om det är rätt tänkt, om man valt smarta algoritmer och bra logik, eller gjort saker snårigt och klumpigt eller till och med helt galet, är inte lika enkelt att avgöra. Ofta görs forskningsprojekt dessutom som samarbete mellan folk med olika kompetenser, vilket är mycket bra, men det skulle också absolut kräva att granskning görs av människor med olika kompetenser.

Vi behöver lära oss kommunicera över tidigare disciplingränser. Lyckligtvis finns det många nyfikna människor som nosar på andras kompetenser både kors och tvärs. Just så tror jag mycket nytt kunnande kan uppstå. Men det är inte bra att tro att någon kan allt på toppnivå. Samarbete behövs genom hela processen, inte bara under forskningen utan också vid granskning och utvärdering.

Av R Foundation, from http://www.r-project.org [GPL (http://www.gnu.org/licenses/gpl.html)], via Wikimedia Commons

Den andra tanken som väcktes under kursen var att programmering absolut är värt att undervisa i skolan. Till exempel just R kunde bra ingå i matematikundervisningen i högstadiet. Det handlar om modern matematik, om hur man räknar i dag helt enkelt. Så här se matte ut idag, desto konstigare är det inte.

Teatern var Stellas

Jag såg i går en fantastisk föreställning. Det var Teaterhögskolan som satt upp en tolkning av Shakespeares sju tragedier under regi av Jakob Höglund. Jag kan inte skriva en recension. Det var min syster som kunde göra sådant.

Stella älskade teater. Den var hennes värld. Hon spelade teater redan som liten, hon utforskade den både konstnärligt och intellektuellt under hela sitt liv. Hon älskade att undervisa vid teaterhögskolan. Hon älskade sina elever.

Jag tror hon skulle ha uppskattat Tragedi. Den hade en fin struktur och rytm, den var innovativ, utforskande, på kornet och säkert pedagogiskt en fin erfarenhet för studenterna. De var kreativa, duktiga, samspelta.

Ett foto publicerat av Jakob Höglund (@jakobhoglunden) Mar 29, 2016 kl. 3:46 PDT