Omstöpning av humanistisk utbildning och forskning?

Riksarkivarie Jussi Nuortevas utredning om hur den strukturella utvecklingen och profileringen av humaniora kunde gå vidare har för några dagar sedan blivit färdig och publicerats av universitetens samarbetsorgan Unifi. Undervisnings- och kulturministeriet har redan en längre tid försökt styra universiteten mot "profilering" (och i förlängningen givetvis "bortval"). Unifi har beställt en hel serie utredningar om läget och möjliga utvecklingsstigar inom olika områden, vilket har påverkat Nuortevas fokus så att exempel samhällsvetenskaper och filologi lämnats utanför. Med tanke på frågor om infrastruktur gör det att helheten inte blir så täckande som den skulle må bra av, men infrastrukturen för digital humaniora som helhet kräver annars också en utförligare genomgång för att kunna utvecklas på ett ändamålsenligt sätt, och den hör kanske inte hit.

Nuorteva argumenterar mycket bra för vikten av humaniora. Han påpekar att ensidiga satsningar på hårda, "nyttiga" vetenskaper med mätbara, direkta ekonomiska resultat kan leda till ojämlikhet och försvagade sociala strukturer och bristande förståelse för värderingar och kultur. Därför hotar en sådan skevhet också samhällets förmåga att utnyttja deras resultat. Han lyfter också fram att humanister har sämre sysselsättningsgrad inom ett år efter examen än de flesta andra högskoleutbildningar. Själv är jag lite frestad att säga att man också borde fråga hur lyckliga eller nöjda människor är med sitt liv tio år efter att de utexaminerats ...

Nuorteva pläderar för tydliga satsningar på digitalisering, där vi ligger på efterkälken jämfört med våra nordiska grannländer. Lyckad digitalisering kräver god kompetens både vad gäller teknik och samarbete och internationellt samarbete. Även långsiktigt digitalt bevarande är viktigt enligt Nuorteva, som anser Initiativet för öppen forskning och vetenskap har en viktig funktion att fylla då det gäller koordinationen av arbetet.  Utredaren föreslår att det grundas kompetenscenter för digital humaniora vid universiteten i Helsingfors, Tammerfors, Uleåborg och Åbo.

Förslagen som handlar om att sätta ordning på olika institut och utveckla utbildning och tenure track system är inte överraskande utan verkar följa allmänna linjedragningar som jag ser det. Som Nuorteva påpekar har många institut uppstått kring engagerade enskilda forskare, vilket gör att jag på sätt och vis är lite tveksam till att börja tukta dem. De fungerar kanske ibland som miljöer som ger dessa forskare utrymme och frihet att arbeta på mera nydanande sätt utanför etablerade hierarkier och strukturer. Så jag hoppas det inte blir ett självändamål att integrera dem i fakulteter på alla håll. Det kan tänkas att det har också negativa effekter vad gäller mera kreativa och dynamiska grepp.

Vad som gör mig särskilt glad är att riksarkivarien lägger så mycket vikt vid finskan, svenskan, samiska språk och även ryskan. Publicerandet för inhemsk publik är mycket viktigt inom humaniora, inte minst för samhällets egen skull. Därför måste man värna om det och till exempel beakta monografiproduktionens särdrag bättre.

Vidare rekommenderar Nuorteva att Konstuniversitetet flyttar till Otnäs och tar med sig filmvetenskapen, men förblir en egen högskola. Konstutbildningen kunde enligt honom också utvecklas vid Lapplands universitet, men läggas ner vid Östra Finlands universitet. Däremot föreslår han att Östra Finlands universitet tillsammans med Helsingfors universitet och Åbo Akademi kunde sköta teologin.

En intressant idé, som går något emot vad man själv tänkt sig i Helsingfors, är att grunda en ny helhet för kognitionsvetenskap. Nuorteva har tydligt sett värdet av den otroligt fina semiotiska skolan vi har i Helsingfors och som blivit skamligt illa behandlad med tanke på dess internationella nivå. I Nuortevas vision kunde man slå ihop estetik, erfarenhetsforskning, kognitionsforskning och semiotik till en mångdisciplinär ny enhet med internationell potential. Det låter intressant och spännande i mina öron. För övrigt tycker utredaren att de små "orkidé-ämnena" skulle vinna på att samlas i Helsingfors.


Nu blir det intressant att se vilka reaktioner som kommer på utredningen.

Nytt pris till minnet av Stella

Nu har Stella Parlands minnesfond grundats i samband med Svenska Kulturfonden. Tack till alla bidragsgivare!

Avkastningen skall användas för ett pris till en konstnär eller en grupp konstnärer för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet, till sin karaktär gränsöverskridande med avseende på språk, kultur eller genre och i en anda av humanism, öppenhet och kanske humor eller med anknytning till italiensk kultur. Pristagaren eller pristagarna ska gärna vara verksamma inom teater eller litteratur. Priset utdelas vart tredje år vid kulturfondens utdelningsfest.

Priset utdelas första gången vid kulturfondens utdelningsfest 2016. Då skall den prisbelönta verksamheten ha anknytning till scenkonst.

Fondens kapital kan också senare utökas genom gåva eller testamente. För mera information kan man kontakta mig, SLS eller Svenska Kulturfonden.

Regn ute, sol i sinne

Intensiva två dagar i Göteborg. Efter omständligt räknande och funderande kom vi med Kenneth till att det var fjärde gången vi träffades. Också denna gång diskuterade vi historia i en digital värld och vart vi egentligen vill komma med den nya versionen av boken som vi tycker behövs. Och vad som bör göras för att komma dit. Den som är intresserad kan lämpligen följa med vår sajt de närmaste veckorna (eller månaderna/åren). Jag träffade också Jenny Bergenmar första gången i livet och vi hade oändligt mycket att tala om vi också, om digital humaniora, forskningsdata, forskningsinfrastrukturer, datakvalitet, undervisning … Ett givande seminarium var det också med bra diskussion, tyckte jag.

I dag insåg jag att jag hade en dryg timme ledig tid, varvid jag rusade till Svensk Nationell Datatjänst (svensk motsvarighet till vårt dataarkiv). Jag fick ett helt fantastiskt mottagande: sju-åtta människor kom helt ex tempore för att höra om utvecklingen i Finland, närmast om Initiativet för öppen forskning och vetenskap och de nya tjänsterna som gjorts på CSC och så diskuterade vi aktuella frågor gällande forskningsdata. Även Språkbanken och Litteraturbanken finns ju vid Göteborgs universitet, där man nu dessutom håller på att sätta i gång ett masterprogram i digital humaniora. The place to be, alltså.

På flyget hem märkte jag att jag plötsligt hade två exemplar av min bok. Jag måste ha plockat på mig en extra under dagen. Månne det är Jennys …? Fast alla jag träffade talade ju om Research Data Management?

Det digitala är nu

I går var det en historisk dag i Helsingfors. En blandad men entusiastisk samling akademiker från nästan hela landet samlades för att berätta för varandra om sin forskning och sina projekt. Det stora intresset ledde till att var och en fick bara tio minuter på sig, men man hinner säga rätt mycket på den tiden och det blev en spännande helhet.

Utvecklingen har varit enormt snabb. Det är inte många år sedan diskussionen rörde sig på ett mer teoretiskt och hypotetiskt plan, då historiker diskuterade digitala material och metoder. Men nu har vi ett stort gäng forskare som redan är i full gång med forskningen. Spännande är också hur öppenhetstänket följer rätt naturligt med de nya arbetssätten. Jag börjar allt mer se att det är en inneboende egenskap i digital forskning. Den slitna frasen om att informationen vill vara fri verkar trots allt ha sina grunder. Det handlar om kommunikationens egen ekonomi, där det faktiskt är det lägsta motståndets lag som gäller. Det känns som en hoppingivande och härlig sak.

Dagen började med ett block om text. För mig var det en glädjande nyhet att ett nytt Horizon 2020-projekt för OCR-inläsning av handskriven text. Finska riksarkivet kommer att samarbeta i READ-projektet med tyskspråkiga arkiv, vilket är viktigt och nog behövligt. Särskilt vill man ha hjälp med att formulera specifikationer och test och man hoppas på samarbete med forskare. Även vi Tammerfors universitet arbetar man med digitaliseringsprocesser för handskrivna brev i ett stort projekt kring krigstids korrespondens. Andra väldigt intressanta exempel var SKS projekt Codices Fennici. Med fanns under dagen också flera presentationer som baserade sig på mer eller mindre manuell indexering av tidningstexter. Metadata lyftes också fram Johanna Ilmakunnas, som diskuterade digitala resurser om föremål och hur de kunde användas.

Minnesorganisationernas kataloger och metadata är ju inte skapade för forskning, utan för administration och förvaltning av samlingarna. Samtidigt har metadata och dessa kataloger blivit mycket intressanta för forskningen eftersom de är digitala, sträcker sig rätt långt tillbaka i tiden och är hyfsat väl strukturerade dvs semantiskt rika. Men det finns en del utmaningar i användningen av dessa material. En inte alldeles oviktig fråga är vad det egentligen är vi undersöker, då vi jobbar med metadata. Patrik Aaltonen lyfte i sin presentation fram en viktig aspekt: tolkningens och klassificeringens problem. Som exempel använde han Morettis arbete med genre-indelningen av romaner under historisk tid. Problemet är ju att genren inte är någon inneboende egenskap i texten som man med någon algoritm oberoende av tid och kontext kan utvinna automatiskt. Det handlar alltid om tolkningar som är luddiga i kanterna och beroende av kontexten då tolkningen görs, den kan skilja sig mycket mellan individer. I kataloger har man strävat till att minimera tolkandet med noggranna regler för hur t ex sidnummer eller boktitel ska anges. Men det finns ofrånkomligen skillnader i hur man tolkat och registrerat dessa på olika ställen under olika tid. Ofta är man tvungen att tolka informationen en gång till för att göra den användbar för forskning. Frågorna kan bli ännu mer komplexa då det gäller museiföremål, där de materiella aspekterna ofta är ännu viktigare i proportion. Vad är det man beskrivit i katalogen och hur noggrant är det gjort? Vems tolkningar? Så vad är det egentligen vi forskar i då vi forskar i metadata? Det varierar mycket, beroende på vad vi letar efter och hur vi går till väga.

En annan aspekt som jag kom att fundera på i går är det att dessa samlingar och kataloger ofta uppstått i en statlig och sedan 1800-talet nationalistisk kontext, som inte nödvändigtvis korrelerar med det omgivande samhället. Som exempel kom jag att tänka på den bokhistoriska forskningen i Finland som visar hur drastiskt bokkulturen skiljer sig från den bild man får från vår nationalbibliografi. Därmed inte sagt att katalogerna, som alltså utgör förteckningar på “inhemsk” utgivning skulle vara mycket signifikant del av hela den tryckta kulturens ekosystem, men vi talar då om lokal litteratur förlagskultur och ekonomi och forskning. Dessutom ger det digitala formatet möjligheter att kombinera material och gå över språkliga, organisatoriska och politiska gränser, vilket man redan gör i flera projekt. Mina reflektioner är kanske snarast ett exempel på att man inte borde utgå för mycket från existerande dataset i sin forskning för att då t ex inte falla oavsiktligt i en traditionell nationalistisk historietolkning.

För övrigt presenterades forskning i den digital kulturens olika former, digitala samlingar och spännande metoder och material. Flera av exemplen var spånor, vilket kanske är rätt och bra: de digitala materialen täcker ändå alltid bara en del av materialen och metoderna kan svara bara på vissa delfrågor, då man gör mer allmänhistorisk forskning.

Historieforskningen i Finland håller på allvar på att gå in i den digitala åldern, vilket har stora effekter som även är indirekta och drabbar alla forskare, så som t ex förändringarna i den vetenskapliga kommunikationen. Det ska jag tala mera om i morgon här i Göteborg.

Ge oss en broms!

Knowledge Exchange är ett europeiskt nätverk för nationella instanser som arbetar med forskningsdatatjänster. Med finns många ledande experter och det var därför faktiskt intressant att få delta i nätverkets tioårsjubileum som firades i dagarna tvenne i Helsingfors. Naturligt nog är öppenhet en viktig målsättning och rubriken för seminariet var Pathways to Open Scholarship.

Vi hade fyra teman: Fördelar, risker och gränser, Forskarens framgång, Teknologi och Publicering och tjänster för publicering. Målsättningen var att försöka komma på konstruktiva sätt att komma framåt med att förbättra forskarnas verksamhetsmöjligheter och främja vetenskapen. Upprepade gånger hördes utrop som att "Forskningen är sönder" eller "Det vetenskapliga publicerandet är sönder".  Det är uppenbart att sättet man försöker mäta forskningens resultat och kvalitet inte fungerar och dessutom har tråkiga effekter, att vi har systemproblem med hur alltsammans är uppbyggt, som inte går att fixa i första taget. Mängderna av varierande digitala forskningsdata ställer oss också inför verkliga utmaningar. Vem ska fixa detta? Vem ska fixa tjänster och användbara it-system? Vem ska se till att open access-publicerandet kommer igång? Man borde locka inte tvinga, det måste ju vara vettigt för alla ... Det var inte så konstigt, att de olika diskussioner ofta sammanflätades. De extremt svåra förhandlingarna med förläggare som pågår och utvecklingen inom open access-tidskrifternas nya finansieringsmodeller inger ett visst hopp. Ett motstånd mot de alltför dyra och ineffektiva systemen har vaknat på många håll.

Jag gillade särskilt en kommentar av Clifford Lynch, där han menade att vi begår ett fatalt misstag, då vi förknippar den vetenskapliga kommunikationen med utvärdering av forskare och deras insatser. Det är just denna typ av begreppsförvirringar och logiska missar som digitaliseringen som samhällelig och kulturell process driver fram. Det digitala är annorlunda och att medierna blir digitala gör att vi måste revidera samtliga våra värdesystem (man kan med fördel se också forskarnas meriter som en sorts eget ekonomiskt system). Mäter vi publikationer mäter vi fel saker. Det har blivit så sjuttons uppenbart, men att hitta alternativ är inte lätt. För vi behöver också utvärderingssystem som är i viss mån reduktiva, det verkade alla vara ganska överens om. Allt annat vore naivt.

Men Lynch hade också ett ganska intressant lösningsförslag. Han hänvisade till matematikernas sätt att gemensamt utpeka viktiga utmaningar, bevis eller frågor som man söker lösningar på (t ex Millenium-problemen, men det finns ju andra). Då kan man mäta hur en enskild forskare lyckat mot dessa utmaningar. Å ena sidan kan man tänka att det är orättvist enkelt att peka på avgränsade problem inom matematiken, men å andra sidan tycker jag man också kan se det som ett bevis på att direkt "nytta" inte heller behöver vara allenarådande kriterium. I alla fall var det ett intressant och enligt mig ett mycket plausibelt sätt att närma sig frågan. Att peka på problemen och forskningsfrågorna innan man löst dem kunde vara fiffigt på många sätt och fungera som legitimation och intresseväckare också inom andra discipliner. Till saken hör förresten att matematiken vad jag förstått är en mycket öppen disciplin.

Många, många konkreta förslag och önskemål dök upp då vi till slut försökte skriva ett brev till julgubben (trots vissa diskussioner om huruvida det är någon vits, var han bor och vem han överhuvudtaget är). Mycket hoppades man nog på att vetenskapssamfundet står på sig mot monopol och inte heller förlitar sig på en finansiär, men man ansåg att en fungerande marknad och kommersiella aktörer (förläggare) ingalunda per definition är av ondo. Man önskade att vetenskapliga societeter och samfund skulle agera, att man kunde bygga på existerande tjänster, satsa på bibliotek och dataarkiv och framför allt utveckla systemen så att de på riktigt är användarvänliga och underlättar forskarnas arbete och framför allt önskade man en time-out vad gäller mätandet. I synnerhet unga forskare, men varför inte alla, kunde verkligen må bra av en sabbatsperiod på några år då inga publikationer räknades. Give us a break! tyckte man, tills vi hunnit fundera igenom detta och fixa systemet så att det funkar igen.