Data, information och bevarande

I veckan meddelades det att Riksarkivet lägger ner sin e-arkivtjänst för myndigheter på grund av liten användning. Tanken har varit att myndigheter kunde leverera material som ska arkiveras digitalt direkt från sina egna dokumenthanteringssystem, vilket skulle vara effektivt på många sätt. 

Ett problem är att det finns skillnader mellan tänket inom arkivering och modern dokumenthantering, som inte fixas i en handvändning. Omvärlden har helt enkelt ställt användarvänlighet, ändamålsenlighet och funktionalitet främst vid sin informationsförvaltning. Ibland på bekostnad av trovärdighet och säkerhet på längre sikt. Arkivsektorn har å andra sidan inte gjort marknadsföringen av sina tjänster och vikten av bevaring och kuratering lättare genom att man utvecklat en tung obligatorisk standard, som lämpar sig för ärendehanteringsystem snarare än dokumenthanteringssystem.

Avsikten med Sähke2-standarden är rätt och bra,
men i praktiken kan den vara utmanande.
"Åtgärder" och "Dokumentstatus" är inte något man
styr sin verksamhet med på alla håll.

Länge har man försökt samordna offentlig informationsförvaltning genom sektorns sk JHS-rekommendationer där man tar ställning till bland annat standarder och best practice. Problemet är att dessa inte är bindande (vilket man med ovanstånde exempel å andra sidan kanske kan vara också tacksam för?). För närvarande råder dessutom en del förvirring kring rekommendationernas status och vart man egentligen är på väg. I Finland görs ju ett omfattande business architecture-arbete, som tillsvidare delvis är på ett rätt abstrakt plan. En sak som framstår väldigt tydlig är ändå att semantisk interoperabilitiet kommer att spela en viktig roll, en annan är att man från finansministeriet driver mycket hårt på att få till stånd resultat. 

Det som gör mig personligen lite tveksam är att man inom JHS ( t ex 191) verkar anpassa hela informationsförvaltningen enligt den krångliga arkivstandarden och ytterligare ökar mängden obligatoriska metadata, i stället för att fokusera på just semantisk interoperabilitet (som att sätta upp ordentliga ontologier och URI-tjänster å det snaraste och se till att de används dvs integreras i dokumenthanteringssystemen).  Riksarkivet har en viktig roll då det gäller långsiktigt bevarande i vårt land, men det ser ut som att omvärlden inte kommer att rätta sig efter traditionell arkivteori. Var går gränserna mellan dokumenthantering, informationsförvaltning och arkivering när allt i praktiken flyter ihop i den digitala världen?

På engelska talar man om data management, som jag skulle gärna översätta det med informationsförvaltning. Till det räknas saker som strategisk planering, livscykelhantering, teknik, arkitektur och dataadministration. Till dataadministrationen, å sin sida, hör saker som metadata och dess kvalitet, själva informationens/datas kvalitet, planering av livcykeln, administrativ hantering av rättigheter, ansvar för aktuell referens- och kontextinformation. 

Det här är saker som blir mycket aktuella då vi talar om långsiktigt digitalt bevarande. Kultur- och undervisningsministeriet har ju enligt sitt uppdrag och mycket klokt investerat i en lösning för ändamålet, som går under namnet PAS. PAS är en tjänst som kan åta sig att bevara digitala material "för evigt". PAS är inte en del av arkivverket, utan en tjänst för dem som ministeriet ger rätt att använda den. Arkivverket ansvarar ju bara för en del av de saker vi kanske vill bevara från vår tid. PAS är snarare ett magasin där olika typer av kulturarv och viktiga informationsresurser kan säkerställas för eftervärlden. 

Utmaningen är att tjänsten i sig på inget sätt kan ansvara för administrationen av innehållet. Varje samling eller dataset som landar i PAS-systemet måste ha en ansvarig instans utanför systemet, som beslutar och tar ansvar till exempel för datas kvalitet och den administrativa hanteringen av rättigheter: till vem och på vilka villkor kan materialet lämnas ut? Frågorna blir ännu mer utmanande då det gäller forskningsdata: vad ska sparas, vad ska kastas, vem tar ansvar för sensitiva data, vem betalar för bevaringen, vem tar ansvar för vad som sker i metadata om kontext eller villkor förändras? För vi diskuterar inte längre i ett perspektiv på några år utan på några hundra år ...

Ansvaret landar vad gäller offentlig förvaltning ändå enligt lagen på Riksarkivet. Arkivväsendet står inför verkligen stora utmaningar: Vad och hur ska man prioritera? Vilka är de kritiska framgångsfaktorerna och hur ska man kunna få det inflytande man behöver för att säkerställa digitala material? Vad gäller forskningsdata är diskussionen i startgroparna. 

Det är spännande och intressanta tider. Finland har inte råd att misslyckas i dessa saker, som kräver ett perspektiv längre än ett kvartal, längre än en valperiod och längre än ett människoliv. Det är samtidigt symtomatiskt och en ytterst försvårande omständighet att själva begreppsapparaten (åtminstone på finska, svenska och engelska) är så oklar och virrig. Ett system i form av en teknisk lösning är inte hela lösningen, det behövs väldigt mycket administrativt arbete och ansvar för innehållets kvalitet, utveckling och användning. På lång sikt. Då behöver alla inblandade faktiskt förstå hur komplexa saker det handlar om.

**

Tillägg:

I statsrevisorernas rapport om läget sägs uttryckligen att man bör värna om förtroendet för arkiven och inte lägga ner VAPA-systemet förrän ett ersättande system satts upp. På inrikesministeriet är man förbluffad: man har precis satsat mycket på att ta i bruk VAPA-systemet. Beslutet att VAPA ska läggas ner kommer från Undervisnings- och kulturministeriet (OKM/7/591/2015).

Tillägg två: Ny klarhet i vad som är på gång kom en dryg vecka senare?

Vånda

Staffan Bruuns kolumn om att Finland borde ta emot alla flyktingar som landat på Kos de senaste veckorna väckte ganska många tankar och känslor, och också diskussion. Vad var det Bruun egentligen gjorde och är det etiskt försvarligt?

I sin text skrev Bruun att flyktingarna är högutbildade och är just sådan kvalitet på materialet (han använde inte det uttrycket, men det finns alltså högt uppsatta politiker i vårt land som inte drar sig för att ta ordet maahanmuuttoaines i sin mun i direkt tv-sändning!) som de som eufemistiskt kallar sig invandringskritiker tycker kan få lov att komma hit. Bruun gör dessutom den viktiga poängen att det kunde vara en fördel att ta emot en tillräckligt stor och "osorterad"  grupp människor, att det kunde vara ett sätt att underlätta, inte försvåra, anpassningen till det nya hemlandet.

Vad Bruun gjorde var alltså att ta sannfinländarnas (och många andras) argument i sin mun, som om ekonomiska argument skulle vara acceptabla då det gäller att rädda människoliv. Detta väckte obehag och indignation bland en del av mina facebookvänner, och jag måste medge att jag kan förstå dem.

Jag insåg att mitt eget resonemang var närmast konsekvensetiskt. I ett läge då man har möjlighet att trasha en argumentation som bygger på felaktiga premisser är det kanske värt att göra det utan att explicit ifrågasätta premisserna. Men det ser jag som försvarbart bara och endast bara för att jag ser att ett genombrott kunde försvaga hela argumentationen på sikt. Jag är nämligen övertygad om att erfarenheterna skulle vara övervägande positiva och att en medföljande ökad information och kunskap skulle undergräva de felaktiga premisserna.

Men är det en farlig väg att gå? Att låtsas att man tycker det är ett seriöst och godtagbart argument att diskutera ekonomi och lönsamhet då det gäller människor i verkligt stor nöd? Att gå med på den idiotiska sammanblandning av flyktingskap och migration som förekommer alltför ofta? Eller att, som en del tolkade det, också då det gäller flyktingar på allvar hjälpa dem som ger en själv störst nytta i stället för dem som är i störst nöd?

Jag menar att detta är en väg vi gått redan länge. En stor del av finskt bistånd har baserat sig på att den också ska hämta pengar till finska företag. Inom vården måste man ständigt avväga vilka mediciner och vilken vård man ger till vilka patienter. Det är inte trevligt. Inte alls. Ändå görs det, för att man måste.

Vad som gör mig galen är Soinis sätt att ställa bistånd och konfliktlösning mot flyktinghjälp. Resonemanget är helt åt helvete, rent ut sagt.

Följdfrågor

Donald Trump har det inte lätt med journalister. Inte heller Timo Soini. Det beror på att journalisterna har uppdraget att fråga och ställa (potentiella) beslutsfattare till svars för sina uttalanden. De har en möjlighet att ställa följdfrågor, som oftast är prekära för populister som i allmänhet inte drar sig för att häva ur sig generaliseringar och förenklingar som inte håller för kritisk granskning eller som grund för en vettig politik.

I sociala medier är det inte så svårt att åstadkomma uppståndelse. Men politiker kan (i motsats till företag, av någon svårbegriplig orsak) ignorera kritik och upprördhet som uttrycks av vanliga medborgare. Då är journalisterna och traditionella medier de enda som med pondus kan försöka pressa fram svar, ställa följdfrågor och kräva förklaringar. Att kalla det klappjakt och försöka ta rollen av oskyldigt offer blir onekligen patetiskt. Det handlar ju bara om att förklara vad man själv gjort eller ta ställning till vad ens allierade sagt.

De populistiska politikernas lösning har varit att förklara krig mot medier och journalister, att försöka hota eller ännu värre kontrollera dem. Ett verkligen utsiktslöst och stolligt tilltag. Vikten av journalistik har inte blivit mindre uppenbar i och med sociala medier och en förändrad offentlighet. Det är inte orimligt att vänta sig att människor vars ställning och makt är beroende av förtroende redogör för sina uttalanden och sina beslut. Den analys och de följdfrågor journalister kan leverera är oumbärliga.

Samtidigt utvecklas mediefältet hela tiden. Inom sociala medier finns nya typer av innehåll som växer sig allt viktigare. Dessa gör inte journalistiskt innehåll mindre viktigt och de borde inte ses som ett hot, utan som en möjlighet. Något som Yle insett. Denna typ av initiativ och nytänk är ändå inte något som bara behöver höra till public service, utan är något som också andra aktörer kunde satsa på. YouTube är ju faktiskt också ett kommersiellt bolag. Men risken är att man är för sent ute om man kopierar koncept istället för att modigt hitta på helt nytt. I det läget är snabba cykler av försök och misstag det enda som kan fungera. Det kan vara krävande för större organisationer. En eloge till Yle, alltså och lycka till!

Historiska ekon

Umberto Eco är Europas svar på Dan Brown. Eller svar och svar, Eco har ju varit aktiv länge och med enligt mig både större bredd och djup. Han analyserar genom sina romaner kulturens, berättelsernas och historiens strukturer, hur betydelser uppstår och hur lögn blir sanning.

I romanen Baudolino handlar huvudpersonen med reliker under 1100-talet. Med sina vänner finansierar Baudolino med förfalskade huvuden av Johannes döparen som kan avyttras vid behov en åratal lång resa till prästen Johannes rike i det fjärran östern. Dråpliga exempel om relikhandeln under medeltiden kryddar hela romanen. Samtidigt tar Eco upp en central fråga av så väl kulturteoretisk som teologisk relevans: Hur kan man förhålla sig till alla de reliker som finns bevarade i kyrkor och kloster runt om i världen? Det faktum att det under medeltiden fanns en livlig handel med reliker gör ju att man har svårt att ta alla berättelser om t. ex. alla bitar av Jesu kors som sanning. Baudolino går ännu längre: Vid sin faders dödsbädd plockar han upp hans gamla vattenskål och är några dagar senare fullt övertygad om att det är den heliga graalen som han skall ge till sin adoptivfar och herre, Fredrik Barbarossa. Baudolino är en lögnhals, men han lyckas övertyga sig själv på ett häpnadsväckande och för läsaren intellektuellt stimulerande sätt. Det viktiga är enligt Baudolino att man tror, då uppstår en mening, som man kan agera utgående från.

Jag läste nyss ut Ecos Begravningsplatsen i Prag. Temat är det samma som i Baudolino, motivet mer likt Foucaults pendel. Denna han nästnyastse roman är en uppgörelse med antisemitismen, till synes under 1800-talet. Är romanen autentisk? I den mening ja, att formatet är rätt, de omskrivna texterna existerande historiska källor, personerna till största delen verkliga liksom en stor del av händelserna som finns historiskt dokumenterade. Romanen handlar om en konspirationsteoretiker och förfalskare av rang och den är till stora delar skriven i en personlighetskluven jag-form. Ingenstans i romanen ifrågasätts cynismen, arrogansen, hatet, så till den grad att en del faktiskt frågat sig om boken kunde läsas som en antisemitisk text. Vilket enligt mig ter sig helt dumt. Ingen som klarar av att läsa boken kan ta den som en genuin programförklaring, man kan inte ens ta material ur den, eftersom allt är lögner och förfalskningar. Tvärtom visar Eco hur cyniska opportunism och populism är. Han visar vad som händer om man inte skiljer på vad som är autentiskt och vad som inte är det (vilket han förresten i sina essäer anser att man inte gör i nordamerikansk kultur ...). Att historiska förfalskningar är autentiska (förfalskningar) gör ju dem inte mer sanna. Det sorgliga är förstås att det är krävande att argumentera mot konspirationsteorier. Att använda romanen som format är ett ännu mer krävande åtagande; att med fiktion (uppblandad med autentiskt material) visa på problemet med att sammanblanda fakta och fantasi är ju lite, öh ... intressant. Det blir komplext, men det är ett effektivt sätt, tycker jag.

Logiken och argumentationen som presenteras i romanen är bekant och skrämmande aktuell:

För att fienden ska kännas igen och fruktas måste fienden finnas i hemmet eller på tröskeln till hemmet. [...] Det behövs en fiende för att inge folket hopp. [...] Den nationella identiteten är de lottlösas sista resurs. Identitetskänslan grundar sig på hat, på hatet till den som inte är likadan. Hatet måste odlas som en civil passion. Fienden är folkets vän. Det måste alltid finnas någon att hata för att man skall känna sig rättfärdigad i sin misär. Hatet är den sanna ursprungliga passionen. [...] Hat värmer hjärtat.

Näihin kuviin, näihin tunnelmiin ...

Graven

Förra veckan blev det sex månader sedan min lillasyster Stella dog. Saknaden är stor, hon saknas av många. Sorgen, förlusten har så många plan. Trådar i ens mentala värld som varit knutna till henne och hennes närvaro, som nu hänger slaka och slutar i intet. Ofta följer man dessa trådar en stund med tanken, tills man möter tomheten. Där finns plötsligt ingen, bara ett minne. Man upptäcker nya sammanhang, nya associationer, nya funktioner den döda haft. Vissa bilder, vissa stunder återkommer ständigt i tankarna. Det är märkligt hur ett tomrum kan ta så mycket utrymme, som en magnet dras tankarna dit, gång på gång.

Jag upptäckte först i dag att K.A. Tavaststjernas grav liggen ett stenkast från hennes. Jag tycker om Sandudds begravningsplats. Jag funderade på hur alla inför döden tvingas ta ställning till många saker, som traditioner, religion och arv. Det finns ingen neutral väg att gå, inga val som inte är betydelsefulla eller laddade med värderingar. Varje val blir ett ställningstagande då en närstående dött. Man kan välja att respektera arv och tradition eller man kan markera distans. Jag tänkte att jag är glad över att ha gravar att gå till, att vårda och tända ljus på. Trots att jag kan förstå tanken om att strö askan i naturen eller havet. Namnet i stenen och minnet av urnnedläggningen är ändå för mig betydelsefulla konkreta saker. Som en motvikt till alla löst hängande trådar. Ett bevis på att hon faktiskt fanns. Och att hon faktiskt är borta för alltid.

Perspektivvillor och utveckling

Det skrivs mycket om hur automatisering (robotik) kommer att göra folk arbetslösa/förändra arbetslivet helt så att man i framtiden kommer att behöva jobba mycket mindre. Man målar upp en närstående, alltomvälvande framtid. Dels finns det förstås de sk föregångarna, som med blossande kinder talar om framtidens möjligheter - en samlingspartisttypisk optimism där man (ibland mot alla odds och fakta) identifierar sig med de framgångsrika vinnarna och därför applåderar utvecklingen, dels finns det en kritisk vänsterattityd med en enligt mig minst sagt intressant, föråldrad och samtidigt kreativt ideologisk syn på digitaliseringen.  Faktum är att (det moderna, postmoderna, postpostmoderna etc) samhället är statt i ständig förändring.

Idén om att man tack vare teknologi skulle kunna/vara tvungen att drastiskt minska på arbetstiden är sannerligen ett i-landsfenomen. Ett medelklassens i-landsproblem. Därför gör euforin mig lite sorgsen, lika mycket som en bakåtsträvande, dystopiodlande tolkning. Vi kommer alltid att behöva mat, varor och även tjänster som inte kommer att automatiseras.

Det kommer alltid att finnas fysiskt arbete som någon kommer att vara tvungen att göra. Vi kommer att behöva städning, livsmedelsproduktion, verkstäder, omsorg, kosthållning, bygg- och underhållsarbeten och även industriarbete.

Vad som hänt är att det nästan gått med det fysiska arbetet som med döden i vår kultur: de flyttas längre bort från medelklassens vardag, ur synhåll, till andra platser, andra tider, andra sammanhang. De har nästan försvunnit ur våra hem för länge sedan. Automatiseringen har möjliggjort ett effektivt bortträngande av det faktum att vår konsumtion och vår vardag förbrukar riktiga, fysiska resurser. Utvecklingen borde vara den motsatta: vi borde öppna våra ögon för detta oumbärliga, fysiska arbete och uppvärdera det, liksom de andra resurser vi använder. Ordentligt. Arbete kommer alltid att behövas.

En annan sak jag funderar på är vikten av humaniora och samhällsvetenskaper. De klassas lätt som improduktiva, fast de är nödvändiga för att kunna omsätta innovationer i praktik och styra förändring. Vi behöver ett öppet, reflekterande och mångfaldigt samhälle. Vi kan inte leva på luft och låta datorer och maskiner sköta allt.