Lär mig nytt

Ett nytt jobb skapar en situation då man måste lära sig nytt och det är alltid lika spännande och roligt. Också lite förvirrande före man kommit på exakt vad det nya man behöver lära sig är. Jag har i alla fall lärt mig en del om min nya arbetsplats. Det är ett ställe som känns rätt för mig. Arbetsgemenskapen är akademisk (över 30% har forskarutbildning), ungdomlig och dynamisk (medelåldern är under 40 och man lägger stor vikt vid kompetensutveckling och fortbildning) och det råder faktiskt en atmosfär av sakkunnigorganisation med genuint fokus på substans.  Jag måste säga att det sista är det klart viktigaste för mig och något som känns ovanligt fräscht i dag. Tyvärr.

Men jag har också haft möjlighet att faktiskt lära mig nya saker. För det första har jag satt mig in i datahantering inom klinisk forskning genom en MOOC-kurs från Vanderbilt University. Det har gett mig en hel del ny insikt hur det funkar inom medicinsk forskning i praktiken och hurdana kutymer man har kring datainsamling och hantering. Delar av detta kunde väl ingå i grundutbildningen inom den högre utbildningen i dag, helt oberoende av disciplin. För på sätt och vis baserar ju sig all forskning på data. Själva erfarenheten av kursen och lärandet är också helt ok. I själva verket tycker jag att man bra kunde inkludera dylika kurser i de flesta utbildningar. Samtidigt som det ju verkligen inte ersätter seminarier eller annan närundervisning.

Just utbildningen är i en nyckelroll, förstås, för vi har här en ganska stor lucka. Traditionellt undervisar man studeranden i informationssökning ofta med hjälp från de vetenskapliga bibliotekens sida. I bästa fall diskuterar man mer ingående också frågor om publicering av resultat och talar om open access-principer och upphovsrätter och sådant. Men få är de kurser som behandlar forskningsdata, skapandet, kvalitetskontrollen, behandling, bevaring och publicering av källmaterialen. De är allt oftare digitala åtminstone delvis och borde ju rimligtvis också delas, granskas osv som man brukar göra när man idkar trovärdig vetenskap. Jag intresserar mig mycket för detta och pedagogiken som ett redskap i kulturell förändring. Därför var det både tur och roligt att jag hade möjlighet att delta i en kort och praktisk kurs i pedagogik som ordnades på jobbet. Det gav mig en hel del idéer och tankar kring hur man borde föra vidare hela projektet. Och förstås lite praktisk hjälp för mitt arbete i att själv undervisa kring dessa frågor.

Sist men inte minst har jag gett mig i kast med service design. Det är rätt mycket learning by doing och självstudier, men poängen är att jag vill sätta mig in ännu bättre i hur forskare under hela forskningsprocessens gång kommer i kontakt med olika informationssystem (de är många). Från forskarens perspektiv, oberoende av vem som producerar olika tjänster. Jag tänker mig att det i kombination med en ansats som utgår från data (oberoende av var de finns och vem som producerar dem) kan hjälpa oss att åstadkomma lösningar som faktiskt är effektiva och stöder och hjälper forskare. Nu i första skedet ägnar jag mig åt att försöka intervjua ett så brett urval forskare som möjligt. Tidtabellen jag fått är ganska snäv, men jag hoppas att jag i alla fall kan åstadkomma en första utredning som hjälper oss vidare. Kan bara konstatera att intervjuerna hittills har varit alldeles vansinnigt intressanta och givande. Vetenskapsfältet är så brett, det finns otroligt många olika typer av processer, behov och situationer redan inom ett enda universitet. Samtidigt är det ingen av dem jag hittills talat med som tycker detta med forskningsdata är lätt. Eller något det är lätt att få råd och hjälp med. Behovet av stöd och kunskap verkar närmast skriande. Vilket gör att mitt jobb känns verkligen meningsfullt. Det är ju också det att det finns så många bra grejer på gång redan som gör det roligt. Men vi har också en hel del riktigt stora utmaningar att tackla.

Öppenhet och integritet

I dag hade vi en hel drös intressanta internationella talare i Helsingfors där det finska projektet för Öppen forskning och vetenskap bland annat lanserade sin vägkarta på ett seminarium. Jag sammanställde tweets i Storify (1 och 2).  Bland annat behandlades OECD:s Open Science program, där man snart kommer med nya rekommendationer och även det finska initiativets vägkarta. som publicerades i dag.

Det var många fina presentationer kring olika aspekter på öppenhet inom forskning och vetenskap. Själv funderade jag efteråt på Markus Kainus kommentarer på vägkartan, särskilt behovet att trygga forskarnas möjligheter att till exempel välja mjukvara for sin forskning. I dag begränsas arbetet i praktiken ibland av universitetens och andra forskningsorganisationers direktiv och regler kring it. Man kan ju inte heller tänka sig att forskare skulle vara tvungna att välja metoder som är sämre bara för att de är öppna.

Jyrki Hakapää från Finlands Akademi var lite inne på samma spår: svårigheten att främja öppenhet med ekonomiska "morötter". Finansiärens enda och viktigaste kriterium måste vara forskningens kvalitet.

Så kunde kanske då öppenhet vara en del av forskaretiken?

Nyheter, journalistik och demokrati

Lena Skogberg skriver i dag på ledarsidan i Hbl om en intressant aspekt på medierevolutionen, om "nyhetsundvikare". De är folk som mer eller mindre aktivt väljer bort "nyheter". Vad man avser med det är väl sådant material som traditionellt avhandlas i massmedia, så som händelser och skeenden av allmänt intresse, någon sorts samhällelig relevans.  Eller som forskaren Jesper Strömbäck formulerat det:

Two key assumptions in democratic theory are that in order for democracy to work, people need to be reasonably informed and there needs to be a high degree of equality in terms of the distribution of political knowledge. Without a sufficient degree of political knowledge, people will not be able to form an enlightened understanding of politics, participate effectively, or cast informed votes.*

Det är en diskussion som tydligen pågått redan ett tag i Sverige, där man alltså också visat en del akademiskt intresse för frågan. I Finland verkar det lite svårt att få tag i en liknande demokrati-mediediskussion. De klyftor som digitaliseringen sliter upp i samhället ser man här främst hota de äldre eller som en allmän näthats- eller polariseringsproblematik inom den digitala sfären. Vad gäller ungdomars samhällsengagemang kopplar man det inte nödvändigtvis till media eller journalistik. Ur detta så kallade demokratiperspektiv är det ju egentligen irrelevant vilket medium man använder. På sätt och vis tycker jag därför den finska ansatsen är rätt bra.

Mediefältet (ägarna) är själv förstås ganska ointresserade av att utåt berätta om mediekonsumtionens innehåll, eftersom man främst säljer sin egen relevans som kanal och publiken. Då är det ingen skillnad om publiken stirrar på amerikansk underhållning, läser serier och löser korsord eller tar del av nyhetsutveckling eller analytiskt, dyrt producerat journalistiskt innehåll. Generellt ser väl siffrorna ungefär lika ut i Sverige och Finland. Det är under hälften av de unga som regelbundet tar del av dagstidningar. Min känsla är att det skulle behövas ännu mera kvalitativ forskning kring ämnet. Nu uppstår möjligen en skev bild om hur alla tidigare var samhällsintresserade och upplysta (eftersom de läste papperstidningar och såg på de två tv-kanalerna där nyheter och journalistik var legio). Nyheter, massmedia, journalistik och distributionen av dessa fick likhetstecken mellan sig, vilket i dag gör det extra svårt för oss att gestalta och förstå vad som är på gång.

Vad som slår mig när jag läser Strömbäcks text att också han åtminstone i denna korta text låter bli att egentligen definiera eller problematisera vad en nyhet egentligen är, liksom skillnaden mellan media och journalistik förblir oklar. Det handlar ju ytterst om vad som är relevant information och vem som har rätt att bestämma det. I själva materialet syns också delvis en föråldrad syn på konsumtionen av nyheter och journalistik. En modern mediekonsument, som utgår från läsning av enskilda texter eller andra produkter via klick, kan ha lite svårt att svara på frågorna om vilka tidningar man läser. En sådan konsument kanske också konsumerar vad man kunde kalla samhällsrelevant innehåll till exempel direkt från politikers eller andras bloggar. Det är inte självklart att allt av vikt längre passerar massmedia eller journalister, åtminstone på ett sätt som direkt reflekteras av antal views på ett mediehus webbsida.

Det jag lite sörjer över är att journalistiken riskerar överkörning av mediehusen i en diskussion där man inte definierar begreppen ordentligt. Det är intressant att människor  s a s konsumerar media i mängd och massa i dag, men det har inte så stark koppling till hur mycket "politisk kompetens" de har när de ska gå och rösta. Om de går och rösta. För de kanske väljer att påverka på andra sätt, eller så inte. Och hur illa är det? Samtidigt tror jag på att människor vill ha stöd i att gestalta sin samtid och sin värld och jag tror definitivt att journalistiken fyller en mycket viktig funktion i detta. Förutom det viktiga granskande uppdraget.

Jag är glad över Fredrik Soncks initiativ med en serie längre texter om tidningen i Hbl och ser med spänning fram emot att få läsa essäerna. Det är viktigt att vi kan ha lite längre och mer analytiska diskussioner kring ämnet. Korta blogginlägg, diskussioner på webben och kolumner är också bra, men jag tror det här är så komplexa frågor att vi behöver mycket mer ingående analys. Ett litet bidrag kommer inom kort också i Nya Argus medienummer, där det ingår en del texter som åtminstone torde väcka tankar och reaktioner kring dessa frågor. Hoppas jag.

Arkitekturstrukturer

På förmiddagen fick jag på Nationalbiblioteket höra nyheter från det finska ontologiprojektet på Fintos möte för samarbetsparter. Ontologiarbetet är på väg in i en ny fas - man ska nu småningom ingå de första avtalen med parter som upprätthåller specialontologier. Man har reviderat hela den övre strukturen i ALLFO på ett rätt lyckat sätt och gränssnitten utvecklas kontinuerligt. Koden, som redan tagits i bruk på andra håll i världen, finns förresten på Github, där man kan följa med utvecklingen.

Det är verkligen ett bra jobb som görs och jag hoppas man kunde få ihop också mer konkreta nordiska samarbeten här. Ett litet personligt önskemål skulle vara att man kunde lägga till och revidera ontologin mer systematiskt och proaktivt, t ex så att man skulle lägga in olika större återkommande evenemang utan att de behöver diskuteras från fall till fall.

En annan sak som jag tycker man borde diskutera på ett principiellt plan är frågan om hur vi ska hantera olika händelser eller andra relationer som kan behövas som maskinläsbar information, saker som "födelseort" eller händelser som "namnbyte till/från", "nedläggning", "fusion", "grundande" osv. Behöver de en egen ontologi eller borde vi använda t ex Allfos händelser för sådant. Händelserna som ämnesord är ju på sätt ock vis skapade för andra funktioner, dvs som ämnesord, vilket märks.

#riksarkivet #KDKarkistoA

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) on Nov 11, 2014 at 2:28 PST

På eftermiddagen deltog jag i ett seminarium om arkivens samarbete inom det nationella digitala biblioteket. Det handlade mycket om arbetet med den finska statens och arkivsektorns enterprise architecture (kokonaisarkkitehtuuri, kommentaren på den engelska Wikipediaartikeln säger en del ...). I sig är arbetet mycket viktigt och välkommet. Det jag ändå slogs av är att det finns en överhängande risk att dylika stora it-planeringsprojekt genomförs som precis bara it-projekt. Det blir då ännu värre tror jag om man vill följa SÄHKE2-direktiven. Det gör att man i och för sig kanske får lite bättre dokumentation och koll på sina informationsresurser, men å andra sidan gör det möjligen framtida utveckling, omläggningar och rationaliseringar, ännu svårare att genomföra.

Om man utgår från att beskriva de processer man för närvarande har, utan att i grunden analysera om det är rationella och ändamålsenliga, riskerar man i slutändan ha ineffektivare system än man började med. Det är därför mycket viktigt att man ger arbetet tillräckliga resurser (och det betyder verkligen mycket tid och kompetenser) då man börjar gå in på att implementera direktiv och nya system. Varje gång man lägger till ett arbetsskede åt någon, borde man få bort tio andra för att det ska vara någon kännbar nytta för alla parter.

På det hela taget är det ändå jättemycket bra saker på gång och det mesta går definitivt åt ett bra håll, tycker jag. Så nog var dagen upplyftande och inspirerande.

Dag två på It-dagarna

Kunde inte riktigt hålla mig borta från Skatudden i dag heller. Jag åhörde några intressanta föredrag om hur man arbetar med informationsförvaltning och datapolitik inom Helsingfors universitet. Allra viktigast kändes ändå möjligheten att för mig bygga lite nätverk och få ansikten på alla de namn jag stött på i olika sammanhang den senaste tiden. Det känns bra att många av dem nu fått ansikten och de har blivit riktiga människor för mig.

Dagen avslutades med Jyrki Kasvis keynote (notera språkversionerna på hans hemsida). Kasvi slog på stora trumman på samma sätt som Linda Liukas i går, men nu gällde det den högre utbildningen och samhället i stort. Han utgick från de enorma förändringar som nu är på gång med miljöfrågor och de stora förskjutningar som sker i världens befolkningsstrukturer och ekonomier. Han nämnde också på ett par ställen i sin presentation Afrika som ett framtidsområde, med en ung befolkning och dynamiska samhällen.

En viktig poäng som han lyfte fram var ändå hur digitaliseringen egentligen är en fortsättning på tidigare automatisering. Det är stora grupper människor som förlorat sitt arbete under de senaste decennierna, men få som det varit sådan rabalder kring som det nu är kring mediabranschen. Vilket förstås har två orsaker, som man kan fundera på.

En annan sak Kasvi oroade sig över är hur man ska kunna klara av att göra tillräckligt stora förändringar för att faktiskt uppnå den nytta vi behöver. Användningen av it är katastrofalt dålig t ex i skolan. Trots att Finland har mest datorer i skolan, används dessa mycket mindre än i andra länder.  En stor risk är också att man bara digitaliserar samma processer man tidigare gjort manuellt, varvid produktiviteten de facto ofta sjunker. Man ska inte digitalisera ineffektiva processer eller lappa på med lite it-system här och där om man vill åstadkomma utveckling.

Kasvi sällade sig till den växande skaran av dem som sågar de nuvarande mät- och resursfördelningssystemen inom forskning och högre utbildning. Han förespråkade en humanistisk fakultet vid Aalto universitetet (inte kanske så konstigt efter som det är just den fakulteten som håller toppen hos konkurrenten Helsingfors Universitet). Problemet är den frånkoppling som skett mellan högskolor och det övriga samhället. Jag vet inte om humaniora är svaret, även om jag hört att företag anställer antropologer mm numera, och en uppgradering av dessa "ineffektiva" akademiker säkerligen skulle gynna samhället mycket. Kanske fler humanister på Aalto uni kunde vara en bra sak. Men ännu bättre skulle de vara om kunskap kunde sammanfogas genom samarbeten och nätverk och genom att folk kunde och skulle röra sig mer mellan olika institutioner, sektorer och discipliner med mindre giljotinpress och micromanagement på sitt arbete. Men det kräver förutom frihet också öppenhet, nyfikenhet och samröre av aktörerna.

Kod som poesi och svällande datamassor

Idag fortsätter en av de snofsigare konferenserna jag varit med om i min mentala hemstad Helsingfors, högskolornas it-dagar. Min arbetsgivare CSC är som en central aktör på fältet förstås synligt med i programmet. CSC erbjuder högskolor och universitet många viktiga tjänster och det är faktiskt en av de saker som gör att vårt land har en chans att hålla sig internationellt på en hög nivå vad gäller forskningsinfrastrukturer. Små som vi är globalt sett, ger gemensamma lösningar fina synergier. Finland är på europeisk nivå en viktig aktör t ex vad gäller Eudat-tjänsterna för forskare.

Jag själv uppfattar arbetet med öppen forskning också som en insats för att pressa fram ännu mera synergier och nytta av alla branschens informationssystem. Och det räcker ju förstås inte att man gör det på CSC, utan det handlar om att koordinera och integrera system i hela landet inom forskningssektorn som internationellt sett är stor. Antti Auer från Jyväskylä universitet drog det hela så långt i går som att säga att forskningsinfrastrukturer (underförstått särskilt it-system) håller på att bli en kritisk framgångsfaktor för hela sektorn.

Jag tenderar hålla med honom. För liksom gårdagens keynote Linda Liukas helt kallt konstaterade så blir alla branscher också mjukvarubranscher småningom. Inte minst sådana som handlar om kunskap och information. Det är liksom bättre att vara medveten om det och se det som en chans till kreativitet. 

Linda Liukas både började och slutade sin presentation med Edith Södergran. Liukas arbetar med it-pedagogik och har utarbetat en guide för lärare, eftersom programmering ingår i grundskolans läroplan från 2016. De som ifrågasätter det fiffiga i det hela borde nog få höra hennes föreläsning, som trots några överslag i det hela innehöll många väsentliga poänger kring digitaliseringen av vårt samhälle och vikten av att ge folk (särskilt barn och kvinnor) möjligheter att vara med om att förstå och forma utvecklingen. Datorer och kod är inte farliga, de är roliga redskap för kreativitet.

Själv deltog jag i en panel där vi diskuterade datas betydelse för forskningen i dag och i framtiden. Kvalitet och hantering av de stora datamängderna är en utmaning som vi får försöka tackla så gott vi kan. Avgörande blir nog frågor om god informationsförvaltning och kostnader.