Att vända på stenar och att betala för det

De senaste dagarna har det diskuterats en hel del om pengar och strategier inom media, kultur och forskning. Själv har jag reagerat på retoriken inom den nokifierade forskningspolitiken, där man nu öppet helt skippat begrepp som mångfald och bildning. Liksom inom media, tycker jag det är uppenbart strukturell utveckling är oundviklig. Men jag är ganska förskräckt över hur diskussionerna förs, hur svårt det är att mötas kring gemensamma målsättningar. Nu finns det bara de "dumma" som bara talar om pengar, effektivitet, nytta, mätbarhet och resultat och så finns de "goda", offren, som sällan egentligen kommer med några andra argument än att andra nog måste förstå och uppskatta deras arbete (fast det varken är mätbart nyttigt eller effektivt, utan det har ett egenvärde) och att någon måste betala för det. Alla som inte gör det är "dumma". Jag tyckte Michel Ekmans analys i Nya Argus av poesidebatten på många punkter liknade en analys man kunde göra av "debatten" kring journalistik och media.

Basse Nyberg kom med en så fin liknelse om forskning: det är att låta smarta människor vända på stenar på stranden: man vet aldrig vem som hittar något, när och var. Lika är det med journalistik och med kulturarbete, tänker jag. Det handlar om kreativa verksamheter, som det är mycket svårt att ställa krav på  - i synnerhet i förväg. Man kan inte planera upptäckter och nya idéer. De kommer när de kommer. Man kan förstås försöka skapa gynnsamma förutsättningar. Sådana är varierande och rika miljöer och god motivation, något som uppnås genom förtroende och empowerment.

Det frågas förstås vem som ska betala. Jag vet inte vad svaret är. Det har ju historiskt funnits två slag av allmännyttig finansiering: statlig och privat. Det finns en hel del privata fonder som enligt min gissning till största delen är grundade under början av 1900-talet. Laura Kolbe har också tagit upp frågan på sätt och vis i sin nya bok, tror jag. Det har tidigare funnits ett krav på bildning och allmännyttig verksamhet som varit förknippad med social status. Gamla tiders mecenater och regenter satsade på kultur och vetenskap för att stärka sin makt och gloria. Under nationalstaternas och demokratins tid var det statsmakten som övertog denna uppgift, för att stärka sin status. Nationalekonomiskt har det ju varit en klar framgång att satsa på "bildning", så där lite löst, under 1900-talet.

Men vem är det i dag som har råd att satsa på dessa stenvändare, på konst, obegriplig forskning, kultur eller grävande journalistik? Vem bryr sig? Är det bara Bill Gates som sysslar med nyttiga saker som utbildning? Är det så att vi antingen har att förlita oss på skattemedel som "tar slut" eller på donatorer som levde för hundra år sedan?

Forskningen blir aldrig färdig

I går fick jag vara med på ett av de mest spännande seminarierna på länge. Det var samarbetsgruppen för stadsforskning som ordnade tillställningen, vars tema var hur man effektivare kunde tillgodogöra sig forskningsresultat. Det handlade främst om den offentliga sektorn och beslutsfattandet där.

Jag har en känsla av att det råder en ganska stor frustration bland många akademiker över att fakta och evidens inte beaktas då man fattar politiska beslut. Ibland ryter forskare och professorer till i tidningsspalter, men det är mer sällan politiker eller tjänstemän avkrävs på fakta, och de sakkunnigas offentliga bråkande - vanligen ett sista hjälplöst nödrop - bemöts alltför ofta med tystnad. Det som är slående är att både väljare och till och med journalister accepterar detta. I ett land som Finland, där rationalitet och fakta värderas nästan absurt högt, där universiteten är bland de högst ansedda instanserna, där forskning och utbildning nästan är en andra religion, kommer beslutsfattare undan med beslut som kan gå tvärt emot både sunt förnuft och forskning. Beslut som motsägs av all evidens och vetenskapligt kunnande som finns. Ingen frågar efter fotnoterna till våra lagar och förordningar. Och frågar man, får man sällan svar.

Problemet har förstås två sidor. Eller egentligen tre, enligt mig. Det första är beslutsfattarna och beredningen. Rektor och kansler emeritus Kari Raivio har de senaste månaderna varit sysselsatt med att utreda hela problematiken och föreslå lösningar för regeringen. Hans bedömning, som han delvis presenterade på seminariet, är att det finns en för svag forskningskompetens inom statsförvaltningen. Han vill avhjälpa det dels med att placera in nya tjänstemän som har denna kompetens och detta uppdrag vid ministerierna, dels sparka liv i de vetenskapliga akademierna. Vad som behövs är en mycket större benägenhet och färdighet att sammanställa forskningsresultat för beslutsfattare som beslutsunderlag, både internt och externt inom ministerierna.

Jag gillade ansatsen i Raivios presentation, som helt förbigick "beställd forskning" (något han i och för sig inte heller är främmande för) utan fokuserade på forskningsöversikter. Grejen är den, att det finns vansinniga mängder forskning och kunskap, det gäller bara att kunna sammanställa det relevanta. Det är inte en enkel sak.  Det är det som det handlar om allra först, att ens tillgodogöra oss det vi vet! Man kan knappast lösa det med några superhjältar ens på strategiska poster, för det kräver en ganska radikal förändring i organisations- och verksamhetskulturer på många håll, men det är ett steg på vägen.

Det andra problemet finns förstås inom det akademiska. Det kan förstås delvis handla om arrogant attityd bland forskare, men också här handlar det mycket om hur hela systemet fungerar. Att man dessutom från politiskt håll fått pippi på "mätare", har ju inte gjort saken bättre.  Man belönar produktionen av vetenskapliga artiklar, som sannerligen inte är särskilt användarvänliga produkter, som Ruralias chef Sami Kurki så bra uttryckte det. Ett tecken på kvalitet kanske, men i många fall kan nog potentiell samhällspåverkan utebli om man publicerat sina revolutionerade resultat i någon utländsk tidskrift för andra specialister. Professor Pirjo Hiidenmaa påpekade också hur svårt det är att pendla mellan en akademisk karriär och "den riktiga världen". Vilket utgör ett seriöst problem (som jag också bloggat om). Lämnar du det akademiska finns det ingen väg tillbaka och det akademiska hålls därför ganska vattentätt skilt från samhället i övrigt inom många sektorer.

Det talas vackert om samhällspåverkan med mera, men inom forskningsvärlden råder i dag i allmänhet djungels lag: vänder du en sekund fokus bort från att producera högt rankade artiklar eller meritera dig inom det akademiska, är din karriär snabbt söndertrampad till snus av tio kolleger som kämpar om samma ... "tjänster", höll jag på att säga, men sådana finns det ju inte heller just längre, utan "projektpengar", bör man väl tala om i de flesta fall. Möjligheten att du emellanåt kunde sätta ordentligt med tid på att hjälpa tjänstemän eller politiker eller ens skriva insändare är ju klart ett akademiskt självmord, dels för att det per definition kan anses suspekt och inte som riktig forskning (jfr fallet Himanen), dels för att du förlorar dyrbara timmar som inte ger dig någon akademisk merit, nästa gång din inkomst är på fallrepet. Detta system är gediget cementerat, så vitt jag kan förstå, t ex genom vår universitetslagstiftning. Samtidigt börjar de nuvarande mätsystemet på sina håll få så pass absurda och negativa konsekvenser, att det kanske snart börjar finnas läge för en liten revidering. Åtminstone på gårdagens seminarium, med en publik från många sektorer, verkade det finnas en ganska klar åsikt om att något borde ske.

Så det behövs genomgripande förändringar både inom det politiska och inom det akademiska. Men jag ser ännu en tredje central sektor eller domän som behöver engageras. Det är offentligheten, det vill säga journalisterna och inte minst allmänheten, som liksom jag i början av mitt inlägg antydde, också borde lära sig att kräva faktaunderlag för politiska beslut. Självklart är politiska beslut också frågor om värderingar och ideologi, men de borde inte får vara direkt korkade eller kontraproduktiva. Genom att skapa ett samhälle där man frågar efter data, fakta och kunskaper kan man också mota populism.

Det är här öppenheten inom forskning kommer in, vilket också behandlades under seminariet. Det gäller öppen data, det gäller transparens i beslutsfattandet, men också i forskningen. Det gäller att sprida kritiskt tänkande och att på riktigt lära ut det redan i skolan. Det är en djupt rotad men felaktig föreställning att forskning blir "färdig". Ett klart arv från den gutenbergska parentesen, som det inte finns skäl att hålla vid liv. Redan skolbarn måste lära sig hur forskningen och vetenskapen fungerar. Det samma gäller förstås beslutsfattare. Man kan inte lita på lösryckta forskningsresultat, någonsin. Gör man det kan politiker syssla med samma sak som all världens konspirationsteoretiker och plocka russin ur kakan och presentera "policy based evidence". Vi måste öppna upp vetenskapen som den process den är och involvera både allmänhet och beslutsfattare hela processen i stället för att bara servera färdiga resultat. Vi behöver medborgarforskning, bloggar, open access-publicering, mycket, mycket mera vetenskapjournalistik, som också presenterar forskningen som den spännande, mångfasetterade och intressanta process den faktiskt är.

Beslutsfattande och forskning

Jag råkade lyssna på en podcast om nya forskningsrön som visar att i verkligheten minskar pratande i mobiltelefon risken att köra på bilen framför. Det handlar om att mycket i vårt körande är helt reflexstyrt. Du kanske inte vet vart du kört, om du varit involverad i ett livligt samtal, men risken att du krockat är kanske mindre än om du inte varit det. För medan du pratar och kör, skruvar du inte på bilfläkten, radion, skickar sms eller målar läpparna. Eller vad nu folk i verkligheten gör medan de kör bil. Problemet är att när man stiftat lagen som reglerar mobilanvändning vid körning har man utgått från de teoretiska alternativen 100% fokus på körande vs att tala i telefon och köra. Varför man i Finland stiftat om användning av headset. Jag gav upp efter att nästan ha kört i diket ett par gånger när jag försökte få headset att funka medan jag körde ... Men vad gör vi nu? Ska lagen skrivas om eller borde vi vänta på mera forskning?

Det senaste hotta är nu "evidensbaserat beslutsfattande". Hur kan man se till att forskningen kommer beslutsfattandet till godo så snabbt och bra som möjligt? Att sakkunskap och fakta i vårt mycket komplexa samhälle beaktas när beslut fattas? Viktiga frågor.

Från regeringshåll tycker man om jag förstått saken rätt att man ska ta bort pengar från t ex sektorforskningsinstitutens grundfinansiering och i stället beställa fram sådan forskning man behöver som underlag för sina beslut. Detta har givetvis lett till ett ramaskri från forskningsvärlden. Det är onekligen en katastrof om pengarna tas bort från grundforskning. Att leverera forskning(sresultat) på beslutsfattarnas beställning är nog något som rent principiellt kan vara mycket svårt för forskare.

Forskning ska vara oberoende, initiativen ska komma från forskningsfältet självt, även om de sedan finansieras av staten eller någon annan. Detta har varit något av en helig etisk princip för vetenskapen. Är inte forskningen en skapande verksamhet och ett sökande efter sanning, som liksom sin syster konsten förlorar sin trovärdighet och ohjälpligen också sin kvalitet, om den korrumperas av att externa intressen börjar diktera och blanda sig i innehållet? De tidtabeller beslutsfattarna har innebär dessutom snarast sammanställning av existerande forskning. Grundforskning med hög kvalitet i större skala tas nog knappast fram på några månader fast regeringen skulle vilja det. Vi måste ha en bred och fri grundforskning som bas.

Nyttotänkandet har etsat sig djupt i vårt samhälle. Universiteten ska vara autonoma, men också skaffa "extern finansiering". Målsättningen är innovationer och samhällsnytta, oftast ekonomisk sådan. Och tidsspannet är ofta kort, några få år. Man måste vara nyttig. Också ekonomiskt.

Men ändå tycker jag att också forskarna måste fundera över problemet: vad är det som gör att beslutsfattare i dag inte känner till eller beaktar forskningens resultat? Vad är det som gör att man mot bättre vetande gör malplacerade investeringar och kontraproduktiva nedskärningar? Vad kan forskarna själva göra för saken? Hurdana strukturer, hurdan kommunikation skulle vi behöva? Det behövs lite motförslag nu och vi borde fundera på hur vi kan åtgärda saken. Trots att det kanske inte ger en direkt merit i cv:n ännu i dag. Tyvärr. Men just nu frågas det från politiskt håll om hur det borde gå till. Det finns möjligen ett momentum här. Bra förslag efterlyses.

Förändringar och stämningar

På torsdagskvällen hade jag den stora äran att tala för de nationella vetenskapsakademiernas delegation om humaniora och digitalisering. Jag hade tid bara femton minuter och före mig hade Adriaan van der Weel hållit en intressant föreläsning om hur digitaliseringen påverkar mediemarknaderna och Sami Kaski från HIIT berättat om öppna datas betydelse i forskning. Förutom att visa att humaniora genomgår en likadan brytning där man från att publicera endast färdiga resultat också (borde) publicera data och metoder, återstod det för mig att lyfta fram språkets och humanioras viktiga roll för att skapa struktur i alltsammans.

Publiken var mycket ... framstående, och diskussionerna vid måltiden efteråt därefter. Trots att man uttryckte en del oro för olika saker i den stora förändringen, var stämningen i huvudsak mycket positiv och förväntansfull, till och med inspirerad. Omvälvningen och den nya öppenheten uppfattas inte som ett hot utan i allmänhet som en fantastisk möjlighet för forskning och vetenskaper. Man kan också ganska lugnt fokusera på de positiva sidorna och försöka minimera eventuella negativa effekter.

Det är främst två saker, som jag ser ger forskningsvärlden (be)redskap att hantera omvälvningen: för det första är man van att arbeta med ett perspektiv på minst tre till fem år, ofta mycket längre, för det andra är det en försvinnande marginell, minimal, närmast mikroskopisk andel av forskarna som för sin inkomst varit beroende av att sälja sina publikationer. Det är förlagen som är beroende av den ekonomin och det gamla publikationssystemet, i mycket högre grad än forskarna. Omstruktureringen ställer visserligen till en del förtret och förvirring, men forskarnas utkomst är inte hotad av den i sig själv.



Värre är det i den sfär jag ägnade fredagen åt, det vill säga massmedia i allmänhet och tidningar i synnerhet. Det var dags för årets Media Information-seminarium, Trovärdighet och strategier i en ny offentlighet. Vi kommer att spinna vidare på temat i ett Nya Argus-nummer senare i höst, men jag måste säga att Aftonbladets Jan Helin med sin konstruktiva och positiva inställning till utveckling och förändring stod i bjärt konstrast till den ilska och bitterhet som präglar den finlandssvenska journalistiska debatten. Inom massmedia är det inte ovanligt att man beskyller politiker, läsare, ägare, chefer, annonsörer, än den ena, än den andra, för att inte vilja betala för journalistik. Branschen krymper ekonomiskt, vilket lett till uppsägningar och mycket konflikter och dålig stämning.

Journalister i massmedia pressas att vara flexibla, innovativa och produktiva in absurdum, samtidigt som de upplever sig vara ouppskattade och deras arbete förringat och nedvärderat till marknadsvara som få vill betala för. Det jag funderar på är hur mycket det handlar om ledarskap och om det ens är möjligt att skapa den positiva och kreativa atmosfär som skulle behövas (som Helin uppenbarligen lyckats få fram?), när man samtidigt krymper. Om det inte finns något utrymme för misstag eller improvisation inne i mediehusen, kommer utvecklingen att flytta utanför dem? Man kan väl inte säga att det inte går, för att det är smått här. Små enheter borde ju ha mycket enklare att vara "agila" som det så fint heter nuförtiden.

Det måste ju handla om ledarskap och kommunikation, också. Om ägare, operativ ledning och personal inte alla upplever att de står på "samma sida", kan det nog vara svårt att få det att gå åt ett bra håll. Vad Helin egentligen gör, är att han skyfflar över hela personalen på läsarnas sida. Att skifta fokus på det sättet är smart, men det kräver ganska mycket gott ledarskap att klara det som chef för en yrkeskår där integritet ofta är det viktigaste värdet att alla. Det är en sak man inte kan kommendera fram. Det kräver empowerment, att de som gör jobbet känner att de är uppskattade, motiverade och har verkligt inflytande. Men det kräver också att man håller blicken på bollen, journalistik och informationsförmedling, och faktiskt ger tid och utrymme för journalister att testa på nya saker (gärna tillsammans med kodare eller andra), kanske det kan lyckas.

Framtidsplaner

Utbildnings- och kulturministeriet publicerade i fredags sina nya framtidsutsikter. Man har fem olika slutsatser att komma med:

• Kunskapskedjan i skick – en nystart genom fostran och utbildning handlar om att sy ihop övergångar mellan olika stadier i utbildningen ända från småbarnsfostran ut till arbetslivet. Början prioriteras. Digitaliseringen givetvis nämnd.
• Högskoleutbildning och forskning konkurrensfördel handlar enligt min tolkning i klartext om att fokusera och skaffa mera extern finansiering för forskningen. Öppenheten nämnd.
• Kultur ger mervärde till livet, samhället och ekonomin handlar om att på riktigt säkra och förbättra kultursektorns ekonomiska verksamhetsförutsättningar. Digitaliseringen nämnd.
• Större delaktighet och engagemang bland medborgare säger att i synnerhet ungdomarnas (motions)hobbyer är viktiga. Lite konkret.
• Strukturer, finansiering och styrning bör förnyas handlar om att det kommer att finnas lite pengar, men man vill ha mera styrning och kontroll. Man måste se över hela sin egen verksamhet.

Gällande utbildningen tycker jag det låter ganska bra, samtidigt som jag lite oroas för att man pushar utbildningsnivån generellt onödigt högt och glömmer bort folkhögskolor, medborgar- och arbetarinstitut och andra lite lägre utbildningar. Det borde faktiskt finnas mera av de mycket omtalade möjligheterna för livslångt lärande och sådant som kanske hjälper också yngre eller sådana som blivit arbetslösa vidare, under lite mer fria former eller med mindre ambitiösa mål än teoretiska högskoleexamina. Jag tror inte någon förlängd läroplikt löser problemet. Verkligen. Nu verkar ansatsen vara närmare samarbete med arbetslivet. Passar säkert en del och är kanske billigt. Åtminstone för företagen ... Men det finns många bra poänger också, om vikten av lärarnas kompetens och så.

Gällande forskning och högskolor är linjedragningen klar: här ska rationaliseras. Små enheter ska bort, i synnerhet yrkeshögskolor(s enheter?) som inte klarat av att bedriva några internationella samarbeten av betydelse. Det duger inte att man jobbar för sig själv, den vetenskapliga nivån blir inte tillräcklig. Yrkeshögskolemodellen ifrågasätts ganska explicit faktiskt. Terminsavgifter förespråkas (har någon hört om någon evidens som skulle stöda detta ideologiskt färgade troll som ständigt sticker upp sitt fula huvud!? Jag har bara hört om misslyckade försök både här och i andra nordiska länder?).

Öppenheten och digitaliseringen är viktiga strategier för forskningen, vilket jag förstås understöder som mycket klokt. Vi behöver satsningar på detta och det är faktiskt ett bra sätt att stöda både forskningens kvalitet och dess samhällsverkan, båda frågor som ministeriet bedömer som centrala.

För kulturens del är digitaliseringen också en viktig fråga och man bedömer att upphovsrättsfrågorna behöver ses över. Understödes, men genomförandet kan nog blir svårt. Minnesorganisationernas material nämns som en viktig resurs vilket är glädjande och visar att man förstår deras betydelse i den pågående samhällsförändringen. Särskilt fint är att man nämner att närbiblioteken är viktiga. Kulturfrågorna känns prioriterade vilket är bra. Lite skeptisk är jag ändå till tanken om att överföra Yle till UKM. I den nuvarande strukturen ses Yle administrativt som en infrastruktur som möjliggör public service (en oberoende fjärde statsmakt), men om man skulle överföra den till UKM, skulle man då inte signalera att det handlar om innehållet och innehållsliga strategier? Min känsla är att vi har en ganska komplicerad situation i dag gällande styrningen av en "oberoende" forskning. Politiskt vill ett "innehållsministerium" kräva resultat och kvalitet utan att blanda sig i substansen. En högst delikat uppgift som nog inte varit helt bra i alla avseenden. Vill vi faktiskt ha samma dilemma gällande public service? Man borde kunna åstadkomma samarbete och synergier utan att koncentrera allt till ett ministerium. Men frågan är intressant och jag hoppas det blir en ordentlig diskussion om saken, som är värd att uppmärksamma innan ett eventuellt genomförande.

Delaktigheten är ett bra och viktigt tema. Jag hoppas det konkretiseras i både verksamhet och pengar. Man skriver en hel del om mångkultur, men man får nog inte  heller glömma "inhemska" element som hotas av marginalisering av olika slag. I alla åldrar.

På det hela taget ser man fram emot knappa tider och vill satsa på barn och kultur. Högskolor och forskning får lov att börja fixa resultat och egen finansiering. Också inom förvaltningen vill man ha större öppenhet. Beslut som tas ska baseras på evidens och fakta (t ex gällande terminsavgifter, min kommentar ...). 

Lite orolig blir jag nog med tanke på forskningen. Det måste finnas "lugn", tryggad grundforskning som är finansierad av staten. Är forskningen för snäv och fokuserad på några toppar är den sårbar och som verksamhetsmiljöer kan de också bli tunneltänkande monoliter, utan kreativa kaffebordsdiskussioner med kolleger från andra områden eller discpliner. Undervisningen vid universiteten måste baseras också på pågående forskning. De måste vara integrerade, långsiktiga verksamheter och kan inte fixas med projektfinansiering i evighet. En hafsig, externt finansierad forskningsmiljö kommer garanterat att sänka både forskningens och utbildningens kvalitet och konkurrenskraft. Och vem vill sen ens betala terminsavgifter?

Min arbetsplats

Jag har fått väldigt många frågor om mitt nya jobb och hur det är. Jag har redan tidigare bloggat lite förstareflektioner kring själva uppdraget. Men någon kanske är intresserad av själva arbetsplatsen också. Det är nämligen så, att Undervisnings- och kulturministeriet har gett uppdraget att koordinera arbetet för öppenheten inom vetenskaperna till CSC - IT centret för vetenskap. Det är logiskt, eftersom där finns en hel del informationsresurser och mångdisciplinärt kunnande inom forskning (man stöder datadriven forskning (CSE) inom många discipliner, även inom humaniora). Så i praktiken sitter jag i Otnäs, granne med bland andra Microsoft, Rovio och Aalto universitetet.

CSC håller fysiskt i många viktiga infrastrukturer, så som centrala delar av Internet i vårt land, superdatorer, långsiktigt digitalt bevarande och otaliga tjänster för forskare och hela vetenskapssektorn. Som miljö är det kort sagt både hisnande och mycket inspirerande.

En orsak att jag tyckte att CSC som arbetsgivare var ett lockande alternativ för mig var att det är ett företag som faktiskt gör resultat. Och då avser jag inte ekonomiskt resultat, för det gör man inte som allmännyttigt bolag, utan jag menar riktiga, konkreta resultat. Min bedömning var att en organisation som levererar, måste göra något rätt.

I dag har bolaget cirka 260 anställda. Det handlar om experter på otaliga olika områden, men nästan allt har på något sätt att göra med it och med forskning. Många projekt är förstås internationella eller görs i samarbete med kunder. Organisationen är någon form matrisorganisation, som är ganska färsk, vilket för mig gjort det lite svårt att gestalta verksamheten nu i början. Samtidigt har jag fått en känsla av att det faktiskt finns en logisk förklaring till varför man gör resultat.

Det handlar om ett stort förtroende för var och en i organisationen. Det fungerar som en fantastiskt motiverande faktor för annars också sakkunniga och motiverade personer. Trots att det finns en del kontroll och begränsningar främst på grund av stora säkerhetskrav, är själva styrningen och ledarskapet till hundra procent fokuserade på resultat. På alla nivåer. Man respekterar varandras sakkunskap och kompetenser kors och tvärs i organisationen och var och en lägger upp sitt arbete som den vill. Men samtidigt arbetar man ändå ofta i team och nätverk, både internt och externt.

Att byta språkmiljö har varit uppfriskande. Arbetsspråket är formellt engelska, men i praktiken talas alla möjliga språk i huset och förstås mycket finska. Min egen finska har kommit tillbaka snabbt, vilket var en stor lättnad. Det hjälps inte heller att många saker känns mer professionella utanför ankdammen. Den hårdare konkurrensen märks. Just nu, som nyligen "expatrierad" är jag närmast lättad över mindre trånga nätverk och en, som det känns, högre kravnivå. Förstås har jag ju ändå snabbt bongat en del finlandssvenskar i huset redan: en är släkting, en annan gift med en god vän, en tredje kusin till en bekant ...

CSC har vuxit mycket de senaste åren och regelbunden omorganisation verkar faktiskt vara en regel. Så utmaningar finns. Men jag har en känsla av att man lyckats hålla blicken på bollen. Inte så konstigt att det lär vara en av landets mest eftertraktade arbetsgivare. Vilket jag fick veta först nyligen. Men jag blir allt säkrare på att intuitionen ledde mig rätt och är glad och tacksam för tillfället. Även om uppdraget är enormt. Men vi är många om det.