Webbvaro

I dag deltog jag i den finlandssvenska organisationskonferensen (jag tror och hoppas att en webbsida dyker upp på Kulturfondens sidor i efterskott?), där jag fått den fina rubriken "Berättelsen om oss". Det var många fina rubriker och idéer under förmiddagen jag deltog i: Rita Paqvalén talade om normkritik, alltså hur man i praktiken kan arbeta med tillgänglighet, delaktighet och inkluderande i sin verksamhet. Nyckelorden är framför allt analys, systematik och attityd. Mikaela Hasan och Sanna Huldén berättade om den fantastiska DUV-teatern och Lisbeth Hemgård talade om RAY:s (fd Penningautomatföreningen), verksamhet och utdelning. Hon gav goda råd och underströk att det är viktigt att man är konkret och koncis både vad gäller metod och målsättningar då man planerar projekt och ansöker om finansiering. Max Valentin från Fabel talade om härliga kreativa och engagerande projekt.

Mitt eget uppdrag var att tala om närvaro och synlighet på webben. Mina poänger var följande:

• för en modern och engagerande kommunikation räcker inte en webbsida som är en broschyr med basfakta, även om sådant bör finnas synligt för den som googlar sig fram
• den största synligheten får man i dag via sociala medier, vilket kräver att man producerar och distribuerar relevanta nya material
• webbkommunikationen borde engagera alla eller största delen av de aktiva människorna i organisationen. Det är mer engagerande om man låter personer träda fram med sina namn och ansikten vid sidan av "officiell information". Det kräver förtroende mellan ledning och personal och gott ledarskap, så att budskapet är personligt men i linje. Man ska inte vara rädd för misstag, utan korrigera öppet. Mikromanagement fungerar inte, spontanitet och öppenhet funkar bäst (detta sade jag kanske inte tillräckligt tydligt, men tillägger det gärna här)
• Använd webbsidan som ett arkiv, det ger transparens och hjälper mycket i informationshantering och kommunikation både internt och utåt. Dokumentera verksamheten i blogginlägg och ladda upp bilder och video. När nytt material läggs ut sätt genast länkar på sociala medier. Lägg ut så mycket material som möjligt. Det hjälper också en själv när man ska berätta om sin verksamhet t ex då man skriver verksamhetsberättelser och rapporter.
• Man kan också komplettera med material bakåt i tiden, ju äldre dess bättre! Skanna in gamla bilder, protokoll, verksamhetsberättelser. Om man gör större projekt är det skäl att kontakta t ex Webbhuset eller SLS, så man får tillräckligt mycket metadata (dvs ordning och dokumentation) på sina material. Det är inte svårt, men kräver att vissa basgrejer är på plats.
• Då man lägger ut material måste man ändå beakta frågor om integritet och upphovsrätt. Använd sunt förnuft så ingen blir ledsen eller kränkt. Var särskilt försiktig med foton av och uppgifter om barn. 
• Använd gärna maskinläsbara och enkla Creative Commons-licenser för maximal spridning av dina material, men kom ihåg att man inte kan licensera material man inte äger upphovsrätten till. Kolla alltså med berörda upphovsmän att det är ok. Material där upphovsmannen varit död i över 70 år har ingen upphovsrätt.
• Man behöver inte producera alla material själv! I dag är det också viktigt att bevaka informationsflödet för intressenterna. Dela viktiga länkar och nyheter som andra gjort, gärna med korta kommentarer och sprid dem på t ex Twitter och Facebook. Det kallas kuratering och blir en allt mer värdefull och uppskattad tjänst.

Ungefär det var mitt prat till presentationen nedan, som jag hoppas syns som den ska. Annars finns den hos Prezi. Vilket härmed arkiveras.

Statsministern och Twitter

Det har äntligen i Finland diskuterats en del lite mer ingående om betydelsen av sociala medier inom media-politik-offentlighet-fältet och även kring om och hur dessa material borde bevaras för eftervärlden på något sätt. Som det framkom också i dagens artikel i Hbl, använder vissa beslutsfattare faktiskt sociala medier för att samla information och förankra sina beslut.

Någonstans  anar man en viss indignation bland de tidigare proffsen och grindväktarna. Det kanske mest fantastiska exemplet var journalisternas raseri när en svensk kommundirektör crowdsourcade intervjufrågor han fått för ett antal år sedan. Men det handlar förstås mest om osäkerhet i en helt ny situation. Man förnekar och förringar först, för att sedan bli arg och skandera. Det hänger också ihop med den mycket smärtsamma diskussion som precis nu förs inom finlandssvenska mediekretsar. Eftersom det faktiskt är svårt att få fram "affärsmodeller" med koncept och begrepp ur en värld som helt enkelt gått sönder. Att man verkar vara på det oklara med vad "digital first" på riktigt innebär och kräver gör ju inte saken bättre.

Observera att min diskussion här och nedan inte är en kritik av Hbl-artikeln, som jag tycker var mycket bra. Men frågorna som inställt sig i offentligheten kring statsministerns twittrande är intressanta och inbjuder till reflektion. Vad "får" han twittra om och vad måste gå ut via traditionella medier, pressmeddelanden, presskonferenser osv? Och varför: Twitter når inte alla! (Vilket en reporters editerade diskussion med ministern gör?) Socialmediekommunikation kan och bör jämföras med tal. Skillnaden är att det nu är flera människor som kan tala med statsministern och hör vad han säger. Och även om det i dag gäller en liten del av folket är det helt öppet för vem som helst. Tillgängligare än en tidning du kanske inte har råd att prenumerera på. 

Men det finns då tydligen vissa saker som man måste informera officiellt om, så att det dokumenteras (eftersom man inte lärt sig ladda ner tweets på statsrådets kansli? Man hoppas statsministerns själv kan det). Själv har jag ändå lite svårt att se logiken i resonemanget. Exakt varför är det journalisternas ensamrätt att ställa frågor och få svar av en minister, för det är ju det man säger, egentligen? Och ännu mer förundrad blir jag över att man inte riktigt på allvar inom journalistiken verkar se på webbens medieflöden som viktiga källor och sin uppgift att då vidarebefordra info därifrån till den större publiken: analysera, kontextualisera och förklara det som händer där. Jag tycker BBC har fattat en del av detta. De flesta journalister följer nog med twitter i dag, tror jag. Men hur används materialet egentligen? Kolla det på skoj.

Tanken att det är "fel" av en minister att först informera en större publik utan att journalisternas traditionella kanaler eller där given förvarning gjorts bör nog granskas, liksom de sociala mediernas funktion som källa och en del av världen som aktivt bör bevakas och granskas. Vi kommer på årets Media Information-seminarium att bland annat diskutera just desinformation på nätet. Journalisterna har helt klart en viktig roll här, i att aktivt engagera sig i vad som händer på webben och analysera och förmedla det vidare. Man måste lära sig se förbi kanalerna och se processerna i stället. Det är också en del av den kuratering som borde göras och minsann inte är något mindre viktigt klipp-och-klistra-jobb. Jag rekommenderar varmt det analys som gjorts av Kellie Riordans. Jag vet att det finns en massa smarta journalister som är duktiga på nya medier. Men strukturerna och kulturen genomgår en förändring som är riktigt smärtsam. Mediernas ledning och ägare sitter ändå i en nyckelroll: ser man vart man här på väg och vilka strukturer och funktioner som behövs, eller gör man det inte? Och hur gör man så den finlandssvenska volymen räcker eller behöver den göra det (jmf FST/SVT)? Också det ska behandlas på #m14i.

Om arkivering har jag skrivit bland annat i Historia i en digital värld. Det som är beklämmande är att det ser ut som att man i Svenskfinland just nu hellre avvecklar dessa kompetenser, snarare än att utveckla dem. Det kan stå sig dyrt i framtiden. 

Öppen forskning kräver samarbete

Som säkert många vet har jag så sakteliga börjat avveckla mitt arbete på Brages Pressarkiv för att ta i tu med vårt lands digitala forskningsinfrastrukturer. Undervisnings- och kulturministeriet har redan under många år försökt greppa och främja öppenhet och bättre informationsförvaltning inom forskningen i vårt land. Uppdraget är rätt intrikat, eftersom man samtidigt gått från en mer direkt och traditionell styrning (i den mån den alls funnits) till en hårdare och mer resultatfokuserad kontroll och styrning. Det är inte helt enkelt att frammana enhetliga, rationella och gemensamma lösningar i ett läge där man byggt upp hela systemet på konkurrens. Likväl är samordning effektivt och lönsamt för både enskilda aktörer och för samhället i stort.

Det handlar just nu delvis om att identifiera de kritiska punkterna för att få bollen i rullning och goda samarbetsformer i gång. Grundtemat i hela processen är öppenhet. En större öppenhet på alla tänkbara sätt ger bättre kommunikation och informationsflöden och stärker helheten. I bakgrunden finns ändå en ännu viktigare kritisk faktor: en bättre informationsförvaltning inom hela sektorn. Mycket har gjorts, men en hel del återstår att göra.

Det handlar om precis samma saker, egentligen, som jag slagits för under åren på Pressarkivet för tidningarnas del: om man inte har bra koll på sina material, och då menar jag verkligen bra kontroll på objektnivå, så leder det till ineffektivitet och bortkastade eller outnyttjande resurser. Information och innehåll måste hittas i rätt ögonblick och man måste kunna komma åt och återanvända material man lagt ner resurser på att producera. Både då det gäller journalistik och då det gäller forskning handlar det ju förutom om effektivitet och rationalitet minst lika mycket om transparens och trovärdighet. Man måste kunna leda i bevis det man påstår.

Mitt uppdrag inom detta stora projekt är att arbeta med frågorna ur forskarperspektiv, att fundera på hurdana verktyg, processer och tjänster som kunde stöda forskaren på ett sätt som också stöder helheten.  Så att alla viktiga digitala material faktiskt tas till vara på ett sådant sätt att de kan hittas och återanvändas senare (i den mån det t ex juridiskt är möjligt). Också här finns redan en hel del gjort inom olika projekt och det finns mycket sakkunskap på olika håll. Men det finns också att göra vad gäller att koordinera och sammanföra alla bitar, så att det blir en allmänt användbar helhet. Trots att arbetet pågått länge är vi ännu på sätt och vis bara i startgroparna.

Fint är att man i projektet har en ambition att beakta alla delar av "ekosystemet". Det innebär att man vill trygga publikationer, metoder och forskningsdata och hänvisningar mellan dessa. Själv ser jag det som viktigt att underlätta kommunikation och sökbarhet, alltså alla slag av informationshantering och -flöden: mellan forskare, mellan discipliner och ut mot samhället. Då kan vi också skapa mer förutsättningar för nya idéer och ännu mer samhällsnytta.

Detta är ännu ganska preliminära och helt privata reflektioner efter inte väldigt många dagar på mitt nya jobb. Jag har snabbt insett att fältet är enormt, mångfalden och spektret av kompetenser är närmast vansinniga. Hur i all världen ska man kunna åstadkomma en lösning för alla? Forskningen går framåt med vansinnig takt och vi har forskare i världsklass, massor av dem. Och det skulle jag ju också vilja att folk skulle få veta mer om. Jag har redan stött på så mycket intressant och spännande forskning!

Jag har försökt lära mig lite om olika discipliner och arbetsmetoder med tanke just på behov av att lagra och sprida material. Ganska snabbt tog jag farväl av tanken om två kulturer. Vad som gäller den oerhörda variationen av publicerande av forskningsresultat inom olika inte bara discipliner, utan också enskilda små forskningsområden, gäller också metoder och forskningsdata. De olika "kulturerna" är tusentals, misstänker jag, och likheter och skillnader finns på häpnadsväckande ställen. Klart är därför att forskarna själva är de som måste ha kontrollen. Men det behöver verktyg att hantera informationsförvaltning, länkning av data och publikationer, arkivering, publicering och så vidare. Det behövs en vettig infrastruktur och så behövs förstås öppenheten. Och den behövs i hela systemet, också mellan organisationer och i förvaltningen. Just nu blir kraven på den enskilda forskaren som ska besluta om publiceringsformer och planera datahantering lite för stora. Men med klara direktiv och system ska det inte vara så svårt att gå till väga på det mest ändamålsenliga sättet för just den egna forskningen. Med öppenheten som default, förstås.

Av Lola Anglada.
Bilden digitaliserad av Katalanska biblioteket.
http://cataleg.bnc.cat/record=b1329156~S13*cat

Bibliotek i förändring

I dag fick jag delta i ännu ett seminarium och en paneldiskussion. Denna gång var det den första nationella finlandssvenska biblioteksdagen som ordnades i Åbo. Det var intressant och lärorikt. Bland annat fick jag höra vad ett "meröppet" bibliotek är och att det faktiskt finns sådana redan i vårt land. Det är ett bibliotek som fungerar största delen av tiden helt utan personal. Det låter ganska drastiskt, men man har faktiskt goda erfarenheter av det i Åbo. Det är ganska naturligt att bibliotekarier reagerar med fasa: handlar det om att helt dissa deras arbete och sakkunskap och sanera bort dem?

Risken finns förstås, men det behöver inte alls vara så. Det handlar också om att både bibliotekarierna själva och deras kunder definierar bibliotekarier genom deras traditionella funktion som säkrare av tillgång till information. Traditionellt tänker man att bibliotekspersonalen ska sköta böckerna och hjälpa att hitta (färdig) information (som finns i dess böcker).

Faktum är ju att biblioteken som lokaler, samlingarna och bibliotekariens mycket relevanta kompetens och arbete är tre skilda saker. Visst möts dessa i det traditionella biblioteket och dess funktioner som också behövs fortfarande. Men det här är nog en av dessa omvälvningar som blir allt tydligare i den digitala revolutionen. Samlingarna, utrymmet och arbetet är separata saker. Bibliotekarier behövs överallt. I dag behövs de kanske ännu mera där information skapas och där andra för demokratin viktiga processer är i gång, än i slutändan som lagrare och framtagare av denna information. Detta är något som det skulle vara bäst att alla inser, inte minst bibliotekarierna själva. De besitter nyckelkompetenser för vårt samhälle, men det räcker inte att utöva arbetet mellan bokhyllorna eller bakom disken på ett bibliotek.

Inbäddade bibliotekarier var också ett tema som återkom gång på gång under dagen, liksom samarbete och öppenhet. Bibliotekarier kanske ska jobba mindre på bibliotek och lite mera annanstans? Framför allt bör man värna om sitt kunnande i indexering, metadata och informationsförvaltning. Genom att effektivera till exempel katalogiseringsarbetet och inbädda sig i bokbranschen (vilket Virva Nousiainen-Hiiri berättade att man sysslar med, hurra!) kan man kanske frigöra resurser för inbäddat arbete. Men det kräver målmedvetet arbete och marknadsföring av den egna kompetensen att kunna göra det.

En utmaning är kanske att det kan vara svårt att se vilken stor betydelse den egna kompetensen kunde ha om man inte söker sig lite utanför det egna bekvämlighetsområdet och vågar sig på samarbeten av nya och kanske överraskande slag. Så min åsikt är att det som behövs är ännu mer mod och öppenhet, snarare än att man till exempel sätter sig in i sig alla senaste trender och får informationsångest själv. Lär er i stället ännu mera om era kunder!

Keynote var Peter Alsbjer från Örebro som var mycket inspirerande. Han talade om biblioteket som en process där folket fördelar makt. Jag gillade definitionen mycket.  Rekommenderar varmt att ni tar del av hans presentation. Den torde dyka upp på hans SlideShare snart.

Delaktighet, närmiljö och kulturarv

Det var en tanke som slog mig under paneldiskussionen om gemenskaper och engagerandet av dem jag bloggade om senast, men som jag inte tog med i det inlägget. Det var apropå hur invånarna i Hertonäs varit aktiva och börjat styra och ställa i bibliotekets utrymmen. Till allas nöje och glädje denna gång. Men frågan inställer sig förstås också var gränserna går och vem som kan anses ha rätt att påverka och utnyttja resurser och för hurdana ändamål? Här kommer förstås tjänstemännens och de sakkunnigas roll, ansvar och värderingar in. Man måste se till att man främjar konstruktiva och positiva saker och skyddar mångfald och viktiga gemensamma värderingar och allas rättigheter.

Det handlar ju om modern hembygdskänsla, som också finns i stadsdelsföreningar, som gör viktigt arbete. Ett faktum är att moderna städer helt enkelt är för stora, för att de flesta människor ska bry sig om att engagera sig och påverka genom den offentliga demokratiska apparaten. Frågan är förstås också om dessa föreningars representativitet, men det ändå en resurs som man åtminstone i Helsingfors ser värdet i och vill värna om. På landsbygden finns det hembygdsföreningar och museer som aktiverar och gör viktigt arbete. Esbo är en rolig hybrid med både en svensk hembygdsförening och moderna invånarföreningar.

Min fundering var att de små närbiblioteken sätt och vis är en viktig del av den lokala urbana "hembygden" i städer där hembygdsfester och föreningshus kanske inte är lika utspridda och närvarande som gemensamma rum. Det är i biblioteket det finns en liten hembygdssamling med lokalhistoria, som inte annars går har hitta och som definierar den egna närmiljön som någon sorts levande kulturarv. Jag undrar vad som händer om man tar bort dem? På vilket sätt kan man då från sakkunnigt och neutralt håll stöda olika invånargrupper, hjälpa dem att förverkliga sina projekt och låta dem komma till tals? I Esbo har biblioteken varit i framkant här.

Ju flera storkommuner vi får, desto viktigare blir det att fundera över de allmänna bibliotekens och bibliotekariernas funktioner som agenter i människornas boendemiljö. Eller hembygd som det hette förr.

Vems kulturarv?

I dag deltog jag i museisektorns årliga temadagar, som i år handlade om gemenskaper och "inbäddat" museiarbete. Det var ett inspirerande seminarium så här långt åtminstone och fortsätter sannolikt i morgon i samma stil. Det var mycket tal om öppenhet och samverkan, om museernas förändrade verksamheter, om att söka samarbete och kontakter utanför den egna väggarna och den egna sektorn.

Inom museisektorn har man varit tidigt ute med att engagera sina besökare och också idka uppsökande verksamhet. Men fältet är mycket brett och brokigt. Staten stöder sammanlagt 123 museer i vårt land. På snart sagt varje ort finns ett museum och nästan hälften av dem är kulturhistoriska museer, 18 % är konstmuseer och drygt 10% är olika nationella specialmuseer. Även konstmuseerna hör hos oss till samma sektor. Så verksamheterna är mycket olika, en del är mer progressiva än andra. På många håll samarbetar man mycket med externa parter. Som till exempel på Werstas där man gjort en insamling och utställning som gjorts tillsammans med allmänheten och aktivister om feminism eller konstmuseet i Uleåborg, där man ordnat utställningar dit vem som helst fått komma för att hänga sitt konstverk i museet. Det handlar om att samarbeta och engagera och vara relevant för ens publik. Inget museum kan vara relevant för alla, men varje museum borde vara relevant för någon eller några grupper. För att kunna bidra måste man var öppen och föra dialog med sina intressegrupper, göra saker tillsammans.

Ett återkommande tema, också i paneldiskussionen där jag hade nöjet att delta som representant för Brages Pressarkiv och arkivvärlden, var frågan om hur mycket man kan och skall styra och vilken de sakkunnigas roll egentligen är. Är det bara att facilitera sådant som folk tycker är viktigt och vill göra eller bör man också påverka och i så fall åt vilket håll?

Jag tror det rådde ganska stor enighet i frågan egentligen. Man kan inte längre vara relevant eller påverka om man bara sitter "hemma" och väntar och folk kommer och tittar på saker man behagat ställa fram för dem att beskåda. Men man har också ett ansvar att se till att alla blir hörda, att verka för tolerans och delaktighet, för mångfald och berikande erfarenheter. Och att använda sin sakkunskap då det gäller att dokumentera, producera nytt och bevara. De nya kulturarvsfolket är aktiva agenter. Det kräver aktivitet, öppenhet och nätverkande.

Amor fati

När jag disputerade för snart tio år sedan (!!?) fick jag av mina goda vänner ett smycke med inskriften Amor fati, älska ditt öde. Vännerna menade att det passade mig. Jag förstod inte riktigt då, men det visade sig att de kände mig bättre än jag själv, tror jag. För ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag att fabeln om räven och rönnbären (fast druvor var det väl från början) läses på fel sätt.

Räven var klok, tycker jag. I alla fall är det helt klart en av mina strategier, då livet är "orättvist" (det är det alltid) och hårt: att dels uthärda och försöka att aldrig ge upp, dels att försöka se det positiva i motgångar och det som livet överraskar en med. Det är verkligen inte lätt alla gånger och ibland kan det ta lång tid att se på saker positivt. Och vissa saker är ju bara för jävliga. Men det funkar för mig så, att jag tänker på hur saker kunde vara värre, vad som är bra, snarare än att fundera hur saker kunde vara. Och mycket är faktiskt ganska bra. Fast det är tungt och tröttsamt. Det är mest sådant som beror på konstiga värderingar och okunskap som jag har riktigt svårt att fördra.

Lilla jul för öppen länkad data

I Finland firar vi inte bara första advent utan vi kallar det också lilla jul, när december och julförberedelserna tar vid. Det var en lite liknande känsla av att det börjar hända jag hade i går på seminariet Linkity! Kohti yhteentoimivaa metatietoa (ungefär Länka dig! Mot gemensam/samspelt metadata) som ordnades för folk inom museer, arkiv och bibliotek. Vi står äntligen på tröskeln för genombrottet av öppen länkad data i Finland. Saker som jag otåligt väntat på i flera år håller äntligen på att realiseras. Det kommer att innebära fantastiska synergier och större effektivitet och rationalitet i hanteringen av landets informationsresurser, vilket leder till inte bara kännbart bättre tjänster för allmänheten, utan också bättre möjligheter för olika verksamheter att koordinera sig och få bättre kontroll över de egna resurserna. Och en effektivare, mer rationell helhet. I hjärtat av hela projektet finns användningen av gemensamma eller länkade ontologier. Ontologitjänsterna kommer att koordineras och upprätthållas av Finto.fi.


Under förmiddagen sammanställde jag en Storify (nedan), men på eftermiddagen var min ström slut och jag var själv på scenen, så jag hade inte möjlighet att fortsätta bevakningen på detta sätt. Jag rekommenderar faktiskt att intresserade och/eller berörda parter tar del av det material som kommer att publiceras på seminariets webbsida. Presentationerna var mycket intressanta. Det görs mycket spännande saker på olika håll just nu! När julafton infaller är ännu oklart men inom några år kommer vi antagligen att börja se fantastiska resultat. Det jag själv ännu vill dra en lans för är öppenheten: för att all potential ska kunna realiseras behöver vi många modiga beslut för att faktiskt bygga många öppna gränssnitt och släppa informationen fri för att användas av alla tänkbara och ännu opåtänkta instanser som kan producera tjänster och mervärde.