Press

Jag borde denna gång säkert skriva om läget för Brages Pressarkiv, för det är många som undrar. Men jag har inget väsentligt nytt att berätta, situationen är verkligen eländig, men inte utan små ljusglimtar av hopp, tack vare det enorma stöd vi fått. Stödet är på riktigt helt avgörande, eftersom vår egen argumentation har klingat för döva öron det senaste året. 

Det är klart att vi också talar i "egen sak", vilket gör att man tydligen inte tagit det vi själva säger på allvar. Som att tjänsterna är unika och mycket viktiga för forskningen och att vi faktiskt öppnat våra data enligt regeringens önskan och därför borde belönas, inte bestraffas. 

Det är nu andra människor som måste tala och agera om Brages Pressarkiv ska kunna leva vidare. Själv är jag ibland ganska så trött på att prata om Pressarkivet. I ett år har jag talat, argumenterat, mejlat, skrivit, fixat kring denna sak. För jag anade att bilan skulle falla, nedskärningen kom inte utan förvarning. Jag sitter som bäst och sammanställer senaste års verksamhetsberättelse och ser t ex att jag vid 22 tillfällen senaste år har talat om Pressarkivet (mer eller mindre) antingen i föreläsningar, paneler eller andra sammanhang. Utöver alla möten, rapporter och skrivelser jag gjort. Nu har jag, förstås, emellanåt bara lust att lägga mig ner och gråta av frustration, men sen tar ilskan och tron på att det sunda förnuftet måste vinna till slut överhanden igen. Det bara kan inte få hända att man slarvar bort precis det man i substans hela tiden talar om att främja.

Mediespråk

Det är väldigt skönt att ibland delta i seminarier bara som åhörare. Det fick jag göra i fredags på Mediespråk 2014 i Vasa. Programmet var högintressant (läs bloggen) och att få höra två av mina favoritförfattare, Jonas Jonasson och Göran Hägg live var jätteroligt. I synnerhet Hägg är en av mina absoluta idoler, hans retorikböcker hör på riktigt till det bästa jag läst i mitt liv. Han är oerhört bildad och klok, tycker jag. Så ni förstår att det inte var så tokigt för mig att få höra honom tala. Att jag dessutom efteråt av en slump hade nöjet att diskutera med honom gjorde inte saken sämre. Det var mycket klargörande att höra hans analyser av t ex italiensk och syrisk politik.

Jens Finnäs var också på plats och talade om ... tadaaa ... datajournalistik. Han lyfte också fram hur viktiga resurser tidningarnas arkiv är. I say no more. Annat än att allt är arkiv. Också den där datan och webbsidan man gjorde på den. Man kan välja att förvalta dem och (kunna) använda dem också i framtiden, eller att strunta i det.

Arkivtankar

Egentligen skulle jag gärna ha skrivit något trevligt mitt i allt elände. Men jag måste ändå uttrycka min oro över den utveckling som verkar pågår inom historievetenskapernas och humanioras forskningsinfrastrukturer. De viktigaste materialen och resurserna finns i de så kallade minnesorganisationerna. Det är arkiven, museerna och biblioteken som har hand om största delen av dessa resurser. Men när det gäller arkiven, handlar det inte bara om forskningsinfra. 

Att man planerar drastiska nedskärningar inom arkiven är inte bara beklagligt ur forsknings- och kunskapsperspektiv. Det är mycket oroande med tanke på hela vårt samhälle. En rättsstat dokumenterar sin verksamhet. En demokrati erbjuder sina medborgare information. Öppenhet kräver informationsförvaltning.

En tid då informationsmängderna växer explosionsartat, är inte en tid då man ska skära inom arkiven. Det handlar om grundfunktioner i vårt samhälle och om medborgarnas rättsskydd. 

Det står klart att man bör skriva om arkivlagen. Vad jag vet finns det i dag partier med arkiv som får statsbidrag och partier som blir utan. Verksamheterna måste också moderniseras. Modern informationsförvaltning kräver dessutom att arkivfunktionerna är integrerade med kärnverksamheterna, vilket är särskilt viktigt då det gäller digitala material. Arkivsektorn står inför stora utmaningar. Det skulle vara pinsamt för Finland om vårt hundraårsjubileum firas i tecken av en nedmontering av en viktig del av rättsstaten.

Informationsförvaltning som det ska göras

I går hade jag ett möte som gjorde mig glad och varm om hjärtat. Att informationsförvaltning också i en mycket stor organisation kan göras långsiktigt, heltäckande och smart är inte alls en självklarhet. Jag hade nöjet att diskutera med chefen för Helsingfors stads faktacentral Asta Manninen. Hon har en ovanligt klar syn på informationens stora strategiska betydelse för staden och hela samhället. Då gäller det inte bara tekniken i sig, utan strukturerna och innehållet. Hon är en av krafterna bakom det internationellt premierade Helsinki Region Infoshare och har också tillbringat en hel del tid med att utomlands presentera hur man arbetar i Helsingfors. Hon har sett och förstått hur man engagerar de bästa krafterna och får resultat. Och en av hennes grundpoänger är öppenheten.

Förra året skapades därför ett öppet gränssnitt för stadens ärendehanteringssystem, Open Ahjo. Det tog inte heller många månader innan applikationer började komma. Det torde vara unikt i Europa att man kan gå in och kolla stadens alla papper på detta sätt, alla beslutsunderlag, beredningar och beslut. Problem som personintegritet har varit till för att lösas och inte använts för att förhala öppnandet, vilket lätt kunde ha hänt. Att allt varit möjligt att göra till rimliga kostnader har förstås att göra med att man på staden modigt byggt sina egna system och därför har möjlighet att smidigt och iterativt utveckla dem vidare själv eller med de mest lämpliga parter i varje sammanhang. Det har krävt investeringar, men framför allt mod och långsiktigt tänkande, att välja en sådan väg. Men det har lönat sig, det ser vi nu, när Helsingfors är en av de bästa i världen.

Facebookproblemet

Minnesorganisationerna och den humanistiska forskningen har ett problem. Marit Lundström har i tidningen Västra Nyland (den 3 januari 2014) gått igenom lokala västnyländska facebookgrupper. De är många, både sådana som upprätthålls av privatpersoner och sådana som har en institution bakom sig. Det finns också många allmänfinlandssvenska relevanta grupper på webben, som skulle vara värdefulla att dokumentera och bevara. De är potentiella material både för forskning inom språk och folkkultur, och i framtiden även intressanta som historiska material. Det finns grupper för snart sagt varje ort och fenomen, där människor delar material, minnen, information och bilder, av stort vetenskapligt intresse. En del är öppna andra slutna. Tusentals fina fotografier finns där, anekdoter och information om historia och kultur.

Du vet att du är från Ekenäs om ... heter en populär Facebook-grupp som i dag har över 1300 medlemmar. Den fungerar både som minnesbank och diskussionsplank.

Västra Nyland 3.1.2014

Det finns många  problem, både tekniska och juridiska, med att försöka arkivera dylika material. Ett argument jag ibland stött på är om inte det är oetiskt att arkivera material som folk "inte tänkt på att kommer att arkiveras". För mig ter sig tanken lite ologisk, trots att jag kan förstå den. Vi har alla, hur många gånger som helst, hört påståendet "det som en gång du lägger ut på webben finns alltid kvar". Det finns också möjligheter för forskare och arkiv att till exempel anonymisera material. Varför skulle det vara mer farligt att ge forskare tillgång till det man skapat, än att ge den uteslutande rätten till ett amerikanskt storföretag? Som dessutom använder informationen kommersiellt och är både mindre transparent och under mindre benhård intern och extern etisk kontroll än vad forskare är? 

Jag har tillsammans med Kenneth Nyberg behandlat problematiken mer ingående i Historia i en digital värld.

Fragmentering

Många minns väl rippandet, när det kom. Hur man så snabbt verktygen erbjöds började sönderdela musikindustrins produkter sina "naturliga" beståndsdelar, låtarna. I dag säljs massor av singlar. Marknaden följde inom några år konsumenternas efterfrågan. John Wilbanks använder detta upplysande exempel för att illustrera den fragmentering som sker när äldre medier ersätts av digitala medier i sin föreläsning om fragmentering och återintegrering av information inom forskningen. Det lönar sig att lyssna på hans presentation. Jag funderar på lite samma sak när det gäller media.

Jag gjorde en instantgallup bland fyra 19- till 25-åringar gällande Hbls nya kvällsupplaga. Tre av fyra (alla de yngre) såg ingen som helst poäng med att ge ut journalistiska material som "nummer" eller upplagor överhuvudtaget. De vill bara ha enskilda artiklar som intresserar dem. "Varför bläddra igenom en massa man inte är intresserad av?". Endast den äldsta tyckte det var viktigt med redaktionellt sammansatta helheter. Min tanke är att då man gör digitalt, kan man enkelt göra både och. Det är ändå en intressant fråga: vilken är den "naturliga enheten" för journalistiska material?

Orsaken att jag funderar på detta med strukturer är att vi just nu jobbar med avsnittet om vetenskapligt publicerande i Historia i en digital värld. Avsnittet hör till de allra mest intressanta och utmanande att skriva tycker jag och publiceras under de närmaste veckorna. Wilbanks gör i sin presentation ett antal intressanta iakttagelser, som inte alla platsar i vår text. Bland annat påpekar han att det är i synnerhet de stora institutionerna som har haft svårt att hänga med i utvecklingen, att mängden vetenskaplig information ökar explosionsartat, att den är fragmenterad i olika silon och därför svår eller omöjlig att utnyttja på ett bra sätt, att biblioteken är viktiga aktörer dit forskare ska vända sig inte bara för att hämta information utan också för att få stöd i att dela den, att det är oerhört viktigt att planera hur man ska dela sin information redan innan man börjar och att strikta open access-mandat ska vara utgångsläget. Men det allra mest hårresande, som borde får varenda politiker som dillar om innovationer, effektivitet och kreativitet att vakna bums till att investera i centralstyrd produktion av vetenskapliga datastrukturer och -tjänster är Wilbanks exempel om hur dyrt och svårt det var att kombinera (=återanvända) forskningsdata. Och då handlade det om "enkel" naturvetenskaplig data, där man tycker att begrepp, metoder osv skulle vara rätt entydiga och standardiserade.

Varje dag vi finansierar forskning (eller journalistik) utan att ha en plan för hur vi i framtiden kan möjliggöra användningen av resultaten kastar vi pengar i brunn. Och det är inga små summor vi talar om.


 

Storytelling

Måste erkänna att jag haft rätt så svårt att begripa hela den pågående Storytelling-boomen. Vart man vänder sig ska man syssla med storytelling, från företagsvärld till arbis. Nyss, när jag satt och svettades med nästa Digihist-text och grävde fram min föregående Manovich, slog det mig att det förstås handlar om samma fenomen som gjort bokhistorien så populär de senaste decenniet. Så självklart. Saker som varit givna, grundläggande element i vår kultur,  har plötsligt blivit relativiserade och därmed synliga av datorernas genomslag och inte minst genom webben. Och ett tu tre hamnar dessa saker i fokus. Fortfarande har jag ändå lite svårt att bli medryckt eller imponerad av "berättandet". För mig känns det alltför banalt för att hetsa upp mig för. Kanske jag missar något. Sånt händer.

Nollatutkimus

Kom i hasten inte på något bra ord på svenska för det fina finska ordet "nollatutkimus", alltså värdelös forskning. Värdelös främst för att att man bevisar "självklarheter" eller sådant som inte är till någon som helst nytta, oftast om vardagliga fenomen. Egentligen inser ju nog folk åtminstone inom vetenskapen att också sådan forskning som vid ett första ögonkast kan te sig helt absurd, kan vara viktig. Det kan till exempel handla om grundforskning, som man inte precis ännu vet vad den generar men som i framtiden kan ha mycket stor betydelse. Eller det kan handla om luckor i vår förståelse av vår omvärld, som människan som är mycket nyfiken till sin läggning känner att hon måste fylla. Kan inte se egentligen varför det är mindre intressant att få det bekräftat att folk som tror att de är fulla också tror de är attraktiva - än den garanterat avsevärt dyrare undersökningen kring hurdana molekyler det möjligen kan finnas på Mars. Båda kan vara viktiga.

Allra vanligast är förstås att forskningsresultatet är helt taget ur sitt sammanhang, något som forskare själv ofrivilligt kan bidra till med ogenomtänkt pressinfo eller popularisering. Samtidigt är det otroligt viktigt att forskare berättar om sitt arbete för allmänheten och håller en dialog med det omgivande samhället till exempel via sociala medier (tack Sofia för länken). Genom att själv ta utrymme i offentligheten och kontroll över informationen på webben har man större möjlighet att förklara vad man egentligen syftar till och vilken betydelse ens resultat har.

Senast har ordet nollatutkimus förekommit i diskussionerna kring Kirsi-Mari Kallios avhandling, där hon visar att det akademiska forskarsamfundet är extremt skeptiskt till hur det mätsystem som dikteras av Kultur- och undervisningsministeriet (och delvis EU) påverkar forskningens kvalitet. En riktigt fyndig kommentar påpekade att undersökningen är just "nollatutkimus", eftersom alla visste detta, åtminstone inom högskolor, universitet och bibliotek. Att notera är att avhandlingen är gjord vid en handelshögskola. Kallio påpekar att NPM-styrningen har mycket kraftig inverkan på universiteten. Frågan är hur mycket det beror på universiteten själva. Kallio menar att man kunde varit mer kreativ än att kopiera ministeriets modeller rakt av. Avhandlingens viktigaste resultat är att resultatstyrning i den form den nu används är helt olämplig att för universitet. Det beror framför allt på att mätarna är felaktiga. Jag har lite svårt att tolka Kallios ståndpunkt utgående bara från sammanfattningen, eftersom just mätarna dikterats av ministeriet, varför jag tycker universitetens handlingsutrymme varit rätt begränsat på den punkten. Avhandlingen vore säkert värd en noggrannare läsning.

Det är synnerligen fascinerande att man inte verkar känna till det som "alla universitetsmänniskor vet" bland beslutsfattarna. Eller åtminstone handlar man inte enligt det. Om Kallios avhandling på något sätt kan rucka deras övertygelse om att forskning behöver kvalitetskontroll eller styrning av dem har den kanske ändå fyllt sitt syfte. Tyvärr är jag något pessimistisk på denna punkt: att inse så grova missar och fel man begått kräver en intellektuell styrka och moralisk ryggrad jag inte är säker att kan uppbådas i dessa pressade tider. Dessutom skulle det kräva verklig empowerment av forskarna, dvs att man ger ifrån sig makt. Observera att detta är inte det samma sak som att göra allt till projekt, vilket är ett av de största felen som gjorts. De personer som uppnått de högsta posterna i vårt samhälle är kanske inte så ofta de samma som gärna avstår från makt. Hellre intalar man sig att man kan fixa saker, än att offra sin egen makt för det allmänna bästa. Jag hoppas man motbevisar mig på denna punkt snarast.