Upphovsrätt och forskning - det är något jag inte riktigt förstår

Diskussionen går rätt het just nu om så kallat "näthat". Det är ett obehagligt fenomen, som vi försöker förstå. Vem är det egentligen som sysslar med sådant, varför? Hur kan vi komma åt själva problemets orsaker, motverka det, förebygga?

För att kunna göra det effektivt behövs forskning. Att polisen lyckas ingripa och ibland få slut på enskilda fall räcker inte. Vi behöver förstå mekanismerna, strukturerna i hela fenomenet. Hur kunde man forska i ett sådant fenomen? Hur kan vi stöda dem som råkar ut för anonyma hotelser? Information skulle antagligen också hjälpa dem att förstå och uthärda: att andra råkar ut för liknande, att det är enstaka personer (har de hotat andra också?), att dessa personer kanske är allvarligt psykiskt störda, att få verkligen förverkligar sina hotelser (vilka är de, vet polisen det?). Det finns säkert en hel del kunskap hos polisen, men det finns också väldigt mycket spekulationer och gissande om hur det förhåller sig med dessa saker.

Antagligen behövs det både kvantitativ och kvalitativ forskning. En forskare kanske lyckas spåra någon eller några personer som sysslar med trakasserier på nätet och kan djupintervjua dem och analysera material. Men vilken är massan, helhetsbilden av hatskriverierna? Och vad händer då ett drev sätter igång på Facebook? Kan då en forskare kopiera och samla in material utan lov av "upphovsmännen" och Facebook? Ja - men endast för "eget bruk". Är forskning eget bruk? Vad händer när forskaren borde deponera materialet i ett arkiv eller någon annan forskare vill granska forskningen eller återanvända materialet?

Eller hur kan vi förstå hur nyheter och rykten sprider sig i sociala medier? I den anglosaxiska världen är det inget juridiskt problem att för forskning samla in material. Också arkiv kan göra det: Library of Congress samlar in Twitter. I Finland sparas visserligen en hel del webbmaterial av Nationalbiblioteket, men tappar vi exempelvis Facebook, tappar vi ganska mycket. Kan ett arkiv i Finland gå in och samla material från Facebook för framtida forskning? Vad säger juristerna och hur tänker man egentligen inom ledningen för forskning och kulturarv, dvs inom Undervisnings- och kulturministeriet? Eller har jag missat något i lagstiftningen när jag ser ett problem här?

Och solen sken över #nordlod

På torsdagen fortsatte den nordiska öppendatakonferensen i Malmö i ett underbart solsken, som man emellanåt kunde störta ut och njuta av vid dockan utanför då det var paus i programmet. Vilket de lyckligtvis var rätt ofta. Programmet var väl upplagt, det fanns tillräckligt med tid att nätverka och sessionerna var inte för långa, vilket gjorde att folk orkade vara uppmärksamma, trots det fina vädret. Innehållsmässigt var konferensen mycket bra och jag kom hem med flera konkreta idéer om hur jag bäst kan gå vidare. Generellt kan man konstatera att vi i de nordiska länderna tampas med liknande problem. Data har eller ska öppnas inom många områden inom statsförvaltningen, vilket var perspektivet här. Inom kulturarv presenterades läget i Sverige och Norge.

Henrik Summanen berättade om Riksantikvarieämbetets projekt och den informationsmodell man där arbetar med. Man har kategoriserat informationen i tre olika typer som man jobbar målmedvetet med: objektinformation (katalogerna), encyklopedisk information (Wikipedia) och subjektiv information som man samlar in via Platsr. Liknande insamlingsverksamhet görs också både i Danmark och Norge genom liknande kartbaserade tjänster. I Finna och NDB-projektet har man ännu inte riktigt lagt samma fokus på denna sida av verksamheten. Tyngdpunkten har varit koordination snarare än öppenhet och öppen kunskap. Den information som insamlas är tänkt att samlas via sökgränssnittet, som är mycket mera oöverskådligt och fragmenterat ur användarens perspektiv. För vissa material fungerar det säkert bättre än för andra (biblioteksmaterial i synnerhet, vilket den norska modellen också inbjuder till), men inte minst i det norska naturogkulturreise.no-projektet blev det tydligt vilken enorma styrka det ligger i att koppla information till geodata. Man kunde kanske säga att här synliggörs skillnaden mellan länkad data och annan semantiskt kodad data: koordinater eller polygoner på karta behöver inte uttryckas med rdf, för att man ska få en en kraftig nytta av att använda dem. Geodata kan använda till att länka info mycket konkret och enkelt, för vem som helst begripligt och visuellt presenterat, utan att det krävs någon annan avancerad kod.

Det är just denna rika syn på interaktion mellan olika typers information som Sanna Marttila avser med öppen kunskap. Man måste se utanför det egna informationssystemet och dess funktioner för att generera öppen kunskap. Det kräver en annan slags öppenhet, än vad som nu är inskriven i Finnas plan. Finna är mycket bra, men vi behöver kompletterande tjänster som bygger dels på Finnas data (vi behöver API:t i dag, det finns inget skäl att inte börja testa en betaversion också över API!) och helt nya tjänster som kan länkas med andra kulturarvsdata nationellt och internationellt.

För övrigt pläderade Henrik Summanen starkt för distribuerade system och rdf-gränssnitt, som är oerhört mycket mer flexibla och exakta i jämförelse med den centralindexmodell man nu opererar utifrån, där data nödvändigtvis tappar i kvalitet. Det är också det största problemet med Europena enligt min mening, fast modellen också har en del fördelar. I Sverige och Norge har man utgått från från Europeanas system för nationella lösningar, som inte på grund av bibliotekens krav i Finland var möjligt. Det gör att man i Finland har en egen lösning, som också bygger på öppen kod, men som har mycket större spelrum vad gäller variationer i metadatan. Att Finna varit så biblioteksstyrt hela vägen har definitivt haft både för- och nackdelar. Men det som är så fantastiskt är ju att man kan använda digitala data hur många gånger som helst. Man kan alltid gör en ny kopia eller version och behöver inte avstå från något av annat än resursskäl. Som Summanen sade, kommer vi antagligen en tid framöver att leva med olika hybridmodeller och det är inte nödvändigtvis illa.

Det rör verkligen på sig nu vad gäller att öppna data. Men vi har ännu många konkreta saker att ta i på nationell nivå och fortfarande behöver man inom den finska kulturarvssektorn avsevärt prioritera upp ett modernt tänk kring öppenhet. Konkret och koordinerat nordiskt samarbete borde också stå högt på listan, eftersom vi ha så liknande resurser och utmaningar. Det är alldeles dumt att inte utnyttja de erfarenheter som man har i andra länder och i mån av möjlighet välja liknande eller åtminstone kompatibla lösningar. Här finns nämligen möjligheter till stora synergifördelar att vinna.

Killerapparna börjar ramla in ...

Ju längre tiden lider desto svårare blir det nog för organisationer att inte öppna sina data. Det känns som att Pondus ligger så otroligt rätt i tiden, trots att vi ännu väntar på de finlandssvenska kulturarvsmaterialen ska öppnas. Ryktet säger att det nya PSI-direktivet nu är färdigt formulerat. Under dagen här på det nordiska seminariet om kulturarvsdata har den ena framgångshistorien efter den andra berättats. Det talas om risker och rädslor, men inga skräckhistorier hörs ... Däremot talas det om 40 miljoner besökare på Wikipediasidor med öppet material (ett arkiv). Det är lite skillnad, jämfört med samma arkivs 80 000 besökare på webbsidan. Det blir allt svårare att argumentera med att "jo, men vi måste först ..." och "tänk om ...". Succéhistorierna är närmast svindlande. Och det roligaste av allt är just de många fina exemplen på tjänster, både fiffiga, nyttiga och skojiga, som fötts på den data som öppnats.

Sanna Marttila berättade också om det finska OpenGLAM-arbetet. Under sessionen uppstod en intressant diskussion om vad öppen kunskap egentligen kan vara. Det är nämligen mer än öppna data. Sanna har en fin definition där nyckeln var interaktion med användarna, det vill säga: det är allmänhetens berikande och återanvändning av den öppna datan som skapar öppen kunskap. Det handlar alltså inte bara om teknik, så som Johanna Berg från Digisam sade redan i början av dagen. Det handlar om transparens och om kommunikation.

Det är inte lätt det här att släppa kontroll. Men det är givande. "Killer apps" är det som efterlysts, för att synliggöra vitsen med öppna data. Nu är de bland annat här.

Universiteten och lärarnas upphovsrätt

Vid Tammerfors universitet bråkas det om upphovsrätten till lärarnas material, som universitetet vill lägga vantarna på, enligt Hesari. Oschysst, otrevligt och otaktiskt, tycker undertecknad. Eftersom öppenhet är en sådan klar win-win-win situation är det inte en bra metod att försöka uppnå  sina mål. Universiteten borde i stället uppmuntra och erbjuda personalen möjligheter att öppna all sorts material så långt som möjligt. Men man ska inte tvinga, inte utnyttja eller pressa folk så där i så här känsligt fall.

Har man inte hört talas om Creative Commons? Att lära sig dela är inte alltid lätt, men när man vågar börja lite, brukar det resultera i en positiv erfarenhet och småningom en positiv spiral av att öppna och dela med sig av det man sysslar med. Att allt fler akademiker bloggar är inte en slump. Det är både vettigt och roligt, och allt fler märker det. Alla måste inte, men det är bra att uppmuntra. För alla parter. Nu har hela diskussionen hamnat in på ett helt galet spår, som är mycket dåligt, inte minst för universiteten. Och därmed också för forskningen och i förlängningen hela samhället.


Universiteten kan genom att producera mycket öppna material få stor synlighet och ... tadaa: rankingpoäng! Genom att stöda lärarna i att producera material på ett sådant sätt att de kan publiceras öppet, gör universiteten sig själva en stor tjänst. Det kräver satsningar på att informera och utbilda personalen. Det här är också lite enklare än MOOCs, men skulle fylla liknande syften i vårt samhälle.

Lärarna får synlighet och erkännande och genom samarbete blir materialen antagligen också ännu bättre. Dessutom ska de inte behöva ge bort upphovsrätten, det är tveksamt om det ens juridiskt är möjligt. De har alltid rätt att bli omnämnda som upphovsmän och det är inte rätt om universiteten försöker sko sig på deras arbete och spara in pengar genom att hålla och utnyttja lärarnas material. Då ska materialen delas öppet, det är det enda etiska.

Samhället dvs alla andra vinner på att material som producerats med skattemedel är öppet tillgängliga. I vårt kunskaps- och informationssamhälle ska vi verkligen inte syssla med att låsa in kunskap, som någon kan ha nytta av!

Det vore viktigt att man vid Undervisnings- och kulturministeriet uppgraderade betydelsen av öppenhet i finansieringen till utbildningssektorn och snarast modigt skulle gå in för att stöda användning av CC-licenser.

Krigsretorik som spegel

Jag fick en bestämd känsla av att den intressanta recensionen av Jouni Tillis avhandling i dagens Hesari är kontroversiell, att den kommer att väcka ilskna reaktioner.  En blänkare med texten "De finska prästernas gamla tal [under fortsättningskriget] påminner om dagens jihadister" är dömt att väcka ont blod och rasande reaktioner. Det beror på att kriget fortfarande är heligt för en del människor. Att det är det för dem som genomlevt kriget och dess konsekvenser kan jag förstå och acceptera. Men det hemska är, att det finns yngre människor som lever kvar i en sådan nationalistiskt färgad värld.

En dylik tidningstext skulle kanske väcka en del reaktioner i Sverige också i dag. Men i ett land där man främst flaggar för kungligheternas bemärkelsedagar och anser att det är minst sagt besvärande att fira en kung som Gustav II Adolf eller ännu värre Karl XII,  ser man på saken på ett annat sätt, än i landet där man främst flaggar för inhemsk kultur eller dagar direkt realterade till krig, skulle reaktionerna antagligen vara andra. En dylik utsaga och jämförelse är på gränsen till det politiskt korrekta, i ett samhälle där mångkulturalism och tolerans är viktiga ledstjärnor

Det är svåra saker, det här med vi och de, liksom också Tuija Parvikko skriver på ett annat ställe i samma tidning i en kommentar till Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism. Själv tycker att historien är ett alldeles utmärkt sätt att spegla sig själv och sin egen kultur mot "de andra", eftersom det är mindre problematiskt att konstruera motbilden. Också i det fallet ska man förstås sträva till förståelse och inte moralisera. Den etiska utmaningen gällande historien består i hur man använder den i dag.

Men poängen är att man just bör kunna se personer och skeenden i det förflutna som "de andra" och kunna se skillnaderna och också den häpnadsväckande snabba utvecklingen som synliggörs av till exempel Tillis avhandling eller Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Endast då kan man se och förstå sig själv bättre. Därför är det så obehagligt med försök att klamra sig fast och identifiera sig med det förflutna, att vägra se förändringen. Människor som reagerar med hotelser och aggressivitet måste vara fruktansvärt rädda och osäkra.

Strategiskt tänkande

Funderar på detta med strategiskt tänkande, som jag tycker saknas rätt ofta. Vad är det egentligen? Min känsla är att det finns hur mycket som helst skrivet om ämnet. Strategier var oerhört moderna för några år sedan, med sina missioner och visioner, målsättningar och mätare hit och dit. Varenda organisation skulle ha en strategi. Chefer skulle också ha egna personliga strategier. Jag har en känsla av att strategiivern lite lagt sig. Floskelfaktorn har blivit alltför hög, konsulterna måste ha nya produkter att sälja. I dag ägnar man sig kanske mera åt att beskriva processer, utveckla system och funktioner? Mera fokus på det praktiska, pendeln har vänt.

Men strategiskt tänkande är oerhört viktigt. Därför tror jag inte alls det är dumt att skriva strategier, att sätta sig ner, ta distans och ordentligt fråga sig själv och diskutera, helst öppet och inom hela organisationen, vart man egentligen vill komma, vad som är viktigt och hur man bäst kan uppnå målen. Förmågan att agera strategiskt är ändå på inget sätt beroende av att man har en välskriven strategi som sammanfattar hela verksamhetsideologin i någon snärtig slogan (som ofta ändå kommunicerar budskapet närmast till dem som varit med om att formulera den, snarare än utåt - utåt sett är alla lika intetsägande och banala, därför är det viktigt att göra hela organisationen så delaktig som möjligt då den skrivs). En välformulerad strategi är sannerligen inte heller något bevis på att ledningen eller någon annan inom en organisation förmår implementera den på verksamheten.

I slutändan handlar det om att kunna se skogen för alla träd. Det handlar om att kunna prioritera rätt, om att fokusera på rätt saker, om att kunna se samband mellan gjorda insatser och resultat. Det handlar också om att kunna väga in och beakta annat än på förhand utsatta mätare eller kortsiktiga ekonomiska konsekvenser och resultat. Det handlar om den stora bilden, om hur delar påverkar helheten, om hur helheten påverkar delarna, om människor och kultur, om samhällsutveckling och om långsiktighet. Det handlar att kunna bedöma sina resurser, styrkor och svagheter och framtida möjligheter. En nedtecknad strategi ska hjälpa en att fatta beslut i vardagslunket, men strategiskt tänkande kräver ingalunda en nedtecknad strategi. I en organisation är det kommunikationen som är viktigare, att alla är överens om vad man vill uppnå, om vart vi är på väg och hurdana medel som är okej att använda. Man måste kunna se omvärlden och sig själv för vad de är. För att kunna fungera bra behöver man därför tillräcklig och korrekt information om hur saker förhåller sig. Allt detta verkar så självklart, men är många gånger svårt i praktiken.

Om statlig kunskapsförvaltning

Läste här om dagen en artikel (fi) om att man skurit ner statsförvaltningens personalkostnader med 216 miljoner euro under åren 2006-2010. Det kallas för tillfället tydligen "statsförvaltningens effektivitets- och resultatprogram". Man skurit ner tusentals arbetsplatser, ofta bara genom att avskaffa tjänster an efter att folk gått i pension. Ungefär var tionde är borta i dag, alltså, jämfört med mindre än ett decennium sedan. Detta har ansetts problematiskt av också statsrevisorerna (fi, s. 9). Nyttan av processen är minst sagt omstridd, även om den tvingat fram en del positiv utveckling också. Men det hela har alltså skett utan någon övergripande strategisk planering. I stället har man bränt över 500 miljoner på att köpa tjänster under samma tid.

Det är ju inte att undra på att det ser ut som det gör i förvaltningen, när beslut fattas av både tjänstemän och politiker lite hur det råkar. När en stor del av lagberedningen går ut på att kommentera papper som man sällan hinner läsa och diskutera med den eftertanke som skulle krävas ofta inom flera sektorer, blir effekterna av besluten ibland överraskande för beslutsfattarna.

Det som man verkar ha glömt bort är kunskapsförvaltningen. Det är fullständigt omöjligt att ersätta 40 års arbetserfarenhet på ett område med att köpa in samma funktioner av utomstående kommersiella aktörer. Det bara är fullständigt omöjligt. Det är en mycket stor resursförlust varje gång man inte vid en pensionering ser till att någon övertar inte bara arbetsuppgifter, utan också den tysta kunskap som finns. Använder man konsulter eller andra utomstående serviceproducenter blir kunskapen också hos dem efter slutat värv. Det är en resurs som de kan använda vid följande upphandling. Därmed får man nästa gång kanske välja mellan överprissatta och mindre kompetenta leverantörer.

Vilken är orsaken, förutom den uppenbart ideologiska, till förkärleken för konsulter? Uppenbart att man tvingats till detta av produktivitetsprogrammet. De tilldelade medlen har helt enkelt sett ut så. Dessutom är konsulterna framför allt "ledningens konsulter". De uppskattas sällan mycket av dem som arbetar med kärnverksamheterna, eftersom kärnverksamheten oftast i praktiken är sekundär då konsulterna hugger i. Tvärtom kan personalen uppleva att ledningen inte hör dem, trots att de har åtminstone enligt sig själva goda förslag på förbättringar av verksamheten. När ledningen bestämmer sig för att ta in en konsult handlar det ofta om att organisera och styra, att planera processer och verksamheter mer eller mindre von oben. Ibland är både konsultens och ledningens kännedom om substansen i verksamheten häpnadsväckande tunna. En sådan konstellation är inte bra för ledningen och förtroendet för densamma.

Allt fler människor är mycket högt utbildade och inom många organisationer krävs det väldigt mycket expertis och specialister på olika områden. Det är i dag ofta omöjligt för den högsta ledningen i en ens lite större organisation att ha riktig kontroll över vad folk egentligen sysslar med. Samtidigt har man då lanserat idén om att en hög chefspost inte alls kräver branschkunskap, utan att leda verksamheter och organisationer är en kompetens per se. Det är förstås sant att det kräver mycket kompetens, men det är nog svårt att leda en organisation utan att ha förståelse för till exempel vad jag skulle kalla "branschkultur". 

Men hur än chefen i den stora organisationen än vänder sig är total kontroll och styrning omöjliga. Risk för förtroendekriser, felbedömningar, att missa i att välja vem man egentligen ska lita mest på i organisationen och allmän osäkerhet är hela tiden reella faktorer i ledarskapet. Ju mer man strävar efter kontroll i stället för att arbeta för förtroende och engagemang (commitment), desto större blir känslan av osäkerhet hos ledningen, eftersom kontrollen inte kan uppnås i den mån att man faktiskt kan styra experterna. Ett för verksamheterna förödande, men för ledningen ypperligt sätt att  bryta de sakkunnigas övertag är att omorganisera verksamheten och slå sönder alla strukturer och därmed skapa osäkerhet. Detta kan göras i större eller mindre skala. Enter: Konsulten. Ledningen kan med hjälp av konsulten flytta ansvaret från sig själv. Vilket förstås, som sagt, sakkunniga genomskådar bums.

Jag säger inte att konsulter ibland skulle kunna vara mycket, mycket nyttiga och bra. I många situationer kan det faktiskt vara guld värt att få hjälp med extra kompetenser. Men jag anser att till exempel mycket av det man gjort inom statsförvaltningen har varit strategiskt mycket dumt och har kostat alldeles oproportionerligt mycket i förhållande till den nytta som erhållits. I många fall har kvaliteten varit sämre än den borde få vara och upphandlingarna överlag har krävt stora resurser för att ibland gå helt i putten. Framför allt borde man sluta se omorganisering (helst då i större enheter) som lösning på det mesta. 

Det står helt klart att man missat helt kritiska mätare inom effektiveringen av statsförvaltningen, vilket än en gång visar att bra resultatstyrning är så svårt att göra inom många sektorer att det inte är mödan värt. Till dessa sektorer hör statsförvaltning. Vi måste börja värdera och förvalta kunskap som de värdefulla resurser de är. Därför är till exempel projekttänkandet ett så besvärligt hinder för viktig utveckling. Vad vi verkligen behöver är kunskapsförvaltning. "Human resources" ska inte handla om rapportering, utan om coaching och kompetensutveckling.

Bloggandets ädla konst

En kompis bad mig om tre korta råd för bloggande. Jag vet nu inte om jag är rätt person att svara på det, så många läsare har jag trots allt inte. Men jag kunde ändå ganska snabbt haspla ur mig tre poänger som jag tycker är viktiga.

1. Blogga hellre ofta och kort än sällan och långt. 
2. Fila inte för mycket, men tänk på vad du vill få sagt. Snyggt och gott spåk är bra, men innehållet är viktigast.
3. Tänk på rubriksättningen, välj talande och inte för kryptiska rubriker, använd nyckelord i rubriken, använd taggar/etiketter.

Jag vet nu verkligen inte om jag lever upp till något av dessa. En viktig sak, tycker jag själv, är att man inte gör tröskeln för hög för sig själv. Därför är det bra att blogga kort och ofta om man är en person som har svårt att släppa ifrån sig material. Då blir inläggen också kortare, mer fokuserade och man når också flera läsare.

Kompisens kommentar: "Det är som regler för reklamspråk". Ja wohl, så är det väl. Pang på rödbetan. Klart och tydligt. Bra träning för oss forskare också.

Forskningsdataprojektet går vidare och lite BI

Har bommat att blogga om två seminarier denna vecka. Det första var "Berätta om dina data"-workshopen på Vetenskapernas hus i onsdags. En mycket bra ansats och en diskussion man verkligen hoppas skulle nå ut till hela forskningsfältet. För som det sades i diskussionerna: många inser inte ens att de har forskningsdata. Särskilt spännande tyckte jag det var att höra på professorn i atmosfärvetenskaper Hanna Vehkamäki tala om mätningar och forskningsdata. Hon berättade med många exempel om hur viktigt det är att dokumentera omständigheter och metoder minutiöst. Viktiga poänger var att det är svårt (= omöjligt) att veta vad som är relevant data för framtida forskning, samt att det också inom naturvetenskaper finns mycket mätningar som inte kan verifieras i efterskott genom att upprepa dem. Kan inte konstatera annat än att det är ett vansinnigt slöseri att inte sköta om detta med den stora uppmärksamhet och resurs det skulle kräva. Det behövs informationsspecialister i varenda ett forskningsteam, det behövs infrastruktur och kompetens i massor för att vi inte ska slösa bort de viktiga resurser som föds varje minut inom forskningen i vårt land. Så där på tal om effektivitet och rationalitet.

På fredagen gick jag första gången på Tiekes "Bisnestreffit". Vi hörde bland andra Sonja Martikainen berätta om informationsförvaltningens betydelse i företagsvärlden. Som jag tänkte, finns det inom stora företag en insikt om nödvändigheten i att förvalta information systematiskt. Jag tänkte och hoppades att jag kunde få några insikter, resonemang eller argument för hur man säljer informationstjänster till beslutsfattare. Mycket riktigt inom Metsä Group säljer Business Intelligence-enheten olika typer av tjänster och rapporter som grund för beslutsfattandet. Utgångsläget är förstås att cheferna förstår att de behöver en hel del inte bara fakta utan också tolkningar och analys som grund för sitt beslutsfattande. Det är det första kriteriet, som ju inte alltid uppfylls ens inom den offentliga sektorn (eller hos regeringen ...). Det andra kriteriet är att man sedan måste förvalta all denna information, eftersom den kostat att ta fram och den kan behöva återanvändas. Vi talar alltså om de oerhört ointressanta verksamheter som handlar om arkiv, om metadata och planering av hur man bäst tar till vara och tillgängliggör informationsresurser som uppstår.

Jag är rädd för att det finns många organisationer inom olika branscher där man inte arbetar systematiskt med dessa saker. Hellre än att satsa på informationsförvaltning av hög kvalitet tar man risken att man måste skaffa fram eller skapa samma information på nytt senare. Och ännu värre: Man tar risken att fatta beslut på basis av bristfällig information eller information av dålig kvalitet. Allra mest absurt är när så sker inom kunskapsintensiva eller kreativa branscher, där en stor del av själva substansen och kärnverksamheten handlar om just information och kunskap. På så sätt är BI bara en del av det informationsförvaltning borde handla om.

Samhällsnytta

Peter Aronsson tog ordet innovation i sin mun. Jag har lite svårt att förhålla mig till det, faktiskt. Inom forskningen skapar man per definition ny kunskap. Den ska också komma samhället till godo på något sätt. Om man med det avser "innovation", så ja, kanske. Det är retoriken som är ett problem. Helsingfors universitet och Helsingfors stad har startat en verksamhet för att stöda företagande, Think Company (informationen verkar hittills finnas endast på finska och engelska, tyvärr!). Utgående från planerna ser verksamheten riktigt bra ut. Det finns absolut behov av denna typs tjänster och stöd. Ändå har jag stött på en del rätt irriterade reaktioner. Många inom universitetssamfundet har utvecklat en akut aversion mot den retorik och det marknadsföringsspråk som odlats friskt de senaste åren.

Verkligheten inom det akademiska har under senare år varit så långt från alla missions- och strategifloskler, att jag ser att en ganska djup förtroendekris har seglat upp. Det är i synnerhet humanisterna som upplever sig vara utsatta. Är det en slump att de som är särskilt sakkunniga i att analysera och dissekera språk, kultur och värderingfrågor är de som uppfattar sig som mest hotade, mest ifrågasatta? Problemet är ingalunda unikt för Finland.

Aronsson har en viktig poäng. Vi måste börja tala om nytta på ett mer nyanserat sätt. Särskilt viktig är samhällsnyttan, inte minst det att politiker och beslutsfattare kan ta till sig information och faktiskt använda den. På sista tiden har vi ju fått snarast farsartade bevis på att man inte överhuvudtaget lyssnar på expertis. Hur galet man resonerar kring forskningen och dess resultat visas inte minst av att man samtidigt ständigt hänvisar till vikten av att förbättra arbetslivet och förlänga tiden i arbete, som man planerar stora nedskäringar i bland andra Arbetshälsoinstitutets finansiering, trots att sakkunniga vädjat för att man inte igen ska tvingas till omorganisation. Om beslutsfattarna inte ens kan dra en så enkel logisk slutsats, som att man bör satsa på denna forskning (på forskarnas villkor), då en så uppenbar koppling finns mellan det man vill uppnå och själva forskningen, så kan man ju nästan inte anse det annat än självklart att områden som humaniora ter sig obegripliga och luddiga. Att man behöver filosofi och språk etc för kunskap och kunskapsöverföring borde ju vara nästan lika självklart. Men vi har framför oss ett sisyfosarbete som så väl Think Company som Aronsson vill ta i.

Visst finns ju nyttan och växelverkan med det övriga samhället som en viktig uppgift för forskningen och undervisningen också vid Helsingfors universitet. I december godkändes Universitetets treårsplan fram till och med 2016 (man måste möjligen vara inloggad för att komma åt denna?). Den är intressant läsning. Man ska samtidigt lätta på administrationen och öka rapporteringen. Som vanligt finns givetvis en examensreform med i planerna. Som Undervisnings- och kulturministeriet i sin vishet påbjuder har man också mätare i flitigt bruk. Universitetets fyra viktigaste strategiska målsättningar är som bekant: 1. att vara internationellt rankat bland de 50 bästa i världen, 2. bära sitt ansvar som samhällsaktör, 3. vara en inspirerande och välmående gemenskap och 4. ha en sund ekonomisk grund (min övers.).

Det är ju särskilt den andra punkten ("kantaa vastuunsa yhteiskunnallisena vaikuttajana") som jag personligen tänkte att Think Company projektet eller annan samhällsnytta kunde ingå i. Hur lyckas Universitetet vara i dialog med det övriga samhället, erbjuda sin kunskap så att människor kan fatta klokare och mer upplysta beslut? Låt oss granska mätarna: andel sysselsatta av utexaminerade, andel alumner, inbringad finansiering. Utbildningen av arbetskraft är viktig samhällsnytta och hur väl de placerar sig (inom vilket tidsspann?) är klart relevant information. Detta är samhällsnytta på många sätt. Att man satsar på alumnverksamhet är ju trevligt och den tredje mätaren är nog lite problematisk (i synnerhet som ministeriet värderar företagspengar fram om annan finansiering). Vad är det som blir omätt här och är det något som ens går att mäta? Borde man ens göra ett halvdant försök att mäta forskarnas och undervisningspersonalens samhällengagemang (som är alldeles underrepresenterat i rankinglistorna vad jag vet?).

Eller borde vi kanske i stället mäta politikernas förmåga att lyssna på forskarna? Dom kunde kanske få lite bonus för varje hänvisning de gör till forskning?

Glödlampsbyten

I går hade jag en lång men ovanligt givande dag för att vara vanlig. Ibland kan diskussioner med rätt människor bara infalla i rätt ögonblick. Gårdagens föreläsning i kombination med efterföljande hemresa på tåget med den alltid lika inspirerande och kloka Annikki Roos hjälpte mig att för mig själv formulera vad som behövs för att få till stånd bra digital humaniora (kan och bör appliceras på andra discipliner också). Det behövs tidig intervention, det behövs resurser och det behövs dynamiska och ambitiösa strukturer.

Fråga: Hur många digitalhumanister behövs det för att byta en glödlampa?
Svar: Två. Den första, som byter lampan med tillgänglig, existerande teknologi och så en till som säger: "Du är inte riktig digitalhumanist om du inte byggt lampan själv".

Vitsen som kommer från Melissa Terras blogg (där det finns flera) är pinsamt på kornet, även om dubbelarbete hos oss inte alltid beror envishet, utan lika väl kan bero på bristande kännedom om vad som finns gjort och hur detta kan användas i det egna arbetet. En särskild utmaning är att man ofta måste gå över flera disciplinära gränser för att sy ihop ett projekt, det finns få människor som arbetar med dessa saker och kompetensöverföring och synergieffekter är inte alltid lätta att uppnå i ett litet men splittrat fält.

Vad som behövs är ett nationellt centrum för digital humaniora som erbjuder databas- och webbtjänster av alla slag. Då kan man samla resurserna, finna synergier och hålla i och utveckla kompetenser målmedvetet och långsiktigt. Synpunkter på denna nya institution:

1. Tjänsterna ska vara gratis. Kostnadskalkyler för ikt-projekt är oftast dragna mer eller mindre ur hatten, eftersom utveckling bör göras iterativt och är svåra att beräkna i förväg. Det är därför helt dumt att ha forskare att gissa när de söker finansiering. Tjänsten borde vara en lika självklar del av forskningsfält och forskartjänster som de vetenskapliga biblioteken. Infrastrukturen för att stöda forskningen måste uppdateras.

2. Det är viktigt att både finansiering och verksamhet frikopplas så mycket som möjligt från projektvärlden. Dessa tjänster måste basera sig på långsiktigt arbete och målmedveten kompetensutveckling. De får på inget sätt vara beroende av projektpengar, forskarnas eller andras. Människor och kompetens ska hållas kvar och inte spridas vind för våg efter varje avslutat projekt.

3. Genom en centraliserad tjänst kan informationsstrukturer göras koherenta och lösningar återanvändas. All kod ska i mån av möjlighet vara öppen. Upphandling kan göras vid behov för mindre delar enligt JHS-direktiven. Allt som byggs, byggs tillsammans med forskarna. Man strävar till att koordinera olika delar av arbetet: data, verktyg, gränssnitt, bloggar, webbsidor, publicering ... För allt detta ska det erbjudas stöd och verktyg.

4. Universiteten är för små för att erbjuda dylika tjänster och det är onödigt att dubblera dem. Universitetens ikt-avdelningar har inte det substanskunnande som behövs för att hjälpa forskare att sätta upp forskningsdatabaser och forskare förstår inte alltid att fråga efter det på biblioteken.

5. Det räcker inte med att ha arkiv dit forskningsdata landar efter avslutad forskning. Det behövs ett ställe dit det är självklart för en forskare att gå redan i planeringsskedet för att få hjälp med att formulera sina behov, planera insamling, strukturering och behandling av data och inte minst publicering. Detta är det enda sättet att få in något så när enhetlig och återanvändningsbar data i arkivet i slutändan.

6. Tjänsten ska styra forskarna mot användning av öppen länkad data och förmedla internationella kontakter. Personalen på centret ska delta aktivt i internationell verksamhet och marknadsföra finsk forskning utomlands och koordinera aktivt med till exempel EU-projekt och internationella standarder (för att undvika fenomenet i vitsen ovan ...).

7. Centret ska ha ansvar för ämnesord och specialontologier på området. Om vi - vilket vore fantastiskt - skulle ha ett kluster med liknande tjänster för de olika fakulteterna kunde alla ha sina respektive ansvarsområden.

8. Det är av stor vikt att detta centrum (eller denna kluster) är en helt ny organisation. Samarbete med institutioner som CSC, Nationalbiblioteket, Nationell digitala biblioteket och samhällsvetenskapliga dataarkivet är viktigt, men det får under inga omständigheter underställas något av dem. Det bästa sättet att uppnå den snabba utveckling som här verkligen behövs för att på något sätt erövra nationella och internationella framgångar är att minimera byråkrati och styrning och låta sakkunniga använda resurser fritt. Vi har lärt oss tillräckligt om hur ikt-projekt borde göras och borde ha möjlighet att starta från ett så rent bord som möjligt och slippa så mycket formell planerings- och rapporteringsbyråkati som möjligt. Man ska lära av hur moderna framgångsrika ikt-företag fungerar, inte applicera 1980-talets ekonomiska teori.

9. Centret ska styras av informationsspecialister med substanskunnande. Experter från olika områden ska handplockas och erbjudas bra jobb med fortbildning etc.


Jag tror detta skulle vara ett oerhört effektivt sätt att använda forskningsresurser, bättre än all världens spjutspetsar hit och dit. Vi kompetens inom till exempel datalingvistik och kritiska editioner, men bra vore om man kunde producera alla dessa tjänster på ställen där kompetens och lösningar helt konkret kan delas mellan olika projekt.

Det är ju klart att detta skulle kosta en hel del, men jag är alldeles säker på att alternativkostnaden är enormt mycket större. Humaniora är dessutom något man absolut måste satsa på från statligt håll just nu. Att jobba med och stärka språk, kultur och historia är just precis det vi behöver i dag. Att också göra det i digitala sammanhang är en god idé som alldeles säkert kan ge mycket synlighet och avkastning både nationellt och internationellt. Vi behöver nämligen också kunna kommunicera och vi behöver substans till all fin teknik som finns.

Historia är annorlunda?

Råkade gå in på Historiallinen Yhdistys hemsida. Reagerade på att det i den stora styrelsen ingick bara en kvinna. Ovanligt, tänkte jag. Är man medvetet eller omedvetet könsblind? Sen slog det mig att historia länge var ett av de mest mansdominerade ämnena inom Humanistiska fakulteten. I dag är en klar majoritet av alla universitetsstuderanden kvinnor, men hur ser det ut inom historia? Men döm om min förvåning, då jag inte hittade någon så detaljerad statistik någonstans. Kanske jag sökte på fel ställe? Universitetet har en jämställdhetsprogram (verkar finnas endast på finska) som har ett större perspektiv än så.

Inom andra historiska vetenskapliga föreningar är i alla fall fördelningen jämnare mellan män och kvinnor i styrelserna: Suomen Historiallinen Seura har en jämn fördelning, Historiska föreningen svag kvinnlig majoritet, Suomen kirkkohistoriallinen seura svag manlig dominans, medan det bokhistoriska sällskapet har en förkrossande majoritet kvinnor i sin styrelse.  Föreningen för konsthistoria har en helt kvinnlig styrelse.

Men hur avspeglar detta undervisningspersonalen vid de olika disciplinerna vid Helsingfors universitet? (Blått står förstås för män och rött för kvinnor nedan). Man kan generellt kanske försiktigt konstatera att politisk historia (statsvetenskap) och historia (humaniora) är ganska mansdominerade vad gäller lärarkåren och det är sannolikt det som återspeglas i Historiallinen yhdistys styrelse, men man kan konstatera att studenternas Polho och Historicus har glädjande mycket kvinnliga styrelsemedlemmar. Lite sämre ser det just nu ut i Kronos, där de kvinnliga studenterna verkar inneha närmast husmoderliga uppgifter åtminstone i denna styrelse. Men detta är  ändå kanske en övergående period, en långsam förändring. Att det bland de studerande funnits mycket män i jämförelse med andra humanistiska ämnen har nog gjort att det varit en ganska bra jämvikt på många sätt. Man hoppas att jämvikten kunde vara något som finns på alla nivåer och är bestående, inte ett övergående fenomen.

Historielöshet och objektivitet

I dag gjorde jag en snabbinsats på ett seminarium om pedagogikens och uppfostrans historia. Jag misstänker starkt att det tyvärr denna gång var mer väldigt mycket mer givande för mig än för min publik. Efter Minna Ahokas som vanligt intressanta föredrag lyckades jag haspla ur mig några kommenterande tankar kring frågan om olika aspekter på frågor om uppfostran, upplysning och böcker. Saken är nämligen enligt mig extremt komplex. För det första: vad avser man med "kasvatus" - är det pedagogisk teori (lärdomshistoria) eller praktiker kring uppfostran och socialisering av barn? För det andra: vad avser man med "upplysning"? - Frågan förbigick jag på publikens begäran denna gång. För det tredje: vilket är förhållandet mellan böcker/läsande och uppfostran/utbildning? Det finns ännu fler aspekter men dem skippade jag denna gång inledningsvis.

Men det som jag tyckte var för mig nytt och intressant, framkom i Antti Saaris presentation av pedagogikens historia under 1900-talet. Han talade om hur man kontinuerligt levt i övertygelsen om  att man snart uppnår det perfekta pedagogiska systemet; helt objektivt sett det bästa, mest neutrala, vetenskapliga och objektiva utbildningssystemet som inte kan påverkas av ideologier eller subjektiva tolkningar. Tanken är ju förstås helt absurd. Men denna vetenskapliga övertygelse som hela tiden haft fokus på framtiden, har gjort att man inte egentligen sett de historiska och därmed samhälleliga och ideologiska sidorna av det pedagogiska projektet. Det hela blev alldeles fantastiskt tydligt i kontrasten till Minnas efterföljande presentation om upplysningstidens bokkultur i 1700-talets Finland. Hela grundtanken om en likadan utbildning för alla skulle ha varit helt surrealistisk på 1700-talet!

Genom att spegla vår tids pedagogiska idéer mot historien kan vi synliggöra dolda antaganden och strukturer i våra resonemang. På samma sätt som ett genusperspektiv kan hjälpa oss att göra medvetna val kan pedagogikens historia hjälpa oss att göra det. Hur har man till exempel resonerat kring studentexamen under olika tider? Att hitta ett sätt att gynna specialisering, mångfald och bredd samtidigt kan vara avgörande för hur vi lyckas som samhälle. Trenden att öka specialiseringen i skolan och minska på den inom universitet är enligt min åsikt en utveckling i alldeles fel riktning. Men det är kanske en annan diskussion. Eller någon som kan utbildningshistoria bättre kan kanske utveckla tanken lite vidare.

Den poserande författaren

" --- det finns ingen existens utan skrivande ---" säger Sofi Oksanen i Marko Gustafssons porträtt av den finsk-estniska författarinnan. Dokumentären är bra, tankeväckande och gripande. Två proffs möter varandra i filmen, som tyvärr (igen) verkar kunna ses endast inom landets gränser. Största delen av filmen är inspelad utomlands, i Paris, London, Tallinn och utanför och i Hapsal. Den estniska historien är ett självskrivet tema, både politiskt och personhistoriskt.

Sofi Oksanen är precis en sådan intellektuell vi behöver idag. Förutom att hon talar högt om svåra men viktiga saker, kan hon hantera dagens författarroll. I filmen säger hon att 80% av arbetstiden går till annat än skrivande. Hon ser inte marknadsföringen, de hundratals intervjuerna och fotograferingarna som endast ett nödvändigt ont, ett tecken på samhällets dekadens och genomkommersialisering, utan (också) som ett tillfälle att ta det utrymme en författare kan ta i offentligheten, som i dag handlar om så mycket mer än tryckta medier. Det passar säkert inte alla författare, och jag är i grunden mycket negativ till förläggares eventuella invägning av författares marknadsvärde som personer, men samtidigt ser jag att vi verkligen, verkligen också behöver författare som Oksanen, som tycker det är okej att satsa på media.

Jag tror att det är få författare som år ut och år in kan använda 100% av sin arbetstid till att skriva. Tveksamt om det ens är ett bra sätt att använda hela "arbetstiden". Även om skrivande är hårt arbete tror jag de flesta måste göra annat också. Att använda tid på att marknadsföra sig och sitt budskap är kanske inte helt fel i alla fall.

En sak jag gärna hade hört mera om är Oksanens förhållande till det estniska språket. Men allt ryms kanske inte på knappt 60 minuter.

Den vackra järnvägsstationen i Hapsal, en av inspelningsplatserna.
Foto: Anvelt CC-BY-SA. Wikimedia, Wiki loves monuments.