Prometheus - humanistisk och nära etik för unga

I går försvann igen två av barnen på Prometheusläger.  Jag har under ett antal år fascinerad följt med arbetet, de långa diskussionerna, den omfattande planeringen, de anonyma solskenshistorierna jag fått höra om unga som plötsligt under lägren funnit ett nytt självförtroende och livsglädje, den omfattande ledarutbildningen, koordinerandet och de insiktsfulla kommentarerna om teamarbete och ledarskapets utmaningar som kommer ur de mer erfarnas munnar. Trots att protulägren från början är sprungna ur livsåskådningsundervisningen, är det i dag också många som kombinerar lägren med skriftskolan.

Lyckligtvis är det allt fler som inser att konfessionslöshet inte utgör något hot. Etik och moral kan - och enligt min åsikt  bör - diskuteras också utanför en religiös referensram. I dagens mångkulturella samhälle med intensiva globala kontakter är det tvärtom problematiskt om man knyter samman dessa två saker. En religiös livsåskådning är inte en förutsättning för att respektera andras människovärde eller att kunna handla osjälviskt. (Okej, jag har tidigare medgett att det kan finnas behov av ett  pliktetiskt moralpredikande i vissa fall, men i gemen borde man inte behöva ta till sådana metoder.) Den moderna etiken har kommit långt från ukaser som förmedlas via heliga skrifter och predikningar. Det går mycket väl att filosofiskt argumentera på rent sekulära grunder för moral. Samtidigt är jag inte riktigt bekväm med den moderna rikssvenska användningen av ordet humanism, som jag uppfattar som mer ateistisk än konfessionslös.

Här anser jag att vårt skolsystem är oerhört eftersatt. Att inte all undervisning i livsåskådningar och religion är helt konfessionslös är egentligen helt ofattbart. I en del skolor kan man ha sex eller sju olika religioner bland eleverna. Vilket resulterar i att det sitter undervisningsgrupper på några enstaka elever och läser "sin" religion, med en expert som lärare - medan en vanligen kristen lärare i en annan klass försöker förklara samma religion åt de övriga eleverna.  I stället för att alla kunde ha livsåskådningskunskap tillsammans, eller kanske helst i mindre och maximalt blandade grupper, där man ordentligt kunde diskutera med varandra och samma experter kunde besöka grupperna med "gästföreläsningar". Då skulle man också lära sig tolerans, på riktigt. Alla barn och unga, oberoende av den egna religiösa bakgrunden, borde också lära sig om kristendomen och vår kulturhistoria - på ett neutralt och konfessionslöst sätt. Jag har svårt att se ett enda argument varför kristendomen i övrigt skulle ha en särställning, eller varför religionen skulle ha det. Vad ungarna behöver lära sig är etik. De behöver reflektera och diskutera med människan och mänskligheten som utgångspunkt. De behöver lära sig att lyssna och förstå och att formulera sina egna tankar och känslor. Lyckligtvis finns Prometheuslägren till för alla.

Mat är smak och gräsmatta

Det här med smak är viktigt. Det kräver långvarig inlärning att utveckla smaksinnet. Barn ogillar ofta främmande smaker och smaksinnet förändras under hela livet. Under sjuttonhundratalet fick ordet en ny, överförd betydelse, som invandrade i den svenska adelns kultur med annan fransk kultur. Smak kom att betyda estetisk omdömesförmåga, blev något man kunde och skulle odla, för att utvecklas som människa. Att man därmed kunde skilja sig från andra samhällsgrupper var ju inte heller till skada. Under upplysningstiden sammanblandade adeln på ett fantastiskt sätt etiken och estetiken i ett desperat försök att göra om all etikett till en svårkopierbar hemlig social kod. (Om nån är intresserad av denna process och hur man gjorde i praktiken, kan ni läsa Behagets betydelser.) Under 1800-talet blev smaken i stället den borgerliga medelklassens markör, vilket Pierre Bourdieu visade.

Bill Bryson berättar i sin störtflod av information i boken At Home om gräsmattornas historia i England. Gräsmattorna var i tiden viktiga symboler för välstånd: var man förmögen hade man råd att pynja med stora ytor gräs, i stället för att odla säd eller, ännu värre, potatis. Jag läste förresten boken i somras på Ösel, där jag förundrat mig över de välskötta gräsmattorna och otroligt vackra blomfyllda trädgårdarna, som nu fick en ny förklaring i mina ögon. Esterna är inte esteter bara för ros skull. Skönheten är viktig av många orsaker. Kål-, potatis- och gurkodlingarna på gårdarna har krympt till förmån för dessa otroligt vackra trädgårdar. Efter att i decennier ha varit tvugna att odla en stor del av den egna maten, måste det vara underbart att kunna odla bara gräs och blommor. Nog för att jag tänker blommor alltid varit viktiga. Men nu har man framför allt råd och möjlighet att satsa på det sköna.

I dag har majoriteten i västvärlden råd att äta. I dag har vi råd att äta oss feta. I fattiga samhällen har fetma varit ett tecken på rikedom och status, men nu är det tvärtom. I dag är det eliten som har råd och tid att förädla och estetisera maten på sina tallrikar, som har råd att äta hälsosamt och hinner och orkar ägna sig åt att sköta sin vikt och hälsa. Vi hinner springa i specialbodar, har råd att prioritera ekologiskt och närproducerat, stå i köket söcken som helg och planera måltider, fotografera, skriva och publicera om dem. Den överförda betydelsen av smak har utvidgats och återvänt till sin ursprungsdomän: maten.

Sommarfrukost: hembakt speltbröd, hemgjord ekologisk fil med hallon från egen backe och öljästflingor, juice med gefilusbakterier och caffè latte. Tyvärr är jag lika dålig kock som fotograf, så jag tänker det är lika bra jag slutar med matbloggande och fotograferandet bums.

Uppdatering: Magnus Västerbro skriver om fetma i historiskt perspektiv i dag i DN. Skoj.

Kunskapens tröghet

Första läsningen av Rainer Knapas Kunskapens rike närmar sig sitt slut. En bok jag längtat hett efter och som verkligen inte svikit de högt ställda förväntningarna. Den har väckt otroligt många tankar, för den behandlar frågor som för mig hör till de allra mest relevanta. Det gäller liv och död, intellektuellt. Dessutom har jag lärt mig mycket nytt om det gamla universitetbibliotekets samlingar och historia. Mitt dilemma just nu handlar mest om hur jag ska gå vidare med vad jag lärt mig och vad jag ska göra med alla de tankar och formuleringar som uppstått i mitt huvud under läsningen. Vi har nämligen ett hisnande spännande bibliotekstemanummer på kommande i Nya Argus i höst. Jag måste planera och bearbeta och det är många bitar som borde falla på plats. Tankarna är också allt annat än färdiga och klara. Det känns som om de kretsar i cirklar, nafsande på sanningen; insikten i pudelns kärna låter vänta på sig. Om den finns. Vad jag vet är att insikten kommer, om den kommer, antingen när jag skriver eller när jag går. Eller eventuellt medan jag jobbar i trädgården. Så är det.

Det handlar om en process som är lika obegriplig som den är farlig att förenkla. Om skillnaden mellan information och kunskap och det komplexa samspelet mellan dem. Förenklat brukar man inom informationsvetenskap se på saken ungefär som i videon nedan (som egentligen handlar om begreppsmodellering och en metod som jag verkligen kan rekommendera i synnerhet vid teamarbete). Problemet är, att när man förenklar så här följer makt, organisation och beslutsprocesser nästan alltid det minsta motsåndets väg: kunskap reduceras till information, information till teknik. Slutresultatet är fördummade organisationer.

Så jag får fortsätta att processa den kunskap som jag med hjälp av Kunskapens rike försöker förflytta från Rainers kloka huvud till min ansträngda hjärna och integrera den i mina egna tankar. Vad som egentligen är nytt för mig gällande åskådningsfrågor och analys och vad som bara är bättre formulerat är inte enkelt att veta. Det kanske inte ens går att veta. Saken blir inte bättre av att jag är så otroligt hemma i Rainers språk.Mycket formulerar Rainer inte ens explicit, utan det är tankemönstren som springer ur helheterna som ger insikter. Eller att han med stilistiska medel subtilt förmedlar värderingar, kloka värderingar som är kunskap. Visdomar kallas det visst.

Nu är du väl glad?

Om en sjukdom eller annan stor utmaning begränsar ens liv en längre tid formar det ens tankar. Synen på livet och en själv påverkas av stora motgångar eller svårigheter, som gör att man hela tiden måste kämpa. Ibland har man turen att dessa förhinder, begränsningar och utmaningar plötsligt är borta: man själv eller ens anhöriga blir friska eller andra stora problem löser sig. Men i stället för eller vid sidan av lättnad infinner sig nedstämdhet eller depression. När stressen släpper blir man kanske inte alls full av energi och jätteglad och effektiv. Människor omkring en kanske inte alls ser detta, vilket kan göra saken ännu värre. Är man otacksam eller vad är felet med en?

I själva verket är det inte alls underligt att en sådan stor omställning och en trötthet som man kanske lyckats hålla i styr plötsligt tar ut sin rätt och totalt slår ut en. Alla förhoppningar och förväntningar på tiden efter, på hur allt ska vara, på allt man ska göra, alla oändliga möjligheter som öppnar sig, hur allt ska bli annorlunda, kan förvandlas till en känsla av olust och villrådighet. Det tar tid att tänka om, att ställa om. Depression är ett sätt att stanna upp, vila ut och ta distans.

Jag vet inte hur läget är i Finland, men i Sverige arbetar rörelsen Ung cancer bland annat med detta: att varje cancerdrabbad ungdom också skall få stöd efter tillfrisknandet. Jag fascinerades också av Julia Mörndals förmåga att göra ilskan till drivkraft. Man kan se henne i Almedalen på söndagens gma12-video (8.7.2012) från ca 21.30 och framåt.

Kontroll att ta och ge

Råkade lyssna på radion nyss. Två damer i sjuttioårsåldern berättade om sina arbeten. Den ena jobbade tolvtimmarsdagar just nu. De skrattade och talade om sin inställning till arbetet, kunderna och livet. Båda var egenföretagare. Båda underströk att orsaken till att de fortfarande jobbar är att det är så roligt. Orsaken att det är roligt är människorna de arbetar med och inte minst friheten att själv fatta alla beslut och organisera sitt arbete helt själv. Även om det ofta är svårt att säga nej till kunderna, så svårt att de sällan gör det.

I modern managementteori kallas det empowerment, att ge de anställda möjlighet att råda över sitt eget arbete. Forskning visar att bästa resultat uppnås i en organisation där man stöder motivationen på detta enkla sätt: ge den anställda förtroendet att organisera sitt arbete självständigt. Det är målsättningen man bör vara ense om. Ju mer inblandning och kontroll vad gäller detaljer, desto mindre motiverade medarbetare får du. Det betyder inte att man inte ska fästa uppmärksamhet vid resultaten, tvärtom. Det är ju dem man ska diskutera med folk, inte hur många timmar eller minuter de lagt på vilka arbetsuppgifter eller i vilken ordning saker gjorts. Tillsammans kan man försöka hitta sätt att utveckla kompetens eller arbetsmetoder om resultaten inte är bra under längre tider. Då är en bra ledare ett stöd och bollplank. Att resultat måste uppnås och arbetet bli gjort är en gemensam utmaning.

Personligen avskyr jag rapporter och rapportering, eftersom de vanligen till 90% handlar om kvantitet. Dessutom har jag alltid en obehaglig känsla att det bara är siffror, hur summariska de än är, som på allvar beaktas, i synnerhet då det gäller att sammanställa större mängder information. Att fråga efter siffror är att inte se människan bakom arbetet. Varför bara inte fråga hur det går med jobbet?


På svenska har man lanserat ordet egenmakt, som översättning på empowerment. Jag har lite svårt att vänja mig vid ordet, eftersom det är väldigt likt egenmäktig (SAOB: (för långt driven) maktfullkomlighet, självrådighet, godtycke, despotism). Det har dessutom en nyans av att det är något den anställda aktivt ska göra. Något den yngre generationen i och för sig ofta gör. Lyckligtvis. Men talar man management och ledarskap, då är det nog något den som har makten aktivt bör göra: ge kontroll ifrån sig, ha förtroende och fokusera på att sparra, utveckla och stöda. Och strunta i rapporter och minimera administration. Man känner igen döende organisationer på en växande administration. I organisationer där ledningen saknar vision och kompetens fokuserar man på administration. Då hjälper inte personalens strävan till egenmakt.

Empowerment betyder att ledningen ger makt, ger kontroll och litar på att folk vet vad de gör. Det betyder också att ledningen måste lyssna till vad personalen säger, i stället för att begära in minutiösa rapporter.Jag har en stark övertygelse om att de flesta vill se en mening med sitt arbete och att de vet hur de bäst kunde uppnå sina mål. Ibland leker jag med tanken att man borde låta närvårdaren, polisen på fältet eller amanuensen bestämma hur saker borde prioriteras och det praktiska arbetet organiseras. Fråga vem som helst så har de flesta goda synpunkter och idéer på hur man kunde effektivera verksamheten på deras jobb.  Jag har en bestämd känsla av att väldigt många saker skulle bli bättre om man kunde lita på folk tillräckligt för att låta dem påverka ordentligt.