Hur smart får man vara?

På den senaste Europeana-konferensen presenterades ett intressant projekt som heter Old Weather. Jag blev bums imponerad av konceptet, som går ut på att låta användare skriva ut information från digitaliserade dokument. Det handlar om data som intresserar både historiker och klimatforskare. Materialet består av loggböcker från första världskriget.

Efter att ha registrerat mig och bekantat mig lite mer med upplägget är jag ännu mer fascinerad. Det hela är i själva verket upplagt som ett historiskt reality-spel, som säkert kan bli mycket medryckande för den som beger sig "med på resa ombord" på ett fartyg. Ju mer man fyller i data, dess högre gradbeteckning får man. Man kan också tänka sig att de olika fartygen tävlar sinsemellan, eftersom det är lätt att se hur arbetet fortskrider på de olika skeppen.

För vetenskapsmannen infinner sig förstås frågan om källkritik: kan man lita på alla enskilda data, att de är rätt inmatade? Tänk om det uppstått fel av misstag eller om någon avsiktligt systematiskt fyller i felaktiga data? Old Weather-projektet (som alltså är ett samarbete med bl a JISC, The National Maritime Museum och University of Oxford) säger att uppgifterna kollas, i synnerhet synas fall där det förekommer anomalier eller osannolika uppgifter.

Man måste ändå beakta att vi i dagens läge ofta har att göra med svindlande mängder information, vilket gör att enstaka små fel är av betydelse endast om de citeras direkt som enskilda separata uppgifter. I ett sådant fall måste man givetvis gå tillbaka till källan och kontrollera detaljerna. Detta gäller egentligen både forskaren och den som citerar densamma. Det är precis exakt så vi resonerat kring databasen Henrik också. Av stora mängder data kan man visst dra vissa typer av slutsatser. Avvikelser måste man granska noggrannare, men en detaljerad källreferensdatabas hjälper en också sannolikt snabbt fram till det exakta stället att kolla en detaljuppgift eller intressant anomali. Det här resonemanget innebär att enstaka slag- eller slarvfel eller feltolkningar inte är ett problem för forskningens trovärdighet.

Det andra slaget av fel utgörs alltså av systematiska fel av sådan omfattning att de förvanskar helhetsbilden och därmed forskningsresultaten. Detta kan man komma åt med stickprov, som man absolut måste göra, då man baserar sin forskning på dylika material. För det andra inställer sig nog också frågan: vem i all världen skulle sätta hundratals timmar på att mata in felaktiga uppgifter i forskningsmaterial, som man kanske inte ens vet exakt hur det kommer att användas av forskare? Lite credits åt allmänheten, tack!

Skolnärmat

Apropå en artikel om skolmat i dagens Västra Nyland, kom jag att tänka på att det kanske kunde gå att tilldela skolor/kök en mindre summa pengar som de själva kunde använda för att köpa närmat direkt med? Eller skulle det månne vara mot upphandlingslagstiftningen?

Jag har tidigare begrundat närmat och kommunal upphandling i ett äldre inlägg.

Forskardriven digitalisering

I fredags gjorde jag en snabbvisit på de första Historiantutkimuksen päivät i Jyväskylä för att delta i en session om digitalisering och forskning. Själv hann jag inte riktigt delta i något annat program, men kolleger jag talade med var mycket nöjda med programmet. I synnerhet Maria Ågrens key note gjorde stort intryck. Man får hoppas att material från konferensen publiceras på webben.

Min egen presentation var en mycket allmän genomgång av olika aspekter på hur digitaliseringen påverkar forskningen i historia, genom de kvalitativa och essentiella förändringar som påverkar källor, källkritik, forskningsmetoder och publicering. Både före och under sessionen (både IRL och på Facebook) aktualiserades särskilt ett problem som av många forskare upplevdes som rätt akut: de tusentals och åter tusentals fotografier av källor som forskarna har på sina datorer. De är ofta av rätt dålig kvalitet och fyller ingalunda några som helst kvalitetskrav för digitalisering. Men de är trots det värdefulla på grund av allt det arbete som lagts ner, och vad viktigt är, de är material som annars är otillgängligt utanför arkivet och inte ens förtecknat på den nivå som forskarna nu dokumenterat. Bilderna kunde alltså fungera som sökhjälp för andra forskare.

Själv anser jag att arkiven å det snaraste borde skrida till åtgärder, för att denna resurs inte skall gå förlorad. Det borde ske i tre steg:

- Först borde man ge en plattform för forskare där de kan ladda upp sina bilder och förse dem med rudimentär metadata, t ex vilka arkivsignum det rör sig om och när det är fotat. För varje bild borde det också finnas möjligheter att tillägga egen beskrivande metadata, också för andra användare. En sökfunktion borde tillfogas. Det kunde till och med göras till en förutsättning för att man får fota, att man delar med sig av bilderna på webben om materialet ger möjlighet till publicering.

- För det andra borde man skapa förutsättningar att digitalisera bättre: erbjud forskarna utrustning: hyfsade skanners och bord med kameror, ljus osv och ett datasystem som gör att man direkt kan föra in kopior och metadata an efter.

- Som tredje och sista steg föreslår jag att man ger forskare möjlighet att beställa digitalisering till mycket lågt pris, så att det kan göras mycket enkelt direkt från katalogen eller plattformen med lågkvalitetsmaterial. De material som forskare behöver ad hoc borde inte prioriteras lägre än arkivens egna digitaliseringsprogram.

Detta är ändå fortfarande inte alls ännu forskardriven digitalisering, såsom den borde se ut enligt mig. Forskarna borde tas med i planeringen av processer och system och man borde utveckla indexering och sökfunktioner i nära samarbete med pågående forskningsprojekt. Man borde planera hur materialet behandlas (maskinläsbarhet, korrektur, annotering) i samråd med forskarna och låta deras behov och prioriteringar styra. Det handlar nämligen också om att kunna ge mervärde åt det digitaliserade materialet på samma gång: om det används av forskare kan man med samma ta tillvara och publicera kontextuell information och analys, som blir allt viktigare i takt med att googlandets kultur sprider sig. Den ställer mycket stora krav på hur material presenteras på webben.

I grund och botten handlar det om att man måste våga släppa kontrollen över varje detalj. Det är inte hållbart att bara resonera kring kvalitet och autenticitetsproblem och samtidigt låta den enorma potential som finns i samarbete med forskarna och crowdsourcing bara rinna en ur händerna. Friskt vågat är hälften vunnet. En mycket bra tankeövning som min kollega Tove Ørsted brukar applicera lyder som följer: vad är det absolut värsta som kunde hända om vi publicerar eller tillåter detta? Det visar sig ofta att den rädsla och oro som finns inför öppenhet är mycket diffus och inte sällan helt ogrundad. Kontroll innebär inte automatiskt hög kvalitet och trovärdighet är också ett mer komplicerat begrepp i webbvärlden än tidigare. Att inte kunna skrida till handling eller att inte vara öppen kan i dag uppfattas som mycket negativt för trovärdigheten.

Nytt märke för kulturell allmänning

I fredags lanserade Creative Commons ett nytt copyright-märke i samarbete med Europeana. Det är särskilt avsett för kulturarvsinstitutioner och andra som sysslar med digitalisering av kulturell allmänning. Problemet har nämligen varit att det inte funnits någon lämplig CC-licens att använda, eftersom upphovsrätt inte uppstår vid digitalisering i normala fall. Därför har man inte kunnat använda märket med vilket man avsäger sig upphovsrätt.

Genom att använda det nya märket gör man det alltså möjligt att trygga att det digitaliserade materialet fortsätter att finnas till som inspiration och råvara för nya kreativa projekt. Som Liam Wyatt sade på Open Culture-konferensen: "All användning av kultur är återanvändning. Varför vara så rädd för det?" Jag hoppas innerligt att det nya märket modigt tas i flitig användning av alla som sysslar med digitalisering av gamla material.

Ehrensvärd

Det firas förskräckligt på Sveaborg i höst. Det är nämligen 300 år sedan Augustin Ehrensvärd föddes. Han var mannen som skapade idén om de finska kustbefästningsverken, planerade och förverkligade dem. Så det är inte mer än rätt att han firas som en av de viktigare personerna i vårt lands historia. I synnerhet i Helsingfors. Som historiker har jag under de senaste veckorna upprepade gånger fått svara på frågan om vad Sveaborg/Ehrensvärd betytt för Helsingfors.

Det är förstås egentligen att omöjligt att veta, eftersom vi har bara en historia som förverkligats. Den kan visserligen skrivas om och berättas på nya sätt, men det går inte att säga hur historien skulle ha sett ut utan Ehrensvärd. Man brukar säga att Helsingfors inte skulle ha blivit huvudstad år 1812 utan Sveaborg.

Tankegången baserar sig på idén om Helsingfors som en obetydlig håla fram till dess att Sveaborg plötsligt gjorde staden förmögen och betydelsefull. Själv är jag ändå en aning reserverad inför en sådan tolkning. Helsingfors var inte någon ovanligt liten eller eländig stad i det svenska riket, inte alls. Tvärtom. Lägg därtill den i kritiska skeden mäktiga G.M. Armfelts djupa avsky och förakt för Åbo(borna) och den ryska kejsarens intresse att skapa distans till Sverige och manifestera en ny ordning i det nyförvärvade storfurstendömet. Senaten, Storkyrkan och Universitet i Helsingfors var ett nytt maktcentrum som skapades i askan efter branden 1808. Att armén fanns i faggorna var säkert bra, men hur avgörande det var, är jag inte säker på. Det är fullt möjligt att storfurstendömets huvudstad hamnat någon annanstans om Sveaborg inte funnits. Men det är inte säkert.

Men visst hade fästningsbygget och Ehrensvärd en enorm betydelse för hur staden såg ut under sjuttonhundratalet. Hans verksamhet tvingade fram ett ekonomiskt uppsving. När handelsmännen var tröga i starten med att producera råvaror och tjänster ingrep Ehrensvärd. Hans officerare skaffade sig egendomar och industrier i stadens omgivningar, förnyade både jordbruk och kultur. De som var mest på hugget blev hur rika som helst, efterfrågan på allt var så hisnande att alla priser sköt i höjden, både på råvaror och fastigheter. Helsingfors var åtminstone tidvis den dyraste orten i Sverige.

Framför allt tycker jag det är mycket bra att lyfta fram den svenska tidens historia. Det är faktiskt inte så att Finland var en isolerad urskog fram till 1809, något fritt nationalromantiskt finskt-ugriskt paradis eller ett förtryckt, separat hörn av det svenska riket. Det var en riktig, viktig del av det Sverige som uppstod under Gustav Vasa och blev en modern stat under 1600-talet.