Det hände sig att Svenska litteratursällskapet i Finland, där jag nu arbetar som ansvarig för utvecklingen av informationstjänster, fick en hel del sysselsättningsmedel för digitalisering, liksom många andra kulturarvsorganisationer. Idén var mycket god, eftersom det dels finns mycket material som hotas av sönderfallande medier, och dels behövs det gärna innehåll till det planerade
Nationella digitala biblioteket. En viktig målsättning var också att höja kompetensen både innanför och utanför organisationerna.
Tidtabellen för användningen av pengarna var mycket stram. På SLS beslöt vi oss för att börja med sådana material som hotades av sönderfall (typ VHS-inspelningar) eller som var mycket svårtillgängliga (t ex olika smalfilmsformat). Dessa material digitaliserades inte av oss själva, utan av professionella företag efter att offentlig upphandling gjorts. Processen var arbetsdryg, men också mycket lärorik: kompetensen steg både hos oss själva och hos många av leverantörerna, när vi verkligen blev tvungna att sätta oss in i tekniska detaljer.
Sedan fick vi ännu en sats sysselsättningsmedel. Nu hoppades jag faktiskt att vi skulle kunna undvika upphandling så långt som möjligt. I stället beslöt vi oss för att gå in för två principer: för det första en så hög sysselsättningseffekt som möjligt (en mellanrapport visade att effekterna av den föregående satsningen lämnade en del att önska på den punkten, de professionella digitaliserarna var ”för” effektiva), för det andra att producera sådant material som är så användbart som möjligt. SLS är mitt i ett stort strategiarbete och det enda vi vet egentligen är att de digitala materialen kommer att vara av central betydelse i framtiden - men exakt hur de nya tjänsterna ska se ut är ännu inte beslutat.
Ett resultat blev att vi hastigt och lustigt plockade ut en del material ur arkiven, sådant material som är mycket använt och som finns löst nämnt i olika långsiktsplaner på olika håll inom SLS. Men vad göra med det? Svaret var rätt självklart, utgående från de förut nämnda principerna: materialet skall skannas in (bild), skrivas in (text) och sedan annoteras (TEI-kod). Då har vi en råvara som duger för många forskare, men också för att producera pedagogiska webbtjänster. För att ta ut så mycket som möjligt av detta, har vi dessutom tänkt att vi skulle skapa semantisk kod, för att kunna utnyttja materialet mer mångsidigt, efter de förväntningar vi tror användare kommer att ha om några år.
Nu har arbetet kommit igång. Vi har tre extremt duktiga kodare och vi har inlett ett internt samarbete med
ZTS, där man har bra TEI-kunnande och framför allt den praktiska erfarenhet som ofta kan bli dyrköpt i dylika projekt. Först nu fanns det egentligen tid att sätta sig ner och skriva en plan för detta företag och beskriva. Omständigheterna orsakade att vi gjorde saker i en helt bakvänd ordning, men det blev inte sämre för det, faktiskt. Projektplanen var nästan enklare att skriva i efterskott, tror jag. Det åtog sig Johan Kylander, en av hjärnorna bakom projektet. Så föddes Semla, ”semantiskt litteraturarkiv”, från en idé, organiskt till ett projekt på några månader. Hittills ser det mycket bra ut, hur framtiden på längre sikt ser ut beror egentligen på hur väl SLS lyckas anpassa sig och sina strukturer, idka s k idea management. Det blir samtidigt ett test på hur väl man lyckas förverkliga den nya strategin. Jag ser rätt hoppfullt på det, eftersom jag ser att strategiarbetet på många sätt fungerat mycket bra inom SLS.
Men det är egentligen just detta som är en av svagheterna med projektekonomi, att fortsättningen ofta är osäker. Webben är full av olika pilotprojekt och andra projekt som ebbat ut, glömts bort och föråldrats. Samtidigt är beslutsfattarna ofta förtjusta projektformatet: projekthantering är ett sätt att planera och kontrollera arbete, det finns etablerade metoder för hur man går till väga med planering, uppföljning och rapportering. Se bara på forskningsvärlden, hur forskningsfinansiärerna strävar till mätbara resultat och att på andra sätt påverka utvecklingen genom att driva fram till exempel mångdisciplinär forskning genom att finansiera stora projekt, något som inom humaniora inte enkelt låter sig göras på ett naturligt och fruktbart sätt. Frustrationen bland forskare är ofta stor, eftersom snuttifieringen av arbetet gör att oproportionerligt stor tid går åt till att skriva ihop nya projektplaner och ansöka om fortsatt finansiering i form av nya projekt. Projektformatet passar också både politikers och det övriga samhällets periodtänkande. Vilken den långsiktiga effekten är av ett arbete är inte intressant. Därför har satsningar som ger långsamma resultat, som till exempel projekt inom hälsovård eller miljö, svårt att hävda sig. Om man inte kan uppvisa imponerande alternativkostnader förstås. Sådant är ändå näst intill omöjligt för konstnärer eller humanister.
Projekt kan användas antingen för att ta fram något nytt eller för att lägga om existerande strukturer. Problemet kan ändå ofta bli att projekten är för frikopplade från existerande strukturer eller dessa är för rigida, att det inte finns någonstans projektets resultat kan landa. Vare sig projektet är framkommenderat – vilket ibland kan krävas för att innovationer ska födas – eller spontant fött, krävs det mycket dynamik av de omgivande organisationerna.
