Att tala med väggar

Det verkar vara ännu värre än jag varit rädd för. Vi har beslutsfattare som inte lyssnar till expertis, starka ekonomiska intressen som begränsar forskarnas arbete i allt högre grad, vetenskapsmännens akademiska frihet och integritet verkar vara noll värd. Inom informationsvetenskap (och psykologi?) är det allmänt känt att folk hellre lyssnar på information som stärker deras åsikter än sådan som skulle tvinga dem att ifrågasätta sina egna synpunkter och nyansera eller ändra sin ståndpunkt. Men makthavare borde inte förfalla till tunneltänkande. Det är en av de få bra saker som jag minns att vår förra statsminister kläckte ur sig, att det bara är dumt att inte kunna ändra åsikt i en fråga om man blir överbevisad.

Helsingin Sanomats ledare tog i går upp frågan om de protester som hörts mot statssekreterare Sailas agerande inom Finansministeriets ekonomisk-vetenskapliga råd. HS verkar ändå inte riktigt förstå vad det rör sig om. Det handlar inte om att dessa framstående forskare och professorer inte skulle vara färdiga att arbeta för dylika allmännyttiga ändamål.

Det handlar om att det kommer en gräns när man tappar motivationen om man inte kan uppleva någon dialog, om vetenskapliga fakta, år av forskarerfarenhet och välunderbyggda argument ignoreras på ett arrogant sätt. Så vitt jag vet springer diverse akademiker och experter till exempel för att höras av Riksdagens olika utskott både ofta och gärna. I vårt land är stora delar av forskningen ännu offentlig finansierad och forskare delar gärna med sig av sitt kunnande för allmännyttiga ändamål. Därför är det ganska oroande att man försöker kränka en forskares integritet på det sätt man nu gjort från VTT:s håll. Till forskarens och alla experters arbete hör ett stort moraliskt ansvar. Till det hör också kritiskt och analytiskt tänkande.

Man undrar ju vart den ökande privata finansieringen inom den akademiska världen och universiteten leder. Fler munkavlar? Ännu enklare att strunta i vad som är rationellt för samhället och bara driva sina egna intressen?

Jag vill ändå sätta min tilltro till open access-rörelsen och till den kärlek till sanningen som de allra flesta forskare känner. Det går inte att förneka vettiga argument hur länge som helst. Dumheten kan stå dessa enögda beslutfattare dyrt, tyvärr också samhället, men förr eller senare måste man ge vika för förnuftet.

Vad är det med 1800-talet?

I går kväll köpte jag lite musik på webben. Det var två album klassisk musik. Det ena komponerat på 1700-talet, det andra på 2000-talet. Plötsligt slog det mig att jag fungerar exakt på samma sätt i konstmuseer: konsten från gamla Egypten genom medeltiden och renässansen intresserar mig mycket, de är fulla av symboler, tolkningsmöjligheter, mysterier och är därför förutom vackra, också intressanta att studera. På sjuttonhundratalet börjar bildkonsten bli allt tråkigare, för att under 1800-talet för mig bli fullständigt stum. Det är först fotografiets genombrott som igen befriar bildkonsten. De däremellan rådande (national)romantiska strömningarna känns motbjudande, instängda och laddade av en förtryckande idévärld. Allt det mångbottnade försvinner och blir ett platt estetiskt-romantiskt bildgalleri. Det mesta av både bildkonsten och musiken under denna period eftersträvar "känslans renhet" och annat som för mig känns som irrelevant strunt. Det hänger ihop med ett borgerligt ideal där äkthet, sannhet och ärlighet är de bärande idéerna. Bilden, känslan, melodin, allt skall uttrycka en "äkta känsla", helst en ädel sådan. Den ska också göra det entydigt och direkt. Man försöker göra bilden till betydelsen. Funkar inte, för mig.

Mitt själslandskap hittar jag däremot just i t ex Lepo Sumeras underbara musik. Den västerländska konsten har, enligt mitt fullständigt personliga tyckande, efter de av världskrigen orsakade mycket svåra kriserna under slutet av 1900-talet sakta lyckats bryta sig ur den endimensionella kulturella diskursen som möjliggjorde att den ena galna diktatorn efter den andra kunde ta makten. Visst har våra samhällen fortfarande en hel del konstigheter och brister, men mångfalden och den skapande kraften ger styrka och åtminstone mig en viss tillförsikt inför framtiden.

Hurra vad vi är bra!!

Nättjänsterna för bibliotek, som koordineras och verkar vid Nationalbiblioteket, ordnade i går ett feedback-seminarium för de bibliotek som deltagit i den nationella kundenkäten som gjordes i våras. Päivi Jokitalo, som hållit i trådarna, ledde ordet vid det intressanta seminariet med 45 deltagare på plats och 40 deltagare över webben. Dagens tema var egentligen själva enkäten och hur man ska gå vidare i framtiden med dylika mätinstrument. Det underströks ändå flera gånger att det är av mycket stort värde att kunna genomföra benchmarking på detta sätt, också över sektorgränserna.

De olika bibliotekssektorerna, allmänna, högskolor och universitet och specialbiblioteken är sinsemellan väldigt olika, men kanske just därför är det särskilt intressant att samla alla sektorer till ett dylikt gemensamt återkommande projekt. För benchmarking vill man ju inte heller göra endast mot varandra, utan också själv följa upp den egna utvecklingen. En centralt genomförd kundenkät är otroligt kostnadseffektiv och dessutom är ju det ett extra plus att resultaten är jämförbara. Med hjälp av den kan man ringa in problemområden. Generellt sätt var resultaten lysande: kunderna är mycket nöjda med de mesta, i synnerhet personalens sakkunskap och tjänstvillighet. Eftersom alla vitsord är så höga, har det faktiskt varit till hjälp att ha en nationell referensram: man kan ännu bättre identifiera var man kunde prestera bättre.

Framför allt är det en stor hjälp för alla små bibliotek. De skulle aldrig i världen ha resurser eller kompetens att planera, konstruera, publicera, marknadsföra mm en så här proffsig enkät. Tack, Päivi!

Historiens vingslag

För ungefär 190 000 år sedan hittade människan första gången på att klä på sig kläder, visar nya rön. På den tiden var de första Homo Sapiens i vardande. Under de följande drygt hundra tusen åren levde flera olika människoarter sida vid sida. För ungefär 40 000 år sedan levde Cro Magnion-människan, berömd för sina grottmålningar. Dessa konstverk målades under en period av flera tiotalstusen år. Det är alltså möjligt att det funnits kulturella traditioner som varat i över åttahundra generationer. Traditioner som vi i dag inte har en aning om, för att kunskapen tappats bort och försvunnit nånstans på vägen. I dag står forskarna inför dessa bilder som inför stora mysterier. Tanken är hisnande.

Jag undrar om man i kärnkraftens kostnader räknat med utbildning och löner för de minste tre tusen personer som under de följande 100 000 åren skall övervaka kärnavfallet? Eller resonerar man som Tuulikki Ukkola i Riksdagen härom veckan: ”Tror ni, ni som är motståndare till kärnkraften, tror ni verkligen att det överhuvudtager finns liv om 100 000 år på den här planeten?” Antaligen inte människor åtminstone, om hennes gelikar får råda.

Tanken är skrämmande.

Nu räcker det

Nu börjar forskarsamfundets tålamod med de vetenskapliga tidskrifternas makt och utpressningspolitik vara slut. Det gäller både ekonomiska intressen – hur mycket är vi färdiga att pruta på för att få tillgång till forskning som oftast är offentligt finansierad? – och maktstrukturer. I många långa decennier och sekler har vetenskapliga framsteg styrts och ibland kanske bromsats av olika refree-system och skolbildningar som byggt på de stora kostnaderna av att sprida sina rön och nya idéer.

I Finland sköts hanteringen av e-publikationer via FinELib-konsortiet. Det är ett resultat av den föregående taktiken då biblioteken stod ensamma i kampen mot förlagen. Då man försökte skapa en bättre förhandlingsposition gentemot förlagen genom att koncentrera också upphandlingen av e-tidskrifter. I praktiken är det Nationalbiblioteket som via FinELib erbjuder cirka 80% av världens e-tidskrifter till finska forskare och allmänhet. Utbudet har ökat kraftigt under de senaste åren och användningen av dem ökar stadigt bland forskarna.

I dag går närmare 70% av tidskriftspengarna till e-tidskrifter. E-publikationerna och olika referensdatabaslicenser svalde förra året 17 miljoner euro av bibliotekens pengar. Summan kan jämföras med att hela Nationalbibliotekets anslag år 2007 var snäppet under 19 miljoner. Denna summa inkluderar en mångfald av verksamheter och tjänster av nationell betydelse.

Nu har ändå droppen som fick bägaren att flyga i väggen fallit. Tidskriften Natures senaste prishöjning var av en så fräck kaliber att också forskarsamfundet vaknade. I Kalifornien har man gått in för att inte bara sluta prenumerera på tidskriften, utan också rekommendera forskare att inte publicera i den eller göra granskningsuppdrag. Eftersom det visat sig att Open Access-publicerande är minst lika viktigt för forskningens framsteg har man äntligen vågat ta detta steg. Hoppas andra har mod att följa efter.

Vilken glädjens dag för vetenskapen och kunskapsutvecklingen i vår värld!

Den som vill läsa mer kan bekanta sig med Jyrki Ilvas eller Dorothea Salos texter.

Hatgåvor

I dag har jag suttit med min mamma och funderat ut (o)lämpliga presentböcker över söndagsfrukosten. Projektet har varit riktigt roligt, kom gärna med egna förslag på böcker att ge åt sina fiender!

Faddergåva: Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien

Konfirmationsgåva: Dawkins God Delusion

Studentgåva: Baudelaires Det ondas blommor

Bröllopsgåva: Strindbergs Giftas

Morgongåva: Hamlet

50-årsgåva: Millers En handelsresandes död

Pensionsgåva: Macbeth

Till sörjande: Dantes Divina Commedia

Som sjukhusläsning: Jersilds Babels hus

Efter avslutad terapi: Strindbergs Inferno eller Gogols Näsan

Housewarming: Kings Jurtjyrkogården

Fängelseläsning: Kafkas Processen

Den arbetslösa: Flickan med svavelstickorna

Gravida: Rosemarys baby

Om Twitter

En del ”förståsigpåare” lär gå omkring och säga att Twitter inte är på väg i Finland. Jag har inte hört om några belägg för ett sådant påstående, men min fingertoppskänsla säger att användarantalet ökar stadigt också i vårt land. Att Twitter har haft sådant genomslag i omvärlden att Library of Congress fattat beslut om att ta till vara allt kvitter för långtidsbevaring måste ju ha sina randiga skäl.

En orsak till twitterskepsis är säkert att mediet inte är lika överskådligt som t ex Facebook. Det tar lite mer tid att lära sig. Det som för mig är intressant är att Twitter är, eller kan vara, betydligt mycket mer professionellt (de facto kopplade jag förra veckan min LinkedIn-status till mitt kvitter, det enda problemet med det är språket: mitt LinkedIn-nätverk är betydligt mer internationellt än mina följare på Twitter).

Att Twitter är mer proffsigt än Facebook tycker jag man kan se på att inkörda institutionella twittrare verkar använda mediet effektivare är andra sociala medier. Man har också konstaterat att Twitter idag är det snabbaste mediet av alla. Själv har jag på sista tiden börjat kolla t ex Yles nyhetsflöde via iGoogle betydigt mer sällan, för nyheterna kommer bums på Twitter, i realtid.

Bland åtminstone en del webbforskare anses Twitter vara en av de allra viktigaste medierna för att kommunicera med andra forskare, studeranden och också en större publik. Men det intressanta är att det är just forskningsrelevantinformation som rör sig på mikrobloggen. Men kan man säga något relevant med 140 tecken?

Det är just den extremt fragmenterade strukturen i Twitter som gör att mediet i början ter sig obegripligt. Forskning har visat att informationsstrukturerna på Twitter är mycket mer öppna än i traditionella bloggar. En stor del av kvittret innehåller nämligen länkar. Betydelser skapas och tolkning blir möjlig genom att man inympar kontext i själva kvittret. Ett annat sätt att ge koncis kontext är taggarna, de s.k. hashtags (varav min favorit är taggen som uppstod genast när Eyjafjalla slog till: #ashtag). Det minimalistiska språket, där det är omöjligt att utveckla en tanke längre än i två led, kräver en helt annan sorts läskunnighet: man måste komma över motståndet mot att klicka på länkar och bli kastad till okända webbadresser eller att avbryta sig för att göra sökningar. Som läsare kan man inte längra vänta sig att tankarna alltid leds av skribenten logiskt i rätt riktning, utan man är tvungen att själv vara aktiv som läsare och skapa texten anefter. Därför är det lite jobbigare. Men för mig står det helt klart att mikrobloggarna fyller en egen nisch.