Att skriva är att tänka

Jag har den senaste tiden haft orsak att tänka på vad skrivande betyder för mig och jag har kommit till att det är nästan lika viktigt som att andas. Visst kan det vara lustfullt och roligt, men framför allt är det när jag skriver som jag tänker. Det är nödvändigt.

Jag hade nöjet att delta i en kurs om att skriva. Vi diskuterade en hel del frågor om språkets stilar och språkriktighet. Bland annat rekommenderades det att man rensar sin text från onödiga finlandismer och gammalmodiga ord, eftersom de kan upplevas som störande för förståelsen. Det är en skötesynd för oss historiker att vi smittas av språket i våra källor. Men det är också ett finlandssvenskt drag, som Sofia Mirjamsdotter nyligen uttryckte det, är finlandssvenskan full av gammelsvenska. Finlandismerna har ändå väckt en del positiva kommentarer på sista tiden bland rikssvenskar. Detta viftas bort av en del språkvårdare, som menar att toleransen för den gulliga finlandssvenskan är begränsad när det kommer till kritan.

Själv vill jag ändå gärna dra en lans för användningen av de gamla orden, som ofta är små ord, som emellertid eller huruvida. De är nämligen ord som inte numera får nya synonymer, utan språket blir helt enkelt utarmat om vi slutar använda dem. Först börjar de låta allt äldre, för att sedan slutligen bli obegripliga för läsaren. Då har språket blivit fattigare.

Till min glädje har jag noterat att de finlandssvenska språkvårdarnas pessimism kanske är överdriven, trots allt. Den svenska översättningen av Sofi Oksanens Puhdistus innehåller äkta finlandismer. Kanske den svenska förläggaren tolererar dem för att de ger språket en historisk östsvensk anstrykning. Min egen erfarenhet är ändå att mina faktatexter sanerats och rationaliserats med betydligt hårdare hand av finlandssvenska redaktörer än av svenska. Man rensar för säkerhets skull med minoritetsspråkvårdarens frenesi i vårt land. Jag tycker det är synd, att vi inte litar på att vårt språk kan bidra till det svenska språkets rikedom. Genom webben kan vi nu faktiskt bidra till att berika svenskan. Låt oss göra det, vara stolta över vår dialekt.

Hej, varför skall vi betala om ingen ens ber om det?

I går samlades mer än femtio engagerade personer i Undervisnings- och kulturministeriets Jukolasal för det Nationella digitala bibliotekets synergidag. Projektets aktualiteter presenterades inom det olika delområdena. Utvecklingen av kundgränssnittet är nu i avgörande skeden och inom PAS-projektet för digital långtidsbevaring börjar slutrapporten för det första, utredande skedet ta form. Några revolutionerande nyheter presenterades inte, åtminstone för dem som varit närmare involverade. Själv twittrade jag via SLSArkiva.

Senare på eftermiddagen behandlades det gemensamma nationella kundgränssnittet, uttryckligen ur användarperspektiv, vilket varit högt på den principiella agendan från början. Efter en presentation av intervjumaterial kring möjlig användning och förväntningar av stud. Ville Lavikainen delades gänget under ledning av användbarhetsgruppens ordförande Eija Liukkonen upp i fyra grupper som åtog sig var sitt tema: gränssnittets utseende och innehåll, presentationen av sökresultaten, hanteringen av social metadata, samt en grupp, där jag själv deltog, där vi gick igenom och utvärderade utseendet på några motsvarande europeiska portaler. Det kunde konstateras att man sist och slutligen hade en rätt enhällig åsikt om hur det hela borde se ut. Visionen landar ganska nära nuvarande Europeana. Vad gäller presentationen av sökresultat hoppas jag personligen att man också kunde erbjuda mer grafiska presentationsformer i både Europeana och NDB.

En sak som också tangerades under dagen var upphovsrätter. På EU nivå sysslar man tydligen med att försöka få fram någon lösning för övergivna verk, som möjligen kommer att basera sig på licensiering av en stiftelse eller motsvarande. Inom Europeana har man å sin sida publicerat en deklaration om kulturell allmänning. Det är i praktiken ett upprop till minnesorganisationerna att värna om den kulturella allmänningen. Man påpekar att upphovsrätt inte uppstår vid digitalisering och man reagerar mot det allt populärare konceptet att låta en kommersiell aktör digitalisera material mot begränsad tillgänglighet.

Man kan konstatera att det finns väldigt mycket material med mer eller mindre oklara upphovsrätter, inte minst i arkiv. Samtidigt lever vi i en värld där, som Lavikainen konstaterade, folk i allmänhet har väldigt lite förståelse för att allmännyttiga organisationer pantar på digital information. Vi lever i en värld med Wikipedia och YouTube. Jag undrar ibland om de personer som tramsar mest om upphovsrätter alls förstår detta: verkligheten på nätet är nästan helt oberoende av gamla uppfattningar om copyright. Jag säger inte att detta nödvändigtvis är bra i alla lägen, men lite användning av sunt förnuft ibland skulle inte skada. Producenter av digitaliserade material är ofta väldigt, väldigt rädda för påföljder uppskrämda av jurister, i vars intresse det ju inte heller nödvändigtvis ligger att tona ner oklarheter. Själv upplever jag detta som närmast absurt, då det gäller allmännyttiga minnesorganisationer.

Det ser i dag ut som att arkivens behov av att skapa digitala exemplar för sin verksamhet kan beaktas, men allt begränsas till arkivens fysiska lokaler. Europeanas deklaration poängterar att ingen ny upphovsrätt uppstår vid digitalisering av material. Material som tillhört allmänningen innan digitaliseringen kan alltså läggas ut på webben om inte andra förbehåll finns. Min åsikt är att det de facto bör läggas ut. Fritt. Att grunda ett licensieringssystem för övergivna verk kommer sannolikt att höja kostnaderna för publicering på nätet för både arkiv och bibliotek, frågan är till vilken nytta? Resultatet kommer nämligen bli antingen att man låter bli att lägga ut material eller att man måste skära ner annan verksamhet, samt att vi ytterligare snärjer in oss i en oändlig avtalsdjungel.

Grundfrågan är egentligen på vilket sätt upphovsrätten eller konsumenternas ansvar förändras bara för att ett verk är i digital form? Och vilket ansvar kan man lägga på en organisation som förmedlar information i god tro och för allmännyttiga syften utan kommersiella intressen? Borde inte myndigheter och politiker stöda maximal tillgång till information och stifta lagar som ger möjligheter att publicera t ex övergivna verk med skäliga villkor, alltså skydd mot orimliga krav?