Världens största och effektivaste självreglerande system

Pew Research Center har utkommit med sin nyaste rapport om framtidsutvecklingen för Internet. Eller snarast hur involverade experter ser på densamma. Nästan 900 specialister har utgående från fem motsatta scenariepar skrivit om hur de ser på webbens framtid. Jag noterar något förvånad att ingen från Apple tycks ha varit med denna gång, men för övrigt är både jättar och gurun med som vanligt.

Tidsperspektivet är tio år in i framtiden, till läget 2020. Den första provokativa frågeställningen gäller googlifieringen av vår kultur, en diskussion som på allvar tog fart i och med Nicholas Carrs artikel ”Is Google making us stupid?”. Själva frågeställningen är däremot något klumpigt formulerad, eftersom man blandat in begreppet ”intelligence”. En överväldigande majoritet av experterna anser ändå att tillgången till information ger både enskilda individer och mänskligheten som helhet bättre förutsättningar att lösa sina problem. Man kan satsa sin tid och energi på att tänka, i stället för att försöka komma ihåg eller använda tid på att leta reda på fakta.

Det verkar hos en del finnas en uppfattning om att hjärnkapaciteten belastas av att memorera saker, men själv tvivlar jag på att jag skulle tänka väldigt mycket effektivare för att jag har tillgång till miniräknare eller slipper komma ihåg en massa telefonnummer längre. Det verkar nästan som om många i dag såg på människans psyke som på en dator, vars kapacitet ökar om man frigör lite utrymme på hårdskivan. Något road associerar jag till de freudianska allusionerna på ångmaskinen för drygt hundra år sedan. Men alldeles säkert finns det en poäng i att vi kan arbeta effektivare. Eller som flera av experterna säger med olika ord, de som är lata och inte kan eller vill tänka kritiskt blir säkert ”dummare”, medan de som är aktiva, kritiska och nyfikna kan bli ”smartare”.

De övriga aspekterna på Internets utveckling handlar om informationsläskunnighet och språkutveckling, den tekniska utvecklingens förutsägbarhet, tendenser inom kontroll och framtida möjligheter till anonymitet. På flera ställen framkommer att man oroar sig för underhållningsindustrins inflytande på webben. Flera anser att det smartaste och effektivaste är att göra som t ex Google, dvs att inte förtjäna pengar direkt på det man erbjuder (sökningar eller e-post), utan med hjälp av det. Upphovsrättslagstiftningen är ett hinder, som inte nödvändigtvis alls gynnar upphovsmännen, som många gånger insett det fungerande i denna google-logik och ofta prioriterar synlighet högt. Bland andra ser Clay Shirky som den sista spiken i Internets kista om något av dessa företag kommer över routrarna.

En annan tanke jag slås av är att vissa tydligen fortfarande ser det visuella som ett centralt nytt drag. Det finns absolut mycket att utveckla vad gäller presentation av information i grafisk form, och detta kan ha verkligen stora följder, som t ex i Peirces logik. Men det är endast undantagsvis ett alternativ då det gäller att presentera t ex historiska förlopp eller frågeställningar. Ger man sig in på historiska virtualvärldar är man på sju famnars vatten, eftersom det är oräkneliga detaljer som måste representeras, men man inte har en aning om. Det blir åtminstone i min smak väldigt lätt helt ovetenskapligt.

Men experterna är rätt eniga om att framtiden sannolikt är i ljus, även om vissa orosmoln finns. Men de flesta är också ganska försiktiga, då de spår framtiden. Man vet aldrig vad morgondagen för med sig.

Gustav Vasas yngsta dotter

Jag läste en underbar liten bok av Otfried Czaika. Den handlar om Elisabet Vasa och hennes förhållande till böcker, läsning och skrivande. På under hundra sidor öppnar Czaika lysande och bildade vyer in i 1500-talets värld. Han avslöjar en stark och handelskraftig kvinna, som helt klart var en politisk aktör i stridigheterna mellan hertig Karl och kung Sigismund. Efter att egensinnigt ha skaffat sig den man hon ville ha, Kristofer av Mecklenburg, lät hon (de?) till bröllopet trycka en översättning av den augsburgska trosbekännelsen, ett högst politiskt ställningstagande vid denna tid. Czaika analyserar Elisabets böcker och likpredikan, med ett imponerande och nyanserat resultat. Användningen av litteratur och kännedomen av forskningen är imponerande. I motsats till många svenska forskare, som endast tyr sig till svensk och anglosaxisk forskning, finns här ett betydligt rikare perspektiv och bredare språkkunskaper. En upplyftande njutning.

Detaljer finns också på Wikipedia, även om boken.

Debattbrist

Forskaren Juhana Vartiainen pekar i dagens Hufvudstadsblad på ett anmärkningsvärt fenomen i vårt lands politik, nämligen det faktum att man låter tjänstemännen presentera och diskutera sinsemellan och med media principiella frågor som rör landets ekonomiska politik. Inget fel med att tjänstemännen för fram sin sakkunskap, men var blev politikerna och deras ansvar? Markus Jäntti, också han numera från en svensk horisont, försökte redan tidigare puffa på politikerna: vi skall inte låta oss luras, att det inte skulle ingå värderingar, då man gör politiska beslut. Det intressanta är att man i Finland väldigt sällan diskuterar värderingar, då man diskuterar politik. Beklagligt ofta bedriver man i stället intressebevakning.

Jag noterade detta under de föregående valdebatterna på tv i Sverige och Finland. I Sverige bollade man till lust och leda med frågor om värderingar, man talade om solidaritet, demokrati, jämställdhet och dylikt, så att faktaunderlag och konkreta politiska frågor ibland blev nästan helt bortglömda. I Finland tog ingen sådana ord i sin mun, sådana ord är inga seriösa politiska argument för seriösa politiker. Här diskuterar man vad som är förnuftigt. Tjänstemän och forskare tar fram fakta, varpå man börjar diskutera vad som lönar sig bäst att göra. Det är nog också ett sätt att göra det lite väl lätt för sig, måste jag säga.

Och som värst blir det, när det går som Antti Blåfield skiver på ledarsidan i dagens Helsingin Sanomat: det finns bara en sanning, en väg framåt och en sak att göra. Just nu är mantrat att vi måste förlänga tiden i arbetslivet för alla. Det är säkert helt rätt och riktigt, men hur man än vänder sig har vi en ekonomisk kris för händer precis nu. Det är svårt att se hur man skapar fler arbetsplatser för unga genom att höja pensionsåldern ...

Forskning och ideologi

Thomas Rosenberg har på Hufvudstadsbladets sidor ondgjort sig över att SLS forskningschef Christer Kuvaja i offentligheten diskuterat nyttan av att använda begreppet "finlandssvensk" och använda det som norm. Att det sannolikt är en minskande del människor i dag som häftar sin identitet vid det begreppet, anser sociologen tydligen inte vara en orsak att nyansera diskussionen, utan tycker då möjligen att det är en god sak att det funnits en självklar koppling mellan det finlandssvenska inom forskning och politik?

Själv har jag svårt att förstå vad "finlandssvensk samhällsforskning" egentligen är. Handlar den om den del av Finlands befolkning som registrerat sig som svenskspråkiga, om svenska institutioner eller svenskan i institutioner i Finland ... eller är den bara gjord på svenska i Finland?

Jag är ingalunda expert inom samhällsvetenskaplig forskning, men jag brukar nog haka upp mig på att det just i samhällsforskningen rätt ofta anläggs ett beklämmande tydligt SFP-perspektiv på den forskning om t ex politik och svenska i Finland som når media. Jag anser att detta är en dålig sak.

Att forskningschefen vid SLS är färdig att problematisera begreppet finlandssvensk (identitet) anser Rosenberg vara anmärkningsvärt. För det första är Kuvaja tydligen en svikare och ett hot för Svenskfinland som privatperson? För det andra tycks det vara ett problem att personer som är anställda av SLS i offentligheten väckt diskussion kring språk, kultur och identitet och det svenska i Finland?

För det första är forskningschefens inflytande över forskningens innehåll vid SLS i praktiken ringa, linjerna dras upp av styrelsen och vetenskapliga kriterier är avgörande. (Läs mer här) Kuvajas forskarbakgrund torde däremot väga tungt då han uttalar sig om frågor kring språk och språkförhållanden.

För det andra visar de brandfacklor som från Riddaregatan kastats ut i debatten under det senaste året, att det just är på SLS där det finns en nyanserad, intellektuell diskussion, en öppenhet för debatt, initiativ och kreativitet, alltså intresse, glöd och iver att jobba med forskning i och kring det svenska. Så även om jag nu drar ganska mycket hemåt, måste jag säga att det är rätt bra jobbat av en 125-åring med en historisk barlast av kulturkanonskapare som få institutioner i vårt land.

Människoordningar

Jag reagerade spontant negativt då jag hörde minister Thors kalla burkhan en religiös symbol. Det är det väl inte! Fastän människor borde väl ha tolkningsföreträde vad gäller för dem viktiga, personliga beteckningar, så som vad man kallar dem. Samtidigt kan vad som helst vara en religiös symbol, beroende på vilken innebörd man ger objektet. En näsduk kan vara en religiös symbol för någon. Alltså förlorar det religiösa sitt värde som argument. Det handlar om mänskliga rättigheter. Vilket nödvändigtvis inte gör saken så mycket enklare.

”Man måste få diskutera problemen med invandringen öppet.” Med det påståendet vill man låta påskina att det i Finland skulle finnas något krav på politisk korrekthet. Så är det inte. I vårt land kan både medier, politiker och vem som helst kläcka ur sig hur korkade, felaktiga, oupplysta påståenden som helst. Inte minst om invandrare. Vad man kan säga om statsministerns privatliv kan man däremot både pröva i rätten och ge oändliga mängder spaltmillimeter. Men varför säger ingen i statsledningen i från, när folk i offentligheten pekar ut vissa befolkningsgrupper som suspekta eller skyldiga till andras svårigheter och misär? Den usla debatten beror inte på politisk korrekthet i vårt land, utan avsaknaden av en tillstymmelse till sådan. Det enda som är heligt är krigsveteranerna.

Men någon ordning på folk måste man ju ha? Under skolans gymnastiktimmar skulle man under min tid ställa upp sig längdordning. Dylikt fysiskt tvång och organiserande ger mig ångest. Det gav det då redan, när jag var barn, men det var först senare jag insåg vad det handlar om. Det handlar om militära och nationalistiska traditioner inom skolan. Ideologiska kvarlämningar, liksom religionstimmarnas bön eller morgonsamlingens psalmer. Men vilka andra sätt att ordna människor kunde finnas? Alfabetiskt, enligt vikt, enligt födelsedag, färg på kläderna, färg på ögonen, likhet med den östfinska rasen … ? Men någon ordning måste man ju ha. Det kunde vara en rolig övning för eleverna under en livsåskådningstimme. Och intressant för läraren.