Kulturarvsordningar

I många muséer finns det bibliotek och arkiv, i arkiv finns det föremål och i bibliotek finns arkivalier. Redan för tusentals år sedan behövde man kunna ordna sina skrifter och sin kunskap. Bibliotekarier och arkivarier har specialiserat sig på att ordna skrifter, så att man kan hitta vad som behövs. Visserligen har det länge handlat om kunskap som till stora delar funnits i huvudet på folk, men strukturerna i materialet har ändå behövts för att hitta fram.

Den tryckta bokens parentes och det växande antalet böcker har gjort biblioteksmänniskorna till experter på att skapa metadata. Å andra sidan är de i dag kanske alltför invanda med pressepokens fysiska, oföränderliga exemplar och sitt sätt att strukturera informationen. Bibliotekssystemen är i dag enorma resurser med förhållandevis god (enhetlig) kvalitet, men i grunden för allt finns fortfarande kortkatalogens sätt att hantera informationsförvaltningen.

Ett arkiv består av handlingar som uppstått inom en verksamhet. En person, en släkt eller en organisation är arkivbildare. Sättet att ordna materialet är därför helt annorlunda, det baserar sig på ursprung, dokumenttyp och kronologisk ordning. Det är sammanhanget som ger varje dokument sin betydelse, och det reflekteras i dess placering, såsom breven i ett personarkiv, som kan vara ordnade enligt motpart i korrespondensen och sedan enligt datum. I arkiv behövs inga ämnesord som i en bibliotekskatalog, kontexten säger det som behöver sägas.

En museisamling liknar följaktligen mer ett bibliotek än ett arkiv till sin idé och även i hur det administreras. Också en del av de samlingar som går under namnet ”arkiv” i dag är de facto alltså snarast samlingar. Därför finns det också inom arkivvärlden olika system med olika logik.

I dag förväntar man sig att sökning skall vara enkelt, det skall vara snabbt och helst ske via ett enda gränssnitt. Kravet är fullständigt rimligt i sig. Det är därför projekt som Europeana och det Nationella digitala biblioteket kommit till. Tekniken skall nog kunna klara det. Uppdelningen mellan de olika kulturarvsinstitutionerna är på sätt och vis konstgjord och ibland mer eller mindre slumpmässig.

Men ett problem utgörs ändå av att man i minst ett par sekler ordnat sin information på så olika sätt. Dessutom borde man i dag lära sig att tänka digitalt. Det är möjligt att bryta de gamla informationsstrukturerna inom alla sektorer och gå in för en rikare struktur. Men det kräver ett fördomsfritt förhållningssätt och noggrann semantisk analys att resurserna: vad betyder egentligen de olika elementen i alla kataloger och databaser? Vilken typ av information innehåller de?

Det krävs mod att bryta sönder de gamla strukturerna. I gengäld kan vi få mycket fina sökningar som lätt brädar google. För gemene informationssökare är det helt egalt om materialet förvarats i ett arkiv eller katalogiserats i ett bibliotek. Man måste få fram det som är relevant.

Haiti

Det är inte bara människor som farit fruktansvärt illa i Haiti. Organisationen Bibliothèques Sans Frontières rapporterar också om hur det bokliga kulturarvet drabbats: både nationabiblioteket och universitetsbiblioteken har till största delen rasat. De innehåller bland annat manuskript från 1500-talet, men också mycket andra unika material från 1700-talet, både lokalt och från Europa. Man har också börjat samla pengar för att försöka rädda vad som räddas kan.

Under dylika förskräckliga katastrofer och mitt i allt obeskrivliga lidande, känns det banalt att börja tala och att rädda böcker och kulturarv. Samtidigt är det också frågan om unika skatter, som i ett historiskt perspektiv är viktiga och oersättliga. Och också de är, just nu, på sätt och vis på allas vårt ansvar.

Tillägg: En skrämmande brist på medmänsklighet visas däremot av vissa religiösa kretsar, av vilka Timo Harakka i sin blogg lyfter fram ett exempel.

Dynamik och rationalisering

Jag har tillbringat en dag hemma för att kurera en förkylning och tillbringat tid med att läsa igenom Undervisningsministeriets arbetsgruppsmemorior och utredningar 2010:1, dvs. den omtalade utredningen om Focis framtid. Uppdraget den av Fred Karlsson ledda arbetsgruppen haft har ju varit rätt klart från början: att definiera kärnverksamheterna med hänseende till statens produktivitetsprogram och andra dylika strategiska målsättningar som slagits fast på högsta nivå. Återstår alltså att sanera, skala av, strömlinjeforma, rationalisera, effektivera och omorganisera. Ni vet stuket.

Den viktigaste verksamheten anses vara språkvård, att stöda myndigheterna att kommunicera med folket och att göra ordböcker. Det gäller främst nationalspråken, men också minoritetsspråken: de olika samiska språken och teckenspråken samt romani. Minoritetsspråken kommer att till största delen flyttas till universiteten (Helsingfors, Jyväskylä och Uleåborg), liksom även forskningen i nationalspråken (utom den forskning som direkt sammanhänger med ordboksarbetet). Följaktligen får Focis sedan heta Centralen för de inhemska språken.

Det är förstås sant att det handlar om små språk, våra nationalspråk och att forskningsmiljöerna är små i vårt lilla hörn av världen. Ändå väcks ett litet tvivel hos mig om det faktiskt är en god idé att helt överlåta forskningen på universiteten, som dessutom fått allt större frihet. I lagen stiftas om undervisnings- och forskningsfrihet och myndigheter och politiker borde väl helst inte lägga sig i innehållet så mycket. Ministeriet kan förvisso som finansiär beakta "verksamhetens omfattning och kvalitet och dess genomslagskraft samt på basis av övriga utbildningsmål och vetenskapspolitiska mål".

Men kan man lita på att man inom universiteten kan upprätthålla tillräckligt nyanserad forskning och gediget kunnande om t ex romani? Vore det kanske inte bättre att inte satsa allt på ett kort, utan se till att det finns rum för dialog och dynamik inom forskningsfälten? Skulle det inte skapa större nätverk och kontaktytor för dessa små områden att finnas på flera håll, i flera sammanhang? Det är inte alls sagt att det är så enkelt att det inom forskning nödvändigtvis blir bättre eller effektivare med färre och större enheter. Det kan gå tvärtom!

Lite intressanta är också tankegångarna kring behovet av forskning i finska versus forskning i svenska. Man bör tydligen enligt arbetsgruppen beakta, att finskan är landets huvudspråk och att man forskar i finskan endast i Finland (jag undrar om det verkligen stämmer?), alltså bör den "tydligt" största forskningsresursen totalt finnas inom huvudspråket "så som det bör vara i varje land".

Missförstå mig inte, finskan är ett fint språk och absolut värt att forska i. Det bara kröp fram ett mystiskt nationalistiskt argument här. Ideologiskt, inte vetenskapligt eller kulturellt motiverat. Det är lite förvånande att sådant slinker igenom. (Uppe på sidan 21 för den som vill kolla originaltexten.)

Det är svårt att se att detta omorganiserande skulle gå att stoppa, om vi inte får en ny regering med radikalt nya program. Återstår väl att lita till att universiteten tar sin uppgift om att "främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten", på allvar. I synnerhet mänskligheten. Och att det inbegriper även minoritetsspråk och annan på kort sikt olönsam forskning för all framtid.

Slutar kritiken vid döden?

En av mina absoluta favoritkolumnister, Kaarina Hazard, har råkat ut för ett sällan skådat vredesutbrott i insändare, bloggar och andra forum. Detta på grund av en rätt frän kritik av den finska kvällspressen - i den finska kvällspressen (den som inte läser finska kan läsa t ex detta).

I texten var hon, det kan medges, kanske lite onödigt grov i slutet. Men udden riktas absolut mot pressen, inte mot den nyligen döde boxaren. Hon har ändå anklagats för smutskastning av den döda. Men kan det faktiskt vara så, att all kritik måste upphöra så fort nån dött? Att hans namn inte ens kan nämnas i ett kritiskt sammanhang? Detta är ändå småpotatis jämfört med vad som vanligen ventilerats kring och av samme man, och den vokabulär som då använts.

Humanismen i blåsväder

Helsingfors universitet har i december meddelat om forskningsfinansieringen för åren 2010-2012. Man har delat ut mer än 2,7 miljoner euro. Läsningen är verkligen oroväckande: hur kan det se ut så här, trots att vi har humanister i ledningen för sagda institution?

Av 23 projekt är endast två (2) inom humanismen: "Copper, Material Culture and the Making of the World in Late Stone Age Finland and Russian Karelia" och "Mallilukijaa tekemässä: kirjoittajan ja lukijan konstruoiminen mediakonseptin osana", medan t ex biovetenskaper och närarelaterade forskningsämnen fick åtta (8) projekt finansierade! Var är historien, filosofin och litteraturen ... bildningen?

Var kan vi få den kreativa, intellektuella och analytiska tankekraft som behövs för att förstå vår tid och vårt samhälle, för att hitta utvägar och nya insikter i denna tunneltänkadets förlovade tidsålder?

Helsingfors Universitet borde nog skärpa sin profil också som humanistisk kraft i dag, för vem annan kan göra det, vilken annan institution i vårt land har så starka och hedervärda traditioner?

Webbarkiv

Det händer rätt ofta att webbsidor försvinner eller ändras. Ibland händer det till och med att en sökträff inte leder någon vart, utan man endast får ett meddelande om att sidan inte kan hittas. Ibland kan det bero på tillfälliga tekniska problem. Många söktjänster erbjuder då alternativet att kolla in den hos söktjänsten lagrade kopian som indexerats (cachad, cachelagrad sida). Det kan löna sig att spara den kopian om informationen är mycket viktig för en, eftersom söktjänsterna kontinuerligt uppdaterar sig och om det är så illa att sidan faktiskt plockats bort, kommer den mycket snart att försvinna helt. Att hänvisa till en sådan sida är förstås rätt problematiskt, men rådet att alltid datera webbhänvisningar ger ju en viss trovärdighet i alla fall.

Som väl är, har man också börjat arkivera webbsidor. Internet Archive erbjuder en tjänst där man kan hitta webbsidor från hela världen från så långt tillbaka som år 1996. Sidorna är verkligen inte fullständiga, men innehåller nog en hel del rolig och intressant information. Arkivet samlar kontinuerligt material från hela världen. Dessutom har man gjort tematiska insamlingar kring t. ex. tsunamin 2004 och presidentvalet i USA 2000.

Förutom s.k. "snapshots" som samlas några gånger årligen av många nationalbibliotek görs också tematiska insamlingar vid många av dem så som Library of Congress och Bibliothèque Nationale. I USA har en del offentliga institutioner arkiverat sina sidor i och med hjälp avARCHIVE-IT sedan 2005.

I Europa ingår utveckling av webbarkivering i EU:s sjunde ramprogram (FP7) där LiWa-projektet arbetar med frågan. Generellt har man, tyvärr, i Europa valt en rätt konstig linje beträffande materialets tillgänglighet. Men hänvisning till upphovsrätter har man gjort det material som numera samlas in ganska systematiskt av nationalbiblioteken extremt svårtillgängligt.

Finland utmärker sig förutom som tekniskt framstående som extremt trångsynt gällande tolkning av copyright. Det är strategiskt dumt och bidrar sannerligen inte till en positiv utveckling av informationssamhället. Det finska webbarkivet, som startat 2006 och öppnat 2009, är nämligen tillgängligt endast på ort och ställe på de stora forskningsbiblioteken - alltså det går inte ens för en forskare att per distans få tillgång till materialet. Dessutom är all kopiering väldigt förbjuden (det skulle inte förvåna mig om det gäller även material man själv producerat ...). Detta då att jämföra med ovannämnda Internet Archive eller den isländska synnerligen vettiga approachen att man gör sidor otillgängliga på upphovsrättsinnehavarens uttryckliga begäran.

Library of Congress uppger gällande sina temainsamlingar att webbsidorna i arkivet är upphovsrättsskyddade (på samma sätt som vanligt webbmaterial) och att det är på användarnas ansvar att respektera copyrightregler. Dessutom tar man gärna emot uppgifter om rättighetsinnehavarna. Detta verkar vara ett fullständigt sunt och logiskt sätt att hantera rättighetsfrågorna. I vårt land har man tyvärr stiftat väldigt explicit om att "framställa exemplar", vilket är förbjudet utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd och om förhindrande av kopiering etc. Att utsträcka detta till att gälla digitala material som publicerats gratis på webben är närmast absurt. Ett av problemen är att Webbarkivet borde ses mer som ett arkiv än som ett bibliotek. Publicerande är inte vad det varit förut, inte heller tillvaratagande av kultuarv.

Då man en gång valt denna väg, att ta upphovsrätten som en större rättighet än t ex rätten till information, är det svårt att ändra sig utan att trassla in sig i oändliga förhandlingar med ett oräkneligt antal parter. Vad gäller webben och dagens digitala kultur borde principen utan vidare vara att man gör först och frågar sedan, alltså enligt den isländska modellen. Detta gäller i synnerhet då man har att göra med allmännyttig verksamhet och åtgärder som syftar till att rädda vårt kulturarv.

Nå väl, denna långa exkursion var alltså en förklaring till den absurda situationen att man måste använda sig av Internet Archive för att kunna gå in på försvunna inhemska sidor på webben. I stället för att hitta dem på Nationalbibliotekets nätsidor.