Mera 1700-tal

I går disputerade Johanna Ilmakunnas på släkten von Fersens ekonomi. Hon är en av de få yngre som på allvar satt sig in i hur den komplicerade bokföringen egentligen fungerade. De flesta historiker (jag själv bland dem) ryggar tillbaka för sjuttonhundratalets valutor och penningsystem, som bara blev rörigare i Sverige i och med att man försökte reda ut dem. Det fanns flera myntsorter, som inte i praktiken alltid var utbytbara mot varandra. Sedan 1600-talet var en daler silvermynt lika med tre daler kopparmynt. På 1700-talet blev sedlar vanligare, men deras värde drabbades av inflation. 1777 infördes riksdaler (=48 skillingar delades i 12 runstycken). En riksdaler motsvarade 18 daler kopparmynt. Sedlarna kallades sedan riksdaler specie, vilket innebar att de skulle lösas in mot silvermynt av banken. Senare dök också riksgäldssedlar upp (både äkta och falska fältkassepolletter, av kungen fixade för krigsfinansiering). Riksgäldssedlarna var ändå värda bara halva sitt nominella värde. Plus att man t ex, som Johanna påpekat, i bokföring betraktade lån som inkomster.

Nå väl, Johannas fina avhandling handlar ju inte så mycket om detta, som om aristokratins konsumtion, och hur man finansierade den. Men den ekonomiska oredan har lett till att man egentligen inte känt till denna sida av adelns liv, som trots allt inte var utan betydelse för samhället som helhet. I centrum figurerar bröderna Carl, den traditionella sorglösa hovmannen, och hans ekonomiskt medvetna och affärssinnande broder Axel von Fersen(d.ä.). Avhandlingen finns i publikationsarkivet. Vi ser fram emot översättning till åtminstone svenska!

Disputationen var bra. Opponenten professor Kirsi Vainio-Korhonen från Turun Yliopisto kunde föra en god dialog och ställa bra frågor, bland annat om metoden. Johannas svar var rediga och klara.

Hösten kommer att fortsätta med många disputationer vid historiska institutionen i Helsingfors. Det är trevligt, och trevligt är också att man kan börja ana att humanistdoktorer småningom börjar ses som den resurs de faktiskt är i också andra än forskarjobb.

Lagförslag

Kunde det bli obligatoriskt med varningstexter i valreklamer: "Denna kampanj/annons har finansierats av xxx"?

Göran Djupsund var mycket optimistisk i radion nyss. Jag hoppas verkligen han får rätt: längre och innehållsrikare valkampanjer, med närmare kontakt och bättre dialog mellan politiker och väljare.

Europeana

I början av veckan hade jag nöjet att delta i ett stormöte kring utvecklingen av Europeana-portalen. Portal är egentligen fel ord, eftersom Europeana är en plattform erbjuder sökmöjligheter i miljoner av digitala objekt som finns på olika institutioners servrar runtom i Europa. Till innehållet bidrar både arkiv, bibliotek och museer med information om och direkta länkar till de enskilda objekten. Europeana är ett politiskt storprojekt, som kommissionen lagt mycket prestige i. Funktionaliteten planeras vara fullt utvecklad med flerspråkiga semantiska sökningar under sommaren 2011.

För Finlands del löper projektet parallellt med utvecklandet av det nationella digitala biblioteket (som förresten äntligen fått en egen hemsida). Därför har det varit särskilt intressant att få följa med arbetet med kravspecifikationer och metadata. De tekniska utmaningarna är ännu många, liksom de praktiska. Målsättningen är nämligen att Europeana skall fungera som en metaaggregator, dvs hösta metadata från regionala och sektoriella instanser som i sin tur höstar material från de enskilda kultuarvsinstitutionerna.

Personligen känner jag en viss oro för kvaliteten av metadata och i den därav avhängiga kvaliteten på sökresultaten. Detta beror inte minst på den uppsjö av standarder som används på olika håll. Semantiska sökningar kommer förhoppningsvis att hjälpa i någon mån. Och även om sökresultaten inte kommer att vara fullt pålitliga i början, driver projektet på den tekniska utvecklingen både på spetsnivå, liksom på kompetenshöjning och förenhetligande av processer på lokalnivå. Precis på samma sätt fungerar vårt nationella projekt.

Förutom teknologi för semantiska sökningar kommer man att ta i tu med användargenererat innehåll (webb 2.0). Otaliga exempel på lyckade försök finns ute världen, varför man inte heller velat förbigå aspekten inom Europeana. Men trots att man även under detta möte verkligen kraftigt propagerade för att frigöra information och låta användarna vara kreativa och delaktiga, bl a genom ett mycket inspirerande framträdande av ett stort namn som Charles Leadbeater, var det svårt för experterna inom Europeana att gestalta hur man kunde förverkliga detta. Det upplevs som en otrolig risktagning att låta användare bidra med innehåll. Men viljan finns, så någon möjlighet kommer nog att ges. Också här är det nationella projektet, lyckligtvis, inne på samma linje.

I Oxford har man helt utgående från användargenererat material skapat The Great War Archive, ett suveränt exempel, som verkligen borde ge en tankeställare till alla akademiker i elfenbenstornet.

Ännu om sjuk- och hälsovård

Västra Nylands insändarspalter har de senaste dagarna varit fyllda av insändare som berömmer Ekenäs BB och återger otrevliga erfarenheter från större sjukhus. Förutom att språkfrågan är viktig, är VNS även ett babyvänligt sjukhus. Jari Petäjäs utredning om förlossningsvården inom HNS rekommenderar att Ekenäs BB skall stängas så fort som möjligt. Han hänvisar i första hand till säkerhetsaspekter, och uttryckligen då till barnets rätt till den bästa tänkbara akutvården i kritiska situationer, som han menar klart kan ifrågasättas i den små enheterna. Genom något tendentiös tolkning av statistiken vill han påvisa brister, trots att man vid just Ekenäs inte råkat ut för flera tragiska händelser än på andra håll. Enligt Petäjä visar undersökningar entydigt att större enheter ger betydligt större trygghet.

Man kunde emellertid diskutera hur man kan kvantifiera de effekter en lugn och familjetillvänd vårdmiljö innebär också på längre sikt. De som använt sig av VNS är mycket nöjda och upplever sig ha fått en bra start för fortsatt familjeliv i den nya situationen. Man borde egentligen sträcka kalkylerna längre fram i tiden, t ex tills barnet är 18 år - vilka barn är friskast och mest harmoniska? Hur viktigt är det att komma väl igång med amning och hela familjens engagemang i babyn? Vad betyder det för nationalekonomin i ett längre perspektiv att mamman känner sig lugn och trygg?

Framför allt känns Petäjäs arroganta inställning till föräldrarnas engagemang otidsenlig och osaklig. Dylik von oben-attityd som bygger på professionell expertis är inte det som borde avgöra hur sjukvården ordnas på 2000-talet. Petäjä menar i utredningen att debatten har fått fanatiska drag och kan leda till farliga situationer. Det är alltid riskabelt att vara gravid och att föda. Om skattebetalarna bedömer att de vill lita på ett litet bb som också kan uppvisa goda resultat, borde de sannerligen ha rätt att få göra det.

Petäjä avslutar utredningen med att säga att det är substansfrågor som måste avgöra. Men i grunden för prioriteringarna ligger etiska frågor, som måste ha sin grund i allmänhetens värderingar. Dessa avspeglas i lagar och politiska beslut, inte i läkarnas professionella etik. Därför är det också politiker som fattar linjebesluten i HNS. Man hoppas att de lyssnar på de berörda människorna.

Åldras på landet!

Diskussionen i medierna har igen tagit fart, denna gång om åldringsvården. Bra att det kommer fram att det man kanske tänkt var otrevliga, eller fruktansvärda är väl ett bättre ord, undantag i själva verket är vardag på många håll. Att det dessutom är vanligast i stora förhållandevis förmögna städer där man pressat ner skatteöret och det ändå finns mycket mer pengar än på andra håll gör saken ännu värre. Tankarna går också till personalen. De kan inte ha det lätt.

Beror det på att nyinflyttade tätortsbor har lämnat sina föräldrar efter sig i kommuner där man fortfarande värdesätter äldre människor och välfärdssamhället? I städerna kan de glatt göra karriär och rösta för skattesänkningar. Sjukt.

Språkfrågor

En fråga av en kollega fick mig att reflektera över språkförhållandena i Helsingfors i början av ryska tiden. Jag har inte egentligen begrundat 1800-talet från språkligt perspektiv i Finland, fokus har legat på 1700-talet. Det är just det att min uppfattning är att allt ändras. När jag läst papper från Helsingfors under 1700-talet verkar det inte finnas någon aktiv språklig exkludering (annat än adelns franska och skolans latin). Svenskan vs finskan var så oladdad att jag måste hoppa av forskningsprojektet om svenskan i Finland, det fanns inga källor som pekade på spänningar eller problematisering av saken i stadslivet, endast någon gång praktiska problem mellan sådana som var tyskspråkiga och sådana som talade endast finska. Min uppfattning blev sist och slutligen att folkspråken (inklusive tyskan i städerna) var så onormaliserade, gränserna glidande och kraven på kommunikationsduglighet så alltöverskuggande, att "vanliga" språk inte dög som sociala markörer bland dem som inte tillhörde de högre stånden, där språkriktighet och grammatikstudier var meningsbärande. Men detta är spekulationer som jag inte kunnat belägga. I praktiken måste nog en handlande i städerna behjälpligt klara sig på svenska och/eller tyska. Nätverken var små och täta också av andra än främst språkliga orsaker (=kreditduglighet krävde att man var känd och ansågs pålitlig). Det var andra kriterier som avgjorde om man kunde vara med i leken eller inte. Så som släktskap och anseende (trovärdighet).

Ett roligt exempel är handelsman Etholén, medlem av nybyggnadskommissionen i Helsingfors (kallad "Heinolan Härkä"), som lär ha varit legendarisk med sin burdusa stil - men som trots det alltså var etablerad och inflytelserik.

Språkfrågan blir nog laddad först långt senare framåt 1800-talet.

Voj, voj

I den anglosaxiska världen pågår ett febrilt arbete med den nya Resource Description & Access-standarden (RDA). Man väntar intensivt att den skall bli klar, eftersom det behövs fungerande standarder för katalogisering av det breda spektrum av material som finns i dag. Även inom vårt eget nationella digitala bibliotek har man tänkt sig att man skall utgå från detta regelverk. Den nya katalogiseringsstandardens syfte är att beskriva exakt hur man skall använda olika fält.

Men ack, dokumenten omfattar oräkneliga sidor (innehållsförteckningen är över 100 sidor!!). Jag börjar vara lite benägen att hålla med den något provokativa Henry Gladney: nog borde bibliotekarierna kunna tänka i ny banor! Är det verkligen meningsfullt att författa dylika direktiv i dag?

I viss mån verkar man nog ha tagit ett steg in i databasernas ålder, men marknadsföringen kommer att bli en utmaning utanför bibliotekariernas krets. Också inom biblioteken är jag rädd för att modellen är alldeles för arbetsdryg för att vara värd att utnyttjas fullödigt. Eller ens delvis.

Jag erkänner genast att jag knappast kommer att ens försöka sätta mig in i RDA väldigt grundligt (om alls). Jag är rädd för att genomslagskraften blir lidande. Vilket är synd, för gemensamma regler skulle gynna alla. Samtidigt räcker tyvärr inte Dublin Core eller Google så långt ... Det behövs enkla, klara direktiv.