Färskt bröd - ja tack!

Regeringen har satt igång ett arbete för att utarbeta en ny nationell livsmedelsstrategi. Man söker svar på följande frågor: I vilken grad ska olika produkter vara inhemska? Ska man sätta ett separat mål för ekologisk produktion? Hur verkställs försörjningstryggheten? Vad ska man göra inom livsmedelskedjan för att förhindra klimatförändringen och för att anpassa sig till den? I ett EU-land med oförmånligt klimat är försörjningstryggheten en utmaning, trots att man lyckats upprätthålla en specialstatus.

En het potatis är därför de lokalt producerade livsmedlen. I allmänhet har myndigheterna i Finland förhållit sig alldeles onödigt försiktigt till att använda sin egen upphandling för att styra samhället och ekonomin i önskvärd riktning. Nu förespråkar man i och för sig ansvarstagande upphandling, men när det gäller klimatfrågor och miljöpåverkan är man försiktig med att ge konkreta rekommendationer. Eftersom det är förbjudet att direkt begränsa upphandlingen enligt produktionsort, erbjuder klimat- och miljöfrågor en god, men delvis riskabel möjlighet att gynna lokalt producerade livsmedel. Det är nämligen i praktiken nästan omöjligt att entydigt och mätbart bevisa de exakta miljökonsekvenserna för olika alternativ. Men eftersom kommunerna måste få mat på borden åt sina elever och patienter, tar man hellre det säkra för det osäkra och låter tyvärr bli att blanda in kvalitetskriterier vid upphandlingen av livsmedel.

Dagens usla system gör nämligen att man väldigt lätt hamnar i rätten, varvid upphandlingen lätt kan frysas för två år. Jag har faktiskt ingen aning om hur man löst dylika situationer, då de eventuellt uppstått; serverar man ingen mjölk i skolorna i kommuner där upphandlingen gått åt pepparn? Den offentliga upphandlingsprocessen är i och för sig en bra sak, eftersom den ger genomskinlighet även om den är byråkratisk. Problemet är att man vid behov borde få domstolsbeslut inom några veckor för att systemet skall fungera.

Men tillbaka till bönderna (ingen har förresten kommenterat min provokativa rubrik?). Det som förbryllar mig personligen är varför inte lokala livsmedelsproducenter kunde klara sig i anbudstävlan? Är det faktiskt så att kommunerna av rädsla för de stora partihandlarnas makt ordnar sina upphandlingar på ett sådant sätt att lokala leverantörer inte har möjlighet att ge anbud? Eller har de små producenterna inte tillgång till stöd och rådgivning gällande anbundsgivande? Borde inte priset kunna konkurrera om mellanhänder faller bort?

För det är väl ändå så att konsumenter gärna köper lokalt producerade livsmedel? De är färskare och därför ofta av bättre kvalitet. Köpta direkt av producenten är de sällan raffinerade, de är renare (fast myten om den rena inhemska maten överlag är överreklamerad). En kommun borde väl också vara intresserad av att stöda produktionen bland sina företagare? Borde man istället för knäckebröd äta riktigt eget bröd? Och vilka pedagogiska dimensioner skulle det ha för elevernas förståelse av ekonomi, miljöfrågor och matkultur?

På Marthaförbundet håller man på att sätta igång ett projekt kring god och närande skolmat. Poängen är faktiskt att det går att göra både billigt och bra. Jag väntar med spänning.

Kulturfientliga bönder?

IKEA:s gatureklam med kultursevärdhetsmärket får mig osökt att tänka på anrika Esbo Brunn, Helsingforssocitetens favoritspa på 1700-talet. Källan finns på åkern utanför IKEA. Nångång var det tal om att sätta upp nån plakett vid lerpölen. Vet inte om det någonsin blev gjort.

Den fackliga centralorganisationen AKAVA har publicerat en utredning om medborgarnas åsikter om kulturtjänster. På det hela taget är utredningen glädjande läsning: folk uppskattar i synnerhet biblioteken, men också muséer, teatrar, konserter etc mycket högt och anser att det är både krävande att producera dessa tjänster och viktigt med sakkunnighet. I branschen ligger emellertid medellönen på knappt 2 300 euro i månaden, medan man ansåg (i medeltal) att den borde ligga på kring 2 800 euro.

Intressant blir det när man börjar syna skillnaderna enligt partisympati. Centersympatisatörer förhåller sig mest irrelevanta (eller minst krävande) gällande behov och kvalitet, medan de som röstar på samlingspartiet anser att det inte är så viktigt att kulturtjänster för alla. Om man ser till fördelning enligt yrkeskategori framstår en majoritet av jordbrukarna som ännu mindre krävande än centerpartisterna. De Grönas anhängare däremot anser att kulturtjänster är mycket viktiga även som upphov till arbetstillfällen, produktionen av tjänsterna väldigt krävande och att folk i branschen är rejält underbetalda. Man slås ohjälpligt av tanken att folk i branschen säkert röstar grönt, men att De Grönas stödtrupper också är mycket kulturellt engagerade generellt. SFP (och Sannfinländarna) tycks anses för små för att ha nån betydelse ... Utredningen finns också tryckt som Akavas specialorganisationers utredningar nr 4/2009.

Framtidsforskaren Simo Häyrynen skriver apropå scenarier (i den utmärkta tidskriften Tieteessä tapahtuu, min övers.):

Mitt antagande är att syftet med att pejla framtiden inte endast är att förbereda befolkningen eller en viss bransch för det kommande. En målsättning är också att beskriva såsom oundvikliga sådana framtidsvisioner som är gynnsamma för de aktuella politiska förhållandena eller andra samhälleliga konstellationer. Det styrningselement som ingår i skapandet av framtidsvisioner genom manipulering med önskedrömmar och skräckscenarier har lett till en tävlan - inte om vem som gör de påståenden som sedan förverkligas, utan om vem som överhuvudtaget har rätt att uttala påståenden om framtiden som berör alla människor.

Häyrynen menar att sättet att bygga upp de olika scenarierna stöder existerande maktkonstellationer, eftersom man ofta bygger upp ett "business as usual"-scenarium, ett optimistiskt och ett pessimistiskt. Dessutom är det hart när omöjligt att beakta stora oväntade förändringar. Å andra sidan är många förändringar synliga i god tid, frågan är om man tar de svaga signalerna på allvar (om de är i makthavarnas intresse, eller inte).

Ja, jag säger inget mer (nu) om Magma än att det var en glad nyhet att läsa om Gamma i dagens Hbl. F.ö. hoppas jag faktiskt man kommer ifrån svenskfinlanderiet så fort som möjligt. Jag undrar förresten om nån på riktigt vågat tänka ut vad det skulle innebära om man tilläts registrera sig som tvåspråkig? Eller vilka konsekvenser det skulle få om man upphörde att registera språket som en egenskap som har administrativ betydelse? .... helt som tankeexperiment, bara.

Kritik om "kritik"

Pia Mikander skriver kloka saker om "invandrarkritik" i sin blogg. Intoleransen i Finland är skrämmande. Riktigt obehagligt blir det, när man betänker att sannfinländrnas väljare inte lär har röstat särskilt flitigt enligt en enkät som YLE gjort.

Om man börjar känna sig alltför deppig av detta, kan man alltid trösta sig med Grönköpings veckoblad. För övrigt en utmärkt tidning, som man kan prenumerera på till ett rätt facilt pris.

Nej nu ...

Det är nog rätt beklämmande att man inom den tankesmedja som etablissemanget satt sitt hopp till inte förmår komma ifrån sekelgamla tankefigurer. Utsikterna för nyskapande, kreativa visioner är inte så lysande, eller vad sägs om dessa "dramatiska" utgångspunkter för brainstorming och strategitänkande:

- Hur ser den finlandssvenska framtiden ut? Vad kännetecknar finlandssvenskarna år 2030? Vilka värderingar är viktiga? Vilka möjligheter och vilka hotbilder bär framtiden med sig? Kommer det finska Finland att ha ett intresse av oss? Det här är några av de frågor som belyses i scenarioprojektet som utförs under innevarande år, säger Kristina Wikberg vid Finlands Kommunförbund åt YLE.

På Magmas sidor kan man läsa mer om projektet. Helt fantastisk logik: det verkar som om man genom att samla information bland finlandssvenskarna och en del myndigheter och media skall skissa framtidsvisioner, bland annat om huruvida "det finska Finland" kommer att ha intresse av "oss" ...?

Jag hoppas sannerligen att jag drar förhastade och alltför negativa slutsatser. Annars kan man nog så snart glömma hela Magma som framtidshopp för det svenska i Finland. Magma borde för det första kunna ta distans från SFP-retoriken och försöka penetrera frågor om hur språk, kultur, nätverk och makt samverkar. Sedan kunde man börja fundera på vilka funktioner det svenska språket har och hur man kunde stärka dessa. Och t ex skapa levande fora som är gemensamma för hela det svenska språkområdet. Lägg av med tramset om "oss" och "dem", och se istället till språkets möjligheter till fortlevnad!

Heja Harakka!

I dag skrattar jag åt Timo Harakkas kolumn i Helsingfors Metro:

”Vänsterförbundet tappade över en tredjedel av sitt stöd, över 50 000 röster, så man föryngrade ledningen. Sossarna förlorade ännu mera, men partiets yngsta medlem är redan ordförande, tills Lipponens döttrar blivit myndiga.
Djupet av krisen inom vänstern var ändå förvånande – en kommunalpolitiker från Åbo misstänks för kidnappning. Så desperat är sosselivet idag.
Brottet är självklart upprörande, men från vilket annat parti kunde gärningsmannen ha kommit?
En samlingspartist kunde inte ha gjort det, eftersom han beundrar de rika. En centerpartist skulle direkt ha bett om valbidrag. En grön skulle ha blivit fast med sin fånge på tåget.
En vänsterförbundare skulle inte ha hittat en kumpan.”

Just i dag behöver jag det verkligen!

Heja Kärkkäinen!

Mark Levengood är fantastisk. Råkade äntligen uppsnappa en snutt av hans finska intervjuprogram igår. Inom tre minuter fick han Gustav Hägglund att säga fosterländskhet kräver att man är beredd att dö för sitt land, men att den inte kräver att man köper inhemska äpplen. Suveränt!

Seminarierapport från 4.6.2009

Det finska HumanistIT-nätverket har redan under några år ordnat seminarier kring informationsteknologi och dess möjligheter för humanistisk och i synnerhet historisk forskning. Målsättningen har varit att erbjuda humanister insikter i vad man kan göra med hjälp av datorer och databaser, så att nya tekniska innovationer också kunde komma att gynna forskning inom humaniora i högre grad.

Ett problem för humanister är förutom bristande it-kunskaper även svårigheter att få finansiering för tekniskt utvecklingsarbete och infrastruktur, eftersom sådant traditionellt inte ansetts ingå i till exempel historieforskning. Offentliga medel har i stället kanaliserats till minnesorganisationer. Därför är det särskilt glädjande att abm-sektorn redan tidigt visat ett starkt intresse för humanistIT-nätverket och dess seminarier. Nätverket ger möjlighet till en fördjupad dialog mellan forskare och abm-sektor. Tidigare seminarier har behandlat bland annat strukturering av text, digitalisering och virtuella presentationer av historiska miljöer. Denna gång stod geografisk information i fokus och för planeringen av programmet stod i huvudsak Mikko Huhtamies.

Seminariet inleddes av Paula Ahonen-Rainio, lektor vid Tekniska högskolan, som underströk att kartor utgör ett mycket effektivt sätt att visualisera information. Människan gestaltar kartor och bilder effektivt, men då man föresätter sig att presentera information med hjälp av datateknik ställs man inför vissa metodiska problem. Att välja bra symboler eller hur man bestämmer sig för att ange eller presentera arealer med diffusa gränser är utmaningar som kan få avgörande betydelse för hur slutresultatet ter sig. Samtidigt ger tekniken fantastiska möjligheter att utnyttja olika lager för tidsdimensioner eller kvalitativa skillnader.

Av humanister är det arkeologerna som naturligt kommit i kontakt med den så kallade GIS-tekniken, eftersom man genom geografisk data förbinder dåtid och nutid. Arkeolog Teemu Mökkönen diskuterade gamla kartor och påvisade att geografisk information kan hjälpa vid fastställandet av gamla kartors proveniens. Jari Väätäinen från Tekniska högskolan presenterade det finska SAPO-projektet, som är en del av den ambitiösa FinnOnto-projektet för skapandet av ontologier och semantisk webb. SAPO-projektets ontologi innehåller uppgifter om förändringar i kommuners gränser, vilket ger betydande sökhjälp, då man har hjälp av ett system som kan hålla reda på de föränderliga begreppen och stöda sökningar.

Ontologierna erbjuder viktiga möjligheter att hantera de bristfälliga metadata som finns i olika system, samt kontextualisera material för ovana användare. Ta som ett exempel ett föremål i en museisamling, som är noterat som härstammande från en viss kommun som senare delats och uppgått i två andra kommuner. SAPO-systemet kan då erbjuda uppgifter om den ursprungliga kommunen, samt vilka två nya kommuner kan komma i fråga, och vilken den rent statistiska sannolikheten för respektive kommun är (nyttan av det sista kan visserligen ifrågasättas då det gäller humanistisk forskning). Flera deltagare i seminariet önskade att man fort skulle försöka inlemma uppgifter om församlingar och byar i ontologin. En ytterligare fördel med ontologierna är att de enkelt möjliggör flerspråkiga sökningar och resultat.

Juhani Kostet, som är chef för museiverksamheterna i Åbo, berättade om hur man via gamla stadskartor över Åbo visualiserat socialhistoriska strukturer. Materialet finns dock ännu inte i databasform, utan är gjort för hand för ett antal år sedan. Kostet betonade att Sverige och Finland har ett enastående fint kartmaterial över sina städer, men konstaterade också att socialhistorisk forskning kräver komplettering med andra källor, såsom mantalslängder. Det är också viktigt att skilja på fastighetsägare och -invånare. I Nederländerna och Italien har man sysslar man med stora forskningsprojekt, som visat att det går förvånansvärt enkelt att omvandla dylikt material till databasform. Också vid Stockholms stadsarkiv har man arbetat med platsinformation.

Till slut visade Tapio Nurminen från Tietokannat.fi hur man kan presentera geografisk information på Google maps. Faktum är att det finns en del databaser med historisk information och i de flesta också finns geografiska uppgifter. Det passar rätt bra med den "spatial turn" som historieforskningen tagit under de senaste åren att lyfta fram och presentera dylik information genom visualisering. Metodiskt är ändå också det en utmaning för historikerna: hur kan man utnyttja tekniken för analys? Man kan få syn på oväntade trender i ett material genom visualisering eller illustrera skeenden på ett oslagbart sätt. Men hur detta egentligen kan fungera som analysredskap eller metod är en intressant fråga, som säkert ännu kräver diskussioner bland historiker.

HumanistIT-nätverket

HumanistIT-nätverket fick sin början för snart tre år sedan, då Alex Snellman kom in på mitt arbetsrum på Historiska institutionen vid Helsingfors Univeristet och vi började tala om databaser och historisk forskning. Båda höll på var sitt håll på med databasutveckling, Alex för sin forskning i den finska adeln och jag själv med den bokhistoriska HENRIK-databasen. Vi beslöt att försöka samla folk som hade liknande intressen till ett seminarium. Genast från början var intresset stort inom olika sektorer.

Målsättningen har sedermera allt tydligare blivit att försöka skapa dialog mellan humanister och kulturarvsinstitutioner och it-utvecklare. It-kunnandet är ofta svagt bland humanister och det är svårt att se vilka goda möjligheter datatekniken faktiskt har att erbjuda, om man inte känner till ämnet alls. Och som läget är i dag, har man svårt att få finansiering även om man har en idé. Humanisters kostnader för it-utveckling existerar inte inom sektorns forskningsfinansiering. I undervisningministeriets utredning om vetenskaplig infrastruktur omnämns rent humanistiska ämnen endast i samband med samhällsvetenskaplig forskning. Kontentan i rekommendationerna är att forskarnas tillgång till material skall ökas och att digitalisering inom kulturarvsorganisationerna (abm-sektorn och Focis) skall ökas och det interna samarbetet utvecklas.

Detta visar än en gång hur stor okunskap och hur lite insikt det finns i den humanistiska forskningens behov. Bättre tillgänglighet i form av större mängder digitaliserat material och bättre sökbarhet räcker inte. Man missar poängen. I synnerhet som forskarna i praktiken haft mikroskopiska chanser att påverka vad som digitaliseras inom abm-sektorn.

Hur ser det ut från abm-sektorns sida idag? Även här är it-kunnandet och -resurserna förhållandevis små i vårt land. Man har denna vår blivit dränkt i pengar för digitalisering (dock endast högst 20% för utveckling!). Pengarna måste användas med snabb tidtabell. Det nationella digitala projektet, KDK, piskar på: digitalisera snabbt, mycket! Det behövs material och kompetensen måste höjas på fältet!

Vad väljer man då att digitalisera nu med racerfart? Material som hotas av förstörelse (och som ofta är dåligt förtecknat och känt av institutionerna själva), dvs video- och ljudinspelningar, samt material som man vet att används mycket. Jag misstänker tyvärr att få haft tid att föra några ingående diskussioner med forskarsamfundet och sy ihop välgenomtänkta forskningsprojekt på den tid på mindre än en månad som beskärdes för att göra upp digitaliseringsplaner. Det fortsätter alltså som förut: abm-sektorn digitaliserar material för sig själv, för att bevara och kunna ta kontroll över de egna materialen. Samtidigt svarar man på ett demokratiskt, politiskt mantra om ”tillgång till information för alla”. I bakgrunden finns en idé om att ”alla centrala delar av kulturarvet skall digitaliseras”. Jösses, här om någonstans skulle det behövas reflekterande vetenskaplig och intellektuell diskussion: Vad exakt är det för material??

För den stora publiken leder dylik massdigitalisering knappast till större ”upplysning”, ”högre bildning” eller mer påverkningsmöjligheter. Snarare tvärtom. Tror man att ”allt finns på webben” och att några sökningar faktiskt tar fram allt relevant material är man nog illa ute! Abm-sektorn borde verkligen se upp här och ta sitt ansvar. Man får inte skapa en dylik vilseledande illusion! Man borde se till att t ex integrera kataloger över odigitaliserad material i sökningarna. Digitaliserat material behöver dessutom mycket kontext för att kunna förstås.

Dylika mer pedagogiska material, som faktiskt kanske kan vara till gläjde och nytta för allmänheten och t ex skolor är viktiga och sådana har redan producerats. Men de tröstar inte forskarna. I stället kunde man tänka att sådana material med fördel kunde bli biprodukter av ”riktiga” forskningsprojekt.

Man kan alltså digitalisera för abm-sektorn och för ”allmänheten”. Men hur gör man för att gynna forskningen? Forskare är oftast skickligare på att söka material än vanliga användare. Problemet är att de sällan är nöjda med den digitaliserade versionen då det gäller textdokument. Digitaliseringen kanske underlättar en del eftersom man kan bilda sig en uppfattning om mmaterialet utan att gå till arkviet och beställa fram det. Men det har visat sig att digitalisering ökar användningen av material. Så den skyddar det inte, utom då det gäller ljud och bild.

Rakt upp och ner digitalisering ger alltså sökhjälp, men är då metadata tillräcklig för forskarna? Funkar sökningarna? Här måste forskarna själva aktivt ge respons!

En tänkbar lösning på sök- och kontextualiseringsproblemen ger semantiska sökningar. Därför är utvecklingen av ontologier och den semantiska webben så viktig, även om den som utmaning känns svår och väldigt teknisk. Men här borde både forskarna och abm-sektorn modigt gå med.

Till exempel genom att använda geografisk information kan man tekniskt bemöta forskningsfrågor som uppstått genom den s k spatial turn inom historieforskningen. Det att varje händelse eller fenomen i historien faktisk har hänt någonstans har faktiskt betydelse. Att kunna länka forskning till en ontologi ger ju dessutom synlighet och öppnar för spännande möjligheter för forskningen.

Vi behöver flera gemensamma projekt för humanister och it-utvecklare. Och då gäller det genuint samarbete, teamarbete. Det är då innovationer föds. Att bara lämna in en it beställning på vad man tror man vill ha till en extern instans och sedan sitta och vänta på leverans ger inga goda resultat. Abm-sektorn och humanistiska forskare måste modigt närma sig it-kunniga personer och presentera sin forskning för dem. De it-kunniga och abm-sektorn måste ge sig tid att lyssna på vad humanisterna egentligen behöver. Genom att samarbeta kan vi alla lära oss och skapa mervärde för de pengar och resurser som finns för digitalisering och forskning.

Skolböcker

Bo Lönnqvist skriver igen insiktsfullt om finlandssvenska konstigheter i dagens Hbl. Något av det bästa som hänt svenskan i Finland på senare tid är webben, som utraderar geografiska avstånd och skapar kulturell enhet på språklig basis. Varför i all världen bemödar man sig att resa barriärer mot "rikssvenskt inflytande" i skolvärlden? Snacka om kollektivt kulturellt självmord.