Undervisning

Jag har igen under de senaste dagarna flera gånger kommit att tänka på hur roligt det är att undervisa. Inte föreläsa, det är inte min grej, men att handleda, inspirera, locka fram aha-upplevelser och diskutera är för det mesta verkligen skojigt och lärorikt. Det är nästan roligast när studenterna inte själva inser hur mycket de tänker, jobbar och lär sig.
Att planera undervisning är lika roligt som att planera trädgården.

En av mina favoriter, John Dupuis, har igen hittat ett guldkorn: framtidens skrivkurs, Writing for nonereaders in the Postprint Era. Suveränt!

Är bloggar kulturarv?

Om man lite närmare begrundar t ex Tredinnicks tankar (se nedan --- öh, ovan?) så står det ju rätt klart att bloggsfären i dag innehåller en allt större kulturmassa, både "låg-" och "högkultur" vill jag påstå. Antalet professionella bloggar och till exempel författar- och journalistbloggar ökar hela tiden. Men även mera s a s triviala dagboksbloggar utgör ju ett rätt så fantastiskt material för både folkkultursforskning, språkvetenskaplig forskning och i framtiden säkert också historisk forskning. Anser jag personligen.

Eftersom jag själv arbetar med att planera långtidsförvaring av digitala material intresserar jag mig för denna eventuellt efemära del av vår kultur. Vem skall spara och bevara den för eftervärlden? Behöver vi spara den för att man i framtiden skall kunna förstå och beskriva vår tid? Kan vi lita på att diverse bloggtjänster faktiskt tryggar tillgängligheten till materialet för all framtid?

Vårt Nationalbibliotek har som uppgift att ta till vara allt som publiceras i vårt land. Detta direktiv, som är uppkommet under den tryckta bokstavens era, är givetvis problematiskt i dag. Man har också börjat spara webbsidor (som slutar på .fi eller .ax). Men, men. Man gör det sådär en gång om året, det som då råkar finnas på nätet. Ibland kan man också samla material tematiskt, en lösning som man kommit till också utomlands, i USA åtminstone. Mängderna material är så enorma, så att bevara alla material vore omöjligt.

Dessutom försöker NB bonga material på finska på servrar på annat håll i världen. Men här faller nog de finlandssvenska materialet helt utanför, om ingen påpekar för Nationalbiblioteket att den-och-den-bloggen (eller kommentaren) är skriven av en finlandssvensk. Men hur skall man veta? Vilka bloggar borde sparas, av vem, var och hur?

Det skrivna ordets come back

Å, vad det är roligt att läsa Tredinnick:

The telephone, television and radio all resulted in a decline in the importance of writing in the transmission of knowledge and information. Participation in culture became less a matter of mastery over a new oral discourse. If this is the case, then the digital age can perhaps be understood as inaugurating a secondary literacy. As digital technologies become more central to culture, writing has reasserted itself as the dominant mode of knowledge and information transmission. Through e-mail, wikis, blogs, social networking and instant messaging, text is becoming integral to culture, work and social relationships. We put text to more and different uses than ever before, distorting it towards communicative ends in more inventive ways. But this re-emergence of writing has brought with it a challange to the stability of textual artefacts. Text has become a more mutable and mallable medium, torn from the control of the printing houses and publishers, As we move to a secondary literacy, so our assumptions about what text represents become less secure.

Luke Tredinnick: Digital Information Culture: The individual and society in the digital age. Chadnos, 2008. s. 59.

Det spännande är hur snabbt detta skett. Det var sannolikt få som under utvecklingen och lanseringen av SMS-tekniken under början av 1980-talet som insåg vilken enorm popularitet systemet med textmeddelanden skulle få. Och den enorma kreativitet och flexibilitet som frodas i språket skulle nog vara förtjänt av mycket större forskning än vad som i dag görs. Det är först under de allra senaste åren det har börjar dyka upp pro gradu-arbeten om språket i textmeddelanden. Maria Ruotsala har t ex konstaterat att ungdomars sms-språk är närmast kaotiskt. Själv skattar jag mig lycklig att ha tonåriga barn att konsultera om all världens pwnanden ...

***

Vi förbereder som bäst det femte humanistIT-seminariet som skall handla om geografiska data inom historisk forskning. Ämnet är oerhört intressant och det finns potential till mycket ny och innovativ forskning här. Arkeologerna har ju redan tidigare upptäckt möjligheterna med dylika databaser och system. De finländska historikerna är rätt senkomna, liksom de övriga humanisterna (rätta mig om jag har fel). Det är närmast stadshistorikerna som lite flirtat med metoden, eftersom stadens rum så nära hänger ihop med stadsbilden. På andra håll av världen har redan the spatial turn fått verkligt roliga och intressanta tillämpningar.

Seminariet kommer att äga rum på Riksarkivet i Helsingfors den 4.6.2009. Den som vill ha mer info kan anmäla sig till humanistIT-e-postlistan.

Webben ökar produktiviteten

Nu har tydligen en undersökning (till?) visat, det man alltid anat. Surfande på arbetstid ökar produktiviteten. Trevligt med argument för oss fejsbuckare. Tipset fanns på bloggen eAineistot oppimisen resurssi, en av de bättre finska proffsbloggarna jag hittat.

"Modersmål", kom igen, Magma!

Intressant är att kvinnorna tycks vara säkrare på sitt partival än männen just då det gäller De Gröna och SFP. Samlingspartiet å sin sida tycks ha en viss testosteronfaktor. Det är säkert helt i linje med partiets övertro på de egna förmågorna. Mot livets slutskede verkar folk bli mer uppgivna (realister), till och med kristdemokrater ...

Nu gör nog tyvärr både Magma och inte minst Bjarne Nitovuori på ledarplats en dundertabbe. Att väljarna prioriterar politisk erfarenhet och parti över kandidatens modersmål är ju sunt och gott, men att kandidatens modersmål är såå viktigt (läs: alla måste bums rusa och rösta på SFP, annars blir det katastrof och undergång för svenskan i Finland) är nog ett (medvetet?) resultat av en konstig och förlegad terminologi (liturgi, höll jag på att säga).

Det är det där med "modersmål". Det politiska språket opererar med terminologi som är sekelgammal och baserar sig på en uppfattning om modersmålet som en nästan helig kraft, som skapar grunden till en sund identitet. Framför allt är det ett och endast ett språk som är det sanna modersmålet. Tanken om att människor kan vara två- eller flerspråkiga är helt främmande för denna människo- och kultursyn. Liksom tanken att man kan byta språk, eller pendla mellan olika flytande identiteter. Saker som ju är självklara för varje finlandssvensk som rest utomlands. I dag.

Vakna! Att hålla SFP under armarna på detta sätt är inte värdigt. För säkerhets skull förklarar Nitovuori att det absolut inte är en lösning att rösta på SDP:s Fredrik Almqvist, det vore bara att lura sig själv. - Ni vill ha en "finlandssvensk röst" i EU (om ni inte är svikare), och det enda sättet att få en sådan är att ... ja, ni vet drillen.

Det finns faktiskt mycket kompetenta kandidater som inte har svenska som modersmål, men som trots det har en mycket stark svenska och som faktiskt både lever och fungerar på flera språk, av vilka ett är finlandssvenska.

Att De Grönas väljare verkar vara minst intresserade av denna underliga, konstgjorda klassificering av kandidater har sina naturliga skäl, eftersom man i Heidi Hautala har en sådan mycket kompetent och fullt tvåspråkig kandidat, som aldrig för en sekund skulle glömma svenskan.

Man önskar att det inom den stora tankesmedjan kunde tänkas ut sätt att tackla detta cirkelresonerande mellan forskning, media och politik. Eller saknas viljan eller modet att tänka om här?

Magmas utredning finns här (ungefär).

Annandag påsk

Det kom inga tidningar i dag. Resultat: läste ett några dagar gammalt SvD (uppfriskande kultursidor), sitter sedan dess vid datorn. Sic.

Webbverkligheter

Läser som bäst Mikko Huhtamies Maan mitta, lantmäteriets historia. Han beskriver på ett bra sätt vilken stor betydelse utvecklingen av kartografin har haft kulturellt, och inte minst politiskt. Man inser att kulturen och världsbilden är stadda i ständig omvälvning. De gamla kartorna är också otroligt vackra och intressanta. Huhtis har som vanligt gjort ett grundligt jobb.

***

Funderar över den namedropping som ofta förekommer i bloggar. Det är ett nödvändigt ont, förstås, om man vill kommentera en diskussion som pågår ute i det stora informationsflödet. Det är också en följd av snuttfieringen. Det snabba tempot och den splittrade textmassan gör att man klart och tydligt måste positionera sig med olika nyckelord och länkar till andra texter. Den är också webbens stryka, hypertexten, men gör den att analysen nödvändigtvis blir lidande?

Självklart inte. Det är lite som med de bästa tv-serierna i dag, som ibland har helt superba manus och egentligen innehåller lika mycket som en långfilm. Det att en stor del av persongalleriet och en del av intrigen är bekant från förut, gör att man kan komprimera berättelsen till en knapp timme från det normala filmformatet. Det är effektiv kommunikation. Men den förutsätter en gemensam referensram. Jag minns min gamle farfar som trots sin otroliga fantasi, eller kanske just därför, hade så svårt att hänga med i amerikanska tv- och filmproduktioner. Han var för ovan, tempot var för snabbt och han kunde inte tolka de schablonmässiga antydningar som vanliga tv-tittare avläser utan att egentligen notera dem. De som följer med tv-serier har oftast lärt sig den rätt enhetliga kunskap som behövs för att snabbt tolka intrigernas vändningar. Och berättelserna är ju inte sämre för det, a priori.

(Jag fascineras förresten av att många av 1700-talets stora romaner är så fullständigt oläsbara i dag. Man undrar om detsamma kommer att hända med våra tv-serier?)

Problemet med snuttifieringen och den stora textmassan i dag är att man utan att inse det blir avskärmad från stora delar av tolkningarna - och av verkligheten. Vem är insatt i de stora asiatiska sociala nätverken? Att sökmaskinerna hjälper en att hitta sådant man vill, att reklamen blir allt mer anpassad, att man väljer vilka flöden och medier man följer, gör att man lätt får en skenbar uppfattning av att man har koll på "allt" eftersom man processar så mycket information. Men den känslan kan vara falsk. Det blev väldigt tydligt för mig när jag i undervisningssyfte ville söka fram för mig helt otypiska webbsidor. Det var verkligen svårt att få fram några, de hjälpsamma sökverktygen försökte hela tiden vrida till sökresultaten så att de motsvarade det jag normalt är ute efter. Jag drabbades av en nästa klaustrofobisk känsla. Att webben är så engelskspråkig har dessutom den tråkiga effekten att den blir det i allt högre grad. Jag tror man borde byta språk på sin Google-sida regelbundet och göra lite ovanliga sökningar om för en konstiga ämnen.

Vad är det som händer?

Den stora finlandssvenska kulturdebatten, vad visar den? I alla fall visar den att debatten om kultur spritt sig, att den lever och mår ganska bra. Intressant är att den förs i många olika fora, trots att debattörerna långt är samma gamla gäng. Men diskussionen har svällt ut i nya offentligheter inte minst här på webben. Att också Nya Argus involverat sig är verkligen glädjande. En annan glädjande tendens är att man rätt långt kunnat diskutera sakfrågor och undvikit den sorgliga, för all konstruktiv och kritisk diskussion totalt katastrofala vanan att gå till personligheter. Det sysslar man alltför ofta med. I den mån Thentes blamager, delvis utannonserade av Mazzarella, kan förbises i sammanhanget. Men de hör kanske inte heller till kärndiskussionen.

En sak som lite besvärar mig i diskussionen är den luddiga användningen av begreppet kultur. Uppenbarligen avser man då inte kultur i allmänhet, på det sätt som vi historiker använder ordet, utan något som ändå mest innebär (bevakning av) olika konstformer och kritik? Nu har jag inte deltagit i eller tagit del av den del av debatten som förts på e-postlistor, så jag kanske har fel. Men det handlar nog om en fråga som Caterina Stenius berör i sitt senaste Ny Tid-inlägg (15-16/2009), det där med snobbiga kulturtanter, liksom också Theresa Norrmén i sin I dag-kolumn i Hbl (10.4.09); dvs om problemet med att definiera kultur, om hög- och lågkultur. Man borde ta tjuren vi hornen här, tycker jag. Vad är det vi talar om då vi talar om "kultur"?

Jag blev så väldigt glad när jag läste Luke Tredinnicks bok Digital Information Contexts: Theoretical Approaches to Understanding Digital Information. Han hänvisade bland andra till Juri Lotman, som alltid var noggrann med att inte blanda in värderingar i kulturforskning. För mig, som älskar Barthes, är det som balsam för själen. Tredinnick pekar på vilken enorm förändring kulturen de facto genomgår som bäst. Det handlar om hur nätverk och den tidigare talade kulturen blir synlig, om hur den romantiska uppfattningen om individuellt genialt skapande (och upphovsrätt) försvagas och hur den tryckta statiska textens hegemoni rasar. Fast förstås måste jag som historiker säga att Tredinnick lite överdramatiserar informationens och nätverkens betydelse som nyheter i dag. De har alltid funnits, men de har nu blivit mycket mer dynamiska och framför allt med synliga.

Man kan faktiskt inte känna sig annat än privilegierad att få följa med detta på första parkett. Ja, mer än så, att få delta i processen. Jag ser det som ett tillfälle och inte minst ett ansvar att medverka, och att försöka vara en positiv kraft, i det lilla jag kanske kan bidra med. Michael Jensen, i den akademiska förlagsbranschen i USA, har på ett fint sätt talat om vilket ansvar humanister och vetenskapsmän har i dag för att föra fram nyanserade tolkningar. Det kräver aktivitet, strategiskt och taktiskt tänkande och insikter i marknadsföring, faktiskt (hemska tanke).

Jag vill absolut inte neka att Caterina Stenius definitivt har en mycket viktigt poäng, eller egentligen två; för det första: vi behöver eftertanke och reflektion (men dess resultat eller kunskapen om dem måste (tyvärr?) spridas också via de nya medierna. Och för det andra: frilansande kulturarbetare, och alla andra för den delen också, borde få mycket bättre betalt. Vi kan inte, åtminstone på svenska i Finland, skylla på penningbrist! Det är rent skamligt med sådana arvoden som utbetalas. Det finns en häpnadsväckande dubbelmoral vad gäller ersättningar, beroende på vilket område folk anses höra till. Har man juridisk eller ekonomisk utbildning kan man fakturera ganska saftiga summor, men är man humanist är ersättningarna ofta endast bråkdel. Jag tycker det rimmar ganska illa med de högtravande målsättningar och ädla syften fondernas verksamheter har. Kulturarbete (och nu avser jag det i den etablerade betydelsen, och tolkad i vid bemärkelse, inkluderande också forskning) måste värderas högre. Den uppvärderingen kan faktiskt gå den vägen att man börjar med att betala rejäla ersättningar för välgjort arbete.

***

En annan tanke som väcktes vid läsningen av senaste Hbl (10.4.09) var att den ateistiska rörelsen i mycket högre grad borde diskutera etik, i stället för att som nu späda på fördomar om egoistisk hedonism. Man bäddar nämligen för uttalanden som Tomas von Martens deklaration om att humanistiska dygder är (av kristendomen, kan tänka) stulna värderingar och att "[d]en sekulära humanismen parasiterar på lånat kapital". Det är beklämmande att man fortfarande kan komma med sådana uttalanden i dag. Absolut inget personligt mot von Martens här, det är bara ett exempel av många på hur man från kristet hålla försöker monopolisera moralen. Både humanismens rötter och modern filosofi (jag tänker nu närmast kanske på Bauman) visar att människans ansvar och medkännande för den andra människan (och djuren och miljön) mycket väl kan stå som grund för både etik och moral. Det är dumt av Dawkins och gänget att vara arroganta och spela kyrkorna i händerna med sin retorik. Om man bestämmer sig för att det inte finns någon syndernas förlåtelse, eller att man inte räknar med en sådan, är man nog sannerligen inte mer benägen att bete sig illa mot andra. Tvärtom tar man ansvar för andra för de andras egen skull. Förhoppningsvis.