Stämningar i tiden

De senaste veckorna har jag sett två fina norska filmer som behandlar slutskedena av andra världskriget och uppgörelsen med nazismen och nazisterna: Quislings sista dagar (på bio) och Nr 24 (på Netflix). Båda filmerna är välgjorda, stora satsningar, med nyanserade och mycket intressanta perspektiv på och diskussioner kring frågor om ansvar och skuld. Jag rekommenderar alltså båda filmerna. Jag uppfattar att båda handlade om extrema situationer där individer är tvungna att välja till vilken grad de står upp för sina värderingar, med mycket stora konsekvenser. Manuskripten är baserade på historiska material och "verkliga händelser", som det brukar heta, vilket bidrar till att de känns viktiga.

Jag ser också fram mot att gå och se den nya filmen om Abraham Stiller, en finsk motsvarighet. Samtidigt pågår diskussionen om brädspelet Afrikas stjärna fortfarande i sociala medier. Människor som blivit kränkta och irriterade på att något de upplevt som trevligt som barn, nu av en del lyfts fram som gammalmodigt och föråldrat, diskuterar mest sinsemellan med stort patos. "Men visst är det jätteviktigt att kunna tala om historien och lyfta fram hur saker har varit!" och "Det är ju bara trevliga bilder, inte har jag någonsin tolkat dem som att afrikaner på något sätt är mindre värda" (påhittade citat). Säkert sant. Men det är ju inte någon (väl?) som sagt att det skulle vara så. Poängen är en annan.

Jag har en liten misstanke om att ungar numera hellre spelar andra spel och frågan snarast är hur mycket en äldre generation ska gräva fram spelet för att visa hurdana spel som fanns när vi var små. I mitt stilla sinne undrar jag hur många barn och unga idag som genuint tycker att Afrikas stjärna som spel är jättespännande eller intressant. Utbudet och kulturen var rätt annorlunda för t ex 50 år sedan, då tidigare generationer skulle spela sällskapsspel.  Nu blir ju kontexten rätt av sig själv, när fammo eller mofa tar fram spelet idag. Framför allt tycker jag att det är en fråga som var och en måste reflektera över själv och i olika situationer. Man behöver inte skriva om historien genom att putsa bort och städa historiska material. Men det är inte heller fel att efterfrågan och nya upplagor av böcker förändras och anpassas till nya kontexter. Många saker behöver uppdateras när tiden gått om dem eller så överges de helt enkelt. I dag är vi kanske uppmärksammare på att inte kränka våra medmänniskor, som idag också ofta har annorlunda bakgrund än för 50 år sedan.

Som bokhistoriker har jag väldigt svårt att se varför en utgåva av Pippi borde se exakt likadan ut 1948 som 2025. Kulturen är, liksom språket, inte alls ett statiskt fenomen, utan det hör till dess essens att den hela tiden lever och förändras. Böcker revideras, översätts och editeras ständigt och man kan och ska kunna vandra fritt mellan olika varianter. Idén om att en bok är en produkt av en ensam författare vid en tidpunkt i en cementerad version är en konstruktion: Det handlar om större och otydligare system än så. Med detta vill jag förstås inte förringa författarens betydelse och upphovsrätt, men lyfta fram att en utgåva inte uppstår i ett vakuum. Det samma gäller brädspel. Vi kan, utan att fördöma Afrikas stjärna på 1950-talet eller 1990-talet, konstatera att vårt samhälle idag ser annorlunda ut och spelet också därför ser annorlunda ut i våra ögon. (Den som tycker att spelet ser likadant ut nu som när man var liten, borde eventuellt ta sig en liten funderare, dristar jag mig kanske ändå säga.) Därmed inte sagt att Afrikas stjärna måste brännas på bokbål och är förkastligt eller att man är en dålig människa om man tycker om att spela det. Det är nyanserna jag saknar i den affekterade debatten, och förmågan till inkännande. 

Kort sagt: Internet-trollen har lyckats slå split och hetsa upp människor för något så trivialt som ett brädspel. Och jag har alltså själv nu gått i fällan då jag ödat en massa tecken på att skriva om detta. Ordet "woke" brukar vara den första röda flaggan. En saklig debatt innehåller inte dylika begrepp, de är tecken på diskussion som är infekterad och förgiftad av avsiktlig påverkan, möjligen bara anammad av oförsiktighet. Var uppmärksamma.

De senaste decennierna har ju utvecklingen i huvudsak varit positiv. Vi har gått mot en större respekt för medmänniskor och natur. Men nu har jag en obehaglig känsla av att vi nu hamnat i en situation som är genuint farlig, där vi måsta vara beredda på att på riktigt stå upp för våra värderingar på ett mer svartvitt sätt. Sätta ner foten helt enkelt.

Vi har inte bara en galen diktator i öst, utan nu en annan från och med i morgon på andra sidan Atlanten. Plötsligt känns all den enorma mängd data och personuppgifter som senast nu snart besitts av den regeringen ännu mer oroväckande. Det otroligt kallt kalkylerande maktspelet, där en klick oligarker styr och ställer, är otroligt för oss, osannolikt, obegripligt. Lika otroligt som mycket av nazisternas planer tycktes vara för hundra år sedan. Hur kan och vill myndigheter i USA övervaka gravida kvinnor eller invandrare? Och inte bara övervaka, utan också brutalt ingripa i deras liv och kränka deras integritet och frihet? Rensa nu bort snacket och iaktta vad som händer. Jag vill inte bli stämplad som alarmist (f.ö. ett annat begrepp som odlas av diverse propaganda-apparater och som genast bör väcka extra kritisk hållning hos läsaren), men jag är nog orolig för den tröghet att tro på annalkande katastrofala problem som vi har, gång på gång. På riktigt orolig.

Tillbaka till brädspelsdebatten. Glöm den. Vilka värderingar står var och en av oss för idag, just nu och vad sker i vår värld? Jag tror de aktuella filmerna om 1940-talet handlar om detta, därför kommer de nu och därför behövs de nu. Låt oss diskutera dem istället. Vad annat det kan komma att innebära att göra motstånd idag återstår att se.

Kortfilm.

På AI-vågen: Hur bättre datahantering kan gynna oss alla

Rubriken här ovan är påhittad av OpenAI:s gratisversion av ChatGPT baserad på GPT-4-teknologi (2025) efter en stunds chattande hit och dit om vad jag tänkt blogga om. Man kan chatta en stund gratis med GPT-4, innan man blir förvisad tillbaka till en äldre version, som nog är hackigare. 

Det intressanta jag upptäckte nu var att appen meddelade mig vilken information om mig den sparade i sitt minne, t ex att jag tycker att "hajp" inte funkar för mig på finlandssvenska och att jag tycker att artificiell intelligens (AI) bara är en teknologi bland andra. (Det senare bad jag nog om ursäkt för, eftersom jag hört och också konstaterat att man får bättre resultat om man är artig ...) Självklart kändes det lite otäckt att se hur systemet profilerade mig, samtidigt som jag vet att det är just tack vare det den kan tjäna mig bättre. Och därför är det också bra att berätta för systemet vad man vill, varför och annan kontext, pladdra på och diskutera, gå i dialog, för att uppnå bästa resultat. 

Poängen är, att OpenAI i detta fall är transparent. Profilering görs ju av alla (bra) tjänster idag. Att visa när och hur det sker är däremot inte självklart, i synnerhet inte så här tydligt.

Som sagt, anser jag, att AI är ett verktyg bland andra. Jag tror inte på hotet från någon singularitet, däremot kan säkerligen enskilda AI-system löpa amok om man inte utvecklar och använder dem ansvarsfullt. Jag tror inte heller på någon noggrann teknisk reglering. Det är samma etiska principer som gäller som med vad som helst annat. EU:s reglering är därför rätt tänkt. Ansvarsfull användning av AI kräver att man beaktar många dimensioner och gör etiska avvägningar gällande värderingar, risker och också nytta. Redan nu har AI hjälpt oss att lösa otaliga problem (se t ex Alphafold , cancerscreening, extrema väderförhållanden, klimatförändring, logistik). Det skulle snarast vara oetiskt att inte försöka lösa allvarliga problem med AI. De etiska problem som oftast verkar diskuteras i samband med risker handlar dels om integritet, dels om upphovsrätter. Åtminstone i EU är de lätt dessa aspekter som väcker oro och krav på reglering.

En sak som ofta också väcker oro är att de avancerade modellerna anses vara svarta lådor, vars funktion eller logik man inte nödvändigtvis kan förstå eller reproducera. Den här oron är på sätt och vis lite lustig tycker jag: hur många av oss förstår hur telefonen eller datorn eller webben fungerar, även frånsett AI? Vi litar på att sakkunniga och leverantörer handlar ansvarsfullt. Men vad är tillräckligt ansvarsfullt? Mycket handlar om förtroende, som kan byggas med transparens och pålitlighet gällande verksamheten. Då det handlar om AI-baserade eller -nyttjande tjänster, handlar det om hur man skapat och underhåller systemen och modellerna. Här är datahanteringen en inte obetydlig del av processen.

I dag förbättrar och anpassar man AI-modeller och -system för specifika syften. Ett företag eller en organisation har alltid (förhoppningsvis) ett problem de vill lösa med AI, en viss kontext och vissa material och processer som är aktuella. Inlärningen kan göras endast med data, och häri ligger en praktisk utmaning för många: man måste ha dokumenterad och bra data som man vet vad det är. Börja alltid med data, är ett återkommande råd. Data måste vara representativ och fungerande. Många gånger är det i detta skede man inom företag och organisationer på allvar inser betydelsen av informationsförvaltning. Ska du ha ett AI-system, måste du dessutom kunna hantera inte bara dataströmmar utan även följa och anpassa uppdatering av modellerna med hjälp av konstant kvalitetsuppföljning. AI-system är inte något man en gång sätter upp och sedan lämnar åt sitt öde. Världen förändras, därmed förändras också data och AI-system tickar på enligt en logik som med tiden kan bli snedvriden den också. Om man inte är på sin vakt har ens AI-system plötsligt drivit iväg och delar glatt misinformation eller pratar strunt.

Vad är då bra data för AI? Datas kvalitet definieras helt utgående från vad de ska användas till. Det samma gäller här: vad AI-modellen eller -systemet ska användas till är helt avgörande för val av data. Oftast är mera data bättre än mindre data, data från flera källor bättre än data från en enda källa. Att kombinera dataset är också en konst och kan göras på olika sätt, med olika noggrannhet. Och förutom de enklare juridiska frågorna om personuppgifter och upphovsrätter finns också frågor om till exempel representativitet. Man måste genuint förstå sina data, de måste vara dokumenterade. 

Dessutom är det viktigt att skilja på träningsdata och testdata, annars har man ingen verklig uppfattning av hur väl systemet funkar. Det blir snabbt uppenbart att man måste hålla reda på sina data för att klara av att få nån verklig nytta av AI för mer omfattade processer. Dessutom krävs det aktiv styrning av själva användbarheten och skapandet av etiska lösningar i systemen, eftersom de inte uppstår av sig själva om man bara närmar sig uppdragen som ett tekniskt problem.

Nu har man alltså på många håll vaknat till att datahantering och informationsförvaltning är nyckelområden i en effektiv och ändamålsenlig och "AI-färdig" organisation. För att bli "AI-färdig", dvs "kunna använda AI", som en majoritet av företag idag vill, måste man satsa på interoperabilitet, planering, dokumentation och utbildning samt kvalitet gällande data och processer. Allt detta är saker som gynnar organisationer och i slutändan oss alla som medborgare och kunder. Mindre yrande, effektivare system, beslut fattade på basis av korrekt evidens, rätt info på rätt plats vid rätt tid. Det är inte osannolikt att denna bieffekt av AI-boomen blir stor den också. En positiv effekt, vare sig man sedan i slutändan specifikt använder AI, eller inte.

Andlighet, religion och dialog

Jag vet i och för sig inte vad "andlighet" är. Något med religion har det säkert att göra, men det kan väl vara rätt flummigt. En motsats till materialism? Eller ateism? Nja.

I gårdagens Stiller gjorde i alla fall biskop Teemu Laajasalo en bra distinktion gällande religionsfrihet, som åtminstone jag fann klargörande: religionsfrihet handlar om rättigheten och friheten att utöva en religion, inte en rättighet eller frihet från att utsättas för någon form av religionsutövning av andra människor eller dess kulturella spår och uttryck i omgivningen. Jag tror att denna tanke kan hjälpa oss i de ibland mycket förvirrade diskussionerna om till exempel kristna traditioner i dag.

En annan sak som jag tänkt på på sista tiden är den psykologiska klokskap som finns i traditionell religionsutövning, som återkommer i dag i populära och till och med vetenskapliga råd för välmående: meditation och så kallade tacksamhetsdagböcker. Vad är det annat än ritual och bön?

Då det gäller barn och skola är situationen förstås mer komplicerad, men som Stiller sade, har han som jude inte farit väldigt illa av kristendomsundervisningen i skolan och det samma kan jag säga som ateist. Även om säkert de flesta kan hålla med om att den är rätt generöst att kalla grundskolans religionsundervisning åtminstone på 1970- och 1980-talen konfessionslös. Vi fick lära oss Fader vår och det vara bara en vikarierande hankeit som på rellatimmen påpekade apropå någon berättelse om Jesus, att "ja, det här är ju bara såna här sagor". Att jag minns detta ännu idag, säger en del. Annars gick all undervisning i helt samma format som allt från matematik till biologi. Läraren berättade hur saker var, och det var nog ingen som högt ifrågasatte uppstigandet på den tredje dagen som fakta ....

Själv har jag ändå svårt att förhålla mig neutralt till stark "andlighet" eller religionsutövning, och till och med till religiös tro av alla slag. Det kräver ärligt sagt ansträngning att inte provoceras, vilket är lite pinsamt att medge. Därför tycker jag inte heller att tolerans är ett helt dåligt ord i sammanhanget. Det innebär inte att jag på något sätt vill ställa mig ovanför troende eller anse att jag besitter en större sanning. Men faktum är, att jag medvetet måste bestämma mig för att tolerera religionsutövning och tro och inte ge efter för en spontan reaktion att bli upprörd. Och det tycker jag det handlar om, att kunna reflektera och föra en inre dialog om saken, vad som är acceptabel trosutövning i förhållande till andra människor och vad som kanske inte är det. Och här inbegriper jag ateismen i tro. Jag vet också att människor som varit närmare destruktiv religionsutövning eller utsatta för sådan, inte nödvändigtvis vill göra denna ansträngning att vara toleranta. Och det tycker jag också är begripligt och på sitt sätt rätt. Vi behöver bromsar och kontroll åt alla håll för att hållas inom ramar där toleransen kan existera. 

Mångfald och frihet kräver nog också tolerans tycker jag, trots att begreppet numera tolkats som negativt laddat. Jag tycker det handlar om att kunna tänka långsamt. Att förneka att man har fördomar eller spontana känslor inför i synnerhet gällande för en själv obekanta eller obekväma fenomen är nog inte heller klokt i längden. Gör man det är det också svårare att förstå dessa känslor och reaktioner hos andra. Och det måste man ju göra om man ska kunna föra dialog. Jag önskar ändå att det skulle vara dialog. Jag blir lite trött av allt "herreguud, nu har det gått för långt med det här tjafsandet om xxx" (fyll i lämplig jul- eller annan kristen tradition), vilket helst görs i en krets av garanterat likasinnade, där man tillsammans kan himla sig, utan att ens vänta sig att någon genuin diskussion kunde föras eller intellektuella analyser göras. Varför är det så svårt att oaffekterat säga hur man tycker det borde vara i stället för att hacka på andra?  Har detta en annan funktion än att man får sin egen upprördhet bekräftad? Det är en intressant kulturell meme. Jag försöker tolerera även den.

Ett litet lands styrka

Diktonius skrev någonstans att "Kraften är det som brakar, styrkan är berget där inne". Liknelsen beskriver fint skillnaden mellan de två. Finland är visserligen litet i europeiska och globala sammanhang, men vi är starkare än vad man kunde tro. Styrkan härstammar i själva verket ofta från just litenheten, som ger oss ett samhälle där tilliten är stark. Att makten är relativt nära, beslutsvägarna korta, insyn och transparens nästan oundvikliga, och att tillgångarna, åtminstone hos oss, är begränsade, har bidragit till en utveckling mot ett samhälle där man kan bygga upp och tillgodogöra sig starka kompetenser och utnyttja dem flexibelt och effektivt genom täta samarbeten. Vi har inom forskningsvärlden lyckats vinna fördelar genom att tillsammans satsa på infrastrukturer och öppenhet. 

Det har varit relativt lätt att samarbeta här hemma. Vi har i Finland länge haft ett gemensamt arbete för att främja öppen forskning. Det har gjorts målmedvetna statliga investeringar på öppen, modern forskningsinfrastruktur. Det är inte en slump att vi har en av världens snabbaste superdatorer här eller att Finland är med i flera internationella forskningsinfrastrukturer i tunga roller. Det har varit en positiv spiral av växande kompetenser och goda, belönande samarbeten, som hämtat resurser till Finland. 

Öppenhet har i Norden generellt inte varit något som behöver särskilt legitimeras eller förklaras. Det är för oss ett modus operandi, som också forskare kunnat omfatta. Allmänning är för oss ett positivt laddat begrepp, trots att ekonomiska och kulturella hinder uppstått i forskningen under förra seklet och gjort att en del av hållningen och framför allt systemet drabbats. Forskarna har historiskt velat bygga upp vårt land, främja folkets välmående, utveckla samhället och ekonomien. När världen blivit mer sammanlänkad och forskningen allt mer internationell och institutionaliserad har ethos funnits kvar och mänskligheten och planeten som helhet kanske fått en mer framträdande roll. Men fortfarande finns en stor tilltro till forskning och innovation som en positiv, till och med räddande styrka för vårt land.

Det lilla, kalla landet i periferin har alltid fått vända på sina slantar. Då har det varit klart, att det är smart att söka skalfördelar framom intern konkurrens och försäkra att investerade medel utnyttjas effektivt. Man har aktivt hämtat kunskaper i omvärlden. I det lilla landet har man också investerat i kunskap. Kunskap är kapital som är svårt att förslösa eller förgöra. Det växande nätverket av universitet och högskolor har dels månat om sin frihet, dels sökt samarbete då man haft förhållandevis små organisationer och små resurser för de växande kraven på stöd för allt mer avancerad forskning.

Open Science-vågen fick sitt genombrott under 2010-talet, som en naturlig utveckling av Open Access-rörelsen. Denna rörelse hade tagit sig an den djupt obalanserade publikationsmarknaden, som dränerade forskarvärlden på betydande resurser – en problematik som dessvärre fortfarande består. Då den öppna vetenskapens mer omfattande och uppdaterade idéer kom, var finländarna klara att på vanligt vis organisera sig i ett starkt nationellt samarbete, som fortfarande kan uppfattas som banbrytande. Jag hade den enorma turen att få vara med och ägna mig heltid åt detta, då jag 2014 fick anställning vid CSC.

Öppenheten är en en stor styrka, men idag är den under stor press. Trycket kommer från starka yttre krafter: i öster har vi en politisk makt som skapar reella hot för vårt samhälle genom hybridkrigföring som får varje demokratiskt land att se över hur man kan försvara grundläggande fri- och rättigheter, inkluderande öppenhet, utan att ge vapen i hand åt fientliga, illvilliga aktörer. I USA ser vi en annalkande aktivt vetenskapsfientlig ny regering, som dessutom kommer att riva ner så mycket reglering som möjligt på så många områden den kan, för att röja väg för digitala jättar som hänsynslöst slukar data och resurser för kommersiella intressen hos en begränsad ägarskara. Vad innebär det att vetenskap eller data är öppna, och vad är de "nödvändiga" begränsningarna i praktiken? Den öppna vetenskapen måste igen ses över, uppdateras och gå vidare. Hur kan vi gå vidare på ett sätt som erbjuder delaktighet, mångfald och ny kunskap för människor och vad är Finlands roll med vår starka kompetens?

Först av all ska vi hålla fast vid vår styrka och ytterligare stärka vår förmåga än mer: satsa på kompetenserna, nätverken, infrastrukturerna och inte minst samarbetet och tilliten. För det andra måste vi samarbeta med våra nordiska grannar, utvidga våra samarbeten och stärka skalfördelarna till en nordisk skala. Det här kräver långsiktiga samarbeten, där man vågar satsa på samarbetet och där man spelar rent spel tillsammans och inte konkurrerar mot varandra i onödan. Finland kan också verka på det europeiska planet, där vi tack vare våra styrkor redan har möjligheter att påverka. Vi kan dela med oss av vår kompetens och i samarbeten lära oss av andra, för vi har minsann också en hel del att lära oss fortfarande. Vi kan verka för välfungerande, gemensamma europeiska forskningsinfrastrukturer och vi kan stöda lagstiftning som hindrar att storföretagens kommersiella intressen kör över allmännyttiga intressen och människors rättigheter. 

Det är ändå viktigt att minnas att det sällan är klokt att reglering fokuserar på teknologi. Det är bättre att reglera hur den används och processerna kring det. Det blir ofta helt galet om man till exempel förbjuder vissa tekniska lösningar eller går in på väldigt detaljerad nivå. Vi har god kompetens kring hur man skyddar data och hanterar rättigheter. Men eftersom världshandeln inte fungerar enligt några etiska regler är den europeiska positionen rätt svår. Just därför är det extra viktigt att lyssna till finsk expertis. Också på europeisk nivå måste vi kunna samarbeta smart och mycket effektivt om vi ska ha en chans att klara oss. Jag vill tro på att det går för EU att konkurrera på ett etiskt sätt, men då har vi inte råd med slöseri eller stora misstag.

Det är också viktigt att minnas, att det finns andra länder i världen som är mycket goda partners för oss redan idag. Bland dem Australien, Japan och Kanada. Det finns länder som är starka inom öppen vetenskap och infrastruktur, som också ser värdet av samarbete som inte är transaktionellt eller direkt kommersiellt. Som ett litet land kan Finland implementera och testa nya idéer snabbt. Det ger möjligheter att visa på konkreta framgångar som kan skalas upp internationellt. Vi har många lösningar som kunde tåla upptagning på europeisk nivå. Vår höga nivå av tillit och transparens ger oss konkurrensfördel. Genom att bygga vidare på dessa värden kan vi skapa och exportera modeller för hur man navigerar känsliga frågor, som datasuveränitet och etiska gränsdragningar, utan att offra öppenhet.

Känns lite tassigt att jag fick ett pris för att ha haft privilegiet
att arbeta med öppen vetenskap. Men det betyder kanske
att min starka övertygelse haft betydelse.
Vilket gör mig mycket glad och rörd.

 

Diplomati och fosterländskhet – en historisk variant

Hbl 1.12.1924.
Nationalbiblioteket

 

På 1920-talet verkade Werner Söderhjelm som Finlands minister i Stockholm. Han var involverad i de intrikata förhandlingarna om Ålands ställning och representerade den unga finska staten under många år. Men han var inte i grunden politiker, utan litteraturvetare med bred bildning. Med sin viborgska bakgrund hörde han till de finska medborgare som byggde broar till kontinenten. Han arbetade för att införa den finska litteraturen som en likvärdig part i den europeiska kultursfären. Han var en brobyggare, som efter studier på olika håll i Europa, kunnig i så väl tysk som fransk litteratur, etablerade sig som akademisk storhet genom en biografi över nationalpoeten, men därefter översatte Juhani Aho till svenska och marknadsförde Johannes Linnankoski internationellt. Han var alltså följaktligen vitt respekterad över språkgränsen och känd för en bildad allmänhet både som flitig litteraturrecensent och inspirerande föreläsare (det gjorde inte saken sämre att han liknade Georg Brandes).

Werner Söderhjelm, (1859–1931).
Goodwin, 1928. Museiverket.

Söderhjelm drev på utbildningen av moderna språk vid universitetet under 1880- och 1890-talen och lyckades också så småningom skapa nya tjänster. Språk, litteratur och kultur går hand i hand inom den akademiska filologin, och man kan läsa en rätt förtjusande liten minnesberättelse av sedermera rektorn Hanna Asp i Hopeapeili från 1937 om hur Söderhjelm på traditionellt sätt höll seminarier i sitt hem i Brunnsparken. Han var också mån om att introducera den yngre generationen i kontinental kultur och dess nätverk. Han fick en extraordinarie professur i romansk filologi 1894 och blev senare professor i litteratur. Söderhjelm ansåg det viktigt att det fanns tillräckligt mycket språklärare i landet. Det var avgörande för att finländare skulle kunna ta del av det europeiska arvet och kulturen och vara aktiva medlemmar av denna gemenskap.

Söderhjelm blev student 1877 i Viborg, varefter 
han kom till Helsingfors. Efter magisters examen 1885 jobbade han en tid som lärare i franska,
Franska och tyska hade han lärt sig redan i hemmet. 
Fritz Hjertzell, Museiverket.

Söderhjelm älskade uppenbarligen att föreläsa. Albert Edelfelt berättar i sina brev om en julafton i Paris i mitten av 1880-talet som inte slutade väl efter att Söderhjelm börjat föreläsa vid julbordet och åhörarna inte visade tillbörlig respekt och uppmärksamhet. Annars också tyckte Edelfelt att Söderhjelm inte behandlade sin hustru, den bildade Sigrid f. Lönnblad, särskilt bra. Söderhjelm kom också med åren på kant med sin syster, professorn i historia Alma Söderhjelm. Privat var han kanske inte en lika avgudad brobyggare, som i offentligheten. Någonstans var han som person även dyster och ibland osäker. Efter självständigheten blev Söderhjelm först blev skickad till Köpenhamn och sedan till Stockholm. 

Söderhjelm kring mitten av 1920-talet.
Detalj. Museiverket.

Under sin tid i Stockholm verkade Söderhjelm för ett mångsidigt och intensivt kulturutbyte, eller snarast kulturexport, till Sverige. Men som litteraturvetare och driven akademisk lärare ställde sig ambassadören fortfarande gärna framför publik och föreläste om Finlands litteratur.

Detta väcker rätt många tankar hos mig när jag läser tidningen hundra år senare. 

Det rimmar illa

 

09.11.1924 Hufvudstadsbladet no 308 s. 4,

 Nationalbiblioteket.

För hundra år sedan inväntade man ivrigt författaren till Der Untergang des Abenlandes till Helsingfors. Han skulle hålla två föreläsningar i Solennitetssalen,  en den 12 och en den 14 november.  Båda föreläsningarna var överfyllda och den första åhördes av bland andra senator Paasikivi. Dagen där emellan uppträdde Spengler på Societetshuset. Kvällarna var fyllda av middagar med akademisk sång, tal och initierade akademiska diskussioner. Waldemar Ruin verkar ha agerat arrangör och värd för åtminstone en del av programmet.

De två första föreläsningarna berörde mest antiken, medan den sista behandlade begreppen ras, folk och språk. Spengler var visserligen en förespråkare av tysk nationalism, men han kritiserade starkt de tyska nationalsocialisternas emotionella stuk och framförde också ideologisk kritik. Den sista föreläsningen  i Helsingfors verkar ändå antingen ha varit en salig röra av retorisk akrobatik, eller så gick den bara över reporterns horisont (eller min egen). I vart fall försågs nyheten med den diplomatiska underrubriken "ett otal nya och fängslade synpunkter".

Oswald Spengler,

Altbestand Deutsche Fotothek.

Att den bildade klassen var stark i sin språkkunskap kan säkert förklara att Västerlandets undergång utkom på svenska först på 1990-talet, även om dess bärande idéer förmedlades, analyserades och kritiserades på svenska redan tidigt. Spenglers verk åstadkom också i Finland kommentarer till och med i dagstidningar. Medan man från vänster ansåg att han var pessimist, en inte helt ologisk slutsats, menade man i Nya Argus analys att han nog i själva verket var optimist. Spenglers idéer om kulturernas dramatiska levnadslopp och svepande tolkningar av historiens stora linjer kan väl förstås som i sin samtid relevanta försök att förstå vad som skett under 1900-talets två första decennier. Liksom senare, även som historiker mer meriterade kolleger fått erfara, leder ambitiösa makrohistoriska framställningar alltid till att det går att framföra kritik mot missar i detaljer men också i de grovt generaliserande tolkningar som ofrånkomligt ingår. Onekligen blir man lite matt av påståenden som "bonden är historielös", "staden är intelligens" eller "ras är något kosmiskt och ursprungligt".

Det sägs att Mark Twain sagt, att historien inte upprepar sig, men att den ofta rimmar. En lite spenglersk tanke i sig, Kulturens undergång föregås enligt Spengler av en auktoritär fas. Problemet i dag är att stödet för auktoritära system växer globalt, trenden hänger inte tydligt ihop med någon kultur, "ras", "folk" eller ens samhällsskick eller ekonomi. Stödet är på många håll 30%, eller mer, också i välbärgade länder, vilket vi vet att kan räcka till för att nedmontera en demokrati. Ibland verkar det handla mer om missnöje än om att man egentligen tycker att demokrati i sig är dåligt. Den bara fungerar inte känns det som och man kanske tänker sig att en stark ledare kan ställa saker tillrätta.

Den ekonomiska liberalismen har fungerat som en trojansk häst för auktoritär ideologi, en kultur där starka företagsledare ska skyddas från kritik av sina anställda och till och med av besvärliga aktieägare. Som tyranner och halvgudar kan de övervaka och kontrollera sina anställda och sina kunder. Deras infall får inte kritiseras eller ifrågasättas. En Zuckerberg eller en Musk är en hjälte och enväldig i sitt företag. De är hjältarna, som samhället ska buga för och rätta sig efter. Det är alltså helt följdriktigt att ett helt land ska styras på samma sätt. Det är framgångsreceptet, det enklaste enkla i en alltför komplex värld.

Å andra sidan har vi en växande evidens för hur inklusivitet och diversitet ofta gynnar positiv utveckling. Hela tanken om att all visdom skulle sitta i en skalle är absurd. Vi vet vad som måste göras för att rädda vår planet. Vi vet vad som måste göras för att undvika stora epidemier av smittsamma sjukdomar som redan nästan utrotats. Vi vet också att det är, redan idag, ekonomiskt lönsamt att övergå till förnybar energi. 

Just nu kan det vara svårt, men det är viktigt, att inte bli cynisk. Som nån fransk president sade här om dagen, vi måste skriva vår egen historia.

Fölisön är helig

Herrar på utflykt 1900. F.A.V.Hjertzell, Stadsmuseet.

På 1890-talet fick Fölisön en status av folkpark för helsingforsborna. Kring sekelskiftet var ön ett populärt utflyktsmål för stadsborna året om. Familjer firade lediga dagar med picnic. Ångsluparna trafikerade flitigt och sportigare personer kunde ta sig till ön på vintern på skidor eller  om sommaren på cykel ända fram sedan bron byggts. Bron hade även en social dimension, eftersom alla hade inte råd att åka ångslup.  Friluftslivet i folkparken var en viktig möjlighet till avkoppling för befolkningen i den växande och trångbodda staden.

Fölisön, 1890. Nils Jakob Wasastjerna, Stadsmuseet.

Sportplanen på 1890-talet. A. Niiniluoto, Stadsmuseet.

Restaurangen drevs liksom Högholmens av stadens bolag.
Gustaf Sandberg, SLS. 

Bron och restaurangen kom till kring 1890. Värdshuset var ett "nykterhetsvärdshus", man ville ju trots allt att folket skulle leva sunt och umgås städat. Folkparken var mycket populär och ångbåtarna ofta överfulla. Också därför var bron viktig, även om den snart ledde till en mångårig rätt bitter debatt om cyklandet på ön, som snart förbjöds.

Bron, ritad av arkitekt Miertz, som också ritade restaurangen, 
sattes på entrepenad sommaren 1891 och byggdes redan samma år.
K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet.

 

Ångbåtsbryggan ligger nedan om restaurangen på västra sidan av ön.
Karta från 1920. Stadsmuseet.

Det var bland de upprörda skriverierna i dagspressen om cyklandet på Fölisön  kring sekelskiftet jag hittade det fantastisk roliga kåseriet från 1897. (Klicka på bilderna för förstoring)

I början av seklet firade också Brage fester på ön och intresset för folkkultur stod i topp. Man sneglade med avund på Skansen i Stockholm och diskuterade hit och dit kring grundandet av ett friluftsmuseum. Fölisön ansågs vara ett bra och skyddat ställe för dokumentation, bevarande och tillgängliggörande av den finländska folkkulturen. 1909 blev det slutligen slag i saken, då man kom över ett torp från det inre av Finland som var "... primitivt så det vattnades i mun på en etnograf."

Arkitekt Yrjö Blomstedts hittade Niemelä torp i Konginkangas. Museiverket

Yrjö Blomstedt dricker "malörtskaffe" med folket på Niemelä. Museiverket.

Friluftsmuseet utökades i rask takt med andra byggnader från olika håll av landet. Mannen bakom förverkligandet var Axel Olai Heikel (1851-1924), som gjorde sitt livsverk inom det som kom bli Museiverket.

Axel Olai Heikel (1851-1924). Museiverket.

Idag är det fortfarande förbjudet att cykla på ön, men till fots kan man få beskåda det omfattande och unika arbete som under mer än 100 år gjorts av proffs på ön. Åtminstone utifrån då.

18.08.1907 Hufvudstadsbladet no 223 s. 16
Nationalbiblioteket.

18.05.1901 Hufvudstadsbladet no 132 s. 2
Nationalbiblioteket.