I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion. Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet.
Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?
Fyrken
Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå.
Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag.
Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här.
Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.
Förtroendet
För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen.
Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.).
Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!
Framtiden
 |
| Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016. |
Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har.
Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.
I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna.
I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.
